■ ■ ■  Artikeln här intill är hämtad ur Släkthistoriskt Forum nr 3/06. Tidningen är denna gång extra tjock, 64 sidor, och innehåller allt du behöver veta inför Släktfoskardagarna i en separat bilaga.

Läs Hans Egeskogs intervju med årets Victor Örnberg-pristagare, Elisabeth Thorsell. Han har också träffat två flitiga forskare som vänt ut och in på alla källor i ”sina” socknar, Naverstad i Bohuslän respektive Ockelbo i Gästrikland.  

Robert Fresk och Bengteric Larsson beskriver skarpskytterörelsen i jämtländska Mörsil och Kerstin Ellert berättar om ett kvinnoöde i Torsåker. Ove Berg redogör för hur hans finska studier hjälpte honom att tolka obegripliga ord på runstenar, och hur ortnamn som Luntantut och Luntertun kan förklaras. Jan-Åke Holmbring redogör för en fotoförfalskning, Ugo A. Perego berättar om hur man odlar genetiska familjeträd och Ted Rosvall berättar om hur dödsattester kan hjälpa emigrantforskare att finna försvunna Amerikafarare.

Läs mer genom att skaffa dig en egen prenumeration. Tidningen kommer ut med fem nummer om året och kostar 180 kronor. Den 15 maj höjs priset till 210 kr. Vill du läsa mera så skaffa dig en egen prenumeration. Läs mer här.

Av Hans Egeskog 

■ Den 23 november 1985 föll klubban i bordet på Adolf Fredriks församlingshem i Stockholm. Klubbslaget förkunnade att Sveriges Släktforskares Riksförbund fått en interimsstyrelse. Knappt ett år senare förklarade Ulf Andersson med ett nytt klubbslag, denna gång i Genealogisk Ungdoms lokaler i Göteborg, att förbundet bildats och fått namnet Sveriges Släktforskarförbund. I sommar firar förbundet sitt 20-årsjubileum med en stor fest för alla Sveriges släktforskare i Factory Nacka Strand – Släktforskardagarna 2006 närmar sig. 

Den som höll i klubban den där dagen i november 1985 var Bror-Erik Ohlsson. Han var stadsarkivarie i Eskilstuna och representant för Södermanlands släktforskareförening. Han blev också invald i den första interimsstyrelsen och satt senare under några år som vice ordförande i förbundets styrelse, då ledd av Erik Thorell. Numera följer Bror-Erik förbundet på avstånd som aktiv pensionär, och lägger sin tid på lokalhistorisk forskning i Eskilstuna och Södermanland. I så hög utsträckning att han förra året utsågs till hedersdoktor vid Uppsala universitet.

– Före Göran Persson, påpekar han skrockande.

– Och att det blev i min födelsestad och studieort, där jag avlade min licentiatexamen en gång, gjorde inte att upplevelsen blev mindre glädjande.

Vad minns Bror-Erik av diskussionerna inför bildandet och under den första tiden i det nya förbundet? 

Kom till i precis rätt tid

– Det var en spännande förberedelsetid. Förbundet kom ju till i precis rätt tid. Intresset för släktforskning höll på att ta fart och nya hjälpmedel som mikrokort och datorer höll på att göra sitt intåg. Det gjorde att fler och fler engagerade sig vilket ledde till att nya föreningar och klubbar bildades i snabb takt. Men de kände sig på något sätt hemlösa.

Genealogiska Föreningen var vid denna tid landets enda riksomfattande förening för släktforskning, och man hade åtta regionala föreningar anslutna: Äldst av dem var Skånes Genealogiska Förening, bildad 1937, och Västra Sveriges Genelogiska Förening, bildad 1946. De övriga var: Kalmar läns Genealogiska Förening, Kronobergs Genealogiska Förening, StorStockholms Genealogiska Förening, Hallands Genealogiska Förening, Östgöta Genealogiska Förening och Blekinge Genealogiska Förening, alla bildade omkring 1980.

– Det fanns behov av stöd och hjälp från regionalt eller centralt håll. Men det fanns ingen möjlighet och heller inget intresse från GF att hjälpa och stödja alla de lokala klubbar och små föreningar som nu började bildas. Och i ärlighetens namn var det många klubbar som bildades ute i landet eftersom man ansåg att GF inte var intresserat av ”vanligt folk”. Därför växte intresset för ett förbund till hjälp och stöd för småföreningarna upp underifrån, berättar Bror-Erik. 

Många starka viljor

Men förbundstanken var långt ifrån enkel att genomföra. Som i alla folkrörelser fanns det en mängd olika viljor. Och starka viljor också. Detta kan man läsa om i rapporterna som lämnades i bl.a. Släkthistoriskt Forum under tiden. Därför var det en grannlaga uppgift som interimsstyrelsen tog på sig då man fick uppdraget att utarbeta stadgar, handlingsprogram, verksamhetsplan och inte minst regler för medlemsavgifter.

– När vi tillträdde 1985 var tanken att förbundet skulle bildas ett år senare. Men det var många som var skeptiska till den tidsplanen, både inom och utom styrelsen, minns Bror-Erik Ohlsson.

– Att det ändå gick så snabbt kan vi tacka främst Jan Appelquist för. Hans outtröttliga arbete med att hålla resten av styrelsen i arbete gjorde att tidsplanen höll. Det hade naturligtvis inte heller gått om det inte inom interimsstyrelsen funnits både kompetens och vilja att ro projektet i land. Jag vill särskilt nämna Elisabeth Thorsell, Thord Bylund samt Jans far, den alltid glade kassaförvaltaren Bror Appelquist. De bidrog, förutom med sin stora kunnighet, till en god trivsel och anda.

Interimsstyrelsen tillsatte arbetsgrupper, var och en med ansvar för sin del av planeringen för förbundet. Dessa grupper träffades ofta under improviserade former hemma hos varandra.

– Vi hade ju ingen lokal att samlas i. Och jobbet gjordes helt ideellt. Vi var besjälade av tanken på att skapa ett bestående förbund till fromma för både enskilda släktforskare och föreningarna runt om i landet. 

Kantiga relationer

Trots att GF var väl representerat i interimsstyrelsen beskriver Bror-Erik relationerna mellan förbundsivrarna och GF som kantiga.

– Jag tror att GF:s skepsis delvis grundades på att man såg sin framtida medlemskader försvinna till andra föreningar.

Men det fanns också andra bevekelsegrunder för GF:s avvaktande hållning, inte minst frågan om vad som skulle hända med det omfattande biblioteket, som ju i hög grad består av gåvor som skänkts eller testamenterats specifikt till Genealogiska Föreningen. Ett visst mått av personliga motsättningar fanns också med i bilden.

Det hjälpte inte ens att GF:s ordförande Erik Thorell, som formellt inte deltagit i förberedelsearbetet även om han var en stor tillskyndare till förbundsbildningen, valdes till ordförande i den första styrelsen vid mötet i Göteborg. Sprickan mellan förbundet och GF uppstod i alla fall, och när förbundet väl var bildat valde GF att stå utanför, en isolering som inte bröts förrän efter cirka tio år. Nu är dock GF, liksom 160 andra släktforskarsammanslutningar, med i förbundet. Samarbetet manifesteras idag  bland annat genom att förbundet och GF ju delar lokaler i Släktforskarcentrum i Marabous gamla kontorslokaler i Sundbyberg. 

Trögt i portgången

Början var dock inte så ståtlig. Framför allt hade man problem med ekonomin, som först helt baserades på medlemsavgifter och under flera år fick man leva under knapphetens kalla stjärna.

En enda förening har försvunnit helt sedan förbundet startade och det är Genealogisk Ungdom, som tillsammans med GF var drivande i förberedelsearbetet för förbundsbildningen. I samma stund som förbundet bildades gick GU i graven. Men utöver att man starkt bidrog till förbundsbildningen så fortlever ytterligare en produkt med rötter i GU. Du håller den i din hand. Släkthistoriskt Forum.

Tidningen blev, tillsammans med utgivningen av årsböckerna, den första och länge största inkomstkällan utöver medlemsavgifterna. På senare år har även utgivningen av en mängd olika CD-skivor och böcker givit förbundet ett ordentligt ekonomiskt tillskott.

Vad var det då som gjorde förbundsbildningen så lyckad?

– Jag tror att det beror på i huvudsak två komponenter, säger Bror-Erik Ohlsson.

– Dels bildades förbundet i precis rätt tid. Vi hade ingen möjlighet att förutse den explosionsartade tekniska utvecklingen, men vi har kunnat rida på den vågen. Och  dessutom var förbundet redan från början inriktat på praktiska saker som är till nytta för föreningsmedlemmarna. CD-skivor, böcker och annan egen utgivning är en sak. Stödet till Genline i början av företagets utveckling en annan. Avtal som gett föreningsmedlemmar tillgång till nyttigheter till reducerat pris en tredje. Här kan nämnas t.ex. stöd till lantmäteriets utgivningen av häradsekonomiska kartan, avtal med Genline och SVAR om rabatter för föreningsmedlemmar och mycket annat. 

Nedskärningar

Expansionen var till synes utan slut efter ett tillfälligt hack i utvecklingskurvan i början av 1990-talet. Då var ekonomin så dålig efter en felbedömning vid beställningen av årsboken, att man tvingades höja organisationsavgiften från sex till nio kronor per föreningsmedlem. Den högre summan kunde efter några år sänkas till sju kronor, en summa som hållit sig sedan dess.

I år har förbundet drabbats av sitt andra stora bakslag, som resulterat i att man för första gången tvingats varsla personal på kansliet i Sundbyberg om uppsägning. Totalt tre personer har varslats under våren 2006 vilket gör att kvarvarande personal får delvis andra arbetsuppgifter. (Läs mer om detta på Förbundsnytt, sidan 44).

– Det är mycket beklagligt att vi hamnat i en sådan situation, men vi har tvingas ta till så drastiska åtgärder för att på sikt undvika ännu värre följder. Vi måste helt enkelt få balans mellan utgifter och inkomster igen, säger förbundets nuvarande ordförande Ted Rosvall i en kommentar.

Han påpekar också att intäkterna för förbundet är fortsatt goda och ligger helt i linje med fastställd budget. Därför ser han trots allt positivt på förbundets fortsatta utveckling. 

Föreningstanken på väg ut?

Det gör även Bror-Erik Ohlsson, men han är också lite orolig över vad den nya tekniken kommer att föra med sig för föreningarna.

– I grund och botten är ju släktforskare samlare, och samlare har en tendens att bli egoistiska

– I dag är det så att de allra flesta som börjar släktforska kommer in i forskningen via datorn, CD-skivor och Internet. Det är också den vägen de flesta får kunskap om de föreningar som finns runt om i landet.

– Så långt är allt gott och väl. Föreningarna får fler medlemmar som betalar medlemsavgift. Men går man på ett föreningsmöte är det nästan alltid samma människor som dyker upp. De nya medlemmarnas enda kontakt med föreningen är ofta medlemsbladet eller hemsidan, säger Bror-Erik.

– När allt mer material blir tillgängligt på olika datamedier kan man undra varför man skall vara med i en förening, om man ändå kan sköta all forskning hemma vid datorn?

– Jag tycker naturligtvis att man då tappar en väsentlig del av släktforskningen, nämligen mötet med andra människor på föreningsmöten eller i arkivsalar. Men så kanske inte alla ser det. Risken är att vi liksom många andra folkrörelser tappar kontakten med föreningstanken i all den nya tekniken. Det vore ytterst beklagligt, avslutar Bror-Erik Ohlsson. 

Fotnot: Den som vill läsa mer om släktforskarrörelsens historia i Sverige kan läsa Håkan Skogsjös utmärkta historik här.