■ ■ ■ Artikeln här intill är hämtad ur Släkthistoriskt Forum nr 3/05. I övrigt innehöll vårens sista nummer framför allt två teman, nämligen Gotland och Göteborg. Hans Egeskog skrev i flera artiklar om vårens förtroendemannakonferens på Gotland och han har också besökt Gotlands landsarkiv som fyller 100 år i år. I en annan artkel berättas om Svenskbybornas fascinerande öde.

Vill du läsa mera så skaffa dig en egen prenumeration. Tidningen kommer ut med fem nummer om året och kostar 180 kronor. Läs mer här.

Oväntade fynd i skråarkiven

Opera lockade skräddargesällen till bondpermis

Stockholms Bokbindaregesällskaps reglemente från 1726. Reglementet skrevs på både svenska och tyska, vilket visar på det stora tyska inflytandet över hantverket i Sverige

Av Maud Lindeberg

■ ■ ■ En försommarkväll i juni 1777 gick den kulturellt intresserade skräddaregesällen Magnus Möller på Kungliga Operan. För det dömdes han till dryga böter – han gick nämligen på arbetstid.

Magnus hade varit borta från arbetet i hela fyra dagar – det fanns ju ingen kollektivtrafik på 1700-talet. Han försvarade sig med att han inte hade haft tillräckligt med jobb. Det höll inte skräddarmästare Blom med om, så han fick böta två daler silvermynt ”till lådan” (skråkistan), 16 skillingar till de fattiga och ersätta mäster Blom för fyra dagars arbete med åtta, alternativt betala honom 28 daler kopparmynt istället.
Det blev alltså en dyr skönsång för Magnus Möller. Den opera som hade lockat iväg honom från nål och tråd denna sommarkväll i juni för dryga 200 år sedan var en smula ironiskt nog ”Desertören” av fransmannen Pierre-Alexandre Monsigny (med libretto av Michel-Jean Sedaine), en mycket populär opera vid denna tid. Bellman, som också hade näsa för populära toner, har för övrigt lånat flera av Monsignys verk till sina sånger och epistlar.

Detta är ett exempel på vad ett skråarkiv kan innehålla. Om det berättade Urban Johansson på Mmm... som i Måndagskväll, Släktforskarförbundets och GF:s föredragsserie som gått på Släktforskarcentrum under våren. Denna kväll var det SSGF som höll i arrangemanget. Urban Johansson är stadsarkivarie på Lidingö och en av grundarna av Norrtälje släktforskarförening. Att han intresserat sig särskilt för skråna har bland annat sin upprinnelse i att hans farfar var korgmakare.

Fascinerande yrkesskicklighet

– Det mest fascinerande är yrkesskickligheten och kunnandet, materialkännedomen. De fick nöta in moment efter moment, så att det satt i händerna sedan.

Skråarkiven innehåller oerhört mycket personhistoria – val av förtroendemän, antagande av mästare, in- och utskrivning av gesäller, räkenskaper, böteslängder med mera. Och bland krögarna fanns många kvinnor. Det är ju annars ovanligt att det finns källmaterial om enskilda kvinnor.

– Det var mycket viktigt att gesällerna skötte sig, annars fick de böta. Därför finns det mycket information att hämta i böteslängderna. De ger fina inblickar i gesällernas liv, berättade Urban Johansson.

Gesällerna kunde exempelvis få böta för att de hade fört oljud eller spillt ut öl i gillestugan, eller ännu värre, för att ha ”lagt en kalv” i gillestugan – ett uttryck för en mindre trevlig företeelse som lever kvar än i dag.

”Tufft” forskningsläge

Före 1350 är forskningsläget om skråna i Sverige ”tufft”, eftersom källorna är få, berättade Urban Johansson. Först 1460 med de så kallade skottlängderna, en sorts skattelängder, blir det möjligt att tränga djupare in i ämnet. Man kan t.ex. studera namnskicket i längderna för att följa hur hantverkarna ökar i antal: de kallas Jöns Smed, Lars Snickare, Per Skomakare etc. Av skottlängderna kan man se att det fanns cirka 50 yrkeskategorier i Stockholm på 1450-talet.

– Men till slut får dessa benämningar ofta karaktären av familjenamn, t.ex. ”Per Skräddare, köpsven”. Då ger de inte en helt rättvisande bild längre.

Från 1580-talet förbättras forskningsläget i och med att källmaterialet ökar – det finns bland annat tänkeböcker från rådhusrätten, skattelängder, materialet från de båda Älvsborgs lösen. Man kan då konstatera att en tredjedel av borgerskapet i Stockholm var hantverkare, några av dem anställda av kungen. De representerade ett 70-tal yrken.

Medeltida ursprung

De flesta forskare är överens om att skråväsendet kan ledas tillbaka ungefär till 1000-talet, på grund av det ekonomiska uppsvinget på 900-talet och städernas framväxt. Stadsborna kunde inte vara självförsörjande på samma sätt som bönderna, så det uppstod en marknad för hantverksprodukter. Det ledde dessutom till en ökad differentiering av hantverksyrkena.

Det äldsta belägget för att det förekom hantverk i Europa är från cirka 1100. I Sverige finns det inga omnämnanden före 1350-talet – inget sägs t.ex. i stadslagarna, som borde ha reglerat en sådan verksamhet om den hade funnits.

Skråväsendet var övervägande koncentrerat till Stockholm mellan 1350 och 1620 och många olika hantverksyrken växte fram i staden. Annars var det främst i närheten av slotten, t.ex. i Vadstena, som hantverksgrupperna ökade, eftersom furstarna stod för stora inköp. I övriga svenska städer vann skråväsendet dock först på 1600-talet insteg.

Man räknar med att ungefär fyra– fem procent av befolkningen var hantverkare vid den här tiden.

Äldre tiders yrkesförening

För att man skulle få bilda ett skrå måste antalet mästare i skrået överstiga tre. Fanns det inte tre mästare, fick man tillhöra skrået i en närbelägen stad. Gick inte det heller fick det bli Stockholm.

Skrået var äldre tiders yrkesförening för hantverkare. De hade ekonomiska uppgifter, höll ordning på sina medlemmar och skulle även hjälpa nödställda bröder. I skråets hus kunde det exempelvis finnas en ”krankkammare” (av tyskans krank, sjuk) för sjuka medlemmar. Skråna hade även vissa religiösa drag – vart och ett av dem hade sitt eget skyddshelgon och man ringde själamässor över döda bröder. Så småningom utvecklades sjuk- och begravningskassor.

”Arbetsförmedling”

Skråna fungerade också som ett slags ”arbetsförmedling”. När en vandrande gesäll kom till en stad, hade han rätt till sex månaders arbete hos en mästare, så kallad ”omskådning”. Om det inte gick att ordna, så hade gesällen rätt till en liten summa pengar så att han kunde ta sig till nästa stad och söka jobb. Några andra gesäller följde honom då till stadsporten och svingade ett par bägare till hans ära.
Det finns många andra drag som förebådar vår tids fackföreningar. Det var exempelvis starka motsättningar mellan svenska och tyska gesäller och stora slagsmål dem emellan. Andra konkurrenter var bönhasarna, som inte hade någon utbildning, men ändå utövade olika hantverk utan att vara med i skråna. De sålde olagligt sina produkter i staden. Om de upptäcktes, hade skrået rätt att beslagta deras råvaror och produkter, och de fick böta.

Kvalitetskontroll

Skråna försökte även på olika sätt förhindra att deras medlemmar utförde arbete av dålig kvalitet. Det skedde dels genom utbildning och rekrytering, dels genom kontroll av mästarnas produkter, så kallad ”skådning”. Man hade också provtjänstgöring för lärlingarna, så att man kunde se om de var lämpliga för yrket. Lärlingen skulle sedan avlägga ett gesällprov, varefter han fick sitt gesällbrev.
Antalet läroår var reglerat – ville man utbilda sig till guldsmed fick man räkna med sex år, en skomakarutbildning tog tre år och en bagarutbildning ett år. För att få mästarbrev måste gesällen avlägga ett mästarprov. Arbetet skulle övervakas av flera mästare och rådsmedlemmar från staden. Dessutom måste den blivande mästaren ha en viss summa pengar så att man visste att han kunde öppna en verksamhet.

Skråna fungerade också som en typ av karteller. Man hade gemensamma pris- och löneöverenskommelser och försökte hindra konkurrens om råvarorna skråna emellan – det fanns en skyldighet att dela med sig.

Övervakade

Städernas styrelser övervakade hantverksskråna noga. Någon från magistraten var t.ex. alltid med på skrånas kvartalsmöten. Staden påbjöd också prisregleringar och utfärdade skråordningar som måste följas. Den äldsta bevarade skråordningen, skräddarskråets, är från 1356 (förnyad 1501).

Även staten intresserade sig livligt för skråna. Gustaf II Adolf var den som tog ett helhetsgrepp på skråna, liksom på så mycket annat av organisatorisk art. 1619–20 reformerades städernas organisation och alla skråförfattningar skulle ses över. De som fick uppdraget var Lars Skytt och Gabriel Oxenstierna, bror till rikskanslern Axel. Alla mästare i Stockholm och Uppsala kontaktades och kallades in för konsultation. Resultatet blev en uniformering av skråväsendet i 1669 års skråordning (omarbetad 1720).

Fiffel och nepotism

Så småningom utvecklades skråna i en mera negativ riktning. De försökte exempelvis begränsa antalet nya mästare genom att höja kraven vid mästarprovet, begränsa det tillåtna antalet mästare i skrået och höja penningsumman man måste ha för etablering av sin verksamhet. Det ledde till uppkomsten av ett proletariat av gesäller som inte kunde få anställning. Man fifflade även så att släktingar fick lägre kostnader än andra om de ville göra mästarprovet.

Genom sin protektionistiska och konservativa attityd släppte skråna heller inte in nya tänkesätt, nytt kunnande eller nya tekniker och arbetsmetoder i hantverket. De infördes istället via manufakturerna, som växte fram under 1700-talet. Manufakturerna var inte industrier i egentlig mening, utan produktionen drevs på hantverksmässig grund. Tillverkningen var mest inriktad på lyxvaror för de högre stånden, t.ex. siden, porslin, glas, sockertillverkning, tobaksspinnerier och möbler.

Manufakturerna gynnades

Statsmakterna gynnade nu produktionen utanför skråna. Med hjälp av manufakturerna skulle importen minskas och exporten ökas. Manufakturerna fick olika privilegier och fördelar. Ett exempel var Eskilstuna, som 1771 blev en fristad, vilket betydde att skråordningen inte gällde där. En hantverkare som flyttade dit och etablerade sig fick en tomt mycket billigt och dessutom skattelättnader. Han kunde anställa folk efter produktionens behov och fick sälja sina varor på ett friare sätt.

Så småningom ökade kritiken mot skråna, och 1846 avskaffades de helt, medan systemet med mästare och gesäller bestod. Istället växte fabriks- och hantverksföreningarna fram, och senare under 1800-talet den moderna fackföreningsrörelsen.

Vad finns bevarat?

Det var på Nordiska museet som de flesta skråarkiven hamnade i slutet av 1800-talet. Det kan ju verka lite underligt, men förklaringen är att skråkistorna skickades dit för att ingå i museets folklivsinriktade samlingar, och då fick även handlingarna hänga med på köpet. Nordiska museet har upprättat ett totalregister över handlingarna. Registret är ordnat i bokstavsordning efter hantverk och täcker hela Sverige. Ett identiskt register finns på Stockholms Stadsarkiv, som också har mycket material – 25 hyllmeter skråarkiv från 1700- och 1800-talen, liksom en del handlingar från 1600-talet.

Det som finns bevarat är ämbetsprotokoll, uppgifter om understöd till efterlevande, vandringsrutter för gesäller med mera. I detta sammanhang kan gästgiveridagböckerna vara intressanta, eftersom gesällerna måste skriva in sig där under sina vandringar. Protokoll och in- och utskrivningshandlingar från flera skrån har filmats av mormonerna och kan beställas från SVAR. Det var dock bara vissa arkiv, som ansågs särskilt intressanta ur personhistorisk vinkel, som filmades.

Specialstudie av bokbindarna

Urban Johansson har speciellt studerat Bokbinderigesällskapet, som bildades 1631. Gesällerna övervakades noga av gesällfadern, en mästare som satt med på alla deras kvartalsmöten och höll ordning. Inte ens när skråväsendet hade upplösts uppnådde man någon självständighet – den nya förening som bildats stod under direkt uppsyn av mästarnas förening, och det dröjde ända till 1885 innan man fick kontroll över sin egen kassa. Den hade dittills kontrollerats av mästarföreningen. Efter ytterligare en omorganisation formades dagens gesällskap, som år 2001 hade 200 medlemmar.

Gesällskapets arkiv upptar nio hyllmeter och består av ordningsregler, reglementen, in- och utskrivningsböcker, strafflängder, dagboks- och minnesanteckningar med mera.

Litteratur
”Lärling, gesäll, mästare” av Lars Edgren.
Forskaren Folke Lindskog har skrivit flera böcker i ämnet.