■ ■ ■  Artikeln här intill är bara en av många intressanta nedslag i olika historiska tider som bjuds i det senaste numret av Släkthistoriskt Forum. 

Många blir allt mer intresserade av att finna bilder av sina anförvanter. Vi har träffat en av de flitigaste leverantörerna till Porträttfynd, Lisbeth Petersson, och dessutom samlat tips om hur man kan hitta bilder på nätet.

Åke Adolfsson berättar om svenska soldater som deltog på båda sidor i Boerkriget, Janne Charlesen har hittat ett gripande brev från en utfattig kvinna till fattigvården i sin hemsocken i Blekinge, Ingemar Uvliden berättar om ett rättsfall i Halland där en vadmalsstöld slutade med mordbrand och ett långt fängelsestraff.

Göteborgsregionens Släktforskare fyllde 60 år i höstas, vilket firades med festligheter och utgivningen av ett fantastiskt släktträd på CD. Hans Egeskog och Per Clemensson rapporterar.

Dessutom finns sju sidor med bokrecensioner, krönikor av Olof Cronberg och Hans Egeskog och mycket annat.

■ ■ ■  Tidningen kommer ut med fem nummer om året och kostar 210 kronor. Har du inte redan Släkthistoriskt Forum kan du prenumerera här.

Av Hans Egeskog

Ett ögonblick i livscykeln.
Två norska flyktingar.
Två män med namnet Jon Hansson.
Två kvinnor långt från hembygden. En förskjuten och övergiven av sin man. En fördriven från sin hembygd av kriget

Fyra livsöden som vävs samman under ett och samma år på en plats – Säby socken i Småland – där bara en av de fyra hade hemortsrätt. 

Det stora nordiska kriget 1700– 1721 ställde till ett elände för land och folk. Inte nog med att en stor del av den unga manliga befolkningen engagerades i krigsansträngningarna både på kontinenten och hemmavid: i Skåne, Jämtland och längs stora delar av Ostkusten bland annat. Dessutom slog pesten till 1710– 1711 och skördade ytterligare offer bland de hemmavarande. Inte konstigt då att gårdar ödelades och stora skaror av människor drevs på flykt av härjningar, hunger och hemlöshet.

Den här historien tar sin början några år senare, i Säbys vigselbok år 1725.

Den 7 februari 1725 vigdes drängen Jon Hansson i Grytbäcken med den norska kvinnan Liva Johansdotter.

Fick familj – och försvann

Tio månader senare, den 3 december, vigdes ”danske Deserteuren” Jon Hansson och änkan Helena Eriksdotter.

Det senare paret har jag inte funnit några vidare spår efter i Säbys kyrkoarkivalier. Vigselnotisen lämnar ju inte ens upplysning om var någonstans i socknen de bodde.

Men Jon Hansson i Grytbäcken och hans norska kvinna Liva Johansdotter bosatte sig i socknens norra del och fick två barn, Kerstin född den 4 april 1725 i Tenbäcken, två månader efter vigseln, och Jonas, född den 9 februari 1728 i Juditsmålen. Några fler barn har jag inte funnit och sedan Liva Johansdotter dött i Tenbäcken 1735 [bg 1/5] försvinner även Jon Hansson och barnen ur min åsyn.

Ingen ny vigsel är noterad i Säby och inte heller någon dödsnotis efter Jon eller något av barnen.

Möjligen är det han som enligt mantalslängderna 1740 och 1741 är skriven i Södra Lagnebrunna i grannsocknen Ekeby. Avståndet mellan Tenbäcken och Lagnebrunna är bara någon mil. Men det är ännu bara en gissning.

Här kunde hela historien ha slutat. Två par som gifter sig och sedan försvinner. Men det finns en förhistoria. Eller rättare sagt tre! 

Liva Johansdotter

Om drängen Jon Hansson i Grytbäcken vet jag ingenting mera än det jag just berättat. Men hans norska kvinna var tvungen att be om lov för att få gifta sig. Hon hade nämligen varit gift förut!

Det framgår av ett brev från kyrkoherden Bothvid Livin till domkapitlet i Linköping och mottaget där den 11 december 1724. Där berättas hennes historia.

Enligt brevet var hon kommen från ”det danske Norje” och hade i juli 1724 sökt upp Livin för att få gifta om sig med en dräng från socknen – Jon Hansson. Om han verkligen var född i socknen skall jag låta vara osagt. Jag har inte hittat honom än. Och inga av dopvittnena vid barnens dop ger någon direkt ledning till hans släkt. Att Liva Johansdotter skulle ha släkt i Säby får väl anses som uteslutet.

Med tanke på att deras dotter föddes i april 1725 var nog Liva redan gravid då hon sökte upp sin sockenpräst året innan. Under samtalet med Livin berättade hon att hon i Norge varit gift med Lars Jonsson Kock, som övergivit henne i Värmland. På sin jakt efter honom hade hon varit i Örebro, Nacka, Stockholm och Åland (socknen i Uppland?), och funnit ut att mannen, innan han gift sig med henne, redan var gift och att denna hustru levde. Dessutom skulle han, efter att ha övergivit Liva, ha gift om sig på Öland.

Detta var ju sensationella uppgifter och Livin såg sig tvingad att skriva till konsistoriet och be om råd om hur han skulle förfara.

Uppenbarligen fann prästerskapet att Liva Johansdotters berättelse stämde, eftersom vigseln verkligen blev av i Säby. Men vad hände med Lars Jonsson Kock och hans första och tredje hustru? Har någon av tidningens välunderrättade läsare stött på honom eller hans familjer får ni gärna berätta mera om det i ett kommande nummer. 

Desertören Jon Hansson

Den 27 augusti 1725 skrevs ett annat brev i Säby Prästgård med konsistoriet och biskopen som mottagare. Åter handlar det om Jon Hansson, men denna gång om en främling på orten, ”Then norske Deserteuren Joen Hanßon”. I detta första brev av flera berättade Bothvid Livin om Jon Hanssons önskan att gifta sig med änkan Helena Eriksdotter ”från Sörmland”. Själv kom Jon från Norge och hade lämnat krigstjänsten för att idka hantverk. Han var kopparslagare.

Ur ett annat dokument, utfärdat av riksrådet och överståthållaren i Stockholm Gustaf Adam Taube i juni 1723, får vi också veta att Jon Hansson då var ”af medelmåtlig Statur, swarta hår och skiägg, 50. åhr gammal”.

Hur Jon och Helena hamnat i Säby, som ligger långt från både Norge och Sörmland, framgår inte. Däremot berättar Jon att han mist sin hustru och sina barn i Norge och att han slagit sig samman med Helena Eriksdotter för att hon skulle sköta om honom eftersom han var sjuklig. 

Hade inga pass

Det fanns dock ett krux. Ingen av dem hade riktiga pass eller andra attester med sig, bara skriftliga berättelser från tidigare uppehållsorter. Det är anledningen till att Livin skriver till konsistoriet och ber om råd. Kan han viga dem utan riktiga papper?

Det kan han uppenbarligen inte, eftersom det under september och oktober växlas flera brev mellan Linköping och Säby. Konsistoriet vill ha fler uppgifter och det får de.

Den 20 september besöker Jon Hansson åter Prästgården och två dagar senare skickar Livin ett nytt brev med svar på specifika frågor som konsistoriet ställt. Jon Hansson är uppriktigt angelägen om att få gifta om sig. Både han och Helena Eriksdotter erkänner att de haft ”otidigt sängeläge”, men de är villiga att ta sitt straff för det.

Efter att först ha bett om ursäkt för att han ånyo besvärar konsistoriet med en sak som egentligen inte angår Säby socken, eftersom båda parter är främlingar, berättar Livin vad han fått veta.

Jon Hansson bodde i Fredrikshald, nuvarande Halden, och hade tjänst vid Kungliga danska Gardet innan han kom till Sverige. Han var ”födder i Norje i staden Kongsberg, ther hans fader war kopparslagare och het Hans Olßon, modern Dordi Eriksdotter. Han var hemma hos sina föräldrar till thes han war 20 åhr gammal, reste sedan på sitt kopparslageri hantwärk. Han war 25. åhr gammal då han gifte sig, är nu förtiden på sitt 53. ålders åhr och har nu warit 7. åhrs tijd här i Swerige”, skriver Bothvid Livin.  

Varifrån kom han?

I redogörelsen svarar Livin också på frågan var Jon Hansson bodde innan han blev soldat. Eftersom mina geografiska kunskaper om Norge är begränsade och jag inte säkert kan tyda Livins handstil så får dokumentet här ovan tala för sig självt. Jag tolkar dock socknen som Båre i Tensby län, som skall ligga cirka tio mil från Fredrikshald/Halden. I så fall kanske i närheten av Kongsberg? Men detta är som sagt bara ett antagande och jag tar tacksamt emot klara besked om hans hemsocken.

Klicka på bilden!

I alla händelser hette socknens präst Anders Nilsson Glostorp och han vigde Jon Hansson med hustrun Anna Swendsdotter, änka med två barn, en son som dog efter ett halvt års äktenskap, och en dotter. Några gemensamma barn fick de inte. Efter 18 års äktenskap dog hustrun 1718 i Fredriksstad, tre mil från Fredrikshald där maken var stationerad, kanske på Fredriksstens fästning som ju samma år fick en framträdande roll i svensk historia då Karl XII sköts till döds där.

Kanske fanns Jon Hansson på plats då. I alla händelser lämnade han Norge på hösten 1718 och hade sedan dess uppehållit sig i Sverige med kopparslagerihantverk enligt sin egen berättelse, återgiven av Bothvid Livin i brevet till konsistoriet. 

Helena Eriksdotter

Men hans andra hustru då. Vilken var hennes berättelse? Ja, inte var den mindre dramatisk än den blivande makens. Det visar avskriften av hennes ”resepass”, utfärdat av kyrkoherden Anders Envallius i Enköping den 22 februari 1719, som Bothvid Livin lät skicka med till konsistoriet.  

Såsom paßwiserskan hammar Smedens ifrån Hargz bruk i Roslagen mäster Simon Hindric Jerns änka hustru Helena Erickzdotter tillika med sina barn flytt ifrån bemälte bruk undan wår fiende Ryßlands grymma härjande och skiöflande, har hon på nogra weckors tid wistatz här uti wårfru kiyrkio försambling, och brukat sina Salighetzmedel, har och under samma tijd födt barn, då hennes man litet öfwer ett halft åhr sedan med döden afgådt, hwilket barn är döpt och Christnat, och har therefter haft sin kiyrkogång, och så wida som bekant är, stäldt sig ährl[ige]n och wäl, fördenskull will man hafva henne hos then gunstige Länsman till thet bästa anbefallet både i andelig och lekammel[ig]. måtto, och at Christmilda männskier wille hafwa alt medlidande för en fattig änkia och flycktinge, hielpa henne nogot hwar med hon sig och sina faderlösa barn försörga kan, efter[som] hon af den tyranniska fienden är swårligen bränd och hanterad, nu är uti swår wärk och älendig wedermödo, och jag önskar then gunstige Länsman i Gudz nåd och beskydd.

Enkiöping d 22 Feb: Ao 1719. 

Helena kom alltså inte från Södermanland, utan ursprungligen från Hargs socken i Uppland, varifrån hon tvingats fly med sina barn då ryssarna härjade och brände längs östkusten år 1719, och hamnade i Enköping under en tid.

Längst ner på pappersarket finns ytterligare en notering, ditskriven senare. Den lyder: 

Suplicanten tillstädes här i staden sökia Christmilda menniskior om nogon hielp och understöd.

Westerås d 21 Junii 1721

Gu: Funck 

Knappt tre år efter flykten från hemmet i Harg var hon alltså fortfarande på flykt. Det är väl inte orimligt att tänka sig att vandringen via Enköping och Västerås sedan gick vidare till Södermanland, varifrån hon ju uppges komma innan hon hamnade i Säby.

Säkert var det någonstans på vägen som hon träffade på Jon Hansson, den kringvandrande kopparslagaren från Norge, och de båda beslöt att slå ihop sina få tillhörigheter och bli ett par.

Vad hade då hänt med hennes barn, som inte nämns alls i handlingarna från Säby. Hade de dukat under för strapatserna, tagits om hand av ”christmilda människor”, eller var de så stora att de själva tjänade sitt uppehälle då modern gifte om sig? Eller var de fortfarande kvar i moderns sällskap även om de inte nämns? Jag vet inte. Och jag vet inte heller vad som hände sedan Helena fått sin Jon i december 1725. Förmodligen vandrade de vidare mot okänt mål. Eller dyker de upp någon annan stans?

Hör av dig och berätta om du vet. 

Källor:
Säby vigselbok 1700–1760, C:3