Av Bror-Erik Ohlsson
Stadsarkivarie i Eskilstuna

■ Kommunarkiven kommer sällan på tal när man söker efter sina anor. Landsarkiven samt stadsarkiven i Stockholm och Malmö har de omistliga kyrkoarkiven. Biblioteken serverar mikrokorten och mikrofilmerna. Riksarkivet och krigsarkivet nås också snart av den nitiske släktforskaren. Men vad finns av släktforskningsvärde i ett kommunarkiv?

I arkivutredningens betänkande, "Öppenhet och minne - arkivens roll i samhället" (SOU 1988:11), bekräftas att kunskapen om de kommunala arkiven i allmänhet är dålig. Följaktligen blir de också dåligt utnyttjade. Utbildningen och tjänsteställningen varierar. Många små kommuner har personer från helt andra verksamheter satta på att ta hand om kommunarkivet. Villigheten och förmågan att ta hand om släktforskaren varierar sålunda från kommun till kommun.

Oerhörda arkivmängder finns hos kommunerna och landstingen. Nämnda arkivutredning nämner ca 600 000 och årlig tillväxt med inemot 50 000 hyllmeter. Det mesta arkivmaterialet är ungt, mycket ungt. Perioden 1863-1952, alltså från den gång då den borgerliga kommunen bröt sig ur den kyrkliga och till den dag då den första stora kommunsammanläggningen ägde rum, omfattar endast 10 procent av de kommunala arkiven, konstaterar utredningen. Det unga arkivmaterialet intresserar inte den släktforskare, som i första hand vill komma så långt tillbaka som möjligt. Därför står inte ett ord om kommunarkiven i äldre släktforskningslitteratur, t ex i Börje Furtenbachs bok, Släktforskning för alla (3:e uppl 1975). I vår tids mest nyttjade lärobok, Clemensson-Anderssons, Släktforska! Steg för steg (2:a uppl 1984), ägnas kommunarkiven i alla fall en sida.

Kommunarkivens för släktforskaren kanske intressantaste material, socialakterna, kommer att utplånas på de flesta platser i vårt land, om förslaget om ett antal intensivdataområden går igenom. Se betänkandet "Arkiv för individ och miljö" (SOU 1987:38).

Mycket talar alltså emot kommunarkiven. Ändå vill jag försöka att framhålla deras värde för släktforskaren. Och jag hämtar mina exempel från stadsarkivet i Eskilstuna. Men först bör vi se på litteraturen.

Litteratur
Före besöket i kommunarkivet liksom i andra arkivinstitutioner bör man känna till något om hur arkivet är organiserat, vilka register som finns och vad som har utgetts av och om arkivet. En utmärkt allmän introduktion är Nils Nilssons, Att hitta i arkiven (Sthlm 1986, ISBN 91-7810-718-0). Den regionala eller lokala bibliografin har kanske en särskild rubrik för boktitlar om arkiven. Enligt SAB:s klassifikationssystem återfinns Arkivväsen under signum A. Sålunda kan man läsa om stadsarkivet i Eskilstuna i Gunborg Nymans bibliografier: "Litteratur om Eskilstuna stad" (1981) och "litteratur om Södermanlands län 1951-1980" (1985) under nämnda rubrik och signum.

Ibland kommer av trycket arkivförteckningar i sammandrag eller intressant källmaterial med register av olika slag. Mer sällan ger man sig i kast med att trycka hela arkivförteckningar. Ett försök gjordes emellertid av Eskilstuna stad, när man i tryck år 1945 presenterade Torgny Bondestams "Förteckning över Eskilstuna stads kommunala arkiv N:r 1", där allt utom fattigvårdsstyrelsens, nykterhets- och barnavårdsnämndernas arkiv hade kommit med. Men någon tryckt förteckning nr 2 utkom aldrig. Beträffande urkundsutgivning återkommer jag därtill allra sist. När nu litteraturen lyftes fram måste jag givetvis nämna de böcker, som handlar om stadens eller kommunens fonder, som ofta ger intressanta personuppgifter om donatorerna. Vidare bör nämnas (stads)monografier och avhandlingar om kommunen, som i sina källförteckningar ger värdefulla upplysningar om befintligt kommunalt arkivmaterial. I adresskalendrar, fullmäktigetryck och sammandrag av fullmäktigeprotokoll får vi många informationer om den civila lokala administrationen och befolkningen. Från Eskilstunas horisont vill jag nämna Bernhard Beskows synnerligen innehållsrika Adresskalender för Eskilstuna m m av år 1877 (facsimileutgåva 1980) och "Eskilstuna stadsfullmäktige 1863-1914", som är en sammanfattning av fullmäktigeprotokollen och försedd med register och uppgifter om förtroendeuppdrag m m av Knut Hellberg (1915).

Kommunala handlingar i stadsarkivet
Probanden i min släkt är ofta jag själv. Det blir då naturligt att först kartlägga mina närmaste anförvanters levnadsöden. Far och mor och generatio nerna strax bortom dem ställs i rampljuset. Vad har de sysslat med och vilka gagneliga insatser har de gjort för vårt samhälle? Vi hamnar därmed naturli gen i kommunens kommunala arkivbestånd.

Före 1952 var kommunens territorium detsamma som socknens. Efter kommunreformerna 1952 och 1971-74 har kommunernas antal krympt, så att vi idag endast har 284 kommuner. Mina anhörigas förtroendeuppdrag kan jag finna ut av kommunfullmäktiges och (före 1971-74) av stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges eller kommunalstämmas protokoll och handlingar. Och delaktigheten i besluten framträder i dessa men kanske framför allt i kommunens verkställande organ (kommunstyrelsen resp drätselkammaren och kommunalnämnden) samt i alla nämnder och styrelser.

Om någon släkting varit anställd av kommunen, finns många handlingar att tillgå: Ansökningshandlingar, meritförteckning, personakt, tjänsteliggare, avlöningsböcker, avlöningskort, avlöningslistor, verifikationer, pensionsliggare m m. Och handlingarna kan döljas i så skiftande arkiv som ekonomikontorets, drätselkontorets, lönekontorets, personalkontorets, administrativa kontorets, stadskansliets, kommunkontorets eller den förvaltnings arkiv, där han/hon var anställd. Personalärenden har i Eskilstuna handlagts av förtroendeorgan, som gått under olika benämningar under årens lopp: lönenämnden 1919-45, löne- och avtalsnämnden 1946-58, lönenämnden 1958-65, personalnämnden 1965-67, drätselkammarens personalutskott 1967-70, kommunstyrelsens personalutskott fr o m 1971. Dessutom fanns 1913-63 en särskild pensionsnämnd.

Alla kommunmedborgare berörs av kommunens verksamhet i något hänseende. Och denna relation avspeglas i arkiven. Kommunalskattens erläggande exempelvis framgår av Eskilstuna stads drätselkontors uppbördsböcker. Och i röstlängderna har de röstande i kommunalvalen förprickats. Miljön runt omkring oss, kultur- och fritidslivet framgår av stadsarkitektoch stadsplanekontorens, kultur- och fritidsförvaltningarnas handlingar för att inte glömma brandväsendets och tekniska verkens (som sysslar med gator och vägar, renhållning, vatten och avlopp, el och fjärrvärme) arkiv.

Vi kan följa människorna från vaggan till graven i de kommunala arkiven. Låt mig exemplifiera detta. Barnen kunde tas om hand av barnavårdsnämnden. I Eskilstuna stad tillsattes en sådan nämnd första gången år 1908. Tio år senare antecknades i särskilda liggare de barn, som stod under en barnavårdsmans tillsyn. Det gällde främst barn utom äktenskapet ("oäkta barn"). Det var viktigt för det årliga underhållet att fastställa faderskapet. Faderskapserkännandena i barnavårdsmännens akter utgör utomordentligt viktiga dokument för att slå fast rätten till arv men givetvis också för att vi med säkerhet skall kunna fortsätta med vår släktforskning på faderssidan.

Det hände att barnen utackorderades i familjer eller placerades på ålderdomshem. Fattigvårdsstyrelsens arkiv kan här ge upplysningar av värde. Kommunernas ovillighet att ta emot individer, som skulle bli en börda för fattigkassan, kunde leda till uppslitande tvister kommunerna emellan där landshövdingen och högre myndigheter fick inskrida ibland. Korrespondensen har här mycket att ge. Fattigvårdsstyrelsen ändrade år 1957 namn till socialnämnden. I dag är barnavården och nykterhetsvården integrerade med socialnämndens övriga verksamhet, varför barnavårds- och nykterhetsnämnderna har upphört. Så har vi skolorna. Skolverksamheten betraktades länge som en kyrklig angelägenhet. I skolrådet var pastor självskriven ordförande. Skolrådets arkiv (protokoll, handlingar, matrikel över inskrivna barn) ingår i kyrkoarkivet som avlämnas till landsarkivet. I Eskilstuna stad tillsattes en folkskolestyrelse första gången år 1910. I de mindre kommunerna runt om staden fanns skolråd kvar ända till år 1952, då övergången till den borgerliga kommunen av skolverksamheten definitivt måste äga rum. Det bör noteras att skolornas papper (byggnadsritningarna, dagböckerna och examenskatalogerna m m) i regel undantagits från leverans till landsarkivet. Släktforskaren kan sålunda på stadsarkivet finna värdefulla skolhandlingar alltifrån folkskolestadgans tillblivelse år 1842.

Från skolorna är steget inte långt till fonderna, eftersom de ofta avsåg att ge stöd åt skoleleverna. I kommunen förs noggranna anteckningar om donatorerna och donationsbestämmelserna och uppgifter om utdelade medel. Erik Laur‚n var en av stadens betrodda män (ordförande i drätselkammaren m m). På 40-talet ägnade han sig åt att söka alla de uppgifter han kunde få fatt på om donatorerna i staden. Hans anteckningar samlades i ett präktigt folioband som vore värt att komma ut av trycket. Carl Carlsson Gyllenhielms donation återkommer jag till. En speciell fond, som bildar ett eget arkiv, är 16 april-fonden. Vid Eskilstuna fristads 100-årsjubileum den 16 april 1871 hade medel insamlats för att ge stöd åt dem som verkade för "manufakturens framåtskridande". Många fabrikörssöner bereddes därmed möjlighet att förkovra sig genom utlandsresor, innan de kom in i fabrikernas göromål och småningom uppnådde ledande befattningar. Efterhand har fonden reserverats för studerande vid Rinmansskolan (fd högre tekniska läroverket). Bostadsförhållandena avspeglas i byggnadsnämndens arkiv, där alla byggnadslovsärenden har behandlats. Byggnadsnämnder i riket bildades till följd av KM: ts byggnadsstadga den 8 maj 1874. Sanitära förhållanden avläses i hälsovårdsnämndens årsberättelser, protokoll och akter. Hälsovårdsnämnder tillsattes till följd av KM:ts hälsovårdsstadga den 25 september 1874. Men föregångare fanns i sundhetsnämnderna. I Eskilstuna stad tillsattes en sundhetsnämnd år 1858. Dessförinnan fanns en sundhetskommitt, bildad redan den 17 augusti 1829 med uppgift att bekämpa den koleraepidemi, som hotade stadens befolkning. För att motverka oskälig hyressättning tillsattes under första världskrigets år (1916) i Eskilstuna en hyresnämnd. Den upphörde år 1923. En ny hyresnämnd kom till krisåret 1942 och existerade till år 1969.

De äldre kommuninvånarna erbjöds plats på fattiggårdar, sjukhem, ålderdomshem eller äldreservice. Denna kommunala verksamhet avspeglas i arkiv och handlingar av skiftande slag, men mest står att läsa i fattigvårdsstyrelsens och socialnämndens arkiv samt i Eskilstuna stads sjukhems arkiv för perioden 1921-70.

Den som besöker ett kommunarkiv uppmanas att lägga av sin anonymitet. Arkivförteckningarna säger inte allt. Ett inledande samtal med arkivföreståndaren (stads- eller kommunarkivarien) kan ge uppslag och id‚er av stort värde för den fortsatta forskningen. Jag kommer in på kommunarkivets servicemöjligheter längre fram. I stället vill jag nu räkna upp några andra arkiv, som har beröring med stadsarkivet.

Gyllenhielmska skolan
I Eskilstuna kommun, närmare bestämt i Sundby socken ej långt från Sundbyholms slott, finns Gyllenhielmska skolan. Den är landets äldsta ännu i bruk varande bygdeskola. Skolan kom till genom ett långt donationsbrev av riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm och hans maka Kristin Ribbing. (Riksamiralen var för övrigt halvbroder till Gustaf II Adolf.) Brevet är daterat den 20 oktober 1629.

Donationsbrevet förvaras hos landsarkivet i Uppsala i Sundby kyrkoarkiv (volym PI:1). I samma kyrkoarkiv (med signum PI:2) finns också den äldsta bevarade elevmatrikel, som sträcker sig från 1634 och fram till 1845. I matrikeln förekommer inte bara barnen till landbönderna under Sundbyholm, som ägdes av Carl Carlsson Gyllenhielm. Skolan var öppen även för alla de barn i bygden och trakterna runt omkring, som av föräldrarna tilläts att gå i skolan. En riktig bygdeskola, alltså! Stadsarkivet i Eskilstuna har examenskatalogerna fr o m år 1846 (i Sundby kommun. Folkskolestyrelsens arkiv, serierna DIV och DV).

Den nämnda matrikeln över eleverna vid Gyllenhielmska skolan blev en utomordentlig källa en gång, när en släktforskare skulle upprätta en namnlängd för alla gårdar, torp och backstugor i Sundby socken från 1550 och till äldsta husförslängden som börjar 1748. Den nitiske forskaren heter Nils Sundelius. Han härstammar, som namnet antyder, från socknen i fråga. I sin namnlängd har han också tagit med uppgifter ur andra källor: Mantalslängder, jordeböcker, boskaps- och tiondelängder, ministerialböcker, domböcker, sockenstämmoprotokoll, soldatrullor samt roterings-och utskrivningslängder.

Namnlängden är naturligtvis en pärla för alla som vill veta något om Sundby socken och dess invånare. Men Sundelius forskningar har inte stannat därmed. En pärm upptar avritningar av en mängd kartor samt innehåller fotografier, tidningsartiklar och åtskilligt annat, som säger mycket om socknens, kyrkans, skolans, slottets, byarnas, nämndemännens och soldaternas historia. En annan pärm innehåller alla mål rörande Sundby i Öster-Rekarne härads domböcker för tiden 1596-1753. Ett par mappar innehåller en grundlig utredning om Sundbyholms äldsta historia.

Och Nils Sundelius material om Sundby socken har överlämnats till stadsarkivet i Eskilstuna. Ett exempel som manar till efterföljd!

Nils Sundelius inställning till sin släktforskning kan vara intressant att återge (från det tal som han höll 11/9 1984): "När jag för mer än 50 år sedan började med släktforskning var mitt mål: 1) att söka ursprunget till vårt släktnamn och 2) att finna den ort där min farfar var född och uppvuxen och där sannolikt hans förfäder har levat. Jag ville lära känna den bygd, där jag hade mina rötter... Jag var alltså från början inställd på att kombinera släktforskning med hembygdskunnande. Jag anser alltjämt att det är en absolut nödvändighet för att man skall kunna ge liv åt en släktkrönika, som annars bara skulle innehålla en mängd namn och data... I kyrkoböcker följde jag - som alla andra forskare - min släkt och mina anor. På ett sätt gjorde jag annorlunda: Jag kartlade hela Sundby socken, byarna, gårdarna och torpen och dess invånare, för i varje fall 1700-talet."

Enskilda arkiv i stadsarkivet
Kommunarkiven kan ha många slag av enskilda arkiv som intresserar släktforskaren. För att lättast finna ut vad de har rekommenderas kontakt med riksarkivets stora nationalregister. Här skall ges några glimtar från stadsarkivet i Eskilstuna.

Redan har nämnts värdet av att släktforskare, som i sin forskning kartlägger människoöden i kommunen, överlämnar materialet till stadsarkivet. I Eskilstuna har sådant skett, förutom i Sundelius fall, också från sterbhusen till framlidne överingenjören David E Öberg i Torshälla, som ledde många nybörjarkurser i släktforskning, och framlidna fil kand Karin von Greyerz, som forskade ihärdigt om namnskicket i Eskilstuna.

I samband med arkivleveranser från industrin händer ibland att företagsledarnas privata papper kommer med. Exempel: Heljestrands släktpapper från AB C V Heljestrand, överdirektören Carl Edvard Johanssons papper från Mått-Johanssons, brukspatronen L Linus Lidbergs från Nyby bruks AB, direktörerna Arvid och Arvid Hjalmar Nilssons och fabriksidkaren Carl Oscar Öbergs papper från C O Öberg & Co och fabrikören August Stenmans handlingar från ASSA-Stenman AB.

En friherrlig ätt i vårt land har valt att lämna sina släktpapper till Eskilstuna stadsarkiv på grund av flera ättmedlemmars förankring i bygden. Jag avser Hermelinska släktföreningens arkiv och samlingar. Det största enskilda arkivet däri tillhör konstnären friherre Olof Hermelin på Österby gård i Råby-Rekarne socken (född 1827, död 1913). Arkivet innehåller koncepten till hans antikvariska undersökningar och uppteckningar, manuskripten till hans många skriftalster och ca 3.700 brev, där många av dåtidens kulturpersonligheter passerar revy. Ett brevskrivarregister har upprättats som underlättar sökandet.

Till de enskilda arkiven hör också byarkiven (med bl a Torshälla stads norra byalag och Wij by i Västermo socken), vidare gårdsarkiven (Haneberg, Lagersberg, Spånga jämte Sergelska släktens papper från sina övriga godsinnehav i Eskilstunatrakten, Vilsta, m fl). Dessutom kan nämnas fastighetspapperna samt brandstodsbolagens, egnahems-, byggnads och bostadsföreningarnas arkiv. Därmed är steget inte långt till näringslivets organisationer.

Skråpapper rörande hantverkarna i Eskilstuna stad kan påträffas på flera håll. Landets största skråarkivbestånd finns i Nordiska museets arkiv. Där förvaras Eskilstuna skomakareämbetes och snickareämbetes handlingar (som omfattar tiden 1676-1848 resp 1773-1843). Stadens äldsta skråarkiv ingår i det s k "Eskilstuna stadsarkiv" (dvs magistratens och rådhusrättens arkiv) på landsarkivet i Uppsala, nämligen klensmedsämbetets papper (1666-1777 därefter namnändrat till urmakareämbetet: 1777-1836). På stadsarkivet i Eskilstuna, slutligen, vårdas skräddareämbetets protokoll och handlingar (1743-1848).

Dödsstöten för skråna kom år 1846, då KM:t utfärdade sina fabriks-, hantverks- och handelsordningar. I stället uppstod i Eskilstuna en hantverksförening (som i samband med KM:ts förordning om utvidgad näringsfrihet år 1864 blev en hantverks-och industriförening), en handelsförening (efter 1864: köpmannaförening) och en fabriksförening. Sistnämndas medlemmar rekryterades från dem i Eskilstuna fristad som tillverkade finare järn-, stål- och metallprodukter, vilka idkare alltifrån fristadens tillblivelse år 1771 varit befriade från skråtillhörighet.

Småfolket möter vi i folkrörelsearkiven. Stadsarkivet har tusentals föreningars papper. Både lokala och regionala organisationers arkiv beredes kostnadsfritt utrymme. Här kan studeras frikyrkomannens, nykterhetskämpens, fackföreningsmedlemmens, socialistens och centerpartistens ansträngningar för att vinna gehör för sina id‚er. Ibland gick småfolket samman. Så bildades allianskommitt‚er av frikyrko-, nykterhets- och fackföreningsfolk med syfte att få sina kandidater valda till stadsfullmäktige och riksdagen. Redan år 1890 kunde man sålunda välja in sin kandidat, godtemplaren Adolf Aulin, i riksdagen, något som var mycket tidigt för vårt land.

Folkrörelsernas protokoll och årsberättelser är en fascinerande läsning. Skulle där förekomma någon medlem, som är släkt med mig, ja, då ökar givetvis intresset för papperna enormt.

Stadsarkivets service för släktforskaren
De flesta släktforskare går bara till biblioteken. Många känner inte ens till var kommunarkivet är beläget någonstans. Men man kan fråga sig fram! Jag hävdar, att den släktforskare, som besöker kommunarkivet i den trakt, där hans anor hör hemma, han kommer inte att bli besviken. De flesta kommunarkiv har kunnig personal, inledningsorden till trots. Plats anvisar de gärna forskaren och snart kommer man överens om vad man vill låna och vilka tider man vill forska på. Kommunarkiven kan låna in arkivhandlingar från t ex landsarkivet och riksarkivet. Kopieringsmöjlighet brukar finnas. Och arkivförteckningarna är ofta kompletterade med sökregister av olika slag. På stadsarkivet i Eskilstuna har vi skrivit av kommunens nitton församlingars födelse-, vigsel- och dödböcker alltifrån äldsta tiden och fram till och med år 1900. Ledkorten har lagts i alfabetisk följd för resp serie. Registret omfattar ca 300.000 ledkort. Det har visat sig vara mycket uppskattat av släktforskarna. Stadsarkivet köper in efter hand som de kommer ut sådana mikrokort på SVAR i Ramsele, som har beröring med Eskilstunabygden. På så sätt kan en framgångsrik släkt- och hembygdsforskning bedrivas på stadsarkivet. Och kostnadsfritt gör vi enklare släktforskningar för dem som så begär.

Vi tillhandahåller också skrivhjälp i viss utsträckning. (Lånerätt har vi givetvis från de statliga myndigheternas arkiv. ) Men släktforskningen stimuleras även på andra sätt. Eskilstuna-Strängnäs släktforskarklubb anvisas lokaler för sina möten. Klubben får då och då biträde från stadsarkivets personals sida med föreläsningar och kursmedverkan. Ämnena kan gälla så vitt skilda ämnen som läsning av gamla handstilar, föredrag om intressanta arkiv, vidare mått, mål och vikt och gamla sjukdomsnamn samt släktforskningens metod.

I likhet med Nils Sundelius vill jag medverka till att bredda släktforskningen till att omfatta allt rörande hembygden. Om den lokalhistoriska forskningen handlar därför nästa avsnitt.

Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland
Historieintresset har ökat markant under senare år. Man älskar gamla hus, man läser om bygdens historia och man forskar i sin släkt. I norra Södermanland bildades den 15 november 1986 en förening med uppgift att ta tillvara detta intresse och skapa en brygga mellan akademiker och hobbyforskare. Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland blev namnet. Det började med 14 medlemmar. Nu (sommaren 1988) är vi 450. Organisationer (släktforskarklubbar, hembygdsföreningar, studieförbund m m) och institutioner (arkiv, bibliotek, museer m m) betalar 100 kronor och enskilda personer 50 kronor.

För årsavgiften erhåller medlemmen en årsbok och två gånger om året en liten bulletin, Lokalhistoriskt forum. Dessutom inbjudes medlemmarna till tre aktiviteter om året. Då föreläser amatörforskare och vetenskapsmän i ämnen av skiftande slag som har beröring med norra Södermanland. Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland ser som sin främsta uppgift att ge ut värdefullt källmaterial om länsändan. Den första årsboken kom ut i september 1987 och heter "Fristadsbor inför rätta". På 319 sidor passerar revy mer än 600 personer som bodde i Eskilstuna fristad under tidigt 1800-tal. Boken är en kommenterad utgåva av ett urval rådhusrättens och ordningsrättens domar och protokoll från tiden 1793-1833. Vi får läsa om fristadsbor som åkte fast för förseelser av skilda slag. Vid ett tillfälle fick en brandvaktskarl sitta en timme på en trähäst som straff för otillbörligt beteende under sin tjänsteutövning. Årsboken är försedd med personregister. Den delas ut gratis till dem som år 1987 gick in som medlemmar av lokalhistoriska sällskapet.

Årsboken 1989 handlar om kronofogden i Rekarne fögderi under 1830-talet. Med hjälp av belysande arkivhandlingar (diarium, brevkoncept, inkomna brev och inkomna femårsberättelser) kan vi följa kronobefallningsmannen Cornelius Kramer dag för dag under ett års tid. Profossen skulle hämtas för att dela ut spöstraff, broar behövde lagas, skördeutsikterna måste han rapportera till landshövdingen om, kronans egendom skulle han vaka över genom ekonomiska besiktningar av soldattorp och prästgårdar. Gästgiveriernas dagböcker skulle han omsorgsfullt studera och uppbörd hade han att verkställa under bestämda terminer. Relationen överhet:allmänhet på landsbygden får i detta källmaterial en unik illustration. Ändå är det förbluffande nog ytterst sällan som detta utnyttjas av lokalhistorikerna.

Ett fruktbart sätt att stimulera historieintresset på har varit att skapa skrivarverkstäder. Våren 1987 startades en sådan skrivarverkstad. Deltagarna bestämde sig för att samla allt de kunde få fatt på i nordiska museets folkminnessamling, genom äldre tryck och med arkivforskning och intervjuer för att få så rikhaltigt stoff som möjligt om julseder i norra Sörmland. Arbetsuppgifterna fördelades mellan medlemmarna och normalt samlades man en gång var femte vecka på stadsarkivet för att gå igenom vad man kommit fram till. Resultatet blev till slut en diskett att överlämna till ett tryckeri för tryckning av boken. Bindningen utfördes sedan av stadsarkivets bokbindare. Bokproduktionen hade kommit igång.

Skrivarverkstaden lade ner åtskillig möda på att jaga sponsorer, som söktes bland banker, företag, skolor och enskilda. På så sätt hade omkring 4.000 beställningar kommit innan tryckningen ens hade börjat. Finansieringsfrågan var därmed löst. Nästa steg blev att distribuera boken - inte bara till dem som beställt den på förhand. På julmarknader och utställningar har boken om julseder ställts fram och väckt livligt intresse. Därmed har skrivarverkstaden gjort sitt. Ett tiotal personer har sålunda under ett par års tid på ett konkret sätt lärt sig vad lokalhistorisk forskning innebär. Jag behöver knappast tillägga att julboken är årsboken 1988 för lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland.

Sedan våren 1988 arbetar nya skrivarverkstäder för att samla och bearbeta källmaterial, jaga sponsorer, trycka och distribuera böcker som förväntas utkomma åren 1990 och 1991.

Lokalhistoriska sällskapet i norra Södermanland har sålunda funnit metoder att lyfta fram och finansiera utgivning av värdefullt källmaterial. Det har dragit till sig en snabbt växande skara av historieintresserade medlemmar. Och stadsarkivet är den naturliga basen för arbetet.
__________________
Fotnot: Denna artikel har tidigare varit publicerad i Sveriges Släktforskarförbunds årsbok 1989.