En svensk i frihetskrigets USA
En artikel ur Släkthistoriskt Forum

De något regniga dagarna denna sommar har jag tillbringat med att läsa dagböcker. Det låter ju inte så fint, kanske, man ska väl inte läsa annat folks dagböcker? Fast när de är både tryckta och några hundra år gamla, så blir det ju en helt annan sak, man får en liten inblick i hur folk levde och tänkte förr i världen, som kan vara svår att få på annat sätt.

Nils Collin
Den roligaste var Nils Collins ”Dagbok från New Jersey 1770-1786” (Proprius 1988), med inledning av Robert Murray. Vem var då Nils Collin? Han var född 1746 2/8 i Funbo i Uppland, son till kyrkoherden där, och växte upp i Östervåla dit fadern fått transport. 1759 blev Nils student i Uppsala vid 13 års ålder, och studerade där i Linnés tidevarv, men inriktningen var att han skulle bli präst. Som vanligt på den tiden var han informator för att försörja sig och hade förmånen att få vara det i flera år hos historikern Olof Celsius i Stockholm, hos vilken han träffade både Emanuel Swedenborg och bröderna Bengt och Peter Jonas Bergius.

Till Amerika
I december 1768 blev han prästvigd och året efter fick han en extra ordinarie tjänst vid de svenska församlingarna i Amerika, och reste i juli till London. Dit kom han i början av september, och stannade där till i mars 1770, då han fick plats på ett skepp som gick till Philadelphia. Under tiden i London lärde han sig att bemästra det engelska språket, vilket han hade stor nytta av när han kom till Amerika, och fick börja arbeta med en gång. Medlemmarna i svenska kyrkan där var vid den här tiden inte längre svenskspråkiga, utom de äldsta.

I Racoon
Första åren i Amerika bodde Nils Collin nära kyrkan i Racoon i New Jersey, där han var hjälppräst, tre svenska kyrkoherdar fanns i trakten, Anders Göransson i Gloria Dei i Philadelphia, Johan Wicksell i Racoon och Lars Girelius i Christina församling. 1773 reste Wicksell hem och Nils Collin blev hans efterträdare. 1786 blev han kyrkoherde i Gloria Dei och flyttade till Philadelphia. Under de följande åren reste de andra hem och efter 1791 var han den ende svenska prästen i Amerika, vilket han förblev till sin död 1831. Bara tio år senare kom Gustaf Unonius till Amerika och förebådade den nya och större svenska utvandringen till Amerika.

Under hela tiden skrev han ned sina ämbetsgöromål och en hel del om vad som hände i trakten, särskilt under de dramatiska åren omkring 1776. Vi låter Nils Collin själv berätta om sitt liv i Racoon:

Utdrag
av de märkvärdigaste förrättningar av mitt kyrkoherdeämbete vid Racoons och Pensnecks församlingar ifrån den 30 september 1773.

Desse församlingar sträcka sig fem mil i längd och två i bredd vid östra stranden av floden Delaware över en trakt full av kärr och skog. Kyrkorna äro av trä, mycket förfallna, två och en halv mil ifrån varandra. Prästhuset står nära vid Racoons körka i en liten tillämnad stad, Sveaborg kallad (på engelska Swedsborough), som är utlagd på körkans grund och betalar tomtören därföre. Som mesta delen av församlingen är närmast hit, bor prästen tämmeligen i medelpunkten av göromålen men måste dock ofta resa ett par mil och ibland tri nedanföre Pensneck körka. Folket är spritt bland andra sekter, och många familjer nog blandade i anseende till härkomst, somliga även i religion. Vid svensk gudstjänst synes sällan 80 à 90 personer, men alla som dels tala, dels förstå språket, äro väl ännu två hundrade personer (NB vid mitt tillträde). Några och trettio tyska hålla sig även till oss och få tillfälligtvis gudstjänst.

Predika på engelska
En söndag, då svenska gudstjänsten skulle börjas, påstod en gammal engländare med någre andra, att jag skulle först hålla engelsk. Deras ofog föreställdes på allvarsamt vis, och de läto bekväma sig att vänta, ehuru de hotat att fara hem. En kort tid därpå sade en av dennes söner, att ehuru mycken tillgivenhet han hade för vår körka, ville han ändå bli metodist, om icke gudstjänst kunde fås ofta. Jag bevisade, att både svenske och engelske aldrig kunnat förmås att väl underhålla en präst, mycket mindre kunde två lönas, och för övrigt bad honom gå vart han behagade. Detta stillade hans fåfänga tal. Härvid märkes, att desse voro av de bästa engelska ledamöter.

Den 13 oktober reste tri mil till Anders Sennecson i Pensneck, den rikaste och förnämste av de vare, att viga en av dess döttrar med en medicinae doktor. Denna familj är av finsk härkomst men har förlorat svenska språket. En söndags eftermiddag denna höst reste jag efter slutad gudstjänst vid Racoon till ett vanligit ställe i skogsmarken två mil därifrån och predikade. Efter predikan kom en svensk Emanuel Cox, ogift karl om 50 års ålder, och med tårar berättade följande, att han förleden vår var en tid sysselsatt att hugga stäver i ett cederkärr långt uppe i skogen, och en morgon, då han skulle gå ut på arbete, föll i en dvala, vari han låg utan minsta sansning i fem vickors tid.

Detta år döpte åtskilliga barn som vanligit av några månaders ålder, ett fyra år gammalt, tvänne över två år, samt ett annat halvtannat år, tillhörigt en svensk mans son och dess hustru, som är presbyterian. Bägge voro dock övertygade om döpelsens nödvändighet och därföre, när barnet blev hastigt sjukt, skickade prompt efter mig sent på aftonen, som då måste resa om natten fyra mil, tvänne dit och så tillbaka.

Kriget kommer
Redan detta året (1777) var här mycken oro av kriget. Om våren kommo några krigsskepp upp i älven och fäktade med amerikanska galärerna en fjärdedels mil från Pensnecks körka. Sedan engelska armén slagit den amerikanska, intagit New York och utbrett sig i jersej [New Jersey], var här ett beständigt allarm. Förr hade nästan alle varit ivrige, men nu när elden kom närmare, drogo många sig undan, och mycken oenighet yppades bland folket. Många gömde sig i skogarne eller inom sina hus, somliga drevos med våld till gevär, andre satte sig till motvärn och ville ej gå. Folket blevo rådde att ej komma till körkan, emedan vederbörande då passade på att taga både hästar och karlar. Mot jul hände vid Pensneck körka, att de sköto på en ung man, som ej ville gå i fält. Han skyndade sig på hästen därifrån. Kulan, som knappast passerade honom, gick djupt in i en ek. Härav uppkom ett faseligt kiv, som tycktes vilja lyktas med blodspillan, det likväl jag genom Guds nåd avstyrde, jag föreställde dem deras galna okristeliga uppförande och beklagade, att jag ej kunde hålla gudstjänst, innan de skickade sig bättre. Därefter predikade jag i privata hus i Pensneck till följande vår. Denna tiden såg man vägarne fulle av nakne, halvdöde soldater. Flera tusende dogo av rödsot och fältfeber.

Tillfångatagen
Den 4 februari (1777) då milisen marcherade till lägret, blev jag tagen till fånga av den kommenderande officeren, en karl av ganska elak karaktär och till religionen, om han någon hade, moravian. En gammal svensk, som alltid varit en världsligt sinnad människa, och hans måg, en presbyterian, hade såsom magistrater under nya regeringen givit honom ordres därtill. Jag fick endast 15 minuters tid att göra mig färdig till denna 16 mils långa resan. De ville ock nödga mig att gå till fots, det jag platt refuserade. Jag följde då med dem under en stark guard med laddade gevär och påskruvade bajonetter, och från deras barbariska utlåtelser väntade ofta döden, helst många voro druckne och lossade flere salvor för tidsfördriv. Det annalkande mörkret hade ock lätteligen dolt rätta banemannen. Deras önskan var, såsom jag sedan förnam, att jag velat försöka eschapera, ty då hade de fått mera plausible ursäkt för en så nedrig gärning, men härtill var jag för klok.

Fri mot borgen
När vi hunnit en mil på vägen, kom doktor Otto, som ock var en av de nya magistrater, men en beskedelig man bland de tyske lutherska, och erhöll min frihet dymedelst att han gick i borgen för mig. Följande dagen blev jag enligit den allmänt utfärdade lagen anmodad att antingen inom några dagar gå till engelska lägret eller taga ed till nya regeringen. Det första var ganska betänkeligit, emedan höga vederbörande i Sverige, som omöjeligen kunde föreställa sig, huru här stod till, hade förmodeligen ogillat övergivandet av mitt ämbete, och efter jag var nog fördjupad i skuld samt blivit nödsakad i sådan hast sälja min ringa egendom för halva värdet. Det senare var ock svårt, emedan jag såsom svensk undersåte var ingen annan än min rätta överhet trohetsplikt skyldig.

Trohetsed mot republiken
Efter en lång underhandling med vederbörande tog jag eden, som var kort och lämpelig till personer av mycket olika beskaffenhet, med det uttryckeliga förbehåll att vara neutral och ingenting göra, som i någor måtto ej anstode mig som svensk undersåte, och att i fall något sådant skulle av mig härefter fordras få obehindrad resa bort. Ibland ett mera upplyst och ädelmodigt folk hade detta äventyret aldrig kunnat hända mig. Jag kunde ej såsom de andra amerikanske prästerna på orten uppmana folket till revolt; detta var emot min övertygelse och tvärt emot min ämbetsplikt. I deras partier tog jag ingen del, men att bestraffa gudlösa människor och avstyra mord, brand och röveri är en rätt Herrans tjänares plikt, om det ock kostar hans blod. På den första allmänna fastedagen predikade jag över Dom 10:15, Vi have syndat: gör du med oss vad dig täckes; allenast hjälp oss i denna tiden. Ehuru denna predikan var aldeles utan några politiska reflexioner, var den misshagelig för de flesta och rent av förbannades av somlige, emedan de i svang gående synder bestraffades och en sann bättring påyrkades. På lika sätt misstyddes annat i predikningar och andre mål.

Spion?
I september månad fingo de engelska besittning av den delen av älven som bestryker Pensnecks och Racoon församlingar. Ifrån den tiden var ett beständigt allarm av strövande partier samt milisens fram- och återtågande. Gudstjänsten blev ock ofta därav hindrad.

I oktober månad attackerade hessiske hjälptropparne en fästning på jersejstranden, belägen två mil ifrån Racoon körka, och blevo med förlust avslagne. Mycket folk gingo andra dagen att bese platsen, jag ock i följe med några vänner av det rådande partiet. Någre bovar anklagade mig för kommendanten och inbillade honom, att jag var en spion, helst jag vore nog skicklig att taga ritning av fästningen m m, varpå han tog mig i arrest och hotade att hänga upp mig inom fem minuter i den höga galgen, vartill tvänne olycklige nu utleddes. Jag föreställde honom, vad folkrätten fordrar av civiliserade nationer och påtog mig att genom intyg av åtskilliga de förnämste på orten bevisa min oskuld, varpå jag änteligen blev ledig, dock gav min parole d'honneur att bliva dess fånge vid påfordran. Detta var ett farligt tillbud, ty denne mannen var skarp och sades hava exekverat åtskillige. Som jag varit i ro en lång tid och var i det nämnde sällskapet, tyckte jag, det vore ingen särdeles fara att resa till denna fästningen. En herre som nödgats flykta från Philadelphia vid engelska arméns ankomst, och med sin familj fått inrymme i mitt hus, visade mig i denna fara mycken vänskap och berättade med vad trohet och vårdnad jag bemött honom, samt tillböd sig att fäkta med de som förföljde mig. Han bidrog därmed mycket till min befrielse.

De sårade legosoldaterna
Sedan gick jag in till de sårade hesser, bad och tröstade dem så gott jag kunde på tyska, i synnerhet som de begärde mitt biträde, när de hörde att en präst var för handen. Här var en ängslig syn. Ongefär 200 lågo på halm i två stora rum, somlige utan armar eller ben (utanföre huset lågo tvänne högar av armar och ben), andre med lemmar krossade såsom mäsk av skrot, somlige flöto i blod och berättade mig, att några dött blott av brist på något att förbinda såren med. Medan jag var där, dödde åtskilliga med varianta åthävor och konvulsioner. Större delen av de, som förmådde, lågo och läste i sina små böneböcker, och somlige tycktes vara gode kristne. Sådan härlig skillnad gör religionen emillan soldater, när mannamod med allvare prövas. Jag tänkte med ömhet och längtan på mitt kära fädernesland, där månge tusende av soldatehopen fråga med gudelig sorgfällighet, vad skole vi då göra?

Olyckliga sockenbor
Tri av församlingen fingo denne hösten sin död genom detta olyckeliga kriget. Måns Hellms gick oförsiktigt ombord på ett engelskt krigsskepp och på tillfrågan av dess ärende, sade sig endast vara nyfiken att se huru där tillgick, varpå han blev kvarhållen såsom en spion, vart sjuk och kort efter återkomsten dog. Henry James, en irländare, gift med en hustru av svensk härkomst, magistratsperson under nya regeringen, bodde på älvstranden i Pensneck och hade ett parti av milis inkvarterat i sitt hus för att hindra engelska skeppen att driva handel med folket. Engelska commodorn gav honom skriftelig försäkran att, om han ville nedlägga sin fullmakt och vara fredlig, skulle intet ofog ske honom eller de andre. Han avslog detta och lät ganska oförståndigt milisen stå bakom huset att skjuta på de sjömän, som kommo i land att köpa förfriskning, vart därpå förd ombord, låg där länge sjuk, blev omsider åter satt i land men dog kort därpå. Åke Henricson, en av de bäste unge svenska, dödde av en pleuresie, han ådragit sig under krigstjänsten. Under likpredikan, som hölls i körkan, spelte åtskilliga av hans fältkamrater och vänner boll vid den närliggande krogen. Detta folket äro ej särdeles begåvade med ömma och fina känslor. Bland andre, som dogo detta år, kunna märkas Peter Homan, en gammal svensk änkling, ganska rik men utan uppfostran, stark drinkare och som övrigit levde på ett grovt, orenligt, fattigt sätt som en ville. På samma sätt blev ock dess enda son uppfödd. Dylika exempel av rikt folk äro här ej sällsynta. Elisabeth, omkring 50 år, änka av en beskedlig svensk, och svenskfödd, syster av hustru Britta Håman och Jan Hellms. Hon var en god människa men blev bedragen att andra gången gifta sig med en irländare, som höll skola i grannskapet, en ovärdig sälle, som förstörde all hennes lösa egendom och sedan övergav henne. Sådant är ock här nog allmänt.”

Här lämnar vi Nils Collin åt sina vidare öden, och kan bara anbefalla hans Dagbok till vidare läsning. Originalet finns i Uppsala Domkapitels arkiv på Landsarkivet i Uppsala, men också på mikrokort hos SVAR, fast mest lättillgängligt är ju Robert Murrays utgåva från 1988 på Proprius förlag. En engelsk översättning gjordes av Amandus Johnson på 1930-talet.

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 4 1998.