Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.

Av Björn Fyrlund och Nils Marelius

Vid halvårsskiftet hade fem år gått sedan folkbokföringen överfördes till statlig myndighet, och det kan vara dags för funderingar kring resultatet. Det nya systemet känns inte helt färdigt, och luckor i anvisningarna föreligger fortfarande. Förändringen motiverades bl a med en inbesparing av, vill vi minnas, kostnader i storleksklassen 200-300 milj kr/är. Det finns säkert flera olika sätt att räkna på, men i många (mindre) pastorat har omändringen medfört ekonomiska investeringar och kostnader i utbildning – alltså förlust i stället för inbesparing. Vilken är den verkliga vinsten? Blev det alls någon vinst, om man räknar ihop allt?

Men vi kan också konstatera, att sidovinsterna är betydande, och förhoppningsvis med tiden större. Flera av pastoratens ekonomi- och skrivgöromål har kunnat överföras till den moderna ordbehandlings- och datatekniken. Under alla omständigheter skulle det bli mycket intressant om någon känner sig manad att försöka utreda resultatet, ifall det blivit någon verklig inbesparing.

Kostnader för pastorsämbetena
Under åren har Pastorsämbetet (PÄ) haft (tvingats ta) stora kostnader för arkivläggning av sitt material. Som exempel kan nämnas personaktspärmarna, dyra i inköp och utrymmeskrävande. Det är skrämmande vilka summor pastoraten har fått lägga ut bara här. Och går pärmarna alls att använda till något i fortsättningen? Vi kan inte komma på något. Är det så att vi också nu, dock med den skillnaden att det rör sig om en kort övergångstid, tvingas investera i kostnader som inte är rimliga?

Sommaren 1947 propagerade talföra agenter för de stora pärmarna, som i förlängningen tvingade fram nya arkivskåp. De flesta präster, särskilt de yngre, hälsar nog den nya bokföringen med glädje, liksom kyrkoskrivarna. Registreringarna är i de flesta fall funktionella och logiska, men ”bokkänslan” är förlorad. En telefonförfrågan går inte att svara på om maskinerna inte är påkopplade.

De största invändningarna
De största invändningarna mot systemet kan resas med ugångspunkt i orden överskådlighet och ansvaret för eftervärlden. Det är inte lika enkelt att följa en person från vaggan till graven, och det är svårt att se det naturliga sambandet mellan uppgifterna som registreras på Lokala skattemyndigheten (LOK) och på pastorsexpeditionen. Pastor och biträde har ingen kunskap om hur LOK:s system är konstruerat och vilken roll pastorsexpeditionens grunduppgifter spelar i LOK:s framtida registrering. Omvänt frågas, vad dagens personal på LOK (med undantag av de äldre som gick över 1991 och är kvar där) vet om pastorsexpeditionens sätt att arbeta och hur frågor till pastorsexpedition skall utformas för att underlätta sökande?

Är t ex en vigselblankett en originalhandling som skall arkiveras på ett sådant sätt att LOK kan ta del av den vid ev. efterkontroll? När det gäller arkivläggning är fortfarande inga anvisningar utgivna, varken för LOK eller för pastorsexpeditionen. 1993 års arkivutredning har, efter många påminnelser och ej infriade löften, lämnat sitt förslag till Riksarkivet i maj 1996, men regler och anvisningar kan ej komma förrän Riksarkivet – efter remissbehandling av utredningen fastställt dessa. Vad skall sparas? Vad får gallras? De veckovisa aviseringsrapporterna – skall dessa sparas? Knappast, men ännu efter fem år saknas regler. I flerförsamlingspastorat finns redan åtskilliga pärmar i den nya bokföringen genom att materialet tas fram församlingsvis. Och småförsamlingarna behöver ett arkivutrymme, som inte står i proportion till församlingens storlek, genom att bladen ofta(st) utvisar bara en avisering.

Av det som skall behållas uppstår frågan om bindning – vad skall bindas? Får sambindning i någon form förekomma? Och i förlängningen: vilka kostnader åläggs pastoraten genom bindningarna?

Oklarheterna i detta stycke kan belysas med ett citat ur handboken avsnitt 5. 6 om handlingar ”som skall tillhöra kyrkoarkivet”. Någon uppräkning av dessa handlingar görs ej, och pastorsexpedition har därför inte någon vägledning för arkivläggning av fem års handlingar. I den nu på remiss utsända arkivutredningen skisseras ett, som vi tycker i huvudsak väl genomarbetat, förslag till anvisningar för arkivfrågorna. Frågetecken kan dock fortfarande resas kring när och hur dessa anvisningar kommer att sanktioneras av Riksarkivet.

Vem bär ansvaret?
Ansvarsfrågan för arkiv skall fastställas. Här lämnar arkivutredningen goda förslag. Det är dock, som ovan nämnts, angeläget att dröjsmålet med anvisningarna ej ytterligare förlängs.

Inventeringarna
Det är oroande att arkivinventeringarna – med åtföljande genomgång av inventarieförteckningarna för kyrkorna – vid kyrkoherdebyte avstannat i de flesta stift, som en följd av 1990 års arkivlag. Visitationer av i dag läggs upp på annat sätt och ger inte tillfälle till någon genomgång av noggrannare slag. Utredningen rekommenderar – hoppas att Riksarkivet föreskriver – att inventeringarna återupptas, men gäller detta också de pastorat, där sådan förrättning bort äga rum från 1990-talets början, men inte skett? För tydlighets skull kan här nämnas, att i kyrkans inventariebok, i anvisningarna i början, står i formuläret att inventarierna skall gås igenom vid kyrkoherdebyte. I anvisningarna från RA bör klart framgå, om kontraktsprost eller kyrkoherde skall ta initiativ till att förrättning sker, och gärna också tid, t ex inom ett halvår efter ny kyrkoherdes tillträde.

Ansvaret för eftervärlden
I ansvaret för eftervärlden ligger också att vidareföra kunskap om hur det varit tidigare. Hittar dagens personal på pastorsexpedition och de nya prästerna i de gamla kyrko- och folkbokföringsarkivalierna? Vad vet dessa om hur handläggningen av ärenden före 1991 var uppbyggd? Kan dessa söksystemet?

Hur skall nyanställd personal och nya präster lära sig detta? En sammanfattning av gårdagens kyrkobokförings- och folkbokföringsrutiner (före 1947, resp efter 1946) skulle platsa i en särskild avdelning i handboken. Under hand har vi erfarit, att en redogörelse för gårdagens folkbokföring lär vara tänkt att utarbetas för att komma in i handboken – men när blir den färdig?

Forskarservice
Vi måste, så länge vi har kyrkoböckerna kvar i församlingarna, räkna med att i allt större utsträckning serva forskare. (Detta gäller i princip inte församlingarna i Härnösands och Luleå stift, vilka överlämnat sina volymer till Landsarkivet. Uppsala landsarkiv har, sedan nybygget 1994 gett utrymme, börjat ta in kyrkoarkiven.) Här vill vi också ta upp vår undran över att vi fortfarande rätt ofta får frågor från LOK – upptäcks fel fortfarande?

Vad ska bevaras och hur ska forskarna hitta i framtiden?
En helt annan följd av reformen 1991 – som dock inte berör oss av i dag, men inte får glömmas bort med tanke på framtiden – är att LOK inte har fått några anvisningar om vilka längder som skall tas fram och bevaras, kanske bindas. Skall flyttningsböcker finnas i fortsättningen? Behövs de? När kommer en födelsebok, som tar upp alla i församlingen födda barn och inte bara de som har kyrkotillhörighet? Hur utformas äktenskapsboken så att även borgerligt ingånget äktenskap, där båda kontrahenterna står utanför kyrkan, kommer in? Går det alls i framtiden att forska efter en person, om man inte vet personnumret? Mantalslängderna har upphört – när kommer folklängderna? När märker man konsekvenserna av inskränkningarna i flyttningskontrollen? Kommunernas rätt att överklaga LOK-beslut om flyttning är i praktiken borta, genom att besvär skall ges in inom tre veckor och en kommun ej har anledning granska varje LOK-beslut om flyttning. Forskning med utgångspunkt från bostad går inte för den som flyttat vidare. Vi är oroliga när vi tänker på morgondagens forskare. Längderna är av omistligt värde som en fortsättning på den unika registreringen av landets invånare, som svenska kyrkan varit huvudman för i så många år.

I dagarna har vi erfarit, att Riksskatteverket dröjer med nya arkivanvisningar till LOK om den nya folkbokföringen. RSV behandlar inte ärendet med någon hög prioritet. Är det inte i stället så, att alla väntar på anvisningar, och därför bör dessa komma snarast.