Tre års fängelse för falska mynt
En artikel ur Släkthistoriskt Forum

Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.

Av Irma Ridbäck

Farfars bror Ulrik tyckte om att berätta om släkten. En historia var att hans farmors brorson Nils Petter hade tillverkat falska mynt i den lilla skogsbyn Saikosjärvi. Någon skvallrade för länsman och när Nils Petter kom till hembyn Narken blev han fast och slängde då mynten i älven. Ulriks mor (min farfarsmor), Kajsa Henriksdotter (f 1858), skulle varit sex år och stått bland åskådarna på stranden. Nils Petter blev dömd och “han satt där på fängelset i Gävle i tre år och sen gick han till fots hem därifrån”[‘hän istui siellä Jäävelin kaupungissa ja tuli jalkasin taakse tänne’] och efter allt detta blev han “storbonde i grannbyn” Jerijärvi.

Den här berättelsen tilldrar sig i huvudsak inom Korpilombolo socken, i byarna Narken, Saikosjärvi och Jerijärvi, inom Överkalix tingslag i Norrbotten.

Domboken berättar
Rättegångarna vid Överkalix tingslags häradsrätt mot Nils Petter Adamsson från Narkens by inleddes den 21 mars 1861. Under mars och under april lämnades skrivelser in till tingsrätten om att Nils Petter borde släppas fri mot borgen. I stället fördes han den 27 mars till cellfängelset i Luleå och vistades där under återstående tiden före transport söderut, fram till 25 januari 1863, sammanlagt 22 månader. Inför varje sammanträde i häradsrätten, 10 gånger i Överkalix och 2 i Nederkalix, transporterades han till tingsplatsen. Nils Petter nekade till allt.

Efter domsluten gick fångtransporten från Luleå via Härnösand och Gävle till Långholmen, varifrån han frigavs den 27 december 1865 “med pass till Norrbotten”. I kontanta medel vid utskrivningen hade han 11 Rdr och 83 öre, vilket han kvitterade med sitt namn. När han skrevs in använde han bomärket. Och visst blev han “storbonde” i grannbyn, men mera om det nedan. Rättegången inleddes vid urtima ting i tingshuset i Bränna den 21 mars samma år. Eftersom Nils Petter och de flesta vittnen endast talade finska fick hela rättegången tolkas och rättegångstolken hette J P Curtelius. Förutom de falska mynten lades Nils Petter till last, att han hade dels uppfört sig våldsamt mot sin far Adam Persson, dels misshandlat nybyggaren Johan Persson, dels sålt spritdrycker i otillåtna partier och även å sabbath. Senare tillkom också kvarstadsbrott vid Nederkalix tingsrätt.

Domarna fälldes av Nederkalix häradsrätt 10 november 1861, Överkalix häradsrätt 20 mars 1862, Svea Hovrätt 16 maj 1862 samt av Kungl. Maj:t, som den 25 november 1862 fastställde domen. Efter sistnämnda utslag noterades i husförhörslängdens anmärkningskolumn:

“1862 den 20e Mars har Öfver Calix Herads Rätt, Kongl. Majts och Rikets Höglofl. Svea HofRätt och slutligen Kongl. Majt genom Nådigt Utslag den 25 November 1862, dömt Bondesonen Nils Petter Adamsson från Narkens by af Öfver Calix Socken, att, för utprångling af falskt mynt vara äran förlustig, och hållas till straffarbete i 3 år, för oloflig utskänkning af Rom böta 35 R samt erlägga utskänkningsafgift 40 R allt Rmt, och för quarstadsbrott böta 40 daler Silfvermynt, med 20 R Rmt, eller i stället för böterna, om han till dem saknade tillgång, jemlikt 5 Cap. 4 § Straffbalken, samt förordningen af den 10 juni 1851 och den 21 Dec. 1857 undergå 20 dagars fängelse vid vatten och bröd. Torneå den 5 februari 1863 C.E. Stenberg.”

Misshandeln
Upprinnelsen till historien är en upprörd skrivelse den 8 februari 1861 från kapellpredikanten Stenberg i Korpilombolo till kommissarien A. Sandman om den grava misshandel som nybyggaren Johan Hansson i Saikosjärvi hade utsatts för. Gärningsmannen var bondesonen Nils Petter Adamsson från Narken. “En i högsta grad upprörande händelse har tilldragit sig här. Det är ett nytt ohyggligt bidrag till lönnkrögeriets historia ...”. Först hade Nils Petter hotat med en yxa, så hade man förlikats, delvis under tårar och spritförtäringen hade fortsatt. När vittnena avlägsnat sig hade Nils Petter lurat ut Johan att hjälpa honom med något vid Narkån. (Det här är vid samma tid som kyrkoherden Lars Levi Laestadius i Pajala har predikat mot dryckenskapen.) Senare framkom att Nils Petter innan de for iväg med häst och släde hade slagit sönder alla fönsterrutorna i pörtet med en spiskrok. Väl nere vid Narkån hade han misshandlat Johan med fimmerstången, som var försedd med järnkrok, och sedan låtit honom ligga på isen hela natten. Nils Petter for själv med Johans häst och släde genom skogen hem till Narken. När han sovit ruset av sig, greps han av ånger, tog sin egen häst och plockade upp den svårt sargade mannen och körde honom till hemmet i Saikosjärvi. Där bekände han allt för Johans hustru Magdalena Ericsdotter. “Hin onde” hade förmått honom att begå gärningen. Det var mycket ovisst om Johan skulle överleva.

Provinsialläkaren kommer
Provinsialläkaren C.J. Wretholm besiktigade “enstaka nybyggaren” Johan Hansson den 24 februari 1861 och intyget ger en nogrann beskrivning av tillståndet:

“ett ännu ej läkt sår i pannan, sträckande sig ca 1 tum uppåt från hårfästet; ett mindre runt ärr vid högra yttre ögonvinkeln, vänstra sidan av ansiktet svullen mellan ögat och yttre hörselgången, särdeles ömmande vid tryckning på okbenent. Värk och stickningar sprida sig inåt hjärnan. Vänstra armbågen svullen. Strålbenet skadat, bräckt på mitten. Vänstra knät likaledes svullet, böjd sträckning, värkande. Starka hudblånader utgå därifrån uppåt låret, nedåt under skänkeln ca 6 tum åt vardera hållet. Fjättrad vid sängen, kan ej resa sig.” Wretholm var stationerad i Haparanda, men hans besök i Saikosjärvi räknades från Korpilombolo, sammanlagt 10 mil tur och retur, och kostade inkl. besiktning och attest samt lega för släde och seldon 10,10 Rdr Rmt.

Det här ledde till att Nils Petter Adamsson häktades. Länsman reste de sju milen från Bränna efter en häst och transporten till häradshäktet i Överkalix skedde efter två hästar. Reseräkningen visar att han fick traktamente i tre dagar à 1,50 Rdr Rmt.

Sockenbud
Magdalena Eriksdotter och Johan Hansson hade sänt efter kapellpredikanten Stenberg i tron att Johan inte skulle överleva och han ville ha nattvarden. Stenberg hade kommit på besök och utfrågat dem om vad som hade hänt. Men de hade inte bett Stenberg anmäla saken. Johan tillfrisknade småningom, men då han uppenbarligen var i ett beroendeförhållande till Nils Petter försökte både han och hustrun under rättegången mildra händelserna i Saikosjärvi. De yrkade dock ersättning för de sönderslagna fönsterrutorna, tillsammans 12 Rdr rmt. Det fanns andra vittnen, som gav en annan version av misshandeln och citerade Nils Petter som skulle sagt “vi skola slå ihjel de allesammans” eller “di vill taga Livät utaf mig i Sajkos”.

Domen faller
Den 25 juli föll domen i tingsrätten i misshandelsdelen, “... dock som bevisningen icke fullständig är, (...) förklarar Rn att S[varanden] mot sitt nekande ej kan till ansvar för våld mot Johan Hansson och dess hustru samt fönsterinslagning i deras hus fällas”. Någon ersättning för fönsterrutorna blev det inte heller. Uppförandet mot fadern Adam Persson hade varit si och så, men rätten menade att han “ej kan till ansvar för otillbörligt uppförande emot fadern dömas”.

Intressant är att detta beslut också fick viss betydelse för dr Wretholms resekostnader, alltså krävdes inte Nils Petter på dessa utlägg. Då det inte kunnat fastställas att Nils Petter brukat överlagt våld mot Johan Hansson, så skulle dr Wretholm “å vederbörlig ort föra anmälan för att få sina resekostnader till besiktigande av Johan Hansson bestridda”.

De falska mynten
Under vårvintern 1861 hade i Narken rykten om falska mynt kommit i omlopp. Vittnet Henrik Larsson berättade att hans son Pehr fått växelmynt, 1/3 Rdr specie, av Nils Petter och när de en tid senare noggrannare sett på myntet befanns siffrorna vara illa gjorda. Märken efter tänder lämnades på myntet om man bet i det. Det var gjort av tenn. Nils Petter hade tagit tillbaka myntet och sagt att han hade fler i en kista, dit även detta skulle läggas. Svensktalande vittnen som sett mynt eller hört andra tala om dessa, fick sin trovärdighet ifrågasatt. De hade nog inte förstått vad som sades. Henrik Adamsson i Narken hade fått se mynt, men efter granskning hade han kastat dessa i Kalix älv. Nils Petter hade handelsbod hemma på gården och han skyllde på sina systrar, som skulle tagit emot mynten som betalning för varor. Av vad som framkommit ansågs det obestritt att Nils Petter haft minst 30 st falska mynt å 1/3 rdr specie, att han, trots vetskap om myntens beskaffenhet, hade satt dessa i omlopp men återväxlat efter tillsägelse. Rätten hänvisade till § 16 i förordningen ang. förfalskning samt bedrägeri och annan oredlighet av den 7 september 1858. Domen gick till Svea hovrätt, och den 13 februari 1862 noterades att målet hade återförts från hovrätten till häradsrätten i Överkalix.

...och de andra brotten
Vid sidan av frågan om falska mynt fick Nils Petter stå till svars för olaga brännvinsförsäljning. Han befanns skyldig för brott mot villkoren i § 40 i förordningen angående brännvinsförsäljning av den 27 november 1857.

I januari 1862 fick Nils Petter en medanklagad, Henrik Adamsson, och nu gällde det ‘olovlig skogsåverkan’. Den medanklagade är visserligen namne till Nils Petters lillebror, men genom att jäv mot ett vittne anförs under rättegången kan brodern uteslutas. Nils Petter nekade, han mindes inte alls om han hade bett något av vittnena hjälpa till och vittnena mindes inte heller inte om Nils Petter fällt trän. Henrik Adamsson försattes på fri fot mellan rättegångsdagarna, liksom Nils Petters far Adam Persson, som också blivit inblandad i målet. Henrik uteblev ibland liksom vissa vittnen, vilka ursäktade sig med bl.a. menföre. Det var knappast någon lätt uppgift att vara vittne i en rättegång av detta slag och i väglöst land. Så småningom beslöt rätten att det inte var bevisat att Nils Petter gjort skogsåverkan 1858 och 1859. Henrik Adamsson frikändes. Däremot friades inte Nils Petter för att han med våld tagit plankflottor som varit för kronans räkning tagna i beslag.

Bytte gård
Men hur gick det sedan? Det här med ‘storbonde’?

Nils Petter kom från en av de större gårdarna i sin hemby. Han hade två giftasvuxna systrar, Maja (Maria Carolina), f. 1844, och Lena Cajsa, f 1837, men den sistnämnda var sjuklig. Nils Petter flyttade efter frigivningen först till Luleå 1866 men kom tre år senare till Jerijärvi. Samma år gifte han sig med Marta Nilsdotter från Jock, f 1841, och han övertog Juntti-gården i Jerijärvi. Fakta är att systern Maja 1873 gifte sig med bondesonen Johan Petter Fredriksson, f 1852, från Junttigården i Jerijärvi. Socialt löstes sålunda hans ställning som tillträdande bonde på ett för tiden smidigt sätt. Släkten slapp ha kvar Nils Petter i byn men han fick ändå en bra försörjning. (Hans hustru var förresten syster till min morfarsmors farfar.)

Källor:
Bl.a. har följande källmaterial använts:
Överkalix AIa:8, fol 1
HLA. Överkalix tingslag AIb:4 Urtima ting, Syner. 185/3. 1860-76.
HLA. Cellfängelset i Luleå. DIIIa:10, fångrullor, fol 9, 23, 38.
ULA. Långholmen. DIIIaa:9.

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 2 1995.