Citerat ur Kvinnokavalkad - En bilderbok om svenska kvinnors liv 1918-1944, Ellen Rydelius och Anna Odhe, sid. 197 (under årsrubriken 1936):
"När fröken Dagmar Karlberg, Gävle, i oktober fyllde 70 år, började hon studera sitt tjugufemte språk. Då hon tog studenten i Kalmar som enda flicka, fick hon smyga bakvägen ut. Det passade sig inte att storma ut bland pojkarna. Ursprungligen var hon naturvetare och tog fil. lic. i matematik och mekanik. Hon var först lärarinna i matematik och fysik och ägnade sig sedan åt kontorsarbete. Arabiska och hebreiska fann hon besvärliga, men svårast av alla språk var baskiskan. Bulgariskan gick lätt, tack vare likheten med ryska. Kinesiskan frestade på minnet, malajiska var trevligare. Litauiskan fann hon för lik svenskan för att vara intressant. De senaste tio åren hade hon hunnit med fem nya språk och korresponderade bl.a. med en turk. Under konvalescensen efter ett lårbensbrott 1935 passade hon på att studera estniska. Hon hade gjort sig känd för ett mycket gott humör, som givit upphov till ett bevingat ord i bekantskapskretsen: 'Det är så tråkigt att vara ledsen', säger Dagmar Karlberg."