Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

Tre års fängelse för falska mynt

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 2/95 av Irma Ridbäck.

Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.

Farfars bror Ulrik tyckte om att berätta om släkten. En historia var att hans farmors brorson Nils Petter hade tillverkat falska mynt i den lilla skogsbyn Saikosjärvi. Någon skvallrade för länsman och när Nils Petter kom till hembyn Narken blev han fast och slängde då mynten i älven. Ulriks mor (min farfarsmor), Kajsa Henriksdotter (f 1858), skulle varit sex år och stått bland åskådarna på stranden. Nils Petter blev dömd och "han satt där på fängelset i Gävle i tre år och sen gick han till fots hem därifrån"['hän istui siellä Jäävelin kaupungissa ja tuli jalkasin taakse tänne'] och efter allt detta blev han "storbonde i grannbyn" Jerijärvi.

Den här berättelsen tilldrar sig i huvudsak inom Korpilombolo socken, i byarna Narken, Saikosjärvi och Jerijärvi, inom Överkalix tingslag i Norrbotten.

Domboken berättar

Rättegångarna vid Överkalix tingslags häradsrätt mot Nils Petter Adamsson från Narkens by inleddes den 21 mars 1861. Under mars och under april lämnades skrivelser in till tingsrätten om att Nils Petter borde släppas fri mot borgen. I stället fördes han den 27 mars till cellfängelset i Luleå och vistades där under återstående tiden före transport söderut, fram till 25 januari 1863, sammanlagt 22 månader. Inför varje sammanträde i häradsrätten, 10 gånger i Överkalix och 2 i Nederkalix, transporterades han till tingsplatsen. Nils Petter nekade till allt.

Efter domsluten gick fångtransporten från Luleå via Härnösand och Gävle till Långholmen, varifrån han frigavs den 27 december 1865 "med pass till Norrbotten". I kontanta medel vid utskrivningen hade han 11 Rdr och 83 öre, vilket han kvitterade med sitt namn. När han skrevs in använde han bomärket. Och visst blev han "storbonde" i grannbyn, men mera om det nedan. Rättegången inleddes vid urtima ting i tingshuset i Bränna den 21 mars samma år. Eftersom Nils Petter och de flesta vittnen endast talade finska fick hela rättegången tolkas och rättegångstolken hette J P Curtelius. Förutom de falska mynten lades Nils Petter till last, att han hade dels uppfört sig våldsamt mot sin far Adam Persson, dels misshandlat nybyggaren Johan Persson, dels sålt spritdrycker i otillåtna partier och även å sabbath. Senare tillkom också kvarstadsbrott vid Nederkalix tingsrätt.

Domarna fälldes av Nederkalix häradsrätt 10 november 1861, Överkalix häradsrätt 20 mars 1862, Svea Hovrätt 16 maj 1862 samt av Kungl. Maj:t, som den 25 november 1862 fastställde domen. Efter sistnämnda utslag noterades i husförhörslängdens anmärkningskolumn:

"1862 den 20e Mars har Öfver Calix Herads Rätt, Kongl. Majts och Rikets Höglofl. Svea HofRätt och slutligen Kongl. Majt genom Nådigt Utslag den 25 November 1862, dömt Bondesonen Nils Petter Adamsson från Narkens by af Öfver Calix Socken, att, för utprångling af falskt mynt vara äran förlustig, och hållas till straffarbete i 3 år, för oloflig utskänkning af Rom böta 35 R samt erlägga utskänkningsafgift 40 R allt Rmt, och för quarstadsbrott böta 40 daler Silfvermynt, med 20 R Rmt, eller i stället för böterna, om han till dem saknade tillgång, jemlikt 5 Cap. 4 § Straffbalken, samt förordningen af den 10 juni 1851 och den 21 Dec. 1857 undergå 20 dagars fängelse vid vatten och bröd. Torneå den 5 februari 1863 C.E. Stenberg."

Misshandeln

Upprinnelsen till historien är en upprörd skrivelse den 8 februari 1861 från kapellpredikanten Stenberg i Korpilombolo till kommissarien A. Sandman om den grava misshandel som nybyggaren Johan Hansson i Saikosjärvi hade utsatts för. Gärningsmannen var bondesonen Nils Petter Adamsson från Narken. "En i högsta grad upprörande händelse har tilldragit sig här. Det är ett nytt ohyggligt bidrag till lönnkrögeriets historia ...". Först hade Nils Petter hotat med en yxa, så hade man förlikats, delvis under tårar och spritförtäringen hade fortsatt. När vittnena avlägsnat sig hade Nils Petter lurat ut Johan att hjälpa honom med något vid Narkån. (Det här är vid samma tid som kyrkoherden Lars Levi Laestadius i Pajala har predikat mot dryckenskapen.) Senare framkom att Nils Petter innan de for iväg med häst och släde hade slagit sönder alla fönsterrutorna i pörtet med en spiskrok. Väl nere vid Narkån hade han misshandlat Johan med fimmerstången, som var försedd med järnkrok, och sedan låtit honom ligga på isen hela natten. Nils Petter for själv med Johans häst och släde genom skogen hem till Narken. När han sovit ruset av sig, greps han av ånger, tog sin egen häst och plockade upp den svårt sargade mannen och körde honom till hemmet i Saikosjärvi. Där bekände han allt för Johans hustru Magdalena Ericsdotter. "Hin onde" hade förmått honom att begå gärningen. Det var mycket ovisst om Johan skulle överleva.

Provinsialläkaren kommer

Provinsialläkaren C.J. Wretholm besiktigade "enstaka nybyggaren" Johan Hansson den 24 februari 1861 och intyget ger en nogrann beskrivning av tillståndet:

"ett ännu ej läkt sår i pannan, sträckande sig ca 1 tum uppåt från hårfästet; ett mindre runt ärr vid högra yttre ögonvinkeln, vänstra sidan av ansiktet svullen mellan ögat och yttre hörselgången, särdeles ömmande vid tryckning på okbenent. Värk och stickningar sprida sig inåt hjärnan. Vänstra armbågen svullen. Strålbenet skadat, bräckt på mitten. Vänstra knät likaledes svullet, böjd sträckning, värkande. Starka hudblånader utgå därifrån uppåt låret, nedåt under skänkeln ca 6 tum åt vardera hållet. Fjättrad vid sängen, kan ej resa sig." Wretholm var stationerad i Haparanda, men hans besök i Saikosjärvi räknades från Korpilombolo, sammanlagt 10 mil tur och retur, och kostade inkl. besiktning och attest samt lega för släde och seldon 10,10 Rdr Rmt.

Det här ledde till att Nils Petter Adamsson häktades. Länsman reste de sju milen från Bränna efter en häst och transporten till häradshäktet i Överkalix skedde efter två hästar. Reseräkningen visar att han fick traktamente i tre dagar à 1,50 Rdr Rmt.

Sockenbud

Magdalena Eriksdotter och Johan Hansson hade sänt efter kapellpredikanten Stenberg i tron att Johan inte skulle överleva och han ville ha nattvarden. Stenberg hade kommit på besök och utfrågat dem om vad som hade hänt. Men de hade inte bett Stenberg anmäla saken. Johan tillfrisknade småningom, men då han uppenbarligen var i ett beroendeförhållande till Nils Petter försökte både han och hustrun under rättegången mildra händelserna i Saikosjärvi. De yrkade dock ersättning för de sönderslagna fönsterrutorna, tillsammans 12 Rdr rmt. Det fanns andra vittnen, som gav en annan version av misshandeln och citerade Nils Petter som skulle sagt "vi skola slå ihjel de allesammans" eller "di vill taga Livät utaf mig i Sajkos".

Domen faller

Den 25 juli föll domen i tingsrätten i misshandelsdelen, "... dock som bevisningen icke fullständig är, (...) förklarar Rn att S[varanden] mot sitt nekande ej kan till ansvar för våld mot Johan Hansson och dess hustru samt fönsterinslagning i deras hus fällas". Någon ersättning för fönsterrutorna blev det inte heller. Uppförandet mot fadern Adam Persson hade varit si och så, men rätten menade att han "ej kan till ansvar för otillbörligt uppförande emot fadern dömas".

Intressant är att detta beslut också fick viss betydelse för dr Wretholms resekostnader, alltså krävdes inte Nils Petter på dessa utlägg. Då det inte kunnat fastställas att Nils Petter brukat överlagt våld mot Johan Hansson, så skulle dr Wretholm "å vederbörlig ort föra anmälan för att få sina resekostnader till besiktigande av Johan Hansson bestridda".

De falska mynten

Under vårvintern 1861 hade i Narken rykten om falska mynt kommit i omlopp. Vittnet Henrik Larsson berättade att hans son Pehr fått växelmynt, 1/3 Rdr specie, av Nils Petter och när de en tid senare noggrannare sett på myntet befanns siffrorna vara illa gjorda. Märken efter tänder lämnades på myntet om man bet i det. Det var gjort av tenn. Nils Petter hade tagit tillbaka myntet och sagt att han hade fler i en kista, dit även detta skulle läggas. Svensktalande vittnen som sett mynt eller hört andra tala om dessa, fick sin trovärdighet ifrågasatt. De hade nog inte förstått vad som sades. Henrik Adamsson i Narken hade fått se mynt, men efter granskning hade han kastat dessa i Kalix älv. Nils Petter hade handelsbod hemma på gården och han skyllde på sina systrar, som skulle tagit emot mynten som betalning för varor. Av vad som framkommit ansågs det obestritt att Nils Petter haft minst 30 st falska mynt å 1/3 rdr specie, att han, trots vetskap om myntens beskaffenhet, hade satt dessa i omlopp men återväxlat efter tillsägelse. Rätten hänvisade till § 16 i förordningen ang. förfalskning samt bedrägeri och annan oredlighet av den 7 september 1858. Domen gick till Svea hovrätt, och den 13 februari 1862 noterades att målet hade återförts från hovrätten till häradsrätten i Överkalix.

...och de andra brotten

Vid sidan av frågan om falska mynt fick Nils Petter stå till svars för olaga brännvinsförsäljning. Han befanns skyldig för brott mot villkoren i § 40 i förordningen angående brännvinsförsäljning av den 27 november 1857.

I januari 1862 fick Nils Petter en medanklagad, Henrik Adamsson, och nu gällde det 'olovlig skogsåverkan'. Den medanklagade är visserligen namne till Nils Petters lillebror, men genom att jäv mot ett vittne anförs under rättegången kan brodern uteslutas. Nils Petter nekade, han mindes inte alls om han hade bett något av vittnena hjälpa till och vittnena mindes inte heller inte om Nils Petter fällt trän. Henrik Adamsson försattes på fri fot mellan rättegångsdagarna, liksom Nils Petters far Adam Persson, som också blivit inblandad i målet. Henrik uteblev ibland liksom vissa vittnen, vilka ursäktade sig med bl.a. menföre. Det var knappast någon lätt uppgift att vara vittne i en rättegång av detta slag och i väglöst land. Så småningom beslöt rätten att det inte var bevisat att Nils Petter gjort skogsåverkan 1858 och 1859. Henrik Adamsson frikändes. Däremot friades inte Nils Petter för att han med våld tagit plankflottor som varit för kronans räkning tagna i beslag.

Bytte gård

Men hur gick det sedan? Det här med 'storbonde'?

Nils Petter kom från en av de större gårdarna i sin hemby. Han hade två giftasvuxna systrar, Maja (Maria Carolina), f. 1844, och Lena Cajsa, f 1837, men den sistnämnda var sjuklig. Nils Petter flyttade efter frigivningen först till Luleå 1866 men kom tre år senare till Jerijärvi. Samma år gifte han sig med Marta Nilsdotter från Jock, f 1841, och han övertog Juntti-gården i Jerijärvi. Fakta är att systern Maja 1873 gifte sig med bondesonen Johan Petter Fredriksson, f 1852, från Junttigården i Jerijärvi. Socialt löstes sålunda hans ställning som tillträdande bonde på ett för tiden smidigt sätt. Släkten slapp ha kvar Nils Petter i byn men han fick ändå en bra försörjning. (Hans hustru var förresten syster till min morfarsmors farfar.)

Källor:
Bl.a. har följande källmaterial använts:
Överkalix AIa:8, fol 1
HLA. Överkalix tingslag AIb:4 Urtima ting, Syner. 185/3. 1860-76.
HLA. Cellfängelset i Luleå. DIIIa:10, fångrullor, fol 9, 23, 38.
ULA. Långholmen. DIIIaa:9.

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 2 1995.

 

 

En fegis – eller...?

Henrik Johan von Knorrings ära räddas av sentida släkting

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 5/95 av Pontus Möller.

Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.

I M.G. Schybergsons Finlands historia II (andra omarbetade upplagan, Helsingfors 1903, s 52 f) hittade jag följande upprörande skildring av ryssarnas infall i Finland i mars 1742, där en officer vid namn Knorring nämns i ett föga smickrande sammanhang. Jag citerar:

»En rysk truppstyrka, som torde ha stigit till 2,000 man förutom 1,000 kosacker, hade under general Fermors befäl blifvit sammandragen invid Kexholm och Sordavala och ryckte under första dagarna af mars 1742 fram mot Nyslott, men vek tillbaka, då en af Stiernstedt utsänd truppstyrka den 5 mars i Kerimäki modigt kom till mötes. De ryska kårema kastade sig därefter under härjningar in i Karelen, där i Kides kyrkoby en liten postering var uppställd, till hvilken flere hundrade väpnade bönder anslutit sig. Bönderne ville djärft angripa fienden, men hindrades af officerare Bergman och Knorring, hvilka voro druckna och vid fiendens åsyn fattades af panisk skräck. Följande dag, den 10 mars, gåfvo sig officerarne fångna, medan bönderne med förtviflans mod försvarade sig, men till större delen tillfångatogos eller nedhöggos.»

Trots omfattande undersökningar i finska arkiv visade det sig omöjligt att identifiera detta kräk till officer. Men slumpen kom mig till hjälp. Vid renskrift av mina anteckningar om Fämebogrenen upptäckte jag att min förfader Frans Wilhelm v K:s (tab. 106 D) olycksalige bror Henrik Johan var den jag sökte. Han berättar i en meritförteckning, dat. Vigge d 16 Februari 1751 (M 1088, RA), att han 1740 begav sig till "Kongl. Swenska Armen i Finland, och blef medelst framlidne Generalens Grefwe Lewenhaupts fullmacht förordnad till Fendrick wid Sawolax och Nyslåts läns dublering d. 10. Novembr 1741. - 1742 d. 9. Martj blef iag fången bortförd till staden Zer-pekow, hwarest iag uthärdade ett swårt fångenskap intill d: 10. Oktob: 1743." Identiteten var därmed fastslagen. Jag kan inte påstå att jag gladdes åt släktskapen. Med det finns en gammal romersk rättsregel: Audiatur et altera pars. Det betyder ungefär: Låt även den andra parten komma till tals. Vad har då Henrik Johan att säga till sitt försvar? Detta är hans version:

»Straxt der uppå blef jag tillika med en Lieutenant och en liten trouppe manskap affärdad til grensen wid Ryska Carelen, hwarest jag måste esom oftast emottaga Cossaquernes anfall, men dock genom Guds nådiga bistånd, icke allenast altid med lycka dref fienden tilbaka, utan ock gjorde åtskilliga profitable byten af et Magazine om 500 Cubich samt hästar och Camelar, hwilka jag til Swenska hufwudlägret försende. Således uthärdade jag wid denna grentsepåst alt in til d. 8. Martii år 1742, då bladet kastade sig om, i det wi om morgonen af Ryssarna 2000 man Infanterie och 1000 Cossaquer blefwo attaquerade. Min Lieutenant, som commenderade den ena flygeln af wår lilla corps, hwilken eij bestod af mer än 220 man, gaf sig straxt öfwer til fienden och hyllade Ryska kronan, hwaremot jag med mit lilla manskap utan ringaste man-spillan uthärdade attaquen in til middagen nästföljande dag d. 9. Martii, då jag, sedan trenne blessurer blifwit mig gifne, neml: et stick med en bajonette igenom höften på wänstra sidan, et stick uti wänstra armen samt et hugg i handen, blef til fånga tagen, och sedan alla kläderna alt in til lintyget blifwit mig afklädde, måste med bakbundna händer, såsom en hund löpa öfwer en half fjerdedels mil brede wid en Cossaquers häst så fort han orkade galopera; wid hwilket tilfälle jag icke utan smärta måste se och känna huru bloden mig afrann och i synnerhet sprutade utur min wänstra sida såsom af en wattukonst. I sådant elände blef jag bort förd först til Petersburg och sedan til staden Zerpekow, 91 wärst ifrån Muskow belägen, hwarest jag måste uthärda et swårt fångenskap, och det som mäst kan skjära en wälsinnad Swensk undersåte i hjertat, måste höra otaliga försmädelser om Swenska Nation.

Således, Allernådigste Konung, har jag frambringat min usla lefnad in til d. 10 Octob: nästl: år, då de hugnelige tidender ankommo, at samtel:e Swenska fångarna skulle få begifwa sig hem til sit fädernes land. Men som olyckan sällan är ensam, utan fast snarare det ena onda räcker et wärre handen, så treffade mig arma man efwen den bedröfwelige händelsen: at jag wid öfwerfarten öfwer Ålands haf i Holsteinska Cammarherrens Grefwe Wachtmeisters suite, miste alt det lilla jag ägde, och dymedelst försatt blef i et sådant elände, at jag lätteligen hade skjämts wid at wisa mig för folk, derest icke det warit min hugnad, at jag icke igenom egit förwållande utan i Eders Kongl: Maij:ts och mit k: Fädemeslands tjenst råkat i sådant tilstånd; ifrån hwilket jag och icke kunnat blifwa hulpen, om icke Eders Kongl: Maij:t hade täckts benåda mig med min under fångenskaps tiden innestående lön, hwarföre jag allerunderdånigste tacksäjelse aflägger.» Detta är förvisso en partsinlaga och det är inte lätt att säga var sanningen ligger fördold. Men ett faktum är att jag känner mig bättre till mods efter att ha tagit del av Henrik Johans relation (M 1088, RA). Schybergsons omdöme tycks stämma då det gäller löjtnanten Bergman men frågan är om det var berättigat att framställa båda befälen som fega krakar och pultroner. Kanske fanns där en gradskillnad.

Några biografiska data

Henrik Johan von Knorring (son av majoren Gustaf Johan v K och Hedvig Charlotta Cronman), f 1699 13/12 i Ingermanland, d ogift 1775 26/6 i Västerlövsta (U) av slag, sedan en skenande häst några timmar förut stött omkull honom på vägen (Västerlövsta dödbok), löjtnant. Han deltog i Armfelts herostratiskt ryktbara fälttåg i Norge 1718 och klarade sig med livet i behåll. Eftersom han inte hann nå officersgrad före stora nordiska krigets slut, kom det att dröja ända till nästa krig 1741. innan han äntligen blev fänrik. Men någon befordran hemma i Sverige blev det inte, utan han fick fortfarande nöja sig med sergeants lön. Först 1749 fick han fänriks indelning vid Jämtlands regemente, 1753 blev han löjtnant med fänriks lön och 1756 fick han avsked med pension. "Har swaga willkor" (mtl 1761). Denne otursförföljde man hade naturligtvis aldrig haft råd att gifta sig. Barnlös var han därför inte. Maria Hansdotter Blix framfödde 1723 ett barn i Norge (Röros?) och angav som barnafader fältväbeln Johan von Knorring (renov. dombok 1723, vol. Jämtland 24, Hede, f 123, RA).

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 5 1995.

Hur Jens Olsson från Skåne blev John Thureen of Minnesota

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 1/96 skriven av Bror Hermansson.

Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.

"As to my fathers family I will try to tell you what I know or what I remember about it. His home was in Borrby on the south coast of Sweden. My grandfather's name was Ola Olson and he is buried in the cemetery at Borrby Kyrkan."

Så stod det i ett brev, som jag fick för mer än 30 år sedan från Duluth i Minnesota, skrivet på engelska av svenskättlingen Carl J. Thureen, en kusin till min mor. Det här brevet skulle visa sig bli början på en omfattande kartläggning av en av mina amerikanska släktgrenar.

Så här började det

Jens Olsson kom från Borrby i Skåne, född den 28 mars 1856 i en syskonskara, som så småningom skulle komma att omfatta sex pojkar och två flickor. Hans far hette Ola Olsson och hans farfar Ola Tuvesson.

Tillsammans med två av sina bröder följde den unge Jens många andra svenskars exempel på den tiden och emigrerade till Norra Amerika. Föga anade han vad som väntade honom i det stora landet.

I västra Dalarnas finnmarker, närmare bestämt i Säfsnäs, föddes den 27 september 1867 flickan Anna , dotter till byskolläraren Lars Löfgren och hans hustru Anna Larsdotter. I november 1889, när Anna var 22 år gammal, bestämde hon sig för att söka lyckan i det stora landet i väster.

Och visst fann den unga Anna lyckan där borta på andra sidan Atlanten. Ganska snart efter sin ankomst träffade dalkullan Anna på skåningen Jens. Tycke uppstod, och de gifte sig redan året därpå och slog sig ner som farmare i Grand Forks i Minnesota.

Anna Löfgren var en yngre syster till min mormor Maria Jansson, född Löfgren, och Annas barn blev alltså kusiner till min mor.

Nio barn – och en systerdotter

Jens och Anna kom att leva ett långt och innehållsrikt liv tillsanmans. De begåvades så småningom med nio barn, varav sju nådde vuxen ålder. Därutöver kom familjen redan år 1897 att utökas med en systerdotter till Anna Löfgren.

Det var Alma Jansson (min moster), som sändes över till Amerika knappt elva år gammal, när hennes mor Maria Jansson, född Löfgren (min mormor), genom en olyckshändelse blev änka vid 34 års ålder med fem minderåriga barn.

Min mormors fortsatta tillvaro som "fattighjon" är ett helt annat kapitel i släktkrönikan. Men hennes äldsta dotter Alma fick växa upp som barn i huset hos sin moster Anna i Minnesota och skapade så småningom en egen gren på det svensk-amerikanska släktträdet.

Mors släkt i USA

När mitt intresse för släktforskning vaknade för mer än 30 år sedan fick jag genom en släktmedveten moster adressen till en av hennes (och min mors) kusiner i USA. Denne visade sig vara mycket intresserad av våra gemensamma släktskapsförhållanden, och vi etablerade snabbt en fin brevkontakt.

Trots sitt svenska ursprung med skånska och dalmål i barndomshemmet hade denne min mors kusin Carl Thureen vid 69 års ålder tappat bort sina föräldrars ädla tungomål. Vår korrespondens skedde därför uteslutande på engelska.

I ett brev daterat den 12 juni 1965 gav Carl Thureen en liten historisk tillbakablick och framför allt en förklaring till, varför hans efternamn var Thureen och inte ett sonnamn efter fadern Jens Olsson.

Jens Olsson blev John Thureen

Här följer ett utdrag ur det långa handskrivna brevet i ordagrann översättning:

"Vad beträffar min fars familj vill jag försöka berätta för dig vad jag vet eller vad jag kommer ihåg. Hans hem var i Borrby på Sveriges sydkust. Min farfars namn var Ola Olson och han är begravd på begravningsplatsen vid Borrby kyrka.

Ola Olsons far var Ola Tuveson och hans far var Tuve Tuveson. (Stavningen av namnen kanske inte är korrekt.) Ola Olson, min farfar, hade sex söner och två döttrar nämligen Ola, Jens, Per, Thure, Nils, Bengt, Agda och jag kommer inte säkert ihåg om den andra dotterns namn var Hannah eller något annat, kanske Bolla.

Tre av pojkarna, Ola, Jens och Per, reste till Amerika där de blev Ole, John och Peter Olson. Jag kommer inte ihåg var de arbetade till en början. Men tydligen var det någon plats ute på landet, eftersom någon av dem efter att de varit där en tid skulle åka till sta'n för att hämta förnödenheter och post. Denne person frågade om det fanns någon post till Ole, John och Pete Olson och han fick en hel säck full med post till dem.

När han öppnade posten fanns det inte ett enda brev till någon av dem. Då beslutade de att eftersom det fanns så många Ole, John och Pete Olson i Amerika så var det bäst att de bytte sitt efternamn.

När de tänkte på ett nytt namn kände de, att deras farfars namn Tuve Tuveson skulle kunna vara ett bra namn att använda, men de ville inte använda ändelsen 'son' på grund av den förvirring som deras namn Olson hade förorsakat.

Det verkar som att namnet Tuve sedan deras farfars tid hade ändrats till Thure. En av min fars bröder kallades Thure. Efternamnet skulle då kunna bli Thureson. För att komma bort från ändelsen 'son' ändrade de Thureson till Thureen. På så sätt kom de slutligen fram till vårt namn.

På tal om det, Thure är Theodore på amerikanska, och en av mina bröder heter Theodore. Vi använder kortnamnet Ted. Så namnet Tuve i modifierad form finns fortfarande hos oss både som förnamn och efternamn.

I fråga om resten av min fars familj så reste Thure till Amerika och Nils bosatte sig i Köpenhamn, Danmark. Jag skrev till honom när min far dog men hörde inget från dem på en tid. Sedan skrev en dotter och talade om, att farbror Nils hade avlidit. Vi brevväxlade med henne under flera år. Hennes namn var Klarina Nielsen och hon bodde på Klokkegade 9 i Rönne på ön Bornholm. Under de två senaste åren har vi inte hört något från henne.

Farbror Bengt och de två fastrarna stannade i Sverige. En av mina kusiner i Grand Forks var gift med Andrew Hanson. Vid hans senaste resa till Sverige för några år sedan åkte han till Borrby för att se om han kunde finna några av hustruns släktingar. Han nämnde, att några av farbror Bengts söner ägde och drev en stor möbelfabrik. Den kan ha funnits i Malmö, jag kommer inte ihåg säkert. Inte heller minns jag, om de levde under namnet Olson eller Bengtson.'

Så långt Carl Thureens namn- och släktbeskrivning. Efter konstaterandet att han tappat kontakten med sina svenska släktingar pa faderns sida uttryckte han i fortsättningen av brevet sin glädje över att vår brevväxling gav honom möjligheter att forska vidare i släkten på moderns sida.

Vår brevkontakt fortsatte fram till Carl Thureens död i april 1973, och han fick under denna tid veta en hel del om modern Anna Löfgrens förfäder i Säfsnäs med anor tillbaka till den finländska invandringen på 1600-talet. Samtidigt fick jag en god bild av det släktträd, som skåningen Jens och dalkullan Anna hade åstadkommit där borta på andra sidan av Atlanten.

Sexton barnbarn och fyrtioen barnbarnsbarn

Mina kontakter med släktingarna i Amerika fortsatte sporadiskt även efter Carls död, men kompletteringen av släktträdet stod stilla. Det skulle dröja till slutet av 1980-talet, innan arbetet tog fart på allvar igen.

På sommaren 1988 var två brorsdöttrar till Carl Thureen på blixtvisit i Sverige, och då blev det tillfälle att "damma av" de gamla släktuppgifterna. En av dessa "flickor" var Marlene Peterson, född 1936 som sondotter till Jens Olsson, alias John Thureen, och Anna Löfgren och numera bosatt i Rancho Mirage i Californien.

Denna min syssling Marlene Peterson tog sig verkligen an arbetet med komplettering av släktträdet. Ganska snart efter hemkomsten hörde hon av sig med en kompletterad stamtavla, baserad på Carl Thureens och mina ursprungliga noteringar.

Jag har på detta sätt fått en ganska komplett bild av denna svenskamerikanska stamtavla, som omfattar nio barn (varav sju nådde vuxen ålder) till Jens och Anna, sexton barnbarn och fyrtioen barnbarnsbarn.

I fråga om barnbarns barnbarn pågår komplettering av stamtavlan fortfarande – både i praktiken och på papperet...

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 1 1996.

Serendipity*) i Slaka

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 4/95 av Bo Lindwall.

Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.

Min morfars farmors far hette Bengt Bergström och var sockenskräddare i Slaka utanför Linköping. Bengt var född i Berga i V Eneby sn den 16 mars 1769 och efter sin födelsegård bildade han sitt nya namn när han som ung kom i skräddarlära. Bengt Bergström ärvde en hemmansdel i Viprödsle i Ulrika sn, där hans far var bonde, men sålde sin del i gården till brodern Samuel Bengtsson. Om släkten i Viprödsle har jag skrivit ett kapitel i Rune Wikells bok ”Längs Östgötska Bygdevägar 2” (1986) sid 79-165.

Bengt flyttade 1791 till Slaka sn där han 1793 9/6 antogs till sockenskräddare. Han anhöll 1797 17/12 om tillstånd att få ”bygga sig nödige hus” på den del av Kyrkojorden som han arrenderade och var därefter, för resten av sitt liv, bosatt i fastigheten Sofieberg, på Kyrkojorden, vid Slaka backe. Han begärde, och fick, avsked som sockenskräddare 1817 27/5 med tillstånd att även i fortsättningen bedriva skrädderihantverk.

En skräddare med problem

Vid denna tid hade Bergström redan drabbats av en hel del problem, för det mesta relaterade till hans förkärlek till starka drycker. Efter att ha blivit bötfälld två gånger för fylleri blev Bengt i juni 1814 dömd för svordom i krog och för 3:e resan fylleri till 15 riksdalers böter vilket i brist på kontanter omvandlades till 12 dagars fängelse vid vatten och bröd på slottet i Linköping. Vid tinget 1816 var det dags igen, denna gång anklagdes Bengt för att han som åhörare under pågående ting varit av starka dryker överlastad, samt fört oväsen och ”varit okvädande och ovettig mot Allmogen”. Bergström hade ”varit så oredig och obändig till sinnes att kronolänsmannen sett sig nödsakad, då Bergström icke velat begiva sig därifrån tingshuset, låta införa honom i häradsfängelset över natten”. Bergström förklarade att han ”icke varit av starka drycker överlastad, samt trodde att om han visat någon sinneshäftighet har sådant skett därav att han av några här under tinget kunnat bliva uppretad och förfördelad”. Protesten hjälpte föga och Bergström dömdes att böta för fridsbrottet särskilt 32 Rdr 16 sk samt för 4:e resan fylleri till 26 Rdr 32 sk samt att sitta en söndag i stocken vid Slaka sockenkyrka vilket verkställdes 1816 14/7.

Trots allt populär

Detta visar ju på en mörk sida i Bergströms liv men att han också var en populär person i socknen som hade sina ljusare sidor kan man utläsa ur sockenstämmans protokoll för året därpå. 1818 4/10 beslöt sockenstämman i Slaka, eftersom Bergström under de senaste 20 åren på sin tomt planterat åtskilliga frukträd och många vilda lövträd, tillsammans 1143 stycken, och visat synnerlig ”idog, omsorg och skicklighet” i arbetet med trädplanteringen, att ”någon lämpelig belöning kunde av Länets Hushållnings-Sällskap bliva Bergström tilldelad”.

Tyvärr gick nog även belöningen från hushållningssällskapet till festande och efter ett sjöslag i Linköping 1819 dömdes Bengt vid kämnärsrätten där den 4/5 för 5;e resan fylleri till 1/2 års arbete vid kronospinnhuset i Norrköping. Han intogs där 1819 19/5 och frigavs 22/11. I fångrullan får vi en beskrivning av Bergströms utseende, hans hår var grånat, ögonen bruna och ansiktet runt och ljust med mörk skäggväxt.

En gärdsgård blir ved

Vid vårtinget 1823 anklagdes Bengt av änkan Benedikta Ulrika Hjulström för att han natten mellan den 23 och 24 februari olovligen borttagit och hemfört 11 fot gärdesgård. Dagen därpå hade man på Bergströms vedbacke och i hans vedbod hittat rester av gärdesgården. Dessutom stämde måtten på Bergströms kälke med de spår man hittat i snön vid gärningsplatsen. Bergström hävdade dock att hans ved var rester efter 50 fot oduglig gärdesgård som han föregående sommar tagit ned på sin egen tomt. Det var ju inte snällt av Bengt att elda upp grannens gärdesgård men var gör man en kall vinternatt när man behöver ved i brasan? Lite senare samma år var det dags för en ny sejour till Norrköping då han av Kgl. befallningshavande i Linköping dömdes 1823 28/4 till ytterligare 1/2 års arbete för fylleri. Han intogs på spinnhuset 1823 13/6 och frigavs 15/12. Bengt Bergströms liv slutade tragiskt den 19 april 1825 då han ”fanns död i ett dike vid Aska där han troligen drunknat och såsom svag ej förmått uppresa sig”.

En torftig bouppteckning

Av bouppteckningen 1825 7/6 framgår att Bergström endast ägde sina ”efterlämnade och nu tillgängliga gångkläder”. Resten av egendomen, fastigheten, inventarier och kreatur var sedan 1821 16/2 såld till hans svåger, rådman David Sandström i Linköping, vilken inköpt egendommen för att ”därigenom avvärja den olyckan för bemälte min svåger och syster med sina många barn att se deras sista kvarleva bortslås på exekutiv auktion till gäldenärernas förnöjande”.

En sentida forskare letar

I början av 70-talet var jag, tillsammans med mina föräldrar och morföräldrar, på Slaka kyrkogård och letade gravstenar. Förgäves letade vi efter Bengt Bergströms sten men hittade istället en ståtlig gravsten över hans svärfar, min morfars farmors morfar, frälseinspektoren Jöns Sandström på Röby, med text som lyder: ”Förgänglige delen af Befallningsmannen Jonas Sandström förwaras under denna sten. Han var född den 26 maj 1746. Död den 29 dec 1820. Mödans lön är stor och skön och härlig bortom griften”. Att Sandström fick en så ståtlig gravvård beror möjligen på att hans son David Sandström, (1790-1832), vid denna tid var välbeställd handlande och rådman i Linköping.

Några år senare, 1978, skulle Södertälje Släktforskarförening göra en skärmutställning om släktforskning och jag använde mig då av Bengt Bergström som ett bra exempel på vad man kan hitta i olika källor om en vanlig sockenskräddare i det tidiga 1800-talets Sverige. Denna skärm, med avfotograferade exempel ur arkivmaterialet, använde jag mig sedan flitigt av vid de många kurser i släktforskning som jag på den tiden ledde. Jag var tacksam mot Bengt för att han var ett bra exempel på hur man ”sätter kött på benen” på sina anor och trodde att jag visste vad som fanns att veta om honom.

Så gick tiden...

En sommarhelg 1985 var jag och hälsade på goda vänner som nyligen flyttat från Stockholm till ”landet” utanför Vimmerby. På måndagsmorgonen skulle jag återvända hem till Södertälje och när jag kom på väg mot Linköping och såg avfartsvägen till ”Slaka k:a” fick jag en ingivelse att åka in till kyrkogården och se om Sandströms gravsten stod kvar. Det var minst 10 år sedan jag varit där sist. Det var fortfarande rätt tidigt på morgonen och jag hade gott om tid. Jag gick in på kyrkogården och hittade snart min anfaders gravsten. En kyrkvaktmästare som ansat gravarna runtomkring kom fram och frågade om jag var släkt med befallningsman Sandström på Röby.

Ett fynd

På mitt jakande svar frågade han: vet du då vad som hände här i slutet på förra veckan? Nej, svarade jag, jag är bara på genomresa och har inte varit här i Slaka på 10 år. Kyrkvaktmästaren berättade då att en ung man i Slaka, Peter Andersson, föregående vecka börjat reparera övervåningen i det hus han bodde, varvid det framkommit takmålningar där bl.a. namnet Sandström nämndes. Men det var en kvinna, Brita Lisa Sandström, vars namn nämndes där, berättade kyrkvaktmästaren, och undrade om hon kunde vara släkt med den befallningsman Sandström som låg begravd här. Om hon kunde! Brita Lisa var ju min anmoder, dotter till befallningsmannen, och gift med Bengt Bergström. Ja, Bengt Bergströms namn stod också i taket, svarade kyrkvaktmästaren till min häpnad.

Jag fick nu följa med upp till expeditionen där vaktmästaren kunde visa mig fredagens nummer av tidningen Östgöten där man skrev om det märkliga fyndet. Det visade sig att Peter Andersson, som sedan 1978 bott i Sofieberg tillsammans med sin sambo Eva Nilsson, hade ärvt huset efter sin morfar och trodde att det var byggt på 1860-talet. Att huset var betydligt äldre kunde han dock snart konstatera när han började renovera övervåningen.

Bengts målningar

När han rivit bort pappen som satt i taket i sovrummet fann han ett lager kritfärg. Peter tvättade försiktigt bort en del av färgen och fram trädde ett konstverk med målningar över hela taket och väggarna. Mitt i taket finns en text som lyder: ”År 1798 byggdes detta hus af Bengt Bergström och dess hustru Brita Lisa Bergström, född Sandström. De trädde i äcktenskap den 23 september i Röby och sammanflyttade den 10 november samma år, och till dato haft 7 barn af wilka ännu 6 äro i lifwet. Anno 1813. Ja Herren beware wårt hus och låt oss få lefwa i frid och ro. Ja alla de oss känna Gud gif dem dät de oss unna.”

Den vänlige kyrkvaktmästaren, vars namn jag tyvärr inte minns, ringde upp Peter Andersson, som hade semester och arbetade med renoveringen av sitt hus. Peter hade efter länsmuseets besked om att det behövdes hjälp av en konservator för att på ett riktigt sätt få fram de gamla målningarna i taket bestämt sig för att täcka över dessa med plattor. Det skulle han göra nu på eftermiddagen men om jag ville titta på målningarna kunde jag få komma över direkt innan övertäckningen började. Kyrkvaktmästaren följde med och vi åkte till Peter Anderssons hus som fortfarande, liksom på Bergströms tid, bar namnet Sofieberg. Här fick jag nu med egna ögon se de målningar som Bengt Bergström lät pryda sitt tak och sina vägar med. Kanske var det rentav han själv som målat de sirliga blomstergirlandrer som prydde väggarna i rummet? Jag fick också höra att det fanns otroligt mycket fruktträd i trädgården intill huset, säkert sentida ättlingar till Bengts 1143 träd. Nöjd med mitt besök i Slaka och i Sofieberg kunde jag på eftermiddagen fortsätta resan hem.

Hade jag inte fått en ingivelse att svänga in till Slaka just den dagen hade jag aldrig varken fått se eller höra talas om takmålningarna i Bergströms hus. Knappt en vecka tidigare hade Peter Andersson hittat dem, på fredagen hade han haft länsmuseets folk där och tidningen hade skrivit om saken, och nu på måndagen skulle de täckas över. Ändå var jag där och hann få se Bengt Bergströms verk. Tänk om jag i stället råkat passera en vecka tidigare eller senare! Tala om serendipity!

Bengt Bergströms familj

Hur gick det nu för Bengt Bergströms familj? Jo, änkan, Brita Lisa Sandström, lyckades spara ihop en del av vad mannen förslösat och efterlämnade vid sin död 1844 såväl fastigheten med alla inventarier som därtill hörande trädgård.

Äldsta sonen, Karl Fredrik Georg Bergström, (1799-1874), blev skräddare liksom sin far och var bosatt i Skeda sn, hans ende efterlevande barn, sonen Per August Bergström (1829-1917), blev torpare i Skeda.

Andra sonen, Bengt Adam Bergström (f 1801), blev skräddaregesäll i Stockholm där han levde 1824 men var död utan arvingar 1839.

Tredje barnet var dottern Maja Lisa Bergström (1804-1881). Hon uppfostrades hos sina morföräldrar i Röby till morfaderns död 1820 varefter hon kom hem till Sofieberg. Hon gifte sig första gången 1833 med skräddaren David Ekström (1803-1835) och andra gången 1838 med skräddaren Karl Peter Germundsson (1807-1882). I första äktenskapet hade hon sonen Karl Vilhelm Ekström (1833-1903) som blev arbetare och bosatt i Rappestad sn. Hennes son i andra äktenskapet, Carl Adam Carlsson (1840-1926), som blev min morfars far, föddes i Sofieberg men flyttade därifrån med föräldrarna som fyraåring. Han blev sedermera bosatt i Linköping. Fjärde barnet var dottern Gustava Charlotta Bergström (1806-1889). Hon gifte sig första gången 1828 med bastrumslagaren vid 1:a Livgrenadjärregementet i Linköping Gustaf Kjernander (1804-1839), och andra gången 1841 med fältmusikanten vid 2:a Livgrenadjärregementet Anders Andersson (1820-1886). Bland hennes barn i första äktenskapet blev sonen Johan David Kjernander (1831-1853) folkskollärare i Gamleby och sonen Gustaf Oskar Kjernander (1833-1868) snickeriidkare i Linköping. Dottern Charlotta Josefina Kjernander (f 1829) blev gift med inspektoren Johan Erik Hedlund på Åkerholm i Lofta sn.

Femte barnet var sonen Augustus Bergström (1808-1855). Även han blev skräddare och flyttade 1848 in till Linköping där han tituleras skrädderiidkare. Han var gift med en Linköpingsflicka, Maria Vilhelmina Wahlberg (1808-1881), och hade de musikaliska sönerna Bengt August Elias Bergström (1838-1878) som blev fältmusikant vid 1:a Livgrenadjärregementet och Herman Bergström (1845-1926) som blev musikfanjunkare vid samma regemente.

Sjätte barnet, Johan Adolf Bergström (f 1811), blev logarvare i Hägerstad sn men lämnade 1839 hustru och dotter för okända öden. Vid moderns död 1844 visste inte hans släktingar var han befann sig.

Sjunde barnet, David Vilhelm Bergström, (1813-1813), avled i späd ålder.



*) Serendipity är ett engelskt begrepp, som kommer från en roman av Horace Walpole (1717–97), som skrev en roman om "The Three Princes of Serendip", och dessa prinsar var ute och reste i världen och råkade alltid, genom en slump eller visdom, komma till mål, som de alls inte letade medvetet efter. Efter dessa prinsar har man bildat ordet serendipity, som i släktforskarsammanhang kan användas om lyckliga sammanträffanden som på ett oväntat sätt löser problem åt forskaren i fråga. Se t.ex. de exempel som fanns i ShF 5/94, s 17, eller i Shf 3/95, s 4.


ETT LITET TILLÄGG

Bengt Bergström spökar vidare

När ovanstående artikel var skriven, i början av sommaren, gjorde jag ett besök i Linköping, i sällskap med författaren. Vi gick då förstås till de olika bokhandlarna i stan, för att titta efter sådan lokalhistorisk litteratur, som är svår att få kännedom om när man inte bor på orten. En ganska nyutkommen bok hette »Rakered – en försvunnen socken» (anmäles i kommande häfte av ShF), och eftersom jag sysslat litet med Rakered, köpte jag den.   

Väl hemma började jag läsa den och hittade så småningom länsmannen Johan Gustaf Aspegrens (f 1795 i Asby) berättelse om sitt liv, som avtryckts här. Och döm om min förvåning när jag läste följande ”tills år 1808 om Sommaren eller hösten Morbror beslöt min bana skulle blifva Skräddare prophesion och därföre anställdes jag i Läran hos då varande Sockenskräddaren i Slaka församling Bergström, der jag förblef till våhrtiden 1809 i mindre god vård, genom husbondens ej så noga tillsyn och i huset mindre godt samt hushållningssätt, – derföre, allt tack vare Gode Gudens försyn, blef derifrån entledigad.”
Elisabeth Thorsell

Fotnot: Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 4 1995.

 

Min morfars farmors far hette Bengt Bergström och var sockenskräddare i Slaka utanför Linköping. Bengt var född i Berga i V Eneby sn den 16 mars 1769 och efter sin födelsegård bildade han sitt nya namn när han som ung kom i skräddarlära. Bengt Bergström ärvde en hemmansdel i Viprödsle i Ulrika sn, där hans far var bonde, men sålde sin del i gården till brodern Samuel Bengtsson. Om släkten i Viprödsle har jag skrivit ett kapitel i Rune Wikells bok ”Längs Östgötska Bygdevägar 2” (1986) sid 79-165.

Bengt flyttade 1791 till Slaka sn där han 1793 9/6 antogs till sockenskräddare. Han anhöll 1797 17/12 om tillstånd att få ”bygga sig nödige hus” på den del av Kyrkojorden som han arrenderade och var därefter, för resten av sitt liv, bosatt i fastigheten Sofieberg, på Kyrkojorden, vid Slaka backe. Han begärde, och fick, avsked som sockenskräddare 1817 27/5 med tillstånd att även i fortsättningen bedriva skrädderihantverk.

En skräddare med problem
Vid denna tid hade Bergström redan drabbats av en hel del problem, för det mesta relaterade till hans förkärlek till starka drycker. Efter att ha blivit bötfälld två gånger för fylleri blev Bengt i juni 1814 dömd för svordom i krog och för 3:e resan fylleri till 15 riksdalers böter vilket i brist på kontanter omvandlades till 12 dagars fängelse vid vatten och bröd på slottet i Linköping. Vid tinget 1816 var det dags igen, denna gång anklagdes Bengt för att han som åhörare under pågående ting varit av starka dryker överlastad, samt fört oväsen och ”varit okvädande och ovettig mot Allmogen”. Bergström hade ”varit så oredig och obändig till sinnes att kronolänsmannen sett sig nödsakad, då Bergström icke velat begiva sig därifrån tingshuset, låta införa honom i häradsfängelset över natten”. Bergström förklarade att han ”icke varit av starka drycker överlastad, samt trodde att om han visat någon sinneshäftighet har sådant skett därav att han av några här under tinget kunnat bliva uppretad och förfördelad”. Protesten hjälpte föga och Bergström dömdes att böta för fridsbrottet särskilt 32 Rdr 16 sk samt för 4:e resan fylleri till 26 Rdr 32 sk samt att sitta en söndag i stocken vid Slaka sockenkyrka vilket verkställdes 1816 14/7.

Trots allt populär
Detta visar ju på en mörk sida i Bergströms liv men att han också var en populär person i socknen som hade sina ljusare sidor kan man utläsa ur sockenstämmans protokoll för året därpå. 1818 4/10 beslöt sockenstämman i Slaka, eftersom Bergström under de senaste 20 åren på sin tomt planterat åtskilliga frukträd och många vilda lövträd, tillsammans 1143 stycken, och visat synnerlig ”idog, omsorg och skicklighet” i arbetet med trädplanteringen, att ”någon lämpelig belöning kunde av Länets Hushållnings-Sällskap bliva Bergström tilldelad”.

Tyvärr gick nog även belöningen från hushållningssällskapet till festande och efter ett sjöslag i Linköping 1819 dömdes Bengt vid kämnärsrätten där den 4/5 för 5;e resan fylleri till 1/2 års arbete vid kronospinnhuset i Norrköping. Han intogs där 1819 19/5 och frigavs 22/11. I fångrullan får vi en beskrivning av Bergströms utseende, hans hår var grånat, ögonen bruna och ansiktet runt och ljust med mörk skäggväxt.

En gärdsgård blir ved
Vid vårtinget 1823 anklagdes Bengt av änkan Benedikta Ulrika Hjulström för att han natten mellan den 23 och 24 februari olovligen borttagit och hemfört 11 fot gärdesgård. Dagen därpå hade man på Bergströms vedbacke och i hans vedbod hittat rester av gärdesgården. Dessutom stämde måtten på Bergströms kälke med de spår man hittat i snön vid gärningsplatsen. Bergström hävdade dock att hans ved var rester efter 50 fot oduglig gärdesgård som han föregående sommar tagit ned på sin egen tomt. Det var ju inte snällt av Bengt att elda upp grannens gärdesgård men var gör man en kall vinternatt när man behöver ved i brasan? Lite senare samma år var det dags för en ny sejour till Norrköping då han av Kgl. befallningshavande i Linköping dömdes 1823 28/4 till ytterligare 1/2 års arbete för fylleri. Han intogs på spinnhuset 1823 13/6 och frigavs 15/12. Bengt Bergströms liv slutade tragiskt den 19 april 1825 då han ”fanns död i ett dike vid Aska där han troligen drunknat och såsom svag ej förmått uppresa sig”.

En torftig bouppteckning
Av bouppteckningen 1825 7/6 framgår att Bergström endast ägde sina ”efterlämnade och nu tillgängliga gångkläder”. Resten av egendomen, fastigheten, inventarier och kreatur var sedan 1821 16/2 såld till hans svåger, rådman David Sandström i Linköping, vilken inköpt egendommen för att ”därigenom avvärja den olyckan för bemälte min svåger och syster med sina många barn att se deras sista kvarleva bortslås på exekutiv auktion till gäldenärernas förnöjande”.

En sentida forskare letar
I början av 70-talet var jag, tillsammans med mina föräldrar och morföräldrar, på Slaka kyrkogård och letade gravstenar. Förgäves letade vi efter Bengt Bergströms sten men hittade istället en ståtlig gravsten över hans svärfar, min morfars farmors morfar, frälseinspektoren Jöns Sandström på Röby, med text som lyder: ”Förgänglige delen af Befallningsmannen Jonas Sandström förwaras under denna sten. Han var född den 26 maj 1746. Död den 29 dec 1820. Mödans lön är stor och skön och härlig bortom griften”. Att Sandström fick en så ståtlig gravvård beror möjligen på att hans son David Sandström, (1790-1832), vid denna tid var välbeställd handlande och rådman i Linköping.

Några år senare, 1978, skulle Södertälje Släktforskarförening göra en skärmutställning om släktforskning och jag använde mig då av Bengt Bergström som ett bra exempel på vad man kan hitta i olika källor om en vanlig sockenskräddare i det tidiga 1800-talets Sverige. Denna skärm, med avfotograferade exempel ur arkivmaterialet, använde jag mig sedan flitigt av vid de många kurser i släktforskning som jag på den tiden ledde. Jag var tacksam mot Bengt för att han var ett bra exempel på hur man ”sätter kött på benen” på sina anor och trodde att jag visste vad som fanns att veta om honom.

Så gick tiden...
En sommarhelg 1985 var jag och hälsade på goda vänner som nyligen flyttat från Stockholm till ”landet” utanför Vimmerby. På måndagsmorgonen skulle jag återvända hem till Södertälje och när jag kom på väg mot Linköping och såg avfartsvägen till ”Slaka k:a” fick jag en ingivelse att åka in till kyrkogården och se om Sandströms gravsten stod kvar. Det var minst 10 år sedan jag varit där sist. Det var fortfarande rätt tidigt på morgonen och jag hade gott om tid. Jag gick in på kyrkogården och hittade snart min anfaders gravsten. En kyrkvaktmästare som ansat gravarna runtomkring kom fram och frågade om jag var släkt med befallningsman Sandström på Röby.

Ett fynd
På mitt jakande svar frågade han: vet du då vad som hände här i slutet på förra veckan? Nej, svarade jag, jag är bara på genomresa och har inte varit här i Slaka på 10 år. Kyrkvaktmästaren berättade då att en ung man i Slaka, Peter Andersson, föregående vecka börjat reparera övervåningen i det hus han bodde, varvid det framkommit takmålningar där bl.a. namnet Sandström nämndes. Men det var en kvinna, Brita Lisa Sandström, vars namn nämndes där, berättade kyrkvaktmästaren, och undrade om hon kunde vara släkt med den befallningsman Sandström som låg begravd här. Om hon kunde! Brita Lisa var ju min anmoder, dotter till befallningsmannen, och gift med Bengt Bergström. Ja, Bengt Bergströms namn stod också i taket, svarade kyrkvaktmästaren till min häpnad.

Jag fick nu följa med upp till expeditionen där vaktmästaren kunde visa mig fredagens nummer av tidningen Östgöten där man skrev om det märkliga fyndet. Det visade sig att Peter Andersson, som sedan 1978 bott i Sofieberg tillsammans med sin sambo Eva Nilsson, hade ärvt huset efter sin morfar och trodde att det var byggt på 1860-talet. Att huset var betydligt äldre kunde han dock snart konstatera när han började renovera övervåningen.

Bengts målningar
När han rivit bort pappen som satt i taket i sovrummet fann han ett lager kritfärg. Peter tvättade försiktigt bort en del av färgen och fram trädde ett konstverk med målningar över hela taket och väggarna. Mitt i taket finns en text som lyder: ”År 1798 byggdes detta hus af Bengt Bergström och dess hustru Brita Lisa Bergström, född Sandström. De trädde i äcktenskap den 23 september i Röby och sammanflyttade den 10 november samma år, och till dato haft 7 barn af wilka ännu 6 äro i lifwet. Anno 1813. Ja Herren beware wårt hus och låt oss få lefwa i frid och ro. Ja alla de oss känna Gud gif dem dät de oss unna.”

Den vänlige kyrkvaktmästaren, vars namn jag tyvärr inte minns, ringde upp Peter Andersson, som hade semester och arbetade med renoveringen av sitt hus. Peter hade efter länsmuseets besked om att det behövdes hjälp av en konservator för att på ett riktigt sätt få fram de gamla målningarna i taket bestämt sig för att täcka över dessa med plattor. Det skulle han göra nu på eftermiddagen men om jag ville titta på målningarna kunde jag få komma över direkt innan övertäckningen började. Kyrkvaktmästaren följde med och vi åkte till Peter Anderssons hus som fortfarande, liksom på Bergströms tid, bar namnet Sofieberg. Här fick jag nu med egna ögon se de målningar som Bengt Bergström lät pryda sitt tak och sina vägar med. Kanske var det rentav han själv som målat de sirliga blomstergirlandrer som prydde väggarna i rummet? Jag fick också höra att det fanns otroligt mycket fruktträd i trädgården intill huset, säkert sentida ättlingar till Bengts 1143 träd. Nöjd med mitt besök i Slaka och i Sofieberg kunde jag på eftermiddagen fortsätta resan hem.

Hade jag inte fått en ingivelse att svänga in till Slaka just den dagen hade jag aldrig varken fått se eller höra talas om takmålningarna i Bergströms hus. Knappt en vecka tidigare hade Peter Andersson hittat dem, på fredagen hade han haft länsmuseets folk där och tidningen hade skrivit om saken, och nu på måndagen skulle de täckas över. Ändå var jag där och hann få se Bengt Bergströms verk. Tänk om jag i stället råkat passera en vecka tidigare eller senare! Tala om serendipity!

Bengt Bergströms familj
Hur gick det nu för Bengt Bergströms familj? Jo, änkan, Brita Lisa Sandström, lyckades spara ihop en del av vad mannen förslösat och efterlämnade vid sin död 1844 såväl fastigheten med alla inventarier som därtill hörande trädgård.

Äldsta sonen, Karl Fredrik Georg Bergström, (1799-1874), blev skräddare liksom sin far och var bosatt i Skeda sn, hans ende efterlevande barn, sonen Per August Bergström (1829-1917), blev torpare i Skeda.

Andra sonen, Bengt Adam Bergström (f 1801), blev skräddaregesäll i Stockholm där han levde 1824 men var död utan arvingar 1839.

Tredje barnet var dottern Maja Lisa Bergström (1804-1881). Hon uppfostrades hos sina morföräldrar i Röby till morfaderns död 1820 varefter hon kom hem till Sofieberg. Hon gifte sig första gången 1833 med skräddaren David Ekström (1803-1835) och andra gången 1838 med skräddaren Karl Peter Germundsson (1807-1882). I första äktenskapet hade hon sonen Karl Vilhelm Ekström (1833-1903) som blev arbetare och bosatt i Rappestad sn. Hennes son i andra äktenskapet, Carl Adam Carlsson (1840-1926), som blev min morfars far, föddes i Sofieberg men flyttade därifrån med föräldrarna som fyraåring. Han blev sedermera bosatt i Linköping. Fjärde barnet var dottern Gustava Charlotta Bergström (1806-1889). Hon gifte sig första gången 1828 med bastrumslagaren vid 1:a Livgrenadjärregementet i Linköping Gustaf Kjernander (1804-1839), och andra gången 1841 med fältmusikanten vid 2:a Livgrenadjärregementet Anders Andersson (1820-1886). Bland hennes barn i första äktenskapet blev sonen Johan David Kjernander (1831-1853) folkskollärare i Gamleby och sonen Gustaf Oskar Kjernander (1833-1868) snickeriidkare i Linköping. Dottern Charlotta Josefina Kjernander (f 1829) blev gift med inspektoren Johan Erik Hedlund på Åkerholm i Lofta sn.

Femte barnet var sonen Augustus Bergström (1808-1855). Även han blev skräddare och flyttade 1848 in till Linköping där han tituleras skrädderiidkare. Han var gift med en Linköpingsflicka, Maria Vilhelmina Wahlberg (1808-1881), och hade de musikaliska sönerna Bengt August Elias Bergström (1838-1878) som blev fältmusikant vid 1:a Livgrenadjärregementet och Herman Bergström (1845-1926) som blev musikfanjunkare vid samma regemente.

Sjätte barnet, Johan Adolf Bergström (f 1811), blev logarvare i Hägerstad sn men lämnade 1839 hustru och dotter för okända öden. Vid moderns död 1844 visste inte hans släktingar var han befann sig.

Sjunde barnet, David Vilhelm Bergström, (1813-1813), avled i späd ålder.

*) Serendipity är ett engelskt begrepp, som kommer från en roman av Horace Walpole (1717–97), som skrev en roman om "The Three Princes of Serendip", och dessa prinsar var ute och reste i världen och råkade alltid, genom en slump eller visdom, komma till mål, som de alls inte letade medvetet efter. Efter dessa prinsar har man bildat ordet serendipity, som i släktforskarsammanhang kan användas om lyckliga sammanträffanden som på ett oväntat sätt löser problem åt forskaren i fråga. Se t.ex. de exempel som fanns i ShF 5/94, s 17, eller i Shf 3/95, s 4.

ETT LITET TILLÄGG

Bengt Bergström spökar vidare
När ovanstående artikel var skriven, i början av sommaren, gjorde jag ett besök i Linköping, i sällskap med författaren. Vi gick då förstås till de olika bokhandlarna i stan, för att titta efter sådan lokalhistorisk litteratur, som är svår att få kännedom om när man inte bor på orten. En ganska nyutkommen bok hette »Rakered – en försvunnen socken» (anmäles i kommande häfte av ShF), och eftersom jag sysslat litet med Rakered, köpte jag den.   

Väl hemma började jag läsa den och hittade så småningom länsmannen Johan Gustaf Aspegrens (f 1795 i Asby) berättelse om sitt liv, som avtryckts här. Och döm om min förvåning när jag läste följande ”tills år 1808 om Sommaren eller hösten Morbror beslöt min bana skulle blifva Skräddare prophesion och därföre anställdes jag i Läran hos då varande Sockenskräddaren i Slaka församling Bergström, der jag förblef till våhrtiden 1809 i mindre god vård, genom husbondens ej så noga tillsyn och i huset mindre godt samt hushållningssätt, – derföre, allt tack vare Gode Gudens försyn, blef derifrån entledigad.”
Elisabeth Thorsell

Fotnot: Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 4 1995.

Hur Johan från Höör blev Jeppa från Eskilstorp

En utvandrare till Danmark lämnar sina spår.

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 5/96 skriven av Ingrid Rahl.

Släkthistoriskt Forum är en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år. Denna artikel har varit publicerad där.


Detta är historien om hur jag letade mig fram till min morfars anor. Resan går mellan Sverige och Danmark och sträcker sig över åtskilliga år.
Till andra släktforskare med rötter i Danmark vill jag bara säga – ge aldrig upp! De uppgifter jag själv har haft att utgå från har varit synnerligen knapphändiga. Någonstans finns dock alltid den där lilla – men nödvändiga pusselbiten!

Den 4 januari 1917 dog min morfar, fotografen Christian Nyholm Olsen, i Svaneke på Bornholm. Han efterlämnade hustrun Jenny (född Hansen) och tre små barn. Ett år senare var dessa barn föräldralösa; den 5 april 1918 gick även min mormor bort. Min mor som då var sex år gammal togs omhand av sin moster i Sverige.

Min morfar och min mormor var båda utbildade fotografer, ett yrke i tiden vid seklets början. De träffades på Askovs folkhögskola cirka 1905 och de gifte sig i Svaneke i augusti 1908. Därefter slog de sig ner i Lögstör vid Limfjorden där de öppnade fotoateljé.

Min mormor var född och uppväxt i ett köpmanshem på Storegade i Svaneke och hennes släkt härstammar bl a från den ryktbare Jens Pedersen Kofoed – som även benämns Bornholms befriare. Min morfars släkt och anor har däremot, till för någon tid sedan, varit en stor gåta för mig. Min mor har alltid hävdat att hon som barn flera gånger fick höra att hennes farfar var "svensker" och troligtvis från trakten av Höör i Skåne. För att försöka bringa någon klarhet i min morfars bakgrund reste jag år 1979 runt på Jylland. Eftersom jag mestadels "cyklade mig fram" i landskapet såg och upplevde jag mycket. Resan varade över en månad och gav både inspiration och oförglömliga naturupplevelser.

Jag tittade även in på ett par pastorsexpeditioner – och på en av dessa fick jag veta att min morfar var född den 26 juni 1880 i Spöttrup, Halling (vid Odder), Jylland. Hans föräldrar var enligt födelseboken "karetmager Johan Olsen och hans hustru Maren Andersen". Med detta fick jag då nöja mig. Det hör till saken att jag är bosatt i Göteborg och därför har mitt letande i danska källor blivit begränsat till min semester.

Jag visste under 1980-talet inte mycket om hur jag skulle bära mig åt för att hitta i danska arkiv. Först år 1993 fick jag en rejäl skjuts framåt i och med att boken "Över Öresund" kom ut. Detta är en lättfattlig och bra nybörjarbok för alla som söker sin släkt på andra sidan sundet. Viktiga adresser finns med och framför allt finns uppgifter på vilka arkivalier som finns att tillgå i Danmark.

Eftersom jag nu hade fått fram min morfars födelseplats kunde jag leta vidare på Riksarkivet i Köpenhamn. På Riksarkivet i centrala Köpenhamn finns bl a mikrofilmade folketællinger (folkräkningar) för hela Danmark. Dessa folkräkningar har i princip gjorts med 10 års intervall i Danmark sedan 1800-talets början. Husförhör har man inte hållit i Danmark och därför finns heller inte några husförhörslängder att tillgå.

Med hjälp av Riksarkivets tjänstvilliga personal fick jag fram rätt folketælling för år 1880. Av denna kunde jag utläsa att min mor heft helt rätt för sig- hennes farfar kom mycket riktigt från Sverige – men Johan hette han inte utan Jeppa! Tyvärr fans det i folketællingen inte någon uppgift om var någonstans i Sverige Jeppa Olsson var född – inte heller angavs exakt födelsedatum. Däremot framgick att min morfar hade flera syskon och bland annat ett par bröder som min mor inte alls hade hört talas om. Här tillkom alltså fler uppgifter att försöka lösa. Trots detta kände jag mig ändå ganska dyster till sinnes – inget nytt om min mors farfar hade ju egentligen framkommit. Men jag beslöt mig för att spinna vidare på ett av de "nya" syskonen. En äldre bror till min morfar, Alfred, uppgavs vara född i Skærved år 1872- och med ledning av denna uppgift (som jag verifierade med hjälp av Skærveds födelsebok för år 1872) vågade jag anta att Jeppa Olsson kunde varit bosatt på denna ort omkring år 1870. För att kontrollera detta plockade jag därför fram en folketælling för år 1870 avseende Skærved – tänk om.... Jag kunde knappast tro mina ögon när jag på en av sidorna ser en tydlig angivelse "hjulmand Jeppa Olsson, födt i Gessige sogn, Sverige". Gessie socken är belägen 1 1/2 mil söder om Malmö.

Nu styrde jag kosan mot Lund och landsarkivet där – glad i hågen satte jag mig vid kortläsaren med husförhörslängderna för Gessie i högsta hugg. Jag "prövade" med tiden omkring 1850 – men av Jeppa Olsson fanns inte ett spår! Vilken besvikelse – ända tills jag läste om ingressen till husförhörslängden - då såg jag att Gessie hade en annexförsamling- Eskilstorp... kanske, kanske... Och sannerligen – i Eskilstorps socken återfann jag min karetmakare och morfarsfar – han står då angiven som vagnmakargesällen Jeppa Olsson född 19/7 1842 i Eskilstorp, son till annexåbon Ola Persson, f 1801 i Gessie och hans hustru Boel Larsdotter, f 1801 i Eskilstorp. Johan från Höör blev alltså Jeppa från Eskilstorp och en stor del av mysteriet hade lösts. Vägen bakåt i historien står nu öppen. Med hjälp av kyrkböcker och och bouppteckningar har jag nu lyckats kartlägga en stor del av min morfars svenska anor. Rötterna går tillbaks bl.a. till en tätt sammanvävd nämndemannasläkt på Söderslätt. Mycket återstår att leta fram ur gömmorna- och det kommer att tid!

Att leta framåt i tiden och att kartlägga min morfars syskon har visat sig vara minst lika svårt. Min mor tappade kontakten med de två farbröder hon kände till redan på 1920-talet och de uppgifter hon hade var mycket knapphändiga. Genom gissningar och antaganden har jag så småningen lyckats att få fram dödsdatum och bouppteckning i Köpenhamns stadsarkiv för mors farbror Henry, som dog i Köpenhamn 1927. Via folkeregistret i Köpenhamn och Köpenhamns skifterett har jag fått fram namn och adress till Henrys son, f 1918, och dotterdotter. Vi har nu etablerat kontakt – och det känns spännande.

Till historien hör att min mor, som växt upp utanför Vänersborg, så småningom bosatte sig i Malmö och sedan år 1975 bor mina föräldrar i Skanör. Skanör ligger för övrigt 1 1/2 mil från Eskilstorp i sydlig riktning, och de båda orterna tillhör samma kommun (Vellinge). Jeppas barndomshem finns naturligtvis inte kvar, men vi vet platsen där det legat; ytterst ute vid havet vid Eskilstorps ängar i en oerhört naturskön omgivning. Man kanske kan sägas att cirkeln till Jeppa blivit sluten. Två av Jeppas barnbarn (min mor och min moster) blev bofasta i Sverige. Tre av hans barnbarnsbarn finns i Sverige och två av dem i Danmark.

Avslutningsvis önskar jag bara tillägga att min morfar älskade sin hembygd på Jylland över allt på jorden. Jag vill därför sluta med att citera sista versen av H C Andersens vackra dikt om Jylland:

Jylland mellem tvende have
som en runesten er lagt
fortid mæle dine grave
fremtid folder ud din magt;
havet af sit fulde bryst
synger höjt om Jyllands kyst.

Böcker som jag rekommmenderar för Danmarksforskaren:


A Fabricius/ H Hatt: Håndbog i Slægtsforskning (3:e udgave 1993, Dansk Historisk Håndbogsforlag).
Hans H. Worsøe: Find dine rødder. Politikens Håndbog i slægtshistorie (Politikens forlag A/S 1988).
Jens Fleischer: Politikens Håndbog i lokal historie (Politikens forlag 1991).
Över Öresund – en handledning för släktforskaren. Landsarkivet i Lund; skriftserie 1993).

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 5 1996.

 

Senaste nytt

2014-10-14 13:17
Det kan du bli upplyst om i Svenska polisen, del 1, som nyligen gjordes tillgänglig i Rötters Vänners bibliotek. Verket trycktes 1933 och består dessutom av över 500 sidor biografier och porträttfotografier av landets då verksamma...
2014-10-10 17:51
namn-at-de-doeda-fortsaetter
Projektet Namn åt de döda har drivits av Sveriges Släktforskarförbund sedan början av 2000-talet och utmynnat i flera versioner av Sveriges dödbok. När den nya versionen av dödboken (nummer sex) släpptes i samband med årets Släktforskardagar...
2014-10-10 18:10
Släktforskningens dag firar vi den tredje lördagen i mars varje år och år 2015 innebär det den 21 mars. Det kommande årets tema är Norden. Kunskap om hur man forskar i våra nordiska grannländer är viktig, inte minst för dem som har anfäder...
2014-10-06 17:17
nya-skrifter-i-roetters-vaenners-bibliotek
Nu har det blivit dags att fylla på i Rötters Vänners bibliotek! Ett antal skrifter, bland annat matriklar över norrländska studenter, studenter vid Lund och Karlstad, Jämten 1966 - 1970, samt en hel del annat smått och gott finns nu...
2014-10-03 13:15
hemsida-och-tema-foer-sfd-2015-pa-plats
Nu har hemsidan för Släktforskardagarna 2015 installerats på www.sfd2015.se och den kommer successivt att fyllas på med aktuell information om evenemanget. Men redan nu går det att ladda ned blanketter för bland annat...
2014-10-02 15:32
50-miljoner-bilder-i-arkivdigitals-online-arkiv
Nu har ArkivDigital passerat 50 miljoner färgbilder av gamla böcker och andra handlingar i sitt digitala arkiv. Eftersom de flesta bilder innehåller ett helt bokuppslag innebär detta nära 100 miljoner avfotograferade sidor för historisk...
2014-10-02 11:07
manga-vinster-fran-sfd-lotteri-kvar
Under Släktforskardagarna lottas varje år ut ett stort antal fina priser som skänkts av arrangörer och sponsorer. I år var det gåvor till ett sammanlagt värde av drygt 30 000 kronor som lottades ut. Bland annat abonnemang på...
2014-09-29 10:07
arets-hembygdsbok-om-braennkyrka
I helgen delade Sveriges Hembygdsförbund ut priset Årets Hembygdsbok vid Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år blev det boken "Brännkyrka 1913-2013. Socknen som blev 51 stadsdelar" som prisades och fyra hembygdsföreningar från Hägersten,...
2014-09-25 11:18
vem-tror-du-att-du-aer-sista-avsnittet-saends-pa-mandag
I måndags sändes det femte avsnittet av SVT:s populära programserie Vem tror du att du är? Då var det artisten Pernilla Wahlgren som fick veta mer om sin farmors fars okända bakgrund. Pernilla Wahlgren föddes i Stockholm 1967 och är dotter...
2014-09-24 12:04
letar-ni-foerelaesare
Hösten innebär högtryck i släktforskarsverige. För vad är väl en bättre syssla en ruggig höstdag än att släktforska? Att släktforskandet intensifieras under hösten märks inte minst på släktforskarföreningarnas aktiviteter. Det anordnas...
2014-09-22 09:36
fira-arkivens-dag-den-8-november
Boka in ett viktigt datum i almanackan redan nu – lördagen den 8 november firar vi nämligen Arkivens dag. Det innebär att många arkiv runt om i Sverige och i resten av Norden håller öppet hus och anordnar aktiviteter som guidade rundturer...
2014-09-19 16:44
slaekthistoriskt-forum-nr-4-2014-ute-nu
I dagarna delades det senaste numret av Släkthistoriskt Forum ut till prenumeranterna runt om i landet. Dramatiskt nummer Årets fjärde nummer har temat flyktingöden i släkten och bjuder på dramatiska historier – läs om hur judiska flyktingar...
2014-09-18 10:04
nu-finns-doedboken-som-dvd
Många har önskat att Sveriges dödbok även ska ges ut som USB då många av dagens datorer inte har cd-läsare. Finns i Rötterbokhandeln Med anledning av det har Sveriges dödbok nu för första gången producerats även som USB-sticka. Den kostar 650...
2014-09-17 10:46
oever-140-000-portraett-i-portraettfynd
I skrivande stund består Porträttfynd av 140 373 uppladdade porträtt av kända och okända personer. I Sveriges Släktforskarförbunds porträttdatabas samlas skannade kopior av visitkorts- och kabinettsfotografier – identifierade och...
2014-09-15 16:04
intervju-med-nya-foerbundsordfoeranden
Erland Ringborg valdes i samband med årets Släktforskardagar till ny ordförande för Sveriges Släktforskarförbund. I intervjun i Helsingborgs Dagblad berättar han mer om de utmaningar förbundet och släktforskarrörelsen står inför och om de...