Language button

in english

BT Login

Logga in Skapa konto

Logga in på ditt konto

Användarnamn
Lösenord
Användarnamn *
Lösenord *
Användarnamn *
Lösenord *
Kom ihåg mig

Skapa konto

Fält markerade med en asterisk (*) är obligatoriska.
För- och efternamn
Användarnamn
Lösenord *
Bekräfta lösenord *
E-post *
Bekräfta e-post *

Stöd Rötters Vänner

bli rv front

Google sökruta head

Vad är bästa källan för förfädernas namn?

Vilken är egentligen den bästa källan när det gäller att fastställa förfädernas namn? Håkan Skogsjö hävdade i Släktforskarnas årsbok 1995 att husförhörslängden bör tillmätas högst källvärde. Men Karl Furustedt invände mot detta resonemang i Släkthistoriskt Forum 4/96. Vad är din åsikt i frågan?

Håkan Skogsjö (Släktforskarnas årsbok 1995):

Det finns släktforskare som hävdar att vi alltid bör skriva en förfaders namn som det är noterat i födelse- och dopboken. Det är visserligen en enkel regel, men den leder dessvärre ofta helt fel.

Vilken källa är då mest tillförlitlig när det gäller att fastställa namnet på en person som levde för hundra eller tvåhundra år sedan? För att kunna besvara frågan måste vi beakta hur de olika källorna tillkom och användes. I födelse-, vigsel- och dödböckerna gjorde prästen noteringar när församlingsborna lät döpa sina barn, gifta sig eller begrava sina döda. Det var högtidliga tillfällen med ceremonier och ritualer, det var lätt att prästen smittades av stundens allvar. Personer som i nästan alla andra sammanhang heter Per, Olof, Kajsa eller Greta står helt plötsligt noterade som Petrus, Olaus, Katarina och Margareta. Tydligast är detta i just födelseböckerna, som därmed blir den minst tillförlitliga källan.

Helt annorlunda fungerade husförhörslängderna. En gång om året var förfäderna tvungna att bevista husförhöret. Prästen satt vid ett bord med längden framför sig, ropade upp namnen på de församlade en efter en och tenterade dem i kristendomskunskap och läskunnighet. Sedan doppade han gåspennan i bläckhornet och noterade deras kunskaper.

Det var med andra ord väsentligt – av praktiska skäl – att notera rätt namnformer i husförhörslängden, namn som folk kände igen. Bonden Olof Johansson – i byn alltid kallad »Södergårds-Olle» – skulle knappast lystra till namnet Olaus, som han inte ens visste att han var noterad med i födelseboken av prästen, kunnig i latin och med smak för det lärda.

Situationen är inte helt olika i dag. En Lars Andersson kallas för det mesta Lasse av arbetskamrater och i familjen, men posten från myndigheterna i de bruna fönsterkuverten är adresserad till Sten Lars Andersson. Vilket namn Lars är noterad med i födelseboken vet han inte, han har aldrig sett den (säkert står där Sten Lars – myndigheterna är ganska noggranna nu för tiden – men inte så sällan händer det även i dag att stavningen förvanskas eller namn försvinner mellan vaggan och graven). Skulle någon fråga honom vad han heter kan han svara: »Lars, fast jag kallas för det mesta Lasse». Blir han avkrävd ett fullständigt namn på någon blankett skriver han »Sten Lars Andersson».

Vad ska vi som släktforskare kalla honom i en släktutredning? Korrekt och fullständigt är »Sten Lars "Lasse" Andersson», det vill säga hans fullständiga namn med tilltalsnamnet markerat och smeknamnet angivet.

Det gäller alltså för oss släktforskare att använda namn och namnformer som våra förfäder och släktingar skulle kunna identifiera sig med – inte mekaniskt notera exempelvis födelsebokens stavning. Och den bästa enskilda källan torde husförhörslängden vara.

Karl Furustedt (Släkthistoriskt Forum 4/96):

Håkan Skogsjö har i årsboken för 1995 tagit upp frågan hur man i redovisningen av sin släktforskning bör stava gamla förnamn. Jag tycket att det är en bra artikel, som ger svar på många frågor som jag själv har ställt. Trots allt har jag dock några invändningar.

För det första är jag tveksam när HS säger att husförhörslängden (med dess ofta förekommande kortformer av namn) skall ha föäreträde framför födelseboken. HS menar att födelsebokens stavningar inte skall tas så högtidligt som prästen kanske tog ceremonin; de namnformer som användes i familjen och vid husförhören skall väga tyngre. Själv håller jag inte med om detta: jag tycker att födelseboken har prioritet. Man måste väl utgå från att föräldrarna hade tänkt igenom saken när man anmälde barnets namn för prästen. Jag förmodar att barnens namn var "bestämda" långt innan de var födda, det var ingen slump eller modenyck som avgjorde. Jag tror också att även allmogen tog dopceremonin högtidligt. Står det t.ex. Katarina i födelseboken har nog föräldrarna avsett detta namn och inte Kajsa eller annat. Då bör kvinnan i fråga också få heta Katarina i släktredovisningen, även om hon kanske kallades Kajsa i familjen, tycker jag.

Kan det inte tänkas att prästerna såg ner på allmogen och därför använde mer folkliga namnformer för denna i husförhörslängderna, namnformer som de inte skulle använda om personer på deras egen nivå? Kan det inte också tänkas att en del präster ville göra sig folkliga vid husförhören och därför använde förmodade kortnamn (Hur står det till med mor Stina?)? De närvarande protesterade nog inte i onödan; de ville nog få slut på husförhöret som fort som möjligt?

Ibland kan som HS själv påpekar en person ha olika namnformer i olika husförhörslängder. Detta visar att prästernas namnangivelser i dessa böcker inte är tillförlitliga, för folk bytte väl inte namn hur som helst? Därför bör man enligt min mening i fölrsta hand utgå från födelsebokens förnamn, men i nutida redovisning stava på de sätt som HS förtjänstfullt föreslagit.

En annan sak är förstås om man med säkerhet vet att en person alltid använde en annan namnform än den som anges i födelseboken (dopboken). Detta är ju inte ovanligt i våra dagar åtminstone; en person som är t.ex. döpt till Emanuel kanske själv alltiv använder namnet Manne, även vid namnteckning. I detta fall är det naturligt att ange namnet som t.ex. Emanuel ("Manne") Larsson.

En annan invännding som jag har är HS:s förslag att även smeknamn skall anges, t.ex. Lars "Lasse" Andersson. Smeknamn finns ju av olika slag, en del använda bara inom familjen men inte av släktingar eller arbetskamrater, en del används bara av gamla skolkamrater eller idrottskamrater osv. Ibland kan det vara svårt att dra gränsen mellan smeknamn och öknamn. Använda smeknamn bör förstås redovisas i personbeskrivningen, men jag tycker inte att de hör hemma i själva namnangivelsen i antavlor och ansedlar. Jag tycker också att det är lite poänglöst att redovisa vanliga smeknamn som Lasse och Kalle. Helt annorlunda är det förstås om en person är mycket känd med ett originellt smeknamn; man bör kunna skriva Lennart "Nacka" Skoglund om den kände fotbollsspelaren. Men även i detta fall tycker jag att ett "rent" namn utan smeknamn är att föredra på antavlan och i ansedelns huvud.

Var och en redovisar naturligtvis sin släktforskning som han eller hon vill, men jag tycker att det är tacknämligt att anvisningar ges. Det behövs sådana i många frågor.

Håkan Skogsjö (12 okt 1996):

Det är lätt att hamna i olika typer av spekulationer om varför prästerna skrev som de gjorde och hur väl detta avspeglar folks egentliga namn. Jag tror inte ögonblick på Karl Furustedts teorier om prästernas ambitioner att vara folkligare än folket självt (och kalla "mor Stina" så, fast hon själv och familjen och grannarna visste att hon hette Kristina). Men det leder inte diskussionen framåt att bara hävda detta. Ord står mot ord, och varken Furustedt eller jag har bevistat något husförhör på 1700-talet, utan vi är hänvisade till de källor som finns för att finna svaret på frågan.

För att komma närmare sanningen (och för att underbygga min tes) har jag dristat mig att göra en mindre empirisk studie kring namnformerna Kristina/Kerstin/Stina i Brändö församling på Åland under 1700-talet (såväl namn som församling är helt slumpmässigt valda, men av praktiska skäl blev det en åländsk församling eftersom jag har tillgång till källmaterialet).

Frågeställningen har varit: hur ställer sig födelsebokens namnformer till andra källor, som vigsel- och dödböckerna samt husförhörslängderna.

Jag valde ut samtliga flickor som föddes på 1740-talet i Brändö och gavs något av de nämnda namnen, följde dem genom livet och noterade vilka namnformer som användes om dem när de gifte sig (vigselboken), när de fick barn (födelseboken) och när de dog (dödboken) samt när de bevistade husförhören (husförhörslängderna). Sammanlagt granskades 14 flickor. Här nedan redovisar jag resultatet för var och en. Det angivna datumet avser födelsedatum.

I. 22 juli 1740: "Christina" föddes i Jurmo, dotter till bonden Olof Eriksson. Hon gifte sig 1763 "Chierstin", fick barn 1764 "Chierstin", 1765 "Chierstin" och 1769 "Chierstin" samt dog 1780 "Chierstin". I den enda husförhörslängden hon finns noterad kallas hon "Chierstin".

I I. 8 aug 1740: "Christina" föddes i Åva, dotter till bonden Olof Olofsson. Hon gifte sig 1762 "Stina", fick barn 1763 "Stina", 1765 "Stina", 1768 "Chierstin", 1771 "Stina" och 1775 "Stina" och dog 1821 "Stina". I sju olika husförhörslängder kallas hon "Stina".

I I I. 15 juli 1741: "Christina" föddes i Asterholma, dotter till bonden Per Persson. Hon dog 1749 "Chirstin".

I V. 14 aug 1741: "Christina" föddes i Åva, dotter till bonden Mats Mattsson. Vidare öden okända (troligen död späd men uteglömde i dödboken).

V. 8 okt 1741: "Christina" föddes i Baggholma, dotter till bonden Göran Göransson. Död 1741, men namnet inte noterat i dödboken.

V I. 24 dec 1741: "Christina" föddes i Torsholma, dotter till bonden Henrik Danielsson. Gift första gången 1766 "Chierstin" och andra gången 1772 "Chierstin". Hon fick barn 1766 "Chierstin", 1768 "Chierstin", 1769 "Chierstin", 1773 "Chierstin", 1776 "Chierstin", 1779 "Chierstin, 1780 "Chierstin", 1783 "Chierstin" och 1785 "Chierstin". Hon dog 1795 "Chirstin" och finns noterad i tre husförhörslängder som "Cierstin", "Cierstin" och "Chirstin".

V I I. 28 april 1742: "Chirstin" föddes i Jurmo, dotter till bonden Mickel Pålsson. Hon gifte sig 1776 "Christina", fick barn 1777 "Cierstin" och 1779 "Cierstin" samt dog 1807 "Kjerstin". Noterad i husförhörslängderna som "Chierstin", "Chierstin", "Chirstin", "Stina" och "Stina".

V I I I. 9 febr 1744: "Christina", född i Torsholma, dotter till murmästaren Mats Simonsson Piparby. Död som barn, okänt när.

I X. 14 juli 1747: "Christina", född i Jurmo, dotter till bonden Jakob Göransson. Hon gifte sig första gången 1777 (namnet helt oläsligt i vigselboken) och andra gången 1795 (Stina). Hon fick barn 1777 "Stina", 1779 "Chiestin", 1780 "Stina", 1782 "Stina" och 1786 "Stina". I de fyra husförhörslängder som kontrollerats är hon noterad som "Stina". Hon dog 1825 "Stina".

X. 12 okt 1747: "Christina" föddes i Åva, dotter till bonden Henrik Persson. Hon gifte sig 1772 "Stina", fick barn 1773 "Stina", 1775 "Stina", 1778 "Stina", 1779 "Stina" och 1782 "Stina" samt avled 1802 "Stina". I husförhörslängderna är hon noterad som "Stina", "Stina" och "Stina".

X I. 5 aug 1748: "Christina" föddes i Brändöby, dotter till bonden Henrik Henriksson. Hon dog ogift 1779 "Stina". Hon stod fadder åt syskonens barn 1764 "Chierstin" och 1766 "Chierstin". I bouppteckningen kallas hon "Christina".

X I I. 9 nov 1748: "Christina" föddes i Jurmo, dotter till bonden Henrik Persson. Hon gifte sig 1781 "Stina" och fick barn 1781 "Stina", 1782 "Stina", 1785 "Stina", 1786 "Stina" och 1789 "Stina". Hon dog 1825 "Stina". I de fyra husförhörslängder som kontrollerats kallas hon "Stina", "Stina", "Stina" och "Stina".

X I I I. 23 okt 1749: "Khirstin"(!) föddes i Baggholma, dotter till bonden Jöns Eriksson. Hon gifte 1788 i grannförsamlingen Kumlinge "Stina" och dog barnlös 1809 "Stina". I husförhörslängderna kallas hon "Stina", "Stina", "Stina" och "Stina".

X I V. 22 dec 1749: "Chirstin" föddes i Åva, dotter till bonden Henrik Johansson. Hon dog ogift 1769 "Chierstin".

Slutsatser: Påfallande är att födelsebokens avvikande namnform "Christina", som används för 11 av de 14 barnen, trots att denna form senare i flickornas liv bara påträffas två gånger (en gång i vigselboken, en gång i en bouppteckning) av sammanlagt närmare 90 belägg. Det bör påpekas att födelseboken under 1740-talet är förd av ett flertal olika händer (omkring fem), och att en jämförelse med dödboken för samma decennium inte visar någon dominans för Kristina: fem kvinnor med namnformerna Kristina/Kerstin/Stina avled och samtliga är noterade som Kerstin ("Chirstin", "Kiersten", "Chirstin", "Chirstin" och "Kiersten".

Det är med andra ord svårt att tolka källmaterialet på något annat sätt än att födelseboken har en särställning. Namnformerna där överensstämmer inte med dem som används i andra källor, trots att det rör sig om samma individer. Det är självfallet vanskligt att spekulera i orsakerna, men enligt mina erfarenheter är namnformerna i födelseboken ofta längre och mer "lärda" (Petrus istället för Per, Johannes istället för Johan, Andreas istället för Anders, Kristina istället för Stina/Kerstin, Katarina iställer för Kajsa, Margareta istället för Greta). Denna lilla studie visar otvetydigt samma sak.

Värt att notera är att namnformerna Stina och Kerstin inte används om vartannat om samma person. Tvärtom tyder källmaterialet på att vissa kvinnor har kallats Stina (nr II, IX, X, XII och XIII) andra har kallats Kerstin (nr I, VI och VII). Det är rimligt att anta denna konsekvens i skrivningarna avspeglar en faktisk verklighet, det vill säga att den kvinna som i alla eller nästan alla källor kallas Stina (inte Kerstin/Kristina) verkligen har kallats så av släkt, grannar och vänner och samma gäller den som kallas Kerstin (men inte Stina/Kristina). Det är väl möjligt att man av praktiskt skäl har kallat en kvinna i byn för Stina och en annan för Kerstin för att skilja dem åt. Vi släktforskare bör förstås försöka upprätthålla denna distinktion.

Vi kan notera att husförhörslängdenas namnuppgifter överensstämmer med de många beläggen ur födelseböckerna (när barnens föds) och ur vigsel- och dödböckerna. Den källa som avviker är, som sagt, födelseboken.

Sammanfattning: Tesen att husförhörslängden är den bästa källan när det gäller personnamn har genom denna lilla studie inte motbevisats samtidigt som födelsebokens källvärde i detta sammanghang har påvisats vara av tvivelaktiv kvalitet. Hur generella dessa iakttagelser är, kan dock inte sägas.

Jon Pallin (13 okt 1996):

Detta är ett knivigt källkritiskt problem. Vid en första anblick kan det ju tyckas som om Håkan bryter mot källkritikens andra bud: Närhet i tid och rum. Födelseboken torde väl vara den källa som är närmast i tid efter barnets dop. Den avspeglar då kanske föräldrarnas önskan om vad barnet skulle heta. Jag säger kanske, för kan man inte tänka sig att eftersom dopet var en speciell högtid, då barnet skulle tas upp i den kristna gemenskapen, var även prästen extra formell när han skrev in namnet i dopboken?

Hur står sig då husförhörsboken vid en granskning i tid och rum? Även om dopboken kanske återspeglar vad föräldrarna tänkt sig att barnet skulle heta, så är ju husförhörsboken den källa som följer personen genom livet och säkert upptar en person med det namn han kallades för till vardags. Husförhörsboken är alltså den källa som är närmast en person under dennes livstid, såväl i tid som rum, genom de årliga husförhören. Att som Karl Furustedt vända på rollerna och anta att föräldrarna höll på den formella namnformen, medan prästen använde mer folkliga former för att de såg ned på allmogen, verkar väl långsökt tycker jag. Beteckningen folklig pekar ju också på att det är den namnform som användes av folket.

Den första fråga man bör ställa sig, är vilket förhållande man själv vill ha till förfäderna. Själv anser jag att tjusningen med släktforskning är att komma förfäderna så nära inpå livet som möjligt och att försöka sätta sig in i hur de levde, umgicks osv. Då anser jag att föräldrarnas eventuella önskan om barnets korrekta namn är av underordnad betydelse, för det intressanta är ju vad personen under sin livstid egentligen kallades till vardags. Smeknamn, och även öknamn, i den mån de inte sårar nu levande, är spännande detaljer som hjälper till att göra en person mer "levande".

Jag tycker Håkan har visat att dopboken är tämligen ensam som källa om att återge en formell namnform. Jag tror också att husförhörsboken återspeglar vad folk verkligen kallades för, medan dopboken är extra högtidligt hållen. Vill man ha ett avspänt och vardagligt förhållande till förfäderna, anser jag att husförhörsboken är den rätta källan. Anser man att det är viktigt att hålla på det formella, får man väl använda dopboken. Själv sätter jag t.ex. Kerstin som namn i ansedelns huvud, men anger "döpt till Kristina" i fritexten.

Anders Berg (15 okt 1996):

Jag ansluter mig i stort till Håkans och Jons synpunkter, men har en liten observation till undersökningen från Åland.

Håkan observerar att Kerstin och Stina inte tycks användas om samma person. Jag vill påstå att de åtminstone i vissa landsändar fungerade som helt separata namn. Just prästens ofta "lärda" och formella skrivsätt i födelseboken blir en felkälla när han "förfinar" namnen till deras ursprungsform Christina.

I källmaterialet från delar av Skåne, som jag känner ganska väl, är formen Kerstina eller kortare Kersti den vanliga. Även dessa uppträder understundom som Christina i dopboken. Om man däremot undersöker dödbok och husförhörslängd finner man att den stora majoriteten kallas Kersti medan ett fåtal kallas Stina. Dessa senare visar sig ha döpts till Christina. Det var alltså en klar distinktion mellan Christina (Stina) och Kersti(na).

En annan faktor att ta hänsyn till är om prästen kommer från en landsända med en annan namntradition. Det kan påverka hur han skriver namnen. T.ex. så placerades många uppsvenska präster i Skåne under försvenskningstiden.

 

Frågor om namn

Namnfrågorna har flyttat till Anbytarforum!

Namn diskuteras under ämnet Språk, ord och namn > Personnamn.

#31. Jubilea

(13 januari 1999) Hej! Jubilea Lönblad föddes jubelfestdagen 8 mars 1793. Namnet levde sedan vidare hos dotterdottern Emma Jubilea Erica född 1846 och hos dottersonens hustru (! finns det en annan koppling också ?? - verkar troligt om inte namnet är mera vanligt förekommande ?) Anna Signe Jubilea f Theorin, född 1858. Vad var jubelfestdagen? // Ruben Persson, Flackarp

Svar: Namnet är för mig helt nytt. Det finns inte heller med på CD-skivan Alla Svenskars förnamn (1998), vilket betyder att ingen i Sverige bär namnet i dag. Tydligen har föräldrarna 1793 låtit inspirera sig av att barnet föddes en speciell dag och hittat på ett nytt namn. Exakt vad jubelfestdagen var vet jag inte, men jag förmodar att den på något sätt hänger samman med de jubelår som emellanåt firas inom kyrkan. // Håkan Skogsjö

#30. Josias och Hezekiel på 1700-talet

(13 januari 1999) Hur vanligt var det att barn på 1700-talet fick "gammalbibliska" namn som Josias och Hezekiel? // M v h Anna Johnson

Svar: Det förekom men var ovanligt, mycket ovanligt kan man nog säga. Åtminstone Josias har jag belägg på från min egen forskning. I Sunds socken på Åland finns några barn på 1700-talet som fått namnet. Den äldste är en postiljon Josias Mörk, född 1721, vars ursprung för mig är okänt men han ska ha varit född i socknen. Förmodligen har hans namn sedan inspirerat en del andra föräldrar under 1700-talet att också ge sina barn namnet Josias. Hezekiel har jag på rak arm inga belägg för att det har använts, men jag vill minnas att jag sett namnet någon enstaka gång (i Östergötland?). Kanske någon annan vet bättre. // Håkan Skogsjö

#30. Dordi

(13 januari 1999) Hej Håkan, Jag har hittat namnet Dordi, Dordin i tidigare släktled från Värmland. Vet Du något om namnet? Hälsningar Margareta Richárd

Svar: Dordi finns noterat i Släktforskarförbundets namnlista som i sin helhet finns att läsa i Nättidningen RÖTTER, klicka här. Där noteras att Dordi är en svensk form av Dorotea, ursprunligen ett grekiskt namn, och att namnet var vanligt i mellersta Norrland. Det har använts sedan 1500-talet. // Håkan Skogsjö

#29. Tor

(13 januari 1999) Undrar vad namnet Tor/Thor betyder och var det kommer från. // Kicki Lindholm

Svar: När det gäller vanliga förnamn hittar man enkelt uppgifter om dem i boken Svenska förnamn av Roland Otterbjörk. Den finns på nästan alla bibliotek och i bokhandeln (och kan köpas från Sveriges Släktforskarförbund, se Rötter-Bokhandeln). Tor är ursprungligen namnet på en nordisk gud som personifierade åskan. Det användes dock inte som personnamn under forntiden (medeltida och äldre nysvenska skrivningar T(h)or torde avse Tord eller Tore. Tor blev ett populärt "götiskt" mansnamn och är belagt första gången 1772. // Håkan Skogsjö

#28. Augusta och Gustava

(30 december 1998) Jeg har en tipp-oldemor som heter Augusta. Kan hun også ha brukt navnet Gustava? Hun er født ca 1850. Er Augusta og Gustava to ulike navn som ble brukt hver for seg, eller har de blitt brukt om hverandre på samme person? // Hilsen Eva Songe Paulsen

Svar: Nej, namnen Augusta och Gustava har ingenting med varandra att göra och har inte använts omväxlande för samma personer. Namnen är femininformer av mansnamnen August respektive Gustav. August är ett latinskt namn (ursprungligen den romerska kejsarnas hederstitel), medan Gustav är ett inhemskt (snarast västgötskt) namn med omtvistad betydelse. // Håkan Skogsjö

#27. Apollonia och Helena

(30 december 1998) Hej! Jag har stött på två flickor med namnet Apollonia i Gästrikland (Hamrånge sn) på 16- och 1700-talen som verkar ha ändrat sina namn till Helena. Fråga 1: Finns det andra forskare som har stött på detta? Fråga 2: Kan man tänka sig att de kända formerna Abluna, Luna och Lone tagit steget över till Lena och Helena? // Stefan Simander

Svar: Jag tvivlar på att namnet Apollonia (Abluna) så att säga kan ha förvandlats till Helena. Inte heller tror jag att någon Apollonia på 1600- eller 1700-talet skulle ändrat förnamn. Jag känner inte till ett enda fall där någon person från allmogen bytt förnamn på den tiden. // Håkan Skogsjö

#26. Michaela Elisabeth

(21 december 1998) Hejsan! Jag heter Michaela Elisabeth och jag skulle vara mycket tacksam om någon kunde berätta vad dessa kommer ifräån och vad de betyder. Jag har på flera ställen läst att Michaela betyder "vem är som Gud?" eller "Gud är stor". Kanske kan något något mer om dessa två namn? Tack på förhand.

Svar: När det gäller vanliga förnamn hittar man enkelt uppgifter om dem i boken Svenska förnamn av Roland Otterbjörk. Den finns på nästan alla bibliotek och i bokhandeln (och kan köpas från Sveriges Släktforskarförbund, se Rötter-Bokhandeln). Mikaela är en femininform av Mikael, som är ett hebreiskt namn med betydelsen 'vem är som Gud?' och har använts i Sverige sedan 1200-talet. Mikaela är belagt första gången 1843. Elisabet är också ett ursprungligen hebreiskt namn med betydelsen 'Gud är fullkomlighet'. Det förekommer i Bibeln och är även helgonnamn. De första beläggen i Sverige är från slutet av 1200-talet. // Håkan Skogsjö

#25. Benal

(21 december 1998) Hej, I senaste Värmlandsanor (1998:4) finns på s. 17 en antavla där några män har ett för mig obekant namn, Benal. Hittar du det i dina namnböcker? Är det en variant på Bernhard eller vad? Dessa Benal verkar finnas i Norra Råda sn. Hej då, // Elisabeth Thorsell

Svar: (30 dec 1998): Angående förnamnet Benal i antavla 63 i VärmlandsAnor nr 4/98, så heter nr 7 Ingeborg Benalsdotter, medan fadern nr 14 heter Bernhard Olofsson. Så tydligen är Benal en, kanske dialektal, form av Bernhard. // MVH Gunnar Jonsson, Antavleredaktör

Svar (30 dec 1998): Precis som Elisabeth har jag stött på namnet Benal i Värmland. Med hjälp av Gunnar Almqvists utmärkta utgåvor av Fryksdals härads domböcker hittade jag några mål som rör en släktkrets med anknytning till min sambos anor i Fryksdalen. Benal Persson i Överbyn i Fryksände sn (nu Vitsand) omtalas i domböckerna 1621-1659 och sonen Bengt Benalsson 1673-1690. Den senare hade sönerna Benal Bengtsson i Gunnsjögården samt Per Bengtsson och Bengt Bengtsson i Överbyn. Jag har ännu inte hunnit kolla vare sig originaldomboken eller skattelängderna där man borde kunna se om Benal Persson någon gång står med en avvikande namnform som kan ge mer hjälp till lösningen av namnets ursprung. Jag förmodar att det skall vara Benard, i likhet med Tord-Tol mfl namn. // Bo Lindwall

#24. Böljer

(21 december 1998) Hej, jeg skriver på Dansk, håber at i fårstår! Jeg har et fråga, jeg hedder Böljer Göran Wennerström, og kommer fra Færøerne, men har fam. i Finland (Hangö) Og jeg vil gerne vide om i ved noget om namnet Böljer, jeg kan inte finde noget om det, jeg ved bare at jeg, min søn, min far og min farfar hed Böljer, og jeg har hært at det er et gammelt vikingenavn? Håber at i kan hjælpe mig med en forklaring? // B.G. Wennström

Svar: Om namnet Böljer har mina namnböcker (Sveriges Medeltida Personnamn, Otterbjörk, Hornby, Modéer m.fl.) ingenting att förtälja. Möjligen är det ett västnordiskt namn, som inte har någon motsvarighet på östnordiskt (Danmark–Sverige/Finland) område. Enligt "Alla svenskars förnamn" finns i dag ingen person vid namn Böljer i Sverige, däremot två Bölje (födda på 1920-talet). // Håkan Skogsjö

#23. Timmy

(17 december 1998) Jag heter Timmy och jag undrar om Ni vet bra sidor på nätet, där man kan få reda på hur många som heter som jag? Tack på förhand // Timmy Hedlund

Svar: Någon plats på nätet som kan ge svar på din fråga känner jag inte till. Däremot finns CD-skivan "Alla svenskars förnamn", utgiven av Norstedts förlag (1998). Den uppger att det finns 1.164 personer som heter Timmy i Sverige. Namnets blir hela tiden allt populärare. De första som fick namnet är födda på 1940-talet (4 stycken). Sedan ökar det: 1950-talet 11, 1960-talet 31, 1970-talet 69, 1980 431 och hittills på 1990-talet (t.o.m. 1997) 618. Gissningsvis är namnet en engelsk smekform för det grekiska namnet Timoteus (på samma sätt som Tommy är en smekform för Tomas). // Håkan Skogsjö

#22. Romantiska blomnamn

(17 december 1998) Romantiska blomnamn blir moderna för flickor på 1800-talet: Rosa, Viola, Erica, Veronica, Linnea. Har Rötters läsare exempel på andra blomnamn som givits små flickor under 1800-talets förra hälft och tidigare? Christina Backman.

#21. Liset (Lisette)

(17 december 1998) Hej! Mitt namn är Liset och jag skulle vilja veta var det kommer ifrån och vad det betyder. tack

Svar: Liset (en vanligare stavning är Lisette) är en fransk diminutivform av namnet Elisabet/Lisa och betyder således 'lilla Lisa'. Denna typ av namn blev ganska populära i Sverige under det franskinspirerade 1700-talet. Andra vanliga namn av samma typ är är Jeanette, 'lilla Jeanne (Johanna)', och Annette, 'lilla Anna'. Enligt Otterbjörk är namnet Lisette känt i Sverige sedan 1782. – Enligt CD-skivan "Alla svenskar förnamn" finns i dag 1.548 personer i Sverige som heter Lisette, 90 som heter Lisett, 24 som heter Liseth och 1 Liset (född mellan 1985 och 1989). // Håkan Skogsjö

Svar (17 dec 1998): Som #21 under nya personnamn finns Liset (Lisette). Där nämns att namnet enligt Otterbjörk är känt sedan 1782. Enligt dopbok för Luleå socken (Nederluleå C:1) så föds 1702-04-18 Lisätt Matsdotter i byn Alvik. Som vuxen kallas hon visserligen Lisbeta. // Med vänlig hälsning Leif Boström

Kommentarer: Jag kan inte tro annat än att det rör sig om en felskrivning; prästen har glömt ett b och skrivit Lisätt i stället för Lisbätt. Att ett enstaka bondebarn i Norrbotten skulle ha begåvats med ett namn i fransk diminutiv i början av 1700-talet, förefaller inte särskilt sannolikt. Och det visar ju också namnets senare skrivningar. Tyska diminutivformer har däremot använts i Sverige betydligt längre tillbaka, exempelvis Annika 'lilla Anna' och Lisken 'lilla Lisa'. // Håkan Skogsjö

#20. Adin

(17 december 1998) Hej! Jag undrar över mansnamnet Adin som jag har hört på radio (!). Var kommer det ifrån? Har det något samband med Adina? mvh Kristina Lundin

Svar: Adin är ett mycket ovanligt mansnamn, i dag finns endast 15 bärare av namnet, enligt CD-skivan "Alla svenskars förnamn". Sju av dem är födda mellan 1920 och 1935. Efter att ha varit i princip ur bruk fram till 1990-talet, har det nu fått en liten renässans: åren 1990-97 fick fem pojkar namnet Adin. Namnet glanspersiod förefaller dock ha varit kring förra sekelskiftet: På CD-skivan Sveriges dödbok finns 21 personer med namnet Adin. Där framgår att namnets starkaste fäste då fanns i Småland. De Adin som lever i dag är däremot ganska jämnt fördelade över landet. Namnets ursprung är svårt att säga någonting säkert om, men det kan ha uppfattats som en maskulinform av Adina, som enligt Otterbjörk är ett hebreiskt namn, känt i Sverige sedan 1851 och mest bekant genom Donizettis opera "Kärleksdrycken" från 1837. // Håkan Skogsjö

#19. Perikles

(24 september 1998) Hej! Jag undrar vad Perikles kommer ifrån, jag har ett litet barnbarn på två år som har Perikles som andra namn. // Mvh Birgitta

Svar: Perikles är ett grekiskt namn, känt för eftervärlden genom den atenske statsmannen Perikles som levde ca 495–429 f.Kr. Om honom kan man läsa ganska mycket i exempelvis Svensk Uppslagsbok. Enligt CD-skivan Alla svenskars förnamn finns det 24 personer som heter Pericles (3), Perikles (11) och Periklis (8), varav 12 är födda utomlands. En Perikles är född på 1990-talet (tydligen ditt barnbarn), likaså en Periklis. För den breda allmänheten är nog namnet mest känt genom Tuborgs ölreklam, som enligt mitt minne löd (i svensk översättning): – Du Perikles, när smakar en Tuborg bäst? – Alltid. // Håkan Skogsjö

#18. Lissba

(24 september 1998) En skeppare i Västerås gav sin enda dotter namnet Lissba, 1660-talet. Namnet förekommer inte i doplängden för övrigt så var i Sverige använde man denna form av Elisabet? Christina Backman Uppsala

Svar: Den här typen av smekformer är sällan belagda i kyrkböckerna, utan man träffar oftare på dem i dagböcker och andra mindre officiella källor. Trots att var och varannan Per och Olof i äldre tider kallades Pelle och Olle i vardagligt tal, ser man dessa namnformer nästan aldrig i kyrkböckerna. Däremot kan de emellanåt finnas noterade i exempelvis domböcker och bouppteckningar. Jag tvivlar på att formen Lissba för Elisabet hade någon speciell geografisk anknytning. Snarare är den ett belägg på en övergångsform mellan Elisabet och den på 1700-talet så vanliga kortformen Lisa (Elisabet > Lisbeta > Lissba > Lisa). // Håkan Skogsjö

#17. Jeppa

(11 september 1998) Hej! Jag skulle vilja veta hur många som heter Jeppa i Sverige. Är Jeppa en dansk version av Jeppe? // Mvh Anne Persson

Svar: Enligt CD-skivan Alla svenskars förnamn (Norstedts) fanns vid senaste årsskiftet 11 personer som hette Jeppa, åtta män och tre flickor. Alla utom en var födda i Sydsverige (Skåne, Blekinge, Kronobergs län). De tre flickorna är födda på 1990-talet; tydligen har namnformen Jeppa på senare år börjat uppfattas som en femininform, säkert därför att den slutar på -a. Det fanns också 72 personer som hette Jeppe (alla män) och 2 Jep (också män). Även för dessa namnformer dominerar Sydsverige stort. En nybildad femininform förefaller Jeppelina vara (i analogi med Karolina, Evelina, Nikolina, etc). Två flickor bär detta namn, en född i början av 1980-talet och en i mitten av 1990-talet (den ena i Sydsverige). – Jeppe/Jeppa/Jep är smekformer till namnet Jakob. Jeppe är enligt Otterbjörk belagt redan 1374 och Jeppa är enligt honom att betrakta som en skånsk sidoform. Namnen har också använts i Danmark. Kanske förknippas de numera särskilt med Danmark på grund av Ludvig Holbergs skådespel "Jeppe på Berget". I Danmark har formen Jep senare utvecklats till Ib. // Håkan Skogsjö

#16. Sonid

(8 september 1998) HEJ! Mitt efternamn är Sonidsson och jag har alltid undrat över mitt efternamn. I min släktforskning hittade jag en anfader med förnamnet Sonid. Min fråga är, Vad betyder detta namn? samt vad härstammar det från? Min anfader var ifrån Värmland. Har förnamnet Sone något samband med Sonid? Tacksam för all hjälp! // Hälsningar Katarina Sonidsson

Svar: I de namnböcker jag har till hands kan jag ingenting finna om namnformen Sonid. Men jag vill minnas att jag stött på namnet vid forskningar i Värmland/Dalsland. Att dess ursprung står att finna i det fornsvenska namnet Sone (en sidoform till Sune), är jag övertygad om. Detta namn är enligt Otterbjörks förnamnsbok bildat till det fornsvenska ordet sun, som betyder 'son'. Hur uppkomsten av formen Sonid ska förklaras kan jag endast gissa. Att Sone kan bli Soni är inte svårt att förstå. Kanske har sedan det vokalmöte som uppstått i personbenämningar som Soni i Berg lett fram till att ett 'd' skjutits in i förtydligande syfte, och efter ett tag har man trott att personens namn var Sonid. Men detta är endast en spekulation. // Håkan Skogsjö

Svar (11 sept 1998): Hej! Angående namnet Sonid. Jag har stött på en del Sonid och Sone i min släktforskning. Från början av 1700-talet till ungefär mitten av 1800-talet. Det märkliga är att alla (ca. 6, 7 st) kommer från Sunnemo socken i Värmland. Och visst verkar det vara samma namn. // Hälsningar Gun Wallin

#15. Zenita

(8 september 1998) Hej Håkan Jag har en arbetskamrat som heter Zenita som länge eftersökt vad hennes namn härstammar från och ev betydelse. Vet du möjligtvis något om detta namn? // Hälsningar Anna

Svar: Förmodligen är namnet av samma ursprung som Anita, Benita och Juanita. De är spanska namn, diminutivformer av Anna, Benedikta och Johanna. Namnen betyder alltså 'lilla Anna', 'lilla Benedikta' och 'lilla Johanna'. Ytterligare ett sådant namn är Lolita ('lilla Lola'), som har sitt ursprung i Lola, en smekform för spanska namnet Dolores (se #6). Zenita påminner ju mycket om dessa namn och har därför gissningsvis samma bakgrund, men jag vet inte vilket namn det i så fall är avlett från. Helt säkert är det dock inte. Namnet Carita, som man ju lätt skulle gissa betyder 'lilla Carla', har enligt Otterbjörks förnamnsbok ett helt annat ursprung; det är italienskt och bildat till latinets caritas som betyder barmhärighet. // Håkan Skogsjö

#14. Seve och Thyne

(25 augusti 1998) Hej Håkan! Jag undrar om du eller någon läsare vet vad namnen Seve och Thyne kommer ifrån, och vad de betyder. Seve Sevesson var bonde, förmodligen i Ununge sn, Sthlms län i mitten av 1700-talet. Dennes dotter får däremot sitt efternamn stavat Saefwelsdotter. Personen med namnet Thyne var bonde i Knutby sn, Sthlms län i mitten av 1600-talet. Tacksam för svar. // MVH Jonas Ericsson

Svar: Seve är helt visst en stavningsvariant av Seved, som redovisas i Sveriges Släktforskarförbunds namnlista. Seved är en yngre form (åtminstone använd sedan 1700-talet) av det fornsvenska namnet Sigvid, som är bildat av ord för 'seger' och 'träd'. Det trycksvaga d:et i slutet av namnet uttalades ganska slarvigt (eller föll till och med helt bort). Det kunde därför var svårt för skrivkunniga personer att uppfatta vilken bokstav ljudet egentligen motsvarade, vilket torde förklara formen Sevelsdotter. – Thyne är jag mer frågande inför. Det vore bra med fler, exakta avskrivna belägg, för hur namnet skrivs i olika sammanhang. Möjligen kan det vara en yngre form av det fornsvenska Thyrnir, som utvecklats till Törne och Törner (enligt Otterbjörk). // Håkan Skogsjö

#13. Wessel

(25 augusti 1998) Hej. Jag undrar lite över namnet Wessel, har en del släktingar från början av 1700-talet och framåt i Skåne, främst Halmstad och Sireköpinge. Är det ett vanligt namn, vad betyder det och vilket ursprung har det. // Tack på förhand. Krister Sandberg

Svar: Namnet förekommer fortfarande, det finns enligt CD-skivan Alla svenskars förnamn 13 personer som heter Wessel, varav sex i Sydsverige. Det omnämns inte i Otterbjörks namnlexikon och inte heller i annan namnlitteratur har jag kunnat spåra dess ursprung. I Hornbys "Danske personnavne" nämns Wenzel, som är en slavisk kortform av Wenceslaw. Kanske, jag säger kanske, kan Wessel vara en skånsk form av nydanska Wenzel. Namnet har helt klart aldrig varit vanligt i Sverige, utan tvärtom mycket ovanligt. // Håkan Skogsjö

Svar (8 sept 1998): Wessel är både et förnamn och ett efternamn i Norge. Det finns 5 personer med förnamnet Wessel och 405 personer med efternamnet Wessel i dag. Källa: [http://www.ssb.no/www-open/litt_av_hvert/navnesoek/] // Mats Carlin

#12. Geron

(25 augusti 1998) Hej, jag och min kusin sitter här och förtvivlat letar efter hans förnamns historia och vi ser att namnet saknas i listan. Han heter Geron Johansson och kommer från Varberg. Har du nån möjlighet att styra in oss mot rätt länkar e.dyl eller vet du något om namnet. // med vänliga hälsningar Magnus Anderberg

Svar: Geron är ett ovanligt namn som har sin största utbredning i Västsverige (enligt CD-skivan Alla svenskars förnamn fanns 1997 endast 160 personer som hette så i Sverige). Dess ursprung har jag inte lyckats reda ut med hjälp av tillgängliga namnböcker. Men jag gissar att namnet är en kortform av det grekiska namnet Hieronimus, som har funnits i Norden sedan medeltiden. // Håkan Skogsjö

#11. Bernera

(25 augusti 1998) Ett kvinnonamn som förekommer och förekommit i bl a Karlshamn och Mörrums socken i Blekinge är Bernera. Det är fortfarande i bruk, min mor född 1921 har det som andranamn. Mest kända person är så vitt jag vet Bernera Santesson, gift med riksdagsmannen Winberg från Karlshamn. Han var riksdagsman någon gång i första halvan av 1800-talet. Fil dr Eva-Helen Ulvros har skrivit om bl a Bernera Santesson i sin avhandling "Fruar och mamseller". // m v h Leif Gustafsson

Svar: Namnet är säkert en femininform av mansnamnet Berner. Både Berner och Bernera är utpräglade sydsvenska namn. Enligt Otterbjörk är Berner en nybildning, belagt första gången 1876, inspirerat av det tyska namnet Verner. // Håkan Skogsjö

Kommentarer (9 okt 1998): Kvinnonamnet Bernera som jag meddelade i augusti. Otterbjörk är ca 100 år efter sin tid! Bernera Santesson var född 1781, dotter till brukspatronen Nils Berend Santesson och hustrun Kristina Katarina Billing. Hon dog redan 1814. Hennes make var inte riksdagsman vid den tiden. // Leif Gustafsson

Svar: Då kanske man ska vara försiktig med att koppla samman namnet med Berner, troligare är kanske att det är inspirerat av mansnamnen Bernhard, Berent, Bernt (som fadern hette). // Håkan Skogsjö

#10. Seris

(3 augusti 1998) Hej! Fick syn på ett för mig tidigare okänt kvinnonamn på kyrkogården i Vindeln, Västerbotten: Seris. Finns det någon härledning till ett vanligare namn? Enligt uppgift skall namnet fortfarande finnas "i bruk" i trakten. Är det ett lokalt förekommande namn eller mer spritt? // Mvh Mattias Palmestål

Svar: Seris är ett ovanligt namn, typiskt för övre Norrland. De första kvinnorna som bär namnet är födda i början av 1910-talet och populärast var namnet i slutet av 1930-talet. Efter 1954 har ingen flicka fått namnet Seris. Alla personer som heter Seris utom en är födda i Norrland. Samma namn med annan stavning är säkerligen Ceris och Cerise, som är något mer spritt över landet. Den äldste Cerise som finns på CD-skivorna Sveriges dödbok och Alla svenskars förnamn (se #8) var född 1893 (och dog kort före sin 101-årsdag 1994). Ceris/Cerise används fortfarande. Ett tiotal flickor födda på 1980- och 90-talen heter så. Sammanlagt finns 37 personer på CD-skivorna med namnen Seris/Ceris/Cerise. Gissningsvis är namnet inspirerat av färgen Cerise (klarröd), som har sitt ursprung i franskans cerise, som enligt Svensk uppslagsbok betyder körsbär eller körsbärsfärgad. // Håkan Skogsjö

#9. Enya

(3 augusti 1998) Vi skulle vilja veta hur många i Sverige som heter Enya. Och vi skulle även vilja veta lite fakta om namnet och dess ursprung. // Christian Lindholm

Svar: Enligt CD-skivan Alla svenskars förnamn (se #8) fanns det den 31 dec 1997 25 personer i Sverige som bar kvinnonamnet Enya. En är född i slutet av 1960-talet, de övriga på 1990-talet. Även om namnet ännu är mycket ovanligt ökar det snabbt i popularitet. Åren 1990-94 fick sju flickor namnet, och 1995-1997 hela 17. I Sveriges dödbok finns ingen Enya. En annan stavning av namnet är Enja, som har något längre tradition. Enligt de båda CD-skivorna finns det tre kvinnor Enja födda före 1990, två på 1920-talet (den äldsta 1921) och en på 1940-talet. Resten, nio stycken, är födda på 1990-talet. Namnets ursprung har jag ingen uppfattning om. // Håkan Skogsjö

Svar (8 sept 1998): Jag kan supplera svaret med att det finns 18 personer i Norge med förnamnet Enya. Källa är Statistisk Sentralbyrå i Norge som har en egen WEB-sida med både förnamns och efternamns sök: [http://www.ssb.no/www-open/litt_av_hvert/navnesoek/] // Mats Carlin

#8. Golte

(3 augusti 1998) Hej. Min morfar hette Golte Brunnkvist, är det nån som känner till det förnamnet, jag har aldrig hört någon annan heta det. Hälsningar Brittmarie Friman

Svar: Namnet förefaller att vara unikt. På CD-skivan Sveriges dödbok som innehåller namnuppgifter om personer som dött i Sverige 1963-1996 finns ingen Golte. Inte heller på CD-skivan "Alla svenskars förnamn", utgiven 1998 av Norstedts förlag. Den innehåller alla förnamn som bärs av svenskar per den 31 dec 1997. // Håkan Skogsjö

#7. Aquilina

(29 juni 1998) Hej! Jag har hittat flera kvinnliga släktingar som hette Aquilina (eller Aquilena). Är det ett namn som "finns", eller var det någon i släkten som hittade på det själv? Kvinnorna levde på 1800-talet i Vagnhärad. Hälsningar // Anna Johnson

Svar: Visst finns namnet Aquilina. Enligt Förnamnsboken fanns det 1973 36 personer som hette Akvelina, 185 Akvilina, 43 Aquilina, 35 Aqvelina och 198 Aqvilina, således inalles nästan 500 personer med namnet. Det hade sin glansperiod mellan 1890 och 1910 och var populärt framför allt i de norra och östra delarna av Sverige. I Sveriges Dödbok, som redovisar alla avlidna svenskar mellan 1968 och 1996, finns 449 personer med namnet Akvilina (i ett flertal olika stavningar), nästan alla födda kring sekelskiftet (347 på 1800-talet och 102 på 1900-talet, de yngsta på 1920-talet). 27 av dem var födda i Södermanlands län. // Håkan Skogsjö

#6. Dolores

(29 juni 1998) Hej! Jag vill komplettera med och fråga om ursprunget till Dolores? // Bernhard Granholm

Svar: Enligt boken Svenska förnamn av Roland Otterbjörk är Dolores ett spanskt namn, som egentligen är ett tillnamn på Jungfru Maria (Maria de los Dolores, 'smärtornas Maria'). Det är belagt i Sverige första gången 1825 och kan därmed anses falla utanför den tid som släktforskarförbundets namnlista omfattar (1500-talet till mitten av 1800-talet). // Håkan Skogsjö

#5. Tindra

(9 juni 1998) Min dotter heter Tindra, jag undrar varifrån det namnet härstammar. Jag har hört folk säga både Sverige och Island, själv "hittade jag bara på" namnet och visste inte ens att det var använt. // Anonym

Svar: Eftersom du själv bara "hittade på" namnet är det väl inte otänkbart att andra gjort detsamma, det vill säga att namnet inte har någon speciell tradition eller historia (ingen person med namnet Tindra finns i Sveriges dödbok, som redovisar personuppgifter om 2,5 miljoner svenskar avlidna mellan 1968 och 1996). Jag gissar att associationer till verbet "tindra", som betyder glittra eller glimma, kan inspirera till namnet. Nyblivna föräldrar kan säkert uppleva att deras nyfödda glittrar i deras tillvaro och att barnet känns som en Tindra. Namnet påminner också en del om några andra ganska vanliga namn, exempelvis Tina och Linda, vilket gör att namnet känns riktigt till formen (och det kanske inte "glittra" gör lika enkelt). // Håkan Skogsjö

Svar (3 augusti 1998): Enligt CD-skivan "Alla svenskars förnamn", utgiven 1998 av Norstedts förlag, fanns den 31 dec 1997 sammanlagt 50 personer i Sverige med namnet Tindra, den äldsta född i slutet av 1950-talet. Sitt verkliga uppsving fick namnet på 1990-talet, 39 av de 50 är födda under detta decennium. Det finns också en flicka med dubbelnamnet Tindra-My och två Tindre, också dessa födda på 1990-talet. Men namnet har faktiskt en äldre historia än så. Carl Szabad, kanslichef vid Sveriges släktforskarförbund, äger en gammal släktgård i Rödsta i Resele (Ångermanland) och i gårdens gamla papper påträffade han en Tindra, född den 5 okt 1930. "1945 gav hon 3,1 liter mjölk per dag och strax därpå skickades hon till slakt. Troligen var hon av fjällras med tanke på den dåliga mjölkmängden, det är dock ej inskrivet", skriver Calle i ett mejl till Nättidningen RÖTTER. // Håkan Skogsjö

#4. Sefrika

(9 juni 1998) Hej! Som nybörjare inom släktforskning en fråga om min mormors mors namn Sefrika, född i Earyd i Småland. Har inte träffat på detta namn någonstans. Tacksam för alla upplysningar. // Hälsningar Anita Höistad, Uppsala

Svar: Onekligen ett originellt namn. Under senare hälften av 1800-talet rådde en stor uppfinningsrikedom vad gäller namn, och det är ofta svårt att gissa sig till vad som har inspirerat föräldrarna. Om någon i läsekretsen har något uppslag, hör gärna av er. I Sveriges Dödbok finns en kvinna med namnet Sefrika (född 1891 i Angelstad i Småland). Så namnet är utan tvekan ytterst ovanligt. // Håkan Skogsjö

#3. Psal

(1 april 1998) Hej! Angående förnamn. I Norrbottens kustland har jag stött på namnet Psal i några generationer. Tror du att det kan vara en form av Fale? // Hälsningar Ingela Utterström, Danderyd

Svar: För mig ter sig ett namn Psal ytterst egendomligt. Är det verkligen korrekt läst? Jag kan tänka mig att andra bokstaven (s) egentligen är ett "h" och där står Phal. Då är namnet som avses säkert Fale. Det vore intressant att få se en kopia av någon urkund där namnet omnämns. // Håkan Skogsjö

#2. Sarvid

(17 mars 1998) Jag efterlyste i Rötter Erik Sarvidsson, som skulle vara född 1720 i Kroppa. Jag fick svar från en forskare, som klarade att läsa Kroppas födelsebok och hittade en tänkbar fader åt honom: Sarfwen Carlsson. Han berättar också att i Kroppa kring 1700 fanns flera personer med namnet Sarfwa, Sarfwed och Sarfwedsson. Är det någon som vet vad detta är för slags namn? Jag har inte hittat det i någon namnbok. // Ingrid Bergström

Svar (18 mars 1998): Namnet Sarva förekommer bland valloner. Jag härstammar själv från vallonen Sarva Hero. Namnet förekommer säkert i olika stavningar bland valloner, och det är ju möjligt att det finns någon sådan koppling till namnbäraren i Kroppa. // Ulf Berggren

Svar (17 december 1998): Vallonen Sarva Hero hade nog hetat Gervais i sitt hemland: det tonande sj-ljudet hade ju svenskarna ingen bokstav för. // Christina Backman

#1. Agonina

(25 februari 1998) Hej Håkan! Hittade ett för mej helt okänt kvinnonamn när jag läste en emigrantlängd, Agonina!! Vad är detta för namn, har du någon som helst aning? // Laila Falk

Svar: Jag har heller aldrig hört talas om det, och det finns inte heller i de namnböcker jag haft möjlighet att slå i. Men jag förmodar att namnet härrör från senare delen av 1800-talet, då uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att leta upp nya namn och även hitta på namn. Därför kan det vara svårt att utreda namnets ursprung. Associationerna kan ibland vara ganska långsökta: sjömansdöttrar kunde döpas till Oceana eller Atlanta. När det gäller så kända storheter som Atlanten och Oceanen genomskådar vi namnen enkelt, men om företeelserna är mindre kända för oss blir namnen förstås svåra att härleda. // Bästa hälsningar Håkan Skogsjö

Svar (4 juli 1998): Beträffande namnet Agonina: Enligt mitt spanska lexikon finns ett ord agonia (av ett grekiskt agon; engelska agony) som betyder dödskamp. En inte orimlig förklaring till namnet Agonina skulle alltså kunna vara att barnets moder avlidit under barnafödseln. // Karl Göran Eriksson, Uppsala

 

Kvinnonamn

A | B | C | D | E | F | G | H | I | J | K | L | M | N | O | P | RS | T | U | V | W | Y | Z | Å | Ä | Ö

A

Abela tyskt, förekom i Sydsverige (Bräkne-Hoby på 1600-talet).
SMP.
Abluna yngre form av Apollonia, förekom från 1500- till 1700-talet i stora delar av Sverige och stavades på många sätt: Abeluna, Abbelun(a), Abbelona, Ablun, etc.
Ada hebreiskt.
Belagt i Sverige sedan 1760-talet.
Adalheid se Adelaide och Aleta
Adela ursprungligen forntyskt.
Belagt i Sverige sedan 1710-talet.
Adelaide fransk form av tyska Adalheid.
Adelgund tyskt.
Belagt i Sverige sedan 1680-talet.
Adelheid tyskt.
Belagt i Sverige sedan 1670-talet.
Adelhild tyskt.
Belagt i Sverige sedan 1830-talet.
Adelina av Adelheid.
Belagt i Sverige sedan 1810-talet.
Adina hebreiskt.
Belagt i Sverige sedan 1760-talet.
Adla sidoform till Adela.
Belagt i Sverige sedan 1820-talet.
Adolfina bildning av Adolf.
Adriana feminin form av Adrian.
Agata grekiskt.
Jfr Agda.
Agda svensk form av Agata; skånsk variant: Ajda.
Agnes grekiskt; jfr Agneta.
Agneta latinsk ombildning av Agnes.
Ajda se Agda
Alba latinskt.
Belagt i Sverige sedan 1790-talet.
Alberta feminin form av Albert.
Belagt i Sverige sedan 1780-talet.
Albertina feminin form av Albert.
Belagt i Sverige sedan 1690-talet.
Aletta tyskt (av Adalheid), förekom i Jämtland ännu på 1700-talet; variant: Åleta.
SMP.
Alexandra feminin form av Alexander.
Belagt i Sverige sedan 1760-talet.
Alfa bokstaven a i grekiska alfabetet.
Belagt i Sverige sedan 1820-talet.
Alfhild(a) nordiskt.
Belagt i Sverige sedan 1820-talet.
Alfrid fornsvenskt; förekom ännu på 1700-talet.
Alfrida ersatte på 1800-talet den äldre formen Alfrid.
Ali förekommer i Skåne (Vemmenhög och Ljunits).
Alice engelskt.
Använt i Sverige sedan 1840-talet.
Alida holländsk ombildning av Adelheid.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Alma spanskt.
I bruk i Sverige sedan 1720-talet.
Amalia ursprungligen gotiskt.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Amanda latinsk.
I bruk i Sverige sedan 1730-talet.
Amborg västsvensk form av fornsvenska Arnborg.
Amelia sidoform till Amalia.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet. Den franska formen Amélie belagd sedan slutet av 1600-talet (Ammelij).
Amy engelsk form av franska Aimée.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Andrea feminin form av Andreas, kanske också kortform för Andrietta.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1600-talet.
Andrietta fransk diminutiv till Andrea (feminin form av Andreas).
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Angelika latinskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Angelina italienskt.
I bruk i Sverige sedan 1810-talet.
Angärd nordiskt.
Ex: Angärd (»Angel») Svensdotter dog 1686 i Frinnaryd sn, Småland, 85 år gammal. Slutleden -gärd förändrades dialektalt till -gäl (med tjockt l).
Anna hebreiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Jfr Anne, Annetta och Annika.
Anne fransk och tysk form av Anna.
I bruk i Sverige sedan 1700-talet, mest i sammansättningar som Anne Charlotte.
Annetta franskt, diminutiv till Anna.
Annika tyskt, diminutiv till Anna.
Antoinetta franskt (Antoinette), diminutiv till Antoine (= Anton).
Antonia latinskt, feminin form av Antonius (= Anton).
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Apollonia latinskt av grekiskt ursprung; känt i Sverige från 1300-talet, övergick på 1500-talet ofta till former som Abluna (se detta), men återupptogs på 1800-talet i sin ursprungliga form Apollonia.
SMP.
Arina sannolikt tyskt; förekom i Skåne (Emislöv och Vankiva) ännu på 1700-talet, ibland som Arna.
SMP.
Armika oklart ursprung (tyskt?).
Ex: Anna Armika Lilliecrona, född 1706, död 1786 i Gunnarp sn, Halland, vars mormor var Armika Leijoncrantz, död 1718 i Loftahammar sn, Småland (EÄ IV:529 och 685).
Arna fornsvenskt (kortform för namn på Arn-, Arin- 'örn').
Jfr Arina.
Arnborg se Amborg
Asgärd fornsvenskt.
Assarina feminin form av Assar, ganska allmänt i nordvästra Skåne 1750-1850.
Asta kortform för Astrid, Augusta.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Astrid nordiskt.
I bruk i Sverige sedan 1820-talet.
Augusta latinskt, feminin form av Augustus (= August).
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Aurora latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1650-talet.

B

Barbara grekiskt.
Jfr Barbro.
Barbro svensk form av Barbara; vanligast i Dalarna och Norrland.
Batseba bibliskt.
Beata latinskt.
Beatrice franskt.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Beda fornengelskt, ursprungligen ett mansnamn.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet. Tidigare i almanackan (27 maj).
Benedikta latinskt.
Jfr Bengta.
Bengta försvenskning av Benedikta; vanligast i Skåne.
Benjamina feminin form av Benjamin.
Bereta dialektal form av Birgitta, förkom i många stavningar: Berita, Berit, Beret, Bäret.
Bernhardina feminin form av Bernhard.
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet. Jfr Dina.
Berta kortform för forntyska namn på Ber(h)t-.
Betty engelsk smekform för Elisabet; ibland skrivet Betti.
I bruk i Sverige sedan 1670-talet..
Betzy engelsk smekform för Elisabet.
Birgitta keltiskt.
Jfr Bereta, Brita, Britta, Börta.
Blanceflor franskt (från medeltidsdikten Flores och Blanceflor), förekom i Skåne.
Ex: Blanceflor, hustru till Per Olofsson, död 1680, i Östraby, Torrlösa), under 1900-talet vanligt inom ätten Bildt. - Hornby.
Blandina sannolikt tyskt, också stavat Plantina.
Ex: Anna Blandina Tysk, född ca 1714, dotter till löjtnanten Olof Jakobsson Tysk och Anna Plantina von Schwartzenhoff (se Svenska släkter I:2, 1985, sid. 105, och EÄ VII:90).
Blenda oklart ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Boel skånskt, ursprungligen dansk form av Bothild.
Bolla dialektal smekform för Ingeborg (och ibland Botilla); vanligast i Västergötland.
Bothild nordiskt.
Jfr Boel, Botil, Botilda.
Botil yngre form av Bothild; vanligast i västra och södra Sverige.
Botilda latinisering av Bothild.
Botvi gotländskt, i bruk ännu på 1700-talet som Butvi(d).
Brit(t)a kortformer av Birgitta (äldre Brigitta); ett av de vanligaste namnen i Sverige.
Brynhilda nordiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Börta västsvensk form av Birgitta (ej att förväxla med Berta).

C

C- jfr K-
Camilla latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1810-talet.
Carola feminin form av Carolus, latinsk form av Karl.
I bruk i Sverige sedan 1740-talet.
Cecilia latinskt
Jfr Sissa och Sissela.
Charlotta franskt (Charlotte), feminin diminutiv till Charles (= Karl).
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Constance franskt, av Konstantia.
Cornelia latinskt.

D

Dammö variant av slaviska Dagmar; förekom i Småland.
Se Släkt och hävd 1987 sid. 248.
Desideria latinskt.
Diana latinskt.
Dina hebreiskt (Dinah, en dotter till patriarken Jakob), men också en kortform av Bernhardina.
Dina förekommer bland samer, där det äldsta belägget ett barn döpt 1657 i Offerdal sn, Jämtland. 1745 föddes en Dina Margareta i Myssjö sn, Jämtland, vars mormor hette Blandina (vilket tyder på att Dina också kunde vara en kortform av detta namn).
Dora kortform av Dorotea, Isidora och liknande namn.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Dordi svensk form av Dorotea; vanligast i mellersta Norrland.
Dorotea grekiskt.
Jfr Dordi.

E

Ebba troligen kortform av forntyska namn på Egil-.
Ebbela tyskt, variant av Hebbla, förekom i Skåne.
Ex: Ebbela Ebbesdotter, 1628-1710, i Hyllstorp, Kropp.
Edborg nordiskt, av äldre Ödhborg, förekom i Skåne; variant Öborg.
Ex: Edborg, nämnd 1698, hustru till Hans Pålsson i Norra Vram och Edborg Larsdotter, nämnd 1694 i Helsingborg. - Modéen.
Edla tysk sidoform till Adela.
Eida ovisst ursprung.
I bruk i Sverige sedan 1730-talet.
Eleonora romanskt, sannolikt av arabiskt ursprung.
I bruk i Sverige sedan 1620-talet.
Elin försvenskad form av Helena.
Elisabet hebreiskt.
Jfr Lisa, Lisbet, Lisbeta, Lisken.
Eljena skånsk form av Helena.
Ella försvenskad form av Helena, men även kortform för namn som Eleonora, Elin, Elisabet och Gabriella.
Ellena variant av Eljena brukad i Skytts härad.
Ellika tysk diminutivform till Elin och Ella.
Elmira spanskt.
Ex: Elmira Ottiliana Enegren, född 1820 i Föglö, Åland, kyrkoherdedotter. - Otterbjörk sid. 153.
Elna sydsvensk form av Elin.
Elsa förkortning av äldre Elzaby.
Elvina oklart ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Elvira spanskt, troligen av arabiskt ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Elzaby tysk form av Elisabet.
Emelia franskt (Emelie), sidoform till Amelia, Amelie (Amalia).
Emerentia latinskt.
Emfrid nordiskt; förekom i mellersta Norrland, ibland som Emfre(d) och Emfrö.
Emilia franskt (Emilie), feminin form av latinets Æmilius (Emil).
I bruk i Sverige sedan mitten av 1600-talet.
Emma tyskt, kortform av namn på Irmin-.
I bruk i Sverige sedan 1760-talet.
Engel tysk kortform för namn som Engelborg.
Engelborg tyskt.
Engla ombildning av Engel, men också en variant av Ingel (dialektal form av Ingegärd).
Enny nybildat.
I bruk i Sverige sedan 1810-talet.
Eriana ovisst ursprung (tyskt?).
Namnet förekom inom släkten Jung på Åland: Eriana Jung (1731-71), dotter till postmästaren Lars Jung i Eckerö. På Åland har namnet emellanåt sammanblandats med Iliana (av Juliana).
Erika feminin form av Erik.
Ernestina franskt, bildning av Ernst (äldre Ernest).
Ester bibliskt, troligen av persiskt ursprung.
Estrid fornnordiskt.
Eufemia grekiskt.
I bruk i Sverige sedan 1810-talet.
Eufrosyna grekiskt.
Eugenia feminin form av Eugen.
I bruk i Sverige sedan 1760-talet.
Eva hebreiskt.
Evelina ursprungligen keltiskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.

F

Fanny engelskt.
I bruk i Sverige sedan 1780-talet.
Filippa feminin form av Filip.
Flora latinskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Florentina feminin form av latinska Florentinus (helgonnamn).
I bruk i Sverige sedan 1680.
Franciska feminin form av Franciskus, i bruk i Sverige sedan 1750-talet.
Fredrika feminin form av Fredrik.
I bruk i Sverige sedan 1690-talet.
Freja nordiskt (isländskt).
Belagt i Sverige sedan 1818.
Frida nordiskt (även kortform för tyska namn på Fride-).
I bruk sedan 1810-talet.
Frigga nordiskt (isländskt).
Ex: Svea Agnes Frigga Gunilla, född 1824, dotter till regementsskrivaren Per Hallström vid Jämtlands regemente.
Fronika troligen en variant av Veronika.
Ex: Fronika avled 1698 i Garskog, Gåsinge sn, Södermanland, 76 år gammal.
Hennes sondotter Fronika Nilsdotter, född 1700 i Gåsinge, var gift med Gustav Persson i Garskog, enligt meddelande från Carl Henrik Carlsson.

G

Gabriella feminin form av Gabriel.
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Geneta oklart ursprung, förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet som arvnamn.
Den första bäraren är känd, övriga är ättlingar till denna, enligt meddelande från Karl Göran Eriksson i Uppsala.
Georgina feminin form av Georg.
Gerborg tyskt; förekom på Gotland
Gerken förekom i Jämtland ännu på 1800-talet som arvnamn.
Den första bäraren var en tyskättad Gertchen, dvs. Gertrud, enligt meddelande från Karl Göran Eriksson i Uppsala.
Gertrud tyskt.
Gesa tyskt, smekform för namn på Ger-; vanligast i Skåne.
Geska diminutiv till Gesa.
Gisela tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1720-talet.
Gloria latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1710-talet.
Gottfrida feminin form av Gottfrid.
Ex: Gottfrida, född 1839 i Tengene, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982, sid. 112).
Greta kortform av Margareta; vanligt på 1700-talet.
Gudborg fornsvenskt.
Jfr Gullborg.
Gudlög fornsvenskt; vanligast i Dalarna och Norrland.
Jfr Gölig, Gölin, Göle.
Gudrun nordiskt, förekom i Norrland på 1500-talet.
Jfr Guru. - Modéer sid. 69.
Gullborg yngre form av fornsvenska Gudborg.
Ex: Gullborg Persdotter, död 1743, gift med bonden Lars Persson i Teboda, Kvistbro sn, Närke (SvA 222:73).
Gunborg nordiskt; vanligast i Jämtland.
Gunhild nordiskt.
Gunika sannolikt diminutiv av namn på Gun-, förekom i Jämtland.
Ex: Gunika Hansdotter, född 1821 i Frostvikens svenska.
Gunilla latinisering av Gunhild.
Gunnel yngre form av Gunhild; förekom i en rad dialektala varianter: Gunnel, Gunnela, Gunnil, Gunnila, Gunla.
Gunnur nordiskt (ursprungligen Gunvor); vanligast i Väst- och Sydsverige.
Guru yngre variant av Gudrun; förekom i Bohuslän och Härjedalen.
Gustava feminin form av Gustav.
I bruk i Sverige sedan 1670-talet.
Gustaviana feminin form av Gustav.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Gya smekform för Gyrid, förekom på 1700-talet i Skåne och Blekinge.
Gyrid nordiskt; vanligast i Östergötland och Småland.
Göle ångermanländsk variant av Gudlög.
Gölig variant av Gudlög i Hälsingland.
Gölin yngre form av Gudlög; förekom i Norrland.
Görel nordiskt.
Görvel danskt.
Göta svenskt.
Götilda svenskt.

H

Hamfrid sidoform till Holmfrid; förekom i Västergötland.
Hanna hebreiskt namn, men vanligare kortform för Johanna.
Harriet engelsk form av franska Henriette.
Hebbla tyskt, förekom i Östergötland och Finland.
SMP.
Hedda smekform för Hedvig.
Hedvig tyskt.
Jfr Hedda.
Helena grekiskt.
Jfr Elin, Eljena, Elna, Lena.
Helga feminin form av Helge.
Helvig tyskt.
Henrietta franskt (Henriette), feminin form av Henri (= Henrik).
Henrika feminin form av Henrik.
Hilda nordiskt.
Hildegard tyskt.
Jfr Hillegärd.
Hildur nordiskt.
Hilla försvenskning av danska Helle.
Hillegärd tyskt, ett tidigt inlån av Hildegard, förekom i Småland och Blekinge.
SMP.
Hillevi dansk ombildning av Helvig.
Hilma troligen feminin form av Hilmar.
Holmfrid fornsvenskt.
Jfr Hamfrid.
Hulda nordiskt.

I

Ida tyskt.
Id(d)e förekom i Jämtland ännu på 1800-talet som arvnamn.
Den första bäraren är känd, övriga är ättlingar till denna. Namnet ska inte förväxlas med Ida; se SAS 1994 sid. 75.
Iliana variant av Juliana, men också associerat med helgonnamnet Ilian; förekom på Åland.
Ilja kortform av Iliana; endast känt från Åland (1600-1700-tal).
Ex: Ilja Eriksdotter (1703-32) i Hästö, Kökar sn, Åland.
Inga kortform av fornsvenska namn på Inge-.
Ingar sydsvenskt, antingen yngre variant av Ingi(w)ara eller av Ing(e)gard, en sidoform till Ingegerd.
Ingeborg nordiskt.
Jfr Bolla.
Ingefrid nordiskt; förekom i Östergötland.
Jfr Ingrid.
Ingegärd nordiskt; dialektala varianter: Ingerd, Ingiärd, Inger, Inggiäl, Ingiel, Ingel, etc.
Ingelöv nordiskt; förekom i Småland.
Ingemo fornsvenskt; förekom i Småland.
Inger i södra Sverige en ombildning av Ingegerd, i östra och norra Sverige en talspråksform för Ingrid.
Ingrid sammandragning av Ingefrid
Irene grekiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Isabella spansk-portugisisk form av Elisabet.

J

Jakobina feminin form av Jakob.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet (Otterbjörk sid.146).
Jana kortform av Juliana, Mariana, Ottiliana, även feminin form av Jan.
Janna smekform för Johanna.
Jannika tysk diminutiv av Johanna, vanligt i borgerliga släkter i t.ex. Helsingborg.
Jenny engelsk smekform för Jane (= Johanna), även smekform för Eugenia.
Johanna feminin form av Johannes.
Jfr Hanna, Janna.
Jorid nordiskt.
Josefina feminin form av Josef.
Judit hebreiskt.
Julia feminin form av Julius, även kortform av Juliana.
Juliana feminin form av Julianus (romerskt kejsarnamn).
Jfr Iliana, Ilja, Julia.
Justina feminin form av Justus och Justinus.

K

Kajsa smekform för Karin.
Karin svensk form av Katarina.
Karna sydsvensk form av Karin.
Karolina latinskt.
Katarina grekiskt.
Jfr Karin, Kajsa, Karna.
Kerstin nysvensk form av Kristina.
Kerstina skånsk form av Kristina.
Kjella feminin form av Kjell eller kortform av Kjellög; förekom i Värend; stavningarna varierade, exempelvis Käla, Kjelu.
Kjellög yngre form av fornsvenska Kettillög.
Jfr Kjella.
Klara latinskt.
Kornelia latinskt.
Konstantia latinskt.
Kristensa romansk diminutiv till namn på Krist-; förekom i Skåne.
Kristiana latinskt.
Ex: Kristiana Jansdotter, född ca 1751, död 1780 i Viks ryttaretorp, Västra Vingåker, Södermanland.
Kristina av äldre Kristiana.
Jfr Kerstin, Kerstina, Stina.

L

Laura italienskt (kortform av Laurentia).
I bruk i Sverige sedan 1730-talet.
Laurentia feminin form av Laurentius (latinsk form av Lars).
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Laurina romansk dimunitiv till Laura.
Hornby sid. 146.
Lea hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1770-talet.
Leila persiskt.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Lena kortform av Magdalena och Helena.
Lina kortform av namn som Adelina, Evelina, Karolina, Nikolina.
Linda kortform av namn som Belinda, Rosalinda, Teolinda.
Linnea svenskt (av blomnamnet linnea, uppkallad efter Carl von Linné som före adlandet hette Linnaeus, ett namn som tagits efter en åldrig lind vid fädernegården).
Lisa kortform för Elisabet och Lisbeta.
Lisbet(a) försvenskning av Elisabet.
Lisette fransk diminutiv till Elisabet.
Lisken lågtyskt, diminutiv till Elisabet.
Liva kortform av Olivia.
Ex. Liva Eriksdotter (död 1718), gift 1713 med bonden Sven Olofsson i Backen, Oviken sn, Jämtland, och Liva, född 1696, dotter till bonden Anders Olofsson och Kerstin Mårtensdotter i Sota, Rödön sn, Jämtland. - Hornby sid. 146.
Lotta kortform av Charlotta.
Louise franskt, feminin form av Louis (= Ludvig).
Lovisa försvenskad form av Louise.
Lucia latinskt; vanligast i Jämtland.
Jfr Lusse.
Lukretia latinskt.
Lusse smekform av Lucia, vanligast i Götaland; varianter: Lussa och Lussi.
Lydia grekiskt.

M

Magdalena hebreiskt.
Jfr Malena, Malin, Lena.
Magnhild nordiskt; vanligast i Skåne (ibland med formen Magnilla) samt Jämtland och Härjedalen.
Maja svensk smekform för Maria.
Malena svensk form av Magdalena; vanligast i Skåne.
Malin svensk form av Magdalena.
Maren dansk form av Marina; vanligast på Gotland och i Skåne.
Margareta sengrekiskt namn, bildat av ett persiskt ord.
Jfr Greta, Marit, Märet, Märta.
Margit svensk form av Margareta.
Maria grekisk form av ett hebreiskt namn; mycket vanligt i hela Sverige.
Jfr Maja.
Mariana feminin form av latinska Marianus.
Marianne franskt, diminutiv till Maria.
Marina latinskt, bildat till 'mare', hav.
Jfr Maren, Marna.
Marit yngre form av Margit.
Marna skånsk form av Marina.
Marta bibliskt namn, men kan också vara en kortform för Margareta (via Margta, Mareta, Marita) och Martina.
Martina feminin form av Martin.
Matilda latinsk form av forntyska Mahthilt.
Jfr Mektild.
Mektild tyskt, sidoform till forntyska Mahthilt.
Jfr Matilda och Metta.
Melchina sannolikt tyskt.
Ex: Maria Melchina Litzberg, född 1749 i Rommele, Västergötland, dotter till kornetten Lorentz Litzberg.
Metta smekform för Mektild och Märta; vanligast i Skåne.
Mikaela feminin form av Mikael.
Märet sidoform till Märta; vanligast i Jämtland och Härjedalen.
Märta ursprungligen dansk form av Margareta.
Jfr Märet och Metta.

N

Natalia latinskt.
Nilla kortform av Pernilla; vanligast i Skåne.
Nora kortform av Eleonora.

O

Oleana feminin form av västsvenska Ole (= Olof).
Jfr Olena.
Olena yngre form av Oleana.
Olga ryskt, ombildning av nordiska Helga.
Olivia latinskt.
Belagt i Sverige från 1730-talet. Jfr Liva.
Olu variant av Olöf.
Olöf kvinnlig motsvarighet till mansnamnet Olof; vanligast i Sydsverige.
Oskara feminin form av Oskar.
Ottiliana latinsk form av forntyska Odila.
I bruk i Sverige sedan 1660-talet. Jfr Ottilia och Tilla.
Ottilia variant av Ottiliana.
I bruk sedan 1720-talet.

P

Patricia engelskt (av Patrik).
I Sverige sedan 1830-talet.
Paulina feminin form av latinets Paulinus (Paulus, Paul).
I bruk sedan 1640-talet.
Pernilla yngre form av Petronella; vanligast i Skåne.
Jfr Nilla.
Petronella latinskt.
Plantina se Blandina
Prisca feminin form av latinets Priscus.
Ex: Hustru »Prijssa» i Geta sn, Åland, nämnd vid tinget i Finström 1607 (var då sannolikt död). I almanackan 18 januari före 1901.

R

Ragnborg fornsvenskt.
Jfr Ramborg.
Ragnfrid fornsvenskt.
Jfr Ramfrid.
Ragnhild nordiskt.
Jfr Rangela.
Rakel hebreiskt.
Ramborg yngre form av Ragnborg.
Ramfrid yngre form av Ragnfrid.
Rangela yngre form av Ragnhild; vanligast i Västsverige; varianter: Ragnil, Ragnila, Rangel, etc.
Rebecka hebreiskt.
Regina latinskt.
Renata latinskt.
Rigmor tyskt; förekom i Uppland.
Rikissa diminutiv till namn på Rik- (som tyska Rikhild), förekom i Skåne.
Ex: Rikissa Truedsdotter, nämnd 1689 i Skoglösa, Önnestad sn.
Risa tyskt; förekom i Skåne.
Ronnug västnordiskt, av äldre Ragnveig.
Ex: Ronnug Larsdotter (1694-1731) i Skee sn (Bohuslän). - Personnamn från medeltid och 1500-tal (1957) sid. 118-24.
Rosa latinskt (substantivet rosa 'ros'), även kortform för namn som Rosalia, Rosaura, Rosalinda, Rosamunda, i bruk i Sverige sedan 1700-talet.
Rosina latinskt (avlett av rosa 'ros'), även kortform för Eufrosyna (Eufrosina).
Rosita spansk diminutiv till Rosa och Rosina.
Runa fornsvenskt.
Rut hebreiskt.
Rådgärd fornsvenskt; vanligast i mellersta Norrland (ofta stavat Rågierdh, Rågiähl, etc).

S

Sabina latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Sally engelsk smekform för Sara.
I Sverige sedan 1780-talet.
Sanna kortform för Susanna, använd sedan slutet av 1700-talet.
Sara hebreiskt; vanligast i Norrland.
Seborg nordiskt (kanske en sidoform till Sigborg); vanligast i Jämtland.
Selina latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1810.
Selma keltiskt.
I Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Serafia latinskt, vanligt i Finland.
Ex: Serafia Mattsdotter, född 1801 i Vårdö sn, Åland, gästgivardotter. I almanackan 3 september före 1901. - Hornby sid. 151.
Serafina sannolikt av Serafia, kanske inspirerat av namn på -fina (som Josefina), vanligt i Finland.
Ex: Anna Serafina Nordström, född 1822 i Sottunga sn, Åland, lotsdotter.
Sestrid sidoform till Estrid; vanligast i Sydsverige.
Sibylla latinskt, i bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Signe nordiskt, i bruk sedan 1820-talet.
Jfr Sina.
Signild nordiskt.
I bruk som svenskt förnamn i Finland sedan 1400-talet, i Sverige belagt 1838.
Sigrid nordiskt.
Sina en form av Signe, förekom i Skåne; variant: Sine.
Sissa smekform för Cecilia; vanligast i Sydsverige.
Sissela försvenskad form av Cecilia.
Skolastika latinskt.
Ex: Daniel i Gumhem, Horn sn, Östergötland, var gift med hustru Skolastika (Scholastica), enligt mantalslängderna 1662 och 1668. Hon hade prästerligt påbrå, hennes mor Marina Bengtsdotter var dotter till kyrkoherde Benedictus Nicolai Cornucindius i Odensvi, enligt meddelande från Bo Lindwall. - I almanackan 10 februari i äldre tid.
Sofia grekiskt.
Stina kortform av Kristina (men även Justina med flera).
I bruk sedan mitten av 1600-talet.
Sunniva latinisering av ett fornengelskt namn.
Förekom i Härjedalen i former som Syneff, Sunni/Sunne och Sönne, enligt meddelande från Karl Göran Eriksson.
Susanna grekisk form av ett hebreiskt namn.
Svea svenskt.
I bruk sedan 1810-talet.
Svenborg nordiskt (svenskt); vanligast i Småland och Skåne.
Sönne se Sunniva

T

Taga feminin form av Tage.
Belagt i Sverige första gången 1808.
Tekla grekiskt.
I bruk i Sverige sedan 1760-talet.
Teresia latinsk form av spanska Teresa, möjligen av iberiskt ursprung.
Teodora feminin form av Teodor.
Tilla sannolikt kortform av Ottilia eller Ottiliana; förekom i Dalarna.
Tolla kortform av fornsvenska Torlof; vanligast i Sydsverige.
Tona nordiskt; förekom i Bohuslän.
Tora nordiskt, kortform av kvinnonamn på Tor-.
Torborg nordiskt.
Tova nordiskt, kortform av kvinnonamn som Torfrid, Torvi, Torvar.
Trina kortform av Katarina.
Truen sydsvenskt.
Tullia feminin form av ett romerskt släktnamn, även använt som latinsk form av Tolla.
Tyra latinisering av Tyre.
Tyre nordiskt, ursprungligen Tyrvi; vanligast i Skåne.
Tören variant av Tyre; förekom i Värend och Göinge.

U

Ulla smekform av Ulrika.
Ulrika feminin form av Ulrik.
Una nordiskt (men också feminin form av Uno).
Ursilla variant av Ursula; i Jämtland ibland skrivet Årsil.
Ursula latinskt; variant: Ursilla.

V

Valborg tyskt.
Vendela kortform av tyska namn på Wendel-.
Veronika latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet. Jfr Fronika.
Vibeke danskt (ursprungligen lågtyskt) namn; sidoform Viveka.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Viktoria latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1660-talet.
Vilhelmina latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1670-talet.
Virginia latinskt.
Viveka sidoform till Vibeke.
I bruk i Sverige sedan 1790-talet.

Å

Åleta se Aletta
Årsil se Ursilla
Åsa nordiskt; vanligast i Västsverige.

Ä

Ärngunna fornsvenskt; förekom i Småland.

Ö

Öborg se Edborg
Ödborg se Edborg
Ödgun fornsvenskt; förekom i Värend.
Ödgärd fornsvenskt; vanligast i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Öllegård danskt.

 

Rapporterade förnamn - en diskussion

Tidigare diskussioner om förnamn och förnamnsformer i äldre tider. Utgångspunkten är den namnlista som Sveriges Släktforskarförbund presenterade 1995 (ny upplaga 1999) och som innehåller rekommenderade stavningar av förnamn för perioden omkring 1550 till 1850.

Listan har sammanställts av Håkan Skogsjö. För att se aktuella diskussioner hänvisar vi till Anbytarforum.

Kompletteringar | Oklara namn | Diskussion

KOMPLETTERINGAR

Följande kompletteringar torde komma att införas i en ny upplaga av namnlistan (nya namn/namnformer är markerade med en asterisk):

MANSNAMN

*Alle fornsvensk smekform för namn på Al- (t.ex. Algot) eller Alf, förekom i Skåne (ex: Alle Gunnarsson, 1683-1736, i Laröd, Allerum); variant: Aller (som dock kan ha sitt ursprung i det tyska namnet Allert, vilket enligt Otterbjörk förekom i Sverige från 1631). [Anders Berg, Otterbjörk]

*Arild dansk form av Arnold, förekom i Skåne (ex: Arild Bengtsson, f. 1693, i Hult, Stenestad). [Anders Berg, Otterbjörk]

*Arkel fornnordiskt, av äldre Arnkel (ursprungeligen Arnkettil), förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Asgärd utgår (namnet är ett kvinnonamn).

*Asvid sydsvensk form av fornsvenska Åsvid (ex: Asvid Svensson, 1667-1737, i Färingtofta, Skåne); variant Assvid. [Anders Berg, Modéer]

*Bardo förekom i Härjedalen; inkom även på 1800-talet till Östjämtland, troligen från Hälsingland (bör alltså kunna beläggas också på annat håll). Det finns även i Sveriges dödbok som för- och/eller efternamn. [K-G Eriksson] Möjligen en variant av fornnordiska Barde, som var bildat av -bardh (i Hagbardh). [Modéer]

*Blanting oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Blanting Trulsson, 1599-1675, i Österröd, Glimåkra). [Anders Berg]

*Borker tyskt namn, av forntyska Burgheri, som motsvarar fornsvenska Borger, förekom i västra Skåne. [Anders Berg, Hornby, Otterbjörk]

Botel ofta stavat Bodel i Skåne. [Anders Berg]

*Bromme förekom i Blekinge i slutet av 1600-talet. Oklart ursprung, sannolikt en fornnordisk smekform av samma typ som Brodde och Sibbe (möjligen av Broder). [Olle Elm, Kjell Holmåker]

*Böke oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Böke Mickelsson, f. 1649, i Koholma, Färingtofta). [Anders Berg]

*Dager förekom i Vireda i Småland på 1600-talet [Olle Elm]. Fornnordiskt.

Dionysius kortformen Dine noterad i Skåne. [Anders Berg]

*Edfast fornnordiskt (av Ødhfast), förekom i Jämtland (använt där ännu i början av 1900-talet, enligt Sveriges dödbok). [K-G Eriksson]

*Ellebrat, oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne (ex: Ellebrat Pålsson, son till Pål Ellebratsson, 1647-1722, i Katslösa, Kvistofta). [Anders Berg]

*Engle oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Engle Jepsson, levde på 1690-talet i Rögnaröd, Färingtofta). [Anders Berg]

Fader fornsvenskt, förekom i Sydsverige; sidoform Fadder.

*Folkvar tyskt, förekom i Skåne (ex: Folkvar Olofsson, f. 1660, i Svinön, Loshult, son till Olof Folkvarsson). [Anders Berg, Hornby]

Fullmo fornsvenskt, ursprungligen Folkmodh (se Modéer, sid. 54).

Mats Carlin skriver (sept 1998): Enligt Svenska ättartal 1896, s. 187-190, var Fullmo Gustafsson (1613-1683) skräddare och kyllersnidare i Stockholm där han egde stenhus vid Köpmansgatan. Hans eftersläkt är väldokumenterad i Örnberg.

*Grubbe oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Grubbe Jepsson, 1675-1710, i Ausås). [Anders Berg]

*Gudfast nordiskt, förekom i Dalarna och Jämtland (använt i Jämtland ännu på 1920-talet, enligt Sveriges dödbok). [Torsten Berglund]

*Gunne nordisk kortform av namn på Gun- (t.ex. Gunnar), vanligast i Västsverige, men förekom också i Skåne (ex: Gunne Pålsson, född 1683, i Torp, Välinge). [Anders Berg, Bo Persson, Modéer, Otterbjörk]

*Gödmar fornsvenskt, ursprungligen Gøtmar, förekom ganska allmänt 1650-1750 i nordvästra Skåne (ex: Gödmar Nilsson, 1711-84, i Skättekärr, Brunnby). [Anders Berg, Modéer]

*Haftor fornnordiskt, förekom i Dalarna och Härjedalen ännu på 1700-talet. [K-G Eriksson]

Hiller nordiskt namn, sannolikt av äldre Hilde; förekom i Skåne ännu på 1700-talet, ibland i formerna Hillert och Hillart.

Även skrivet Hillart och ev Hille, förekommer i Skåne. Jöns Hillersson (Hillartsson) född ca 1698 i Viarp, Härslöv. Jöns gav en son, född 1734 namnet Hiller. I trakten förekommer även namnformen Hille. Kan det ha samband med ortsnamnen Hilleshög och ev Hildesborg i närheten? (Meddelat av Ruben Persson, Flackarp.) Namnet Hiller har i oktober 1998 dryftats i diskussionsgruppen Scangen i flera inlägg. Per Linder noterar fler belägg, hämtade från IGI för Malmöhus län. Namnet finns i Härslöv och Kågeröd (i norra delen av länet) och i formen Hillert i Skabersjö (i södra delen). Anders Berg har belägg från Hässlunda och Farhult. Hans kriver vidare: "Vad gäller ursprunget skulle jag gissa på att det utvecklats från något av de ganska många fornnordiska namnen som början med Hild-. Roland Ottarbjörk listar många. Speciellt Hilder verkar misstänkt!" – Vid en hastig koll i litteraturen har jag ingenting funnit om namnet Hiller. Anders Bergs tolkningsförslag är intressant, men hur förklara formerna som slutar på -t? En annan möjlighet är att namnet är en kortform till tyska Hildibert (Hildibert > Hilbert > Hillert > Hiller). Detta namn innehåller samma germanska förled som nordiska namn på Hild-, nämligen ett ord med betydelsen 'strid' (enligt Otterbjörk). – Anders Berg har (dec 1998) gjort följande observationer i senaste häftet av Sveriges Medeltida Personnamn, som utkom i år: "SMP har uppenbara problem också med namnet. Endast ett belägg har dom, från Västergötland 1473, Swen Hillerson. Kommentar i SMP: "Ovisst vilket namn som avses. Möjl. att sammanhålla med Hilde, se detta." På annat ställe har dom också en Pedher Hildherson i Småland 1479. Samma kommentar som ovan. Under Hilde sägs att namnet är nordiskt, och formen Hildir nämns. Även forntyska Hildi nämns. Inte många belägg här heller, de som finns är från Småland, Östergötland och Skåne. Min kommentar: Att Hiller tydligen nästan inte alls förekommer på medeltiden visar väl att våra belägg är antingen utvecklade ur de medeltida, i första hand Hilde då, eller att de är nya (på 1600-talet) lån från tyskan(?). Jag letar efter några namn typ Hildebert eller andra tyskklingande namn som slutar -t men hittar inga konstigt nog." – Jag instämmer med Anders Berg. Sannolikt är formen med -t i slutet (Hillert) inte den ursprungliga, utan den har uppstått senare. Uppenbarligen är Hiller ett nordiskt namn, vars ursprung finns i namnet Hilde, som senare har utvecklats till Hilder, Hille, Hiller, Hillert och liknande. Eftersom namnet är ovanligt är beläggen få, vilket förmodligen är orsaken till att det är svårt att följa utvecklingen. // Håkan Skogsjö

*Holvid fornnordiskt, ursprungligen Holmvidh, namnet förekom på Åland på 1500-talet [Åländska handlingar 1530–1634, del II:1].

*Ingebrekt variant av Engelbrekt som förekom i Härjedalen (namnet typiskt för västra Härjedalen; formen Engelbrekt förekommer inte alls). Det användes ännu på 1910-talet i Tännäs, enligt Sveriges dödbok. [K-G Eriksson]

Ivar nordiskt, skånsk variant: Iver. [Anders Berg]

*Jeppe smekform för Jakop; varianter: Jeppa (skånsk dialekt) och Jep.

Jeppa utgår (se Jeppe).

*Korfits latinskt, förekom i Skåne (ex: Corfitz Jöransson, 1674-1756, i Mölleläge, Brunnby); vanligt inom adeln, arvnamn inom ätten Beck-Friis (stavat Corfitz). [Anders Berg, Hornby]

Kristof(f)er ursprungligen grekiskt [se Torsten Berglunds inlägg nedan]

*Krok fornnordiskt, förekom i Skåne, Blekinge och Bohuslän (ibland stavat Krog).

*Lambrekt tyskt (äldre variant av Lambert), förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet. [K-G Eriksson]

*Libbert tyskt, förekom i Skåne (ex: Libbert Jakobsson, 1690-talet, klockare i Norra Rörum). [Anders Berg, Hornby]

Mats formen Mattis dominerar i Skåne. [Anders Berg]

*Offe fornnordiskt, kortform av namn på -olf, -ulf, förekom i Skåne, ibland skrivet Offa (ex. Nils Offesson, född 1724, bonde i Maglehem, och Offa Johansson, 1632-1712, i Oredstorp, Norra Rörum). [Anders Berg, Hornby]

*Ormar fornnordiskt, förekom i Skåne (ex: Ormar Svensson, 1587-1668, i Boarp, Osby). [Anders Berg, Modéer]

*Otte fornnordiskt, kortform av bland annat Ottar, förekom i Kopparbergslagen ännu på 1600-talet. [Torsten Berglund] Otte finns även i Jämtland (ej efter 1600-talet). [K-G Eriksson]

*Palne nordiskt namn, av ett äldre Palni(r), förekom i Skåne (ex: Palne Nilsson, nämnd 1742, i Kärra, Strövelstorp). [Anders Berg, Hornby, Otterbjörk]

*Prebjörn vendiskt, motsvarar danska Preben, förekom i Skåne (ex: Prebjörn Augustinsson, f. 1701, son till Augustin Prebjörnsson i Ängelholm). [Anders Berg, Hornby]

*Rogge fornnordiskt (av Rodhger), förekom i Härjedalen ännu på 1700-talet. [K-G Eriksson]

*Sefast fornnordiskt (av Sighvast), förekom i Jämtland (använt ännu på 1910-talet, enligt Sveriges dödbok). [K-G Eriksson]

*Semming oklart ursprung, förekom i Härjedalen. Finns i Sveriges dödbok som efternamn. [K-G Eriksson]

*Skåning oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Skåning Olofsson, 1680-1740, i Väsmanstorp, Riseberga). [Anders Berg]

*Stricker fornnordiskt, förekom i Skåne.

Anders Berg nämner som exempel Stricker Svensson, 1673-1741, i Eket, Norra Rörum. Namnet berörs i Släkt och Hävd nr 1998:1, sid. 58, där Pontus Möller citerar ett brev från Allan Dufberg i Malmö: "Enligt ett danskt etymologiskt verk om personnamn, som jag hittade på biblioteket, är det ett fornnordiskt namn som betyder "styrkarl", dvs. rorsman. På 1700-talet var namnet inte ovanligt i Hörbytrakten, med en markant koncentration till Östra Äspinge sn. I dag är nog namnet helt borta. I Malmödelen av telefonkatalogen, som omfattar Hörbytrakten, finns det inte någon Strickertsson." Enligt Sveriges Dödbok avled dock en kvinna vid namn Strickertsson i Malmö 1992, född i Lund 1902.

Strånge nordiskt, möjligen danskt, av äldre Strange; förekom i Uppland och Blekinge samt i Dalarna (i formen Strångel). [Torsten Berglund, Kjell Holmåker]

*Sundvis sannolikt fornnordiskt, förekom i Jämtland (använt ännu på 1920-talet, enligt Sveriges dödbok). [K-G Eriksson]

*Söfring danskt form av latinets Severinus.

Tideman tyskt, smekform av Didrik; namnet har funnits i Norden sedan medeltiden och inkom sannolikt först till städerna med tyska handelsmän, varpå det i en del bygder spred sig till allmogen, dock utan att någonstans bli särskilt vanligt; det har i formen Timan levt kvar till våra dagar i Vinslöv i Skåne.

*Torla oklart ursprung (fornnordiskt?), förekom i Skåne (ex: Torla Oredsson, nämnd 1651, i Gräsljunga, Visseltofta). [Anders Berg]

*Tormar nordiskt, förekom i Skåne (ex: Tormar Tulesson, levde i början av 1700-talet i Filborna, Helsingborg, och hans son Tulson Tormarsson). [Anders Berg]

*Tule kortform av namn på Tor- med en efterled som börjar på l (t.ex. Torleif, Torlak och Torleg), förekom i Skåne (ex: Tule Nilsson, 1641-97, i Riseberga); variant: Tulle; jfr Tolle. [Anders Berg, Modéer]

Tuve sydsvensk form av Tove; namnet förekommer på 1600-talet ofta i sin danska form Tue.

*Tönius äldre form av Tönnes, kortform av Antonius, förekom på Åland på 1500-talet [Åländska handlingar 1530–1634, del II:1].

*Ubbe smekform för Ulf, förekom i Skåne (ex: Ubbe Nilsson, levde på 1690-talet i Frösboholma, Vittsjö). [Anders Berg, Otterbjörk]

*Unge, förekom i Skåne (ex: Unge Tuvesson, 1631-99, i Brandsberga, Riseberga). [Anders Berg]

*Veste nordiskt, av äldre Veseti, Visäte, länge i bruk i Skåne (ex: Veste Olofsson, 1668-1736, i Farstorp, Riseberga). [Anders Berg, Otterbjörk]

*Viar nordiskt (säkerligen av äldre Vidar), förekom i Skåne (ex: Viar Nilsson, levde på 1670-talet i Stubbarp, Brunnby); variant Vier. [Anders Berg, Otterbjörk]

*Vitus latinskt (helgonnamn), arvnamn inom i präst- och upptäcktsresandesläkten Bering. [Anders Berg]

*Årad förekom i Skåne (ex: Årad Bengtsson, 1675-1719, i Nedre Glumslöv); ej samma som Ored. [Anders Berg]

Önne yngre form av fornsvenska Önd(er), ursprungligen Ö(j)vind, som också förekom stavat Öne, Önde och Önnert.

Anders Berg skriver (23 mars 1998): Önne och Önnert anser jag vara två stavningsvarianter av samma namn, och de bör alltså inte stå separata. Jag har sett samma person stavad på bägge sätten i Väsby socken (M).

Önnert utgår (se Önne).

*Öven dialektal form av fornsvenska Ö(j)vind, förekom på 1600-talet och 1700-talet i Värmland (Järnskog och Karlanda), emellanåt stavat Even (jfr norskans Ejvind) [Otterbjörk, Modéer, Lars Ekblom]

KVINNONAMN

*Abela tyskt, förekom i Sydsverige.

Namnet förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet, enligt meddelande från Kjell Holmåker. Birger Sundqvist omtalar i skriften "Personnamn från medeltid och 1500-tal" kvinnonamnet Abele som tyskt. Sveriges Medeltida Personnamn redovisar ett par belägg från senare hälften av 1400-talet, båda från Skåne. Där uppges att namnet motsvarar medellågtyska Abele och inte var ovanligt i danska adelssläkter. – Laila Falk skiver (30 okt 1997): "Namnet Abela är inte enbart knutet till Blekinge. I min släkttavla finns namnet hos en kvinna som heter Abela Borgenstierna. Hon var bosatt i Naverstads församling i norra Bohuslän på 1880-talet." Frågan är om det inte här kan röra sig om en femininform av mansnamnet Abel.

Abluna svensk form av Apollonia, förekom i Norrland, sidoformen Abeluna också noterad i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland (Gammalkil och Rumskulla). [Bo Persson]

*Adelaide fransk form av tyska Adalheid.

Namnet är enligt Otterbjörk belagt i Sverige sedan 1761.

*Aleta tyskt, förekom i Jämtland ännu på 1700-talet.

Namnet förekom i Jämtland ännu på 1700-talet, enligt jämtlandsforskaren K-G Eriksson. Namnet har förekommit i Sverige sedan medeltiden, ett belägg finns från 1360 och en handfull från 1400-talet, enligt Sveriges medeltida personnamn, som noterar att det är ett tyskt namn, som motsvarar fornhögtyska Adalheid. En fransk form av namnet är Adelaide, som förekommit i Sverige sedan 1700-talet.

*Arina sannolikt tyskt; förekom i Skåne (Emislöv och Vankiva) ännu på 1700-talet, ibland i formen Arna.

Elna Jonsson, Nora, har funnit namnet i Emislöv i nordöstra Skåne på 1700-talet (meddelat i okt 1998). Skåneforskaren Anders Berg skriver (okt 1998): "Jag har många exempel, inklusive egna anor, t ex Arina Håkansdotter (1697-1727) i Matteröd, Vankiva (L). Observera att det också ofta skrivs Arna. Arna/Arina är jämställda, ungefär som Karna/Karina." Sveriges Medeltida Personnamn redovisar några medeltida belägg på namnet (1300- och 1400-tal), samtliga i Skåne. Namnets koncentration till Skåne styrker dess tyska ursprung (enligt Danmarks gamle Personnavne identiskt med fornhögtyska Aruna och "ikke ualm. i Østdanmark"). Namnet har fått något av en liten renässans under senare hälften av 1900-talet, och i dag heter 27 personer Arina, flertalet födda efter 1950 (varav 13 under 1980- och 90-talen).

*Asgärd fornsvenskt.

*Assarina feminen form av Assar, ganska allmänt i nordvästra Skåne 1750–1850. [Anders Berg]

*Blanceflor franskt (från medeltidsdikten Flores och Blanceflor), förekom i Skåne (ex: Blanceflor, hustru till Per Olofsson, död 1680, i Östraby, Torrlösa), under 1900-talet vanligt inom ätten Bildt. [Anders Berg, Hornby]

*Dina kortform av Bernhardina, men också ett hebreiskt namn. [Otterbjörk]

*Ebbela tyskt, variant av Hebbla.

Namnet förekom i Skåne, exempelvis Ebbela Ebbesdotter, 1628-1710, i Hyllstorp, Kropp, meddelar Skåneforskaren Anders Berg.

*Edborg nordiskt, av äldre Ödhborg, förekom i Skåne; variant Öborg.

Exempel: Edborg, nämnd 1698, hustru till Hans Pålsson i Norra Vram och Edborg Larsdotter, nämnd 1694 i Helsingborg. [Anders Berg, Modéen]

*Geneta oklart ursprung, förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet som arvnamn (den första bäraren är känd, övriga är ättlingar till denna). [K-G Eriksson]

*Gerken förekom i Jämtland ännu på 1800-talet som arvnamn (den första bäraren var en tyskättad Gertchen, d.v.s. Gertrud; frågan är om namnet kan ses som självständigt, men avkomman tycks åtminstone ha varit konsekvent). [K-G Eriksson]

*Gya nordiskt namn, smekform för Gyrid, förekom i Skåne på 1700-talet och även i Mörrums socken i Blekinge. [Otterbjörk, Leif Gustafsson].

Hebbla tyskt, förekom i Östergötland och Finland. [SMP]

*Hillegärd sannolikt tyskt (ett tidigt inlån av Hildegard), förekom i Småland och Blekinge. [Otterbjörk, Kjell Holmåker]

Id(d)e förekom i Jämtland ännu på 1800-talet som arvnamn (den första bäraren är känd, övriga är ättlingar till denna). Namnet ska inte förväxlas med Ida; se SAS 1994 s. 75. [K-G Eriksson]

*Jannika tydk dimunitivform av Johanna, vanligt i borgerliga släkter i t.ex. Helsingborg. [Anders Berg]

Kjella förekom i många stavningar, exempelvis Käla, Kjelu. [Anders Berg]

*Lusse smekform form av Lucia, förekom i Skåne, norra Småland (Södra Vi, Rumskulla) och södra Östergötland (Kinda och Ydre). [Bo Persson]

*Rikissa diminutiv av tyska Rikhild, förekom i Skåne (ex: Rikissa Truedsdotter, nämnd 1689 i Skoglösa, Önnestad); varianter Rigitza, Rikitza. [Anders Berg, Otterbjörk]

Sina förekom i Skåne, en form av Signe; variant Sine. [Anders Berg]

UNDER UTREDNING

Följande namn och namnformer har rapporterats, men det är oklart hur de ska behandlas. Oklarheten kan bero på flera saker, exempelvis alltför få och oklara belägg eller tveksamhet om namnformen ska redovisas skilt.

MANSNAMN

Ammon förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet, troligen variant av Amund, som också förekommer. [Kjell Holmåker]

Arnfinn. K-G Eriksson skriver (17 mars 1998): "Att namnformen Arnfinn med hänvisning till Jämtland finns med tycker jag varken är adekvat eller konsekvent. I sitt utmärkta inlägg påpekar Torsten Berglund [se nedan under diskussion] helt riktigt att personnamn förändras med tiden. Det gäller också detta namn. Arnfinn är den stavning som endast återfinns hos det äldsta belägget. Sedan saknas r:et genomgående. Samtliga belägg därefter ända in på 1700-talet är utan r. Samma utveckling skedde i vårt grannland Norge. Går man in och söker namnet i 1801 års folketelling finns åtskilliga personer med namnet, men ingen Arnfinn. Att sedan namnet återupptagits i modern tid med sistnämnda stavning är en annan sak och utanför "normeringstid"."

Asser, variant av Assar. Ska Asser redovisas som en särskild namnform. Anders Berg meddelar (30 mars 1998) att Asser var den vanligaste formen i Skåne fram till omkring 1800. Bo Persson redovisar (1 april 1998) att namnet också förekom i Bollebygd öster om Göteborg bland hans förfäder (Anders Assersson, 1645?-1719, bonde i Övre Kråketorp, Bollebygds sn, far till Asser Andersson, 1687-1760, bonde ib.; Asser Andersson, f. trol. före 1660, bonde i Bua, Bollebygds sn, far till Anna Assersdotter, 1688-1742, hustru i Stenshult, Bollebygds sn). Frågan är: Finns det trakter där dessa personer konsekvent skrivs Asser, inte Assar, från födelsen till graven. Problematiken är densamma som för exempelvis namnen Bertel/Bertil och Raval/Ravel. I botten ligger rimligtvis skrivarens problem att korrekt återge den trycksvaga och därmed vanligtvis ganska otydligt uttalade vokalen i senare stavelsen. Detta får mig att luta åt att det inte rör sig om två olika namnformer. – Skåneforskaren Anders Berg ger mig medhåll i ett mejl i okt. 1998: "Jag lutar också åt att inte redovisa Asser separat från Assar", skriver han.

Bertel variant av Bertil. Ska namnet redovisas som en särskild namnform? Finns det personer som konsekvent i källorna skrivs Bertel, aldrig Bertil? – Anders Berg skriver (23 mars 1998): Jag anser inte att Bertel ska redovisas separat från Bertil. I själva verket tycker jag Bertel bör vara huvudformen eftersom vi pratar om perioden 1550-1850. – Håkan Skogsjö skriver (23 mars 1998): Jag tror man kan hantera Bertil/Bertel på samma sätt som Olof/Oluf. Trots att Oluf förvisso var ett vanligt skrivsätt på 1700-talet, finns knappast någon anledning att göra formen till normalform; bättre är Olof, som känns naturlig i dag och som också var mycket vanlig i äldre tider (knappast finns någon trakt i Sverige där personerna konsekvent har skrivts Oluf, aldrig Olof). Därför tycker jag att Bertil kan förbli normalform.

Berthold 1600-tal, Själevad, Ångermanland. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Belägget aktualiserar ett svårbehandlat namnkomplex: Å ena sidan Bartolomeus > Barthold > Bartel och å andra sidan Berthold > Bertil/Bertel. Bartolomeus är ett apostelnamn, Berthold ett tyskt namn, som funnits i Sverige sedan medeltiden. Namnens olika former är så lika att de emellanåt har blandats samman, exempelvis nämner Otterbjörk att Bertil förr ofta blev ersatt av det "förnämare" Barthold. Namnlistan redovisar endast Bartold och Bertil. Räcker det? Eller finns det exempel på personer som alltid i källmaterialet kallas Berthold, aldrig Bertel/Bertil?

Bret, Brit(t) (Britt som mansnamn alltså!) förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Bunke förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Celius förekom bland smeder vid Vira bruk i Uppland. Bo Fredrikson i Uleåborg skriver (okt 1998):

På tal om namn och bland dessa namnet Celia i Skåne. Jag har hittat två smeder med namnet Celius i Wira, Roslags-Kulla (AB) runt början av 1700-talet, t.ex:

1697,7,11, Begrofs M:r Celius Matsons och hust B: Schelstias dåtter Brita på ... som afsomnade den 9 Julj. Lefwatt 1 åhr 10 månar.

1705,7,16, Begrofs M:r Celius Hagman på sin lägerstad södra sidan dikett som afsomnade d 29 Junj efter h nattwards anammande och Gudeliga beredelse: Läfwatt wäll och christel 46 åhr 7 månader 2 wekor.
Det kan naturligtvis vara: Celius Matson Hagman, i så fall är det bara en Celius kvar. Det återstår dock för mig att "bevisa".

Jag förmodar att Celius är ett franskt namn som inkommit till Sverige med valloner.

Daver(t) förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet (variant av David?). [Kjell Holmåker]

Fadder (Povel Faddersson) förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] Enligt Skåneforskaren Anders Berg (23 mars 1998) är Fadder en sidoform av fornsvenska Fader. Namnet Faddersson förekommer i Skåne som efternamn enligt Sveriges dödbok.

Frände äldre form av Frenne (som redovisas i listan). Ska Frände upptas som en särskild namnform? Finns det personer som konsekvent i källorna skrivs Frände, aldrig Frenne? Enligt Anders Berg (23 mars 1998) är Frände bara en variant av Frenne och bör inte redovisas separat.

Gudska (även som Gudskaf). Gudska Ottosson född i Hög (M) c:a 1662. Fadern hette Otto Gudskasson, vilket ju tyder på att namnet förekommit tidigare i släkten. En sonson till Gudska fick i Annelöv 1737 namnet Gudskaf. (Meddelat av Ruben Persson, Flackarp.) – Vid en hastig koll i litteraturen har jag ingenting funnit om detta namn. Är det någon som kan förklara dess ursprung? Eller har någon ytterligare belägg?

Gyse förekommer enligt Olle Elm, Lindome, i Listersby och Förkärla, Blekinge, i slutet av 1600-talet. Oklart ursprung, möjligen en ombildning av ett äldre Gusi, en smekform av fornnordiska namn som Gudhsten, Gudhsærk och Gunsten. [Modeer]

Gölar. Mats Carlin skriver i ett mejl (sept 1998): Under undersökningar i Karlskogas kyrkoböcker (slutet av 1700-talet) har jag sett namnet Giölar/Gÿller för flera olika personer. – Modéer nämner en uppländsk runinskrift där namnet GylliR omtalas. Förmodligen är det detta fornsvenska namn som levt kvar i Karlskoga. Men fler belägg vore välkomna!

Kjellben av Kjellbjörn, förekom i nordöstra Uppland. [Torsten Berglund]

Kort variant av Kurt. Ska namnet redovisas som en särskild namnform? Finns det personer som konsekvent i källorna skrivs Kort, aldrig Kurt?

Lasse Nu nämns inte smekformer som Lasse, Pelle, Olle, Nisse, etc, i släktforskarförbundets namnlista. Men det kanske inte är den bästa lösningen. Är det någon som känner till fall där personer konsekvent skrivs som Lasse eller Pelle under den tid som namnlistan omfattar (ca 1550-1850)? Niklas Hertzman skriver i ett mejl (6 juli 1998): »Angående "smeknamnsformerna" Pelle och Lasse. Du skriver att "...(därför saknas många vanliga smeknamn som Lasse, Olle, Pelle, Nisse)". Jag tänkte bara nämna att jag har stött på namnen som patronymikon. T.ex. Bengta Lassesdotter. Född 30/9 1741 i Råset, Äspinge (M). Död 10/10 1802 i Äspinge (M). Dotter till Lasse Larsson. Född 31/8 1710 i Köinge, Hörby (M). Död 1/4 1770 i Råset, Äspinge (M) och Sissa Simonsdotter. Död 16/11 1780 i Råset, Äspinge (M). Bengta fick en son i Äspinge (M) som döptes till Lasse. Ett annat exempel är Lasse Månsson. Född 14/9 1815 i Jönstorp, Långaröd (M). Död 27/11 1894 i Önneköp, Långaröd (M). Son till Måns Persson och Hanna Lassesdotter. För att ta ett exempel på Pelle, min anfader, Pelle Persson. Bonde i Röke by, Röke (L). Död 1687 i Röke No1, Röke (L). Begravd 13/2 1687 i Röke (L). Gift 17/6 1666 i Röke (L) med Toa (ett annat ovanligt namn) Thorsdotter. Alla deras barn använder Pellesson eller Pellesdotter som efternamn.» – Anders Berg ger honom medhåll (okt 1998): "Kan bekräfta Niklas' observationer. Det verkar definitivt som att man på 1600-talet och 1700-talet i Skåne i alla fall gjorde en skillnad på dessa namn och Lars och Per. Det har blivit ett litet problem eftersom jag börjat med att normera dessa i min databas för att efterhand komma underfund med att det nog inte var så lämpligt."

Leving, Löving förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] Kan vara samma namn som det tyska Levin som enligt Otterbjörk är belagt i Sverige första gången 1693, av forntyska Lebwine.

Lunne förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] Sannolikt en smekform på fornnordiska namn på Lund-, t.ex. Lundvidh. [Modeer]

Mogens 1600-tal, Osby, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Detta är en dansk form av svenska Magnus och Måns. Har namnet Mogens använts i Skåne under svensk tid (1700-talet och början av 1800-talet)? – Anders Berg skriver (okt 1998): "har aldrig sett det under svenska tiden i Skåne. Helt jämställt med Måns enligt min mening".

Pelle se Lasse.

Raval nordiskt, kortform av Ragvald, förekom i Dalarna. [Torsten Berglund] Namnlistan upptar formen Ravel. Är det rimligt att att redovisa Raval/Ravel som olika namnformer? Anders Berg svarar (23 mars 1998): Raval/Ravel bör redovisas tillsammans, men med bägge varianterna noterade.

Rear. Karin Petersson meddelar (5 mars 1998) att hon funnit namnet dels i Svanskog (S) under slutet av 1600-talet (nämns i en dombok för Tössbo h:d (P)), och dels i Naverstad (O). "Jag har forskat mycket i Naverstad och namnet är frekvent där, i alla fall under 1700-talet.", skriver hon. – Namnet är en variant av Reer som nämns i namnlistan. Namnets ursprung står att finna i det norska Reidar. Finns det någon orsak att skilja mellan Reer och Rear eller används båda namnformerna omväxlande?

Sarva se nedan fråga #2 (17 mars 1998).

Sebbe nordiskt, kortform av Sebjörn (möjligen av ett äldre Sigbjörn), förekom i Dalarna. [Torsten Berglund] Namnlistan upptar formen Sibbe. Är det rimligt att att redovisa Sebbe/Sibbe som olika namnformer?

Säfse förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Tideman Namnet är av tyskt ursprung (en smekform av Didrik, enligt Otterbjörk, sid. 16) och förekom under medeltiden bland borgare i städerna (belagt redan 1282 i Stockholm). Senare förekommer det bland allmogen i Norrland, men finns också belagt i östra Småland på 1500-talet, enligt »Personnamn från medeltid och 1500-tal», sid. 58. Det ska också i sin tur ha gett upphov till en smekform Timme (Svenska personnamn, sid. 46). Ett par forskare har nu noterat att namnet förekommer bland allmogen dels i trakten kring Vinslöv i Skåne och runt Sandsvær i Norge. Niklas Hertzman skriver i ett mejl (6 juli 1998): Jag har stött på namnet bland mina förfäder i Vinslöv i Skåne. På 1600-talet och en bit in på 1700-talet heter personerna Tidman eller Tideman och sedan ändras namnen till Timan. Detta sker uppskattningsvis på 1720-30-talen, samtidigt som man övergår från Tue till Tufve. Bland mina förfäder hämtas följande sammanställning om namnet Timan.

Min (fm fm mf) hette Timan Nilsson. Han var åbo. Född 3/3 1794 i Åraslöv No14, Vinslöv (L). Död 7/12 1868 i Ekholma, Nävlinge (L). Hans mamma hette Bengta Tufvesdotter. Född 4/5 1759 i Åraslöv, Vinslöv (L). Död 21/1 1810 i Åraslöv, Vinslöv (L). Bengta var dotter till frälseåbon på Åraslöv nr 5 Tufve Timansson. Född ../11 1726 i Åraslöv, Vinslöv (L). Tufve var son till Timan Tufvasson. Född 13/5 1692 i Åraslöv, Vinslöv (L). Död 11/9 1760 i Åraslöv, Vinslöv (L) och hans pappa hette Tue Tidmansson. Levde 1696 i Åraslöv No19, Vinslöv (L). Tue Tidmansson hade minst två bröder som hette Bengt Tidmansson och Nils Tidmansson. Alla bor i Åraslöv i Vinslövs socken. Nils döper sin son 1693 till Tideman. Men namnet har funnits i Årslöv tidigare än så, redan omkring 1613 (ålder vid döden) föddes (dock okänt var) en Kirstin Tidmansdotter. Död Dom invocavit 5/3 1693 i Åraslöv, Vinslöv (L). 1693 Dom Invocavit Kirstin Tidmans af Åraslöf. "Gift 38 åhr aflat 9 barn, 8 söner 1 dotter. Suttit enka 25 åhr. Död 80 åhr gammal. Ligger vid Åhraslöfs grafställe". Som du ser så har de alla hållit sig i Åraslöv i Vinslövs socken. På Dödskivan finns ett litet antal (under 20) som hette Timan. Många kom ifrån "den trakten". 4 hette Timansson. Tre hade uppenbar anknytning till trakten.

På mejlinglistan Scangen, där namnet Tideman också diskuterats, skriver Mats Carlin (6 juli 1998): "Jag har stött på detta namnet i min frus släkt, men den grenen är från Sandsvær i Norge (söder om Kongsberg). Det skrivs gärna Timand i Norge, men jag tror också det förekommer som Tideman. Namnet går igen i flera bondfamiljer i Sandsvær på 1600- och 1700-talet, men de kan vara i släkt. En av de äldsta kända med namnet är länsman i Sandsvær. Denna trakten hadde dock en del europeisk innflyttning på grund av silvergruvorna i Kongsberg, så det kan ju vara tysk innflytelse som Anders antyder."
Sammanfattningsvis: Namnet Tideman har funnits i Norden sedan medeltiden och sannolikt först kommit in med tyska handelsmän till städerna. Det har sedan spritt sig till allmogen i en del omkringliggande bygder, men alltid förblivit ett ovanligt namn. På en plats, kring Vinslöv i Skåne, har det levt kvar in i våra dagar, fast då i den förkortade formen Timan.

Tidik (Tidig) av Didrik, förekom i Bergslagen. [Torsten Berglund] Namnlistan redovisar namnet Didrik med stavningsvarianten Tidrik. Bör Tidik tas med som en egen namnform?

Tormo. Christer Svensson skriver (okt 1998): Mansnamnet Tormo förekommer i ett par generationer i Kungälv under 1600-1700 talet. Claus Tormosson -- Tormo Clausson -- Claus Tormosson osv. Kan det vara en form av Tormod? undrar han. – Helt säkert är namnet en yngre form av fornnordiska Thormodh (nämnt i Otterbjörk, sid. 208). Frågan är om namnet ska redovisas som Tormo eller Tormod i namnlistan? Synpunkter mottages tacksamt.

Troin 1600-tal, Västra Karup, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Möjligen en variant av Troed. – Skåneforskaren Anders Berg skriver (okt 1998): "Är det ett mansnamn? Jag skulle definitivt gissa på att det är kvinnonamnet Troen, Truen, Truind, Troind."

Tront 1600-tal, Grevie, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Är namnet korrekt läst? Eller kan det egentligen stå Troet? Skåneforskaren Anders Berg skriver (okt 1998): "Verkar som sagt vara ett felläst Troet."

Tue förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]. Anders Berg skriver (23 mars 1998): Tue är samma namn som Tu(f)ve. Detta är en typisk övergång från danskt till svenskt språkbruk i de sydliga landskapen (Tue = danskt). Niklas Hertzman delar denna uppfattning (mejl 6 juli 1998): Angående Tue så håller jag med Anders Berg att det säkert är en dansk variant av Tuve. Jag har en förfader som hette Tue när hans barn föddes 1692 i Vinslöv (L). Barnen heter när de blir vuxna Tuvesson och Tuvesdotter.

Tulle förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet [Kjell Holmåker] och i Västra Karup i Skåne på 1600-talet [Elna Jonsson]. Namnet torde vara en variant av Tolle (som redovisas i namnlistan).

Tyge 1600-tal, NV- och NÖ-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Alternativ (dansk) stavning av Tyke, som redovisas i namnlistan. Skåneforskaren Anders Berg skriver (okt 1998): "Som med Mogens så räcker det att redovisa Tyke."

Tyris förekom i Dalarna och Gästrikland. [Torsten Berglund] Namnlistan redovisar namnet Tyres. Är det rimligt att att redovisa Tyris/Tyres som olika namnformer?

Stefan Hammar kommenterar (23 febr 1998): Jag såg att namnet Tyris var under utredning. Jag kan upplysa om att jag en gång för länge sedan påbörjade en inventering av namnet Tyris/Tyres/Töris/Töres inom Björkvik socken. Tidsperioden var satt fram till mitten av 1700-talet. Detta för att jag ville försöka utröna vem som var en viss persons föräldrar. Jag har än idag inte lyckats pga mängden personer med namnet Tyris. Innan jag lade projektet på hyllan hade jag hittat 89 personer inom Björkvik (eller dess gränstrakter). Av dessa stavade övervägande delen Tyris/Thyris. Ett fåtal stavades Tyres/Thyres. Några angavs ibland som Töris/Töres eller Thöris/Thöres. Ofta rörde det samma person som stavades olika i hfl, vb, fb, räkenskaper etc. Vidare har jag fått hjälp av andra forskare som också hittat mängder med "Tyrisar" i Östergötland under samma tidsperiod. Det finns även bosättningar där Tyris/Tyres ingår som del av namnet. Om man idag tittar i telefonkatalogen finns det tydligen mest "Tyresson" men jag tror ändå att Tyris var en vanligare namnform i vissa delar av Sverige.

Vidik (Vidig) förekom i Bergslagen. [Torsten Berglund] Namnlistan redovisar namnet Vidrik. Bör Vidik tas med som en egen namnform?

Winnan förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] Oklart ursprung (tyskt?).

KVINNONAMN

Aida förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker] En skånsk form av Agda (se namnlistan). Bör den skånska formen Ajda/Aida redovisas separat?

Benedikta. Stavningen Benedikta är sällsynt i Jämtland. Namnet skrives vanligen Bendikt ända in på 1900-talet. [K-G Eriksson]

Celia 1600-tal, Förslöv, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Otterbjörk nämner ett 1800-talsnamn Celia, som härrör från ett franskt namn Célie, men det kan det knappast röra sig om här. Han nämner också att Celia har brukats som en smekform av Cecilia, vilket verkar mer sannolikt när det gäller skånskt 1600-tal. Fler belägg emotses tacksamt.

Emmika förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

*Erlu (?) förekom i Skåne, ex: Erloe (Ehrlue) Larsdotter (1611-1702) i Ausås (L) och Välinge (M). [Anders Berg]

Helfret, Hilfre (variant av Helfrid?) förekom någon enstaka gång i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet. [Kjell Holmåker]

Ingefrö så namngavs en flicka 1737 i Hörja sn, Skåne. [Hjördis Nilsson, Klippan] En variant av det fornnordiska Ingefrid ur vilket Ingrid har utvecklats. Ingrid redovisas i namnlistan. Finns det personer som konsekvent kallas Ingefrid eller Ingefrö i källmaterialet? – Skåneforskaren Anders Berg skriver (23 mars 1998): Ingefrö = Ingefred. Ingefred var den vanliga stavningen i Skåne på 1700-talet, men om huvudformen ändå ska vara Ingefrid kan jag inte bedöma.

Jörana var relativt vanligt under en period i mitten av 1700-talet i Naverstad i norra Bohuslän. Stavas i allmänhet med J, meddelar Karin Pettersson (5 mars 1998). – Till sin form förefaller namnet vara en feminform av Göran, men jag har inte funnit några belägg i litteraturen för en sådan form. En gissning av det vildare slaget är att Jörana kan ha samband med det förhållandevis ovanliga namnet Olena/Oliana, som förekom i dessa trakter. En närmare utredning måste dock göras innan man kan säga något mer bestämt (exempelvis: kan man hitta de individer som nämns med detta namn noterade med alternativa stavningar/namnformer? I så fall, hur ser dessa ut?).

*Kristjon sannolikt variant av danska Kristiane, en feminform av Kristian, förekom i Skåne (ex: Kristjon Jonsdotter, 1613-73, i Stockhult, Loshult, och Christjon Nilsdotter (1639-1697) i Lehult, Vittsjö (L), gift med Nils Nilsson och mor till gästgivaren Jon Torkelssons i Vittsjö hustru Metta). [Anders Berg, Hornby] Fler belägg välkomna för att säkrare kunna fastställa namnets ursprung. Den exakta stavningen på alla belägg är av stor vikt.

Lyttegård. Enligt C.J.Hallgren: Gotländska släkter (s.453-457) var Lyttegård Jöransdotter gift med Syndicus Joachim Reichen (1644- ) från Tyskland, stadsnotarie i Visby. Jag menar att jag sätt flera med detta förnamnet på Gotland. Jag är lite osäker på om det också finns en gård med detta namnet som kan ha gett upphav til det: Det kan ju vara Lytte-gårdens Jöransdotter?, skriver Mats Carlin i ett mejl (sept 1998). – Den sistnämnda teorin tror jag inte på. Det finns ett danskt kvinnonamn Öllegård, som är en ombildning av forntyska Odalgart (enligt Otterbjörk). Säkerligen är Lyttegård också tyskt (personens koppling till Tyskland är ju belagd). Hornby nämner ett par tyska kvinnonamn, Lydgerd och Lydhild, där förleden Lyd- ska återgå på ett ord som betyder 'folk'. Gissningsvis är Lyttegård en svensk/dansk form av ett ponerat Lydgart.

Marin förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet, enligt Kjell Holmåker. Karin Petersson meddelar (5 mars 1998) att namnet finns frekvent i Naverstad i norra Bohuslän under 1700-talet. – Namnet är en variant av Maren (som redovisas i namnlistan) och som enligt Otterbjörks namnlexikon är en dansk form av Marina, som förekom på Gotland och i Skåne (belagt första gången 1608). Detta styrks av att Marin påträffats just i de gamla danska landskapen Blekinge och Bohuslän. Frågan är: Ska Marin finnas med som en egen namnform, eller förekommer namnet också med stavningen Maren i Bräkne-Hoby och Naverstad och andra ställen där det påträffas? K-G Eriksson meddelar (17 mars 1998) att Marin förekommer också i Jämtland; stavningen Marina endast belagd för en enda namnbärare (född 1700 i Härjedalen). – Anders Berg skriver (23 mars 1998): Marin har jag inte sett i Skåne, däremot mycket ofta Marna och Maren [båda redovisas i namnlistan], vilka jag behandlat som samma namn med olika stavningsvarianter. Om samma gäller Marina är jag mer osäker på.

Olve förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet (variant av Olöf?). [Kjell Holmåker] – Jens Arvidsson skriver (30 okt 1997): Jag ville bidra med några noteringar om namnet Ollöf. Någon hade sett att det förekom stavningen Olve i Blekinge. I norra Halland (Fjärås med omgivande socknar) förekommer under senare hälften av 1700-talet ofta namnformen Ollur, och under förra hälften namnformen Oluve. Som jag uppfattar det är det varianter på samma namn, eftersom de verkar kunna ersätta varandra vid olika tidpunkter. Dessutom förekommer även formerna Olof, Oluf och Olu. – Anders Berg skriver (23 mars 1998): Dina kommentarer om namnet Olu (huvudformen i Skåne) med varianter håller jag med om, och de bör behandlas tillsammans. – Leif Gustafsson skriver (3 augusti 1998): Kvinnonamnet Olve förekommer i Mörrums socken i Blekinge. Han återkommer till namnet (9 okt 1998): Jag har sett att namnformen Olu används i Jämshögs socken i Blekinge på 1750-talet. När denna kvinna, född 1755, flyttar till Mörrums socken stavas namnet i husförhörslängden 1813-19, Olle.

*Orlin oklart ursprung, förekom i Skåne (ex: Orlin Jönsdotter, 1634-74, i Björnön, Loshult). [Anders Berg] Fler belägg välkomna för att om möjligt kunna fastställa namnets ursprung.

Sipra 1600-tal, Grevie, NV-Skåne. Meddelat av Elna Jonsson, Nora (okt 1998). – Namnet förefaller egendomligt. Är det verkligen korrekt läst? Har någon annan Skåneforskare stött på det?

*Toa förekom i Göinge i Skåne, sannolikt en variant av Tova. [Anders Berg]

Tyrid, Tyret förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet (variant av Tyre?). [Kjell Holmåker] Namnet kan också vara en variant av det vikingatida Turid, vars ursprung ska vara att söka i Thor(f)ridh. [Hornby, Otterbjörk]

DISKUSSION KRING OLIKA NAMN

27 okt 1997: Torsten Berglund:
Först vill jag framhålla att jag tycker att den namnlista som Håkan Skogsjö sammanställt är en utmärkt hjälpreda, som lyckats få med väldigt mycket på ett begränsat utrymme. Givetvis finns det också problem med en dylik lista, vilket Håkan nämner i inledningen till listan. Det är t ex svårt att få med alla provinsiella och lokala namnvarianter som kan finnas. Vissa variationer kan också vara så små att de inte bedömts som viktiga att uppmärksamma i detta sammanhang.

En viktig aspekt som emellertid måste beaktas vid namnnormering är det faktum att namn och namnformer också förändrats över tiden. Hävdar man att alla namn alltid skall skrivas som i almanackans namnsdagslista av årgång 1997, riskerar man att i en hel del fall komma fel. Exempelvis upptar almanackan (och Släktforskarförbundets namnlista) namnet Otto, en tysk kortform av Ottomar och liknande namn, som kom till Sverige med tyska invandrare på medeltiden. Samtidigt, och ännu på 1600-talet finns dock också namnet Otte, en kortform av bl a det fornnordiska namnet Ottar, som saknas i namnlistan. Otte har emellertid senare helt trängts ut och ersatts av det tyska Otto. Det vore dock oriktigt att normalisera en svensk Otte på 1500- eller 1600-talet till Otto bara för att namnet skrivs så i dagens almanacka (se R Otterbjörk "Svenska förnamn" och H Gillingstam i PHT 1966, s 5).

Andra namn tycks ha fått förändrad stavning p g a att en uttalsförändring skett som också fått konsekvenser för hur namnet kommit att skrivas. Det gäller t ex namn som Kristofer och Brita, som i dagens almanacka skrivs Kristoffer respektive Britta (i namnlistan står Kristoffer och Brit(t)a). Båda namnen förekommer i flera olika stavningsvarianter i historisk tid så väl som idag, men man anar ändå utifrån stavningen att en glidning i uttalet av namnen skett från lång till kort vokal före f i Kristofer respektive t i Brita. Dagens Kristoffer återgår på ett ursprungligt grekiskt Christophórus, som uttalas med lång vokal. Det har således inget att göra med "Kristi offer" eller dylikt, som tycks ha blivit den folkliga uppfattningen om namnets ursprung och som därmed bidragit till uttals- och så småningom stavningsförändringen. I svenska källor tycks stavningen med ett f eller ph vara vanligare under äldre tider än stavningen med två f. Ännu idag är det sammanlagt fler svenskar som stavar namnet på annat sätt än almanackans Kristoffer, även om denna stavning numera blivit den vanligaste enskilda varianten. Fram t o m 1993 hade dock almanackan fortfarande stavningen Kristofer. Hur bör man då skriva namn som Brit(t)a och Kristof(f)er för personer som levat i historisk tid? I lexikon och andra verk som behandlar historiska personer har man i allmänhet föredragit skrivningen Kristofer framför Kristoffer, t ex i Svenskt biografiskt lexikons artiklar om den medeltida kungen Kristofer ("av Bayern") och 1500-talets riksråd Kristofer Andersson. Likaså använder docenten i nordiska språk Per-Axel Wiktorsson namnformen Kristofer i det senaste utgivna registerhäftet till Diplomatarium Suecanum, band 7. Nationalencyklopedin biograferar ett antal svenska och danska kungar m fl under namnformen Kristofer, men har i artikeln om själva namnet stavat det Kristoffer enligt dagens almanacka. Det är tydligt att man ansett det befogat att skilja på normalstavningen av namnet för personer i historisk tid och namnet i nutid. Att använda dagens namnform för en person som levde i historisk tid vore i det närmaste anakronistiskt.

Fler exempel kan ges där det är befogat att beakta namnformer som används under en viss tidsepok och/eller i en viss region. I Västerbergslagen fanns på 1500-talet bergsfogden Lasse Ravalsson, vars namn konsekvent återges på detta sätt (med olika stavningsvarianter) i de samtida källorna. Att ändra hans namn till Lars Ragvaldsson vore att gå för långt i normaliseringen. Raval är den form av Rag(n)vald som används i denna del av Dalarna vid den aktuella tiden, och Lasse är i detta fall snarast att betrakta som en namnform och inte ett familjärt smeknamn som bara användes av hans allra närmaste. Av samma anledning har Hans Gillingstam i Svenskt biografiskt lexikon biograferat fogden Lasse Jespersson (Cruus af Edeby) i släktartikeln Krus under namnformen Lasse och inte Lars, eftersom han regelmässigt skrivs Lasse i de samtida 1500-talskällorna.

Sammanfattningsvis borde tilläggas i rekommendationerna om namnnormering, att de namnformer som används idag (i t ex almanackan) inte alltid är de bästa när man skriver om personer som levde i historisk tid. Huvudbudskapet är att man skall stava enligt nutida stavningsregler, men att man så långt möjligt är bör bibehålla de namnformer och variationer som förekommit under olika tidsperioder och i olika delar av landet.

30 okt 1997: Carl Szabad:
Att Söfring är en varant av Severin torde vara klarlagt liksom även Söfrin, Säffrin, Sävrin och andra stavningsformer. Det gör dock inte att varianterna kan få status som nya namn. Vitsen med en namnlista ska ju vara att den inte är för omfattande. Snarare kan man under varje grundform av namnet notera så många som möjligt av varianterna samt var dessa är frekventa.

Jag har ocså stött på ett par ångermanländska bönder under 1500-talet som konsekvent kallas Lasse i skattelängderna. Jag skulle dock inte i ett register lägga in dem under den formen då det sulle förvirra när man letar efter dem. I deras biografier ska dock den speciella namnformen nämnas, men den kan ju även variera beroende på källan. Ett exempel på det är där prästen i den tiondelängd har upprättar själv skriver Lars Persson som bonde på sitt hemman medan han undertecknar längden som Laurentius Petri. Samma person men två helt olika namnformer.

Raval förekommer också i Ångermanland som variant på Ragvald liksom formerna Räval och Ravel. Även Raffual är mycket vanligt, en form som börjar närma sig Rafael som enligt Otterbjörk (Svenska förnamn) även kan användas som en variant på Ragvald. Ett annat speciellt ångermanländskt namn är Magres som är en dialektal form av Markus. I talspråk var det för inte länge sedan ännu vanligt att använda den namnformen, men man använder den definitivt inte i skrift.

Mansnamn

A | B | C | D | E | F | G | H | I | J | K | L | M | N | O | P | RS | T | U | V | W | Y | Z | Å | Ä | Ö

A

Abel hebreiskt.
Abraham hebreiskt.
Absalon se Axel
Adam hebreiskt.
Adolf tyskt.
Adrian av latinets Adrianus.
Ahl se Alf
Albert tyskt; jfr Albrekt.
Albrekt sidoform till Albert.
Albin av latinets Albinus.
Alexander grekiskt; jfr Sander.
Alexius latinsk form av ett grekiskt namn.
Alf nordiskt; vanligast i Bohuslän och Dalsland, ibland i formen Ahl.
Alfred engelskt; använt i Sverige sedan mitten av 1700-talet.
Algot nordiskt; vanligast i Götaland.
Alle fornsvensk smekform för namn på Al- (t.ex. Algot) eller Alf, förekom i Skåne.
Ex: Alle Gunnarsson, 1683–1736, i Laröd, Allerum; variant: Aller (som dock kan ha sitt ursprung i det tyska Allert, vilket enligt Otterbjörk förekommit i Sverige från 1631.
Allert tyskt.
Alrik nordiskt.
Alvaster fornsvenskt (möjligen av äldre Arnfast; jfr Arvast); förekom i Östergötland.
Amadeus latinskt.
Amandus latinskt.
Ambjörn nordiskt; vanligast i Västsverige.
Jfr Embjörn.
Ambrosius romerskt av grekiskt ursprung.
Amund nordiskt.
Ananias hebreiskt.
Ex: Ananias, född 1822 i Kökar, Åland, bondson. – Hornby sid. 93.
Anders svensk form av Andreas; mycket vanligt i hela Sverige.
Andor nordiskt; vanligast i Västsverige.
Andreas grekiskt; jfr Anders.
Anfinn fornnordiskt (äldre Arnfin); förekom i nyare tid i Jämtland.
Anian oklart ursprung, möjligen av ett latinskt namn (Anianus).
Ex: Anian Selius Jubel, född 12 nov 1817 i Lidköping, Västergötland. I almanackan 17 november i äldre tid.
Anifas franskt (vallonskt).
Ex: häradshövdingen på Åland Anifas Parment, född 1698 i Njurunda, Medelpad, se Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet II:145.
Anselm tyskt.
Anton tysk kortform för latinets Antonius.
Jfr Tönnes.
Anund nordiskt; dialektala former: Åne, Åner, Ånund.
Arent lågtysk form av Arnold.
Arild dansk form av Arnold, förekom i Skåne.
Ex: Arild Bengtsson, född 1693, i Hult, Stenestad sn, Skåne.
Arkel fornnordiskt, av äldre Arnkel (ursprungeligen Arnkettil), förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet.
Arne nordiskt; förekom i västra och norra Sverige.
Arnold tyskt.
Jfr Arent och Arild.
Aron hebreiskt.
Artur engelskt av keltiskt ursprung.
Använt i Sverige sedan början av 1800-talet.
Arvast fornsvenskt (av äldre Arnfast); förekom i Skåne.
Arvid nordiskt.
Asbjörn fornsvenskt.
Asger fornnordiskt.
Ex: Asger Olsson, död 1651/56, i Treskog, Gunnarskog i Värmland, enligt SvA 13:70 (namnet skrivs där felaktigt Asgärd Olsson). – SMP nämner belägg från 1540 från just Treskog.
Asgöt nordiskt, förekom i Dalsland.
Ex: Asgöt Eriksson, nämnd 1628 i Valbo härads dombok (Edestam).
Aslak se Åsle
Aslev se Åsle
Asmund nordiskt; vanligast i Skåne och Västsverige.
Assar nordiskt, vanligast i Skåne men finns också på flera andra håll.
Jfr Sasser.
Asvid nordiskt, kvarlevde längst i Sydsverige; variant: Assvid.
Ex: Asvid Svensson, 1667–1737, i Färingtofta, Skåne. Jfr Åsvid.
Atte nordiskt (ursprungligen smekform för Algot, Arvast); vanligast i Värmland.
August av latinets Augustus, en avledning av Augustinus.
Augustin av latinets Augustinus.
Axel nordisk form av bibliska Absalon.

B

Baltsar babyloniskt.
Bardo latinsk form av fornnordiska Barde, bildat till efterleden -bardh (i Hagbardh).
Modéer sid. 42, SMP.
Bartel av äldre Barthold, tysk ombildning av apostelnamnet Bartolomeus.
Jfr Bertil.
Barthold se Bartel.
Bastian kortform för Sebastian; förekom i Skåne.
Benal sannolikt en dialektal form av Bernhard, förekom i Värmland.
Ex: Benal Persson i Överbyn i Fryksände sn (nu Vitsand) omtalas i domböckerna 1621–59 och sonen Bengt Benalsson 1673–90, enligt Gunnar Almqvists utgåvor av Fryksdals härads domböcker.
Bengt svensk form av latinets Benedictus.
Benjamin hebreiskt.
Ex: Benjamin Johansson i Norra Hedentorp, Båraryd (Småland), död 1719 (SvA 247:383).
Berge, Beriel se Birger
Bernhard tyskt.
Jfr Benal och Bernt.
Bernt lågtysk form av Bernhard.
Bertil tyskt, diminutiv till namn som Berthold (ej att förväxla med Barthold, se Bartel); variant: Bertel.
Bertram tyskt.
Birger nordiskt; förekom bland allmogen i många former: Berge, Beriel, Birgel, Böril jämte Börje.
Björn nordiskt.
Blanting oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne och Blekinge.
Ex: Blanting Trulsson, 1599–1675, i Österröd, Glimåkra.
Blasius helgonnamn.
I almanackan 3 februari före 1901. – SMP.
Bo nordiskt.
Bodel se Botel
Bonde nordiskt; vanligast i Skåne och Småland.
Borgar fornsvenskt, förekom i Västsverige, motsvarar forntyska Burgheri.
Jfr Borker.
Borker tyskt, förekom i västra Skåne; av forntyska Burgheri.
Hornby sid. 98. Jfr Borgar.
Botel skånsk och gotländsk form av Botolf, ibland stavat Bodel och Båtel.
Botolf ursprungligen fornengelskt; vanligast i Svealand och på Gotland.
Botvid nordiskt; vanligt i östra Götaland och på Gotland.
Brage nordiskt (isländskt).
Äldsta belägg är från 1813 (Otterbjörk sid. 81).
Brodde fornnordiskt; vanligt i Jämtland, Småland och Skåne.
Broder se Bromme och Bror
Bromme oklart ursprung, sannolikt en fornnordisk smekform (möjligen för Broder), förekom i Blekinge (Medelstads härad) in på 1800-talet.
Bror nordiskt, av äldre Broder; förekom i Småland och Skåne.
Brun nordiskt, förekom i Dalsland ännu på 1600-talet.
Ex: Brun Göransson, nämnd 1651 i Nordals härads dombok (Edestam).
Bruno forntyskt.
Bryngel dialektal form av Brynolf; vanligast i Västsverige.
Brynolf nordiskt; under medeltiden populärt i Skara stift.
Brynte smekform för Brynjulf och Brynolf; mest använt i Västsverige.
Bård fornsvenskt, av äldre Bardh; förekom i Norrland och Dalsland (dialektalt stavat Båhl).
Modéer sid. 69.
Båtel se Botel
Böke oklart ursprung, fanns i Skåne.
Ex: Böke Mickelsson, f. 1649, i Koholma, Färingtofta.
Börje yngre form av Birger.

C

C- se K-
Celius sannolikt franskt, förekom bland smeder vid Vira bruk i Uppland.
1697 begravdes ett barn till mäster Celius Matson och 1705 begravdes mäster Celius Hagman (möjligen samma person). Det är dock oklart om namnet fick någon spridning i Sverige. Jfr Selius.

D

Dager fornnordiskt, förekom i Vireda i Småland på 1600-talet.
Dan kan ha olika ursprung: dels fornsvenskt, dels hebreiskt och dels en kortform för Daniel; förekom i Östergötland.
Daniel hebreiskt.
Jfr Dan.
David hebreiskt.
Denis fransk form av Dionysius.
Namnet förekommer i släkten Kruse från Rämsberget, Gåsborn sn, Värmland, under flera generationer; släkten har sitt ursprung i vallonsläkten Touffar, enligt meddelande från Torbjörn Näs.
Detlof tyskt.
Didrik tyskt; förekommer också som Tidrik och Tidik.
Jfr Tideman.
Dine kortform av Dionysius, förekom i Skåne.
Dionysius helgonnamn av grekiskt ursprung.
Jfr Denis och Dine.
Djur se Gjord
Dominikus latinskt.

E

Ebbe nordiskt; smekform för Esbjörn och Embjörn (Ärnbjörn).
Eberhard tyskt.
Eckard sidofirm till Eggert.
Edfast fornnordiskt (av Ødhfast).
Förekom i Jämtland och i bruk där ännu på 1900-talet, enligt Sveriges dödbok.
Edgar engelskt.
I bruk i Sverige sedan 1820-talet.
Edmund engelskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1600-talet.
Edvard engelskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1600-talet.
Edvin engelskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Efraim hebreiskt.
Eggert tyskt.
Jfr Eckard.
Egidius helgonnamn av grekiskt ursprung.
Jfr Gilius, Gillis, Ilian.
Egil västnordiskt.
Egron nybildning från början av 1800-talet.
Einar nordiskt (isländskt).
I bruk i Sverige från 1820-talet.
Ejlert tyskt.
Ejvind se Öven
Elf fornsvenskt (av äldre Elif; jfr Elver); förekom i Östergötland.
Ex: Elf Nilsson, född 1600, bonde i Idebo, Malexander sn, Östergötland (SvA 233:294). Enligt Otterbjörk sid. 85 är namnformen belagd första gången 1501.
Elias hebreiskt (bibliskt).
Elieser hebreiskt.
En prästson fick 1712 detta namn i Tengene sn, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982). – Hornby sid. 102.
Elis nysvensk form av Elias.
I almanackan på 1790-talet (14 juni).
Ellebrat oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne.
Ex: Ellebrat Pålsson, son till Pål Ellebratsson, 1647–1722, i Katslösa, Kvistofta sn, Skåne.
Elling variant av Erling; förekom i Härjedalen.
Elof nordiskt (av äldre Elef); vanligast i Värmland.
Elon hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Elver nordiskt (troligen av ett äldre Elif; jfr Elf); förekom i Småland.
Elving sannolikt av räkneordet elva.
I bruk sedan 1830-talet.
Emanuel hebreiskt.
Embjörn nordiskt, av äldre Ærnbiorn, sidoform till Ambjörn (Arnbiorn); vanligast i Svealand.
Ex: Embjörn Andersson, nämnd 1610–29, bergsman i Saxe, Söderbärke sn, Dalarna (SvA 243:1524). – SMP I:140.
Embrikt dialektal form av Engelbrekt.
Emil fransk form av latinets Æmilius.
Enar nordiskt; vanligast i Jämtland och Värmland.
Enevald sannolikt ursprungligen forntyskt.
Engelbert tyskt; variant av Engelbrekt.
Engelbrekt tyskt; vanligt i Dalarna och södra Norrland.
Jfr Embrikt och Engelbert.
Engle tyskt, använt i Skåne sedan slutet av 1400-talet.
Ex: Engle Jepsson, levde på 1690-talet i Rögnaröd, Färingtofta. – SMP.
Enok hebreiskt (bibliskt).
I bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Erasmus äldre variant av Rasmus.
Erengisle tyskt; vanligt i Småland.
Erhard tyskt.
Erik nordiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Erland nordiskt.
Erling nordiskt.
Ernfrid tyskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Ernst tyskt.
Esaias grekiskt form av ett hebreiskt namn.
Belagt i Sverige från 1620.
Esbjörn nordiskt; vanligt i Jämtland och Västsverige.
Eskil nordiskt.
Eugen fransk form av latinets Eugenius, ursprungligen ett grekiskt namn.
Evald tyskt.
Even se Öven
Evert lågtysk form av Eberhard.

F

Fabian av latinets Fabianus.
Fader fornsvenskt, förekom i Sydsverige; sidoform: Fadder.
Fajer skånsk form av Fader.
Fale fornsvenskt, av äldre Fardhe; vanligt i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Faltin variant av Valentin.
Fardhe se Fale
Farman fornsvenskt.
Faste fornnordiskt; vanligt i Jämtland.
Felix latinskt.
Ferdinand tyskt.
Filip grekiskt.
Filpus fornsvensk form av Filip.
Finnvid fornsvenskt.
Florus maskulin form Flora.
Ex: Adam Florus Lilliecrona, född 1830 i Välinge, Skåne (EÄ IV:688).
Folke nordiskt; vanligt i Östergötland och Småland.
Folkvar tyskt, förekom i Skåne.
Ex: Folkvar Olofsson, f. 1660, i Svinön, Loshult, son till Olof Folkvarsson. – Hornby sid. 104, SMP.
Frans tysk form av latinets Franciskus.
Fredrik tyskt.
Frenne yngre form av nordiska Frände; vanligast i Skåne, främst Göinge.
Fridolf tyskt.
Fritjof nordiskt.
Frits tysk smekform av Friederich.
Frosten variant av Frösten; vanligast i norra Skåne och norra Östergötland.
Frände se Frenne
Frösten fornsvenskt; förekom i södra Östergötland.
Fullmo fornsvenskt, ursprungligen Folkmodh.
Ex: Fullmo Gustafsson (1613–83), skräddare och kyllersnidare i Stockholm, ägde stenhus vid Köpmansgatan (Svenska ättartal 1896, sid. 187–90). – Modéer sid. 54.

G

Gabriel hebreiskt.
Gamaliel hebreiskt.
Ex: frälsefogden Gamaliel Palmgren (1690–1756) i Frössvik, Oppeby sn, Östergötland, och klockaren Gamaliel Eriksson i Tjällmo, Östergötland (gift 1691), vilken var son till en präst.
Gammal fornsvenskt, ursprungligen ett tillnamn.
Modéer sid. 37.
Geffle se Givlög
Georg av latinets Georgius, ursprungligen grekiskt.
Jfr Jurgen, Jörgen och Örjan.
Gerhard tyskt.
Gerlak nordiskt (eller tyskt), förekom i Dalarna på 1500-talet.
SMP, Hornby sid. 105.
Germund nordiskt; vanligast i östra Götaland.
Geronymus se Hieronymus
Gert kortform av Gerhard.
Gertorn fornsvenskt; vanligast i Sydsverige, ibland skrivet Gerton eller Hjerton.
Gestil se Gästil
Gideon hebreiskt.
Gilbert germanskt.
Gilgen se Ilian
Gilius latinskt, ombildning av helgonnamnet Egidius.
Gillis svensk ombildning av franska Giles, latinets Gilius.
Gise nordiskt, förekom i Småland och Blekinge; variant: Gyse.
Enligt SMP enbart belagt i Småland på 1500-talet; Kjell Öhman meddelar att namnet också förekommer i Medelstads härad i Blekinge.
Gisle nordiskt; vanligast i Skåne och Småland, ibland i formen Gissel.
Givlög nordiskt, typiskt för Norrland, förekom på 1500-talet som Geffle och liknande.
Bottniska personnamn sid. 94. SMP.
Gjord fornsvenskt; förekom i många dialektala varianter: Djur, Gjohl, Gjöl, Gjur, Jurd, Jul, Jord.
Formen Djur förekom i Blekinge, främst i Edestad, Förkärla och Listerby socknar, enligt meddelande från Annika Otfors. Jul (Jull) förekom i Bohuslän och Dalsland.
Gofast se Gudfast
Gottfrid tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1620-talet.
Gotthard tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Gottskalk tyskt.
Jfr Gudska.
Govast, Govaster se Gudfast
Gregers svensk form av Gregorius.
Jfr Grels.
Gregorius latinsk form av ett grekiskt namn.
Jfr Gregers och Grels.
Grels yngre form av Gregers; vanligast i Norrland och Finland.
Grim nordiskt; förekom i Bohuslän.
SMP.
Grubbe nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Grubbe Jepsson, 1675–1710, i Ausås. – SMP.
Gude kortform av namn med förleden Gud-; förekom i Bohuslän.
Gudfast nordiskt, förekom i Dalarna och Jämtland.
Namnet har i Mellansverige förekommit i flera varianter: Govast, Gofast, Govaster, Gudvaster (ex: Gofast Mickelsson i Noret, Mora sn, Dalarna, som levde kring sekelskiftet 1600).
Gudlek nordiskt, förekom på 1500-talet i Dalsland och Ångermanland.
SMP.
Gudmund fornnordiskt.
Gudska tyskt, yngre form av Gottskalk, förekom i Skåne.
Ex: Gudska Ottosson född ca 1662 i Hög sn, son till Otto Gudskasson. En sonson till Gudska fick i Annelöv 1737 namnet Gudskaf (sannolikt har prästen påverkats av namnet Gustaf).
Gudvast(er) se Gudfast
Gullbrand fornsvenskt; vanligast i Västsverige.
Gulle smekform av Gullik (i äldre tider också för andra namn på Gud-, Gull-).
Gullik fornsvenskt, av äldre Gudhlek; vanligast i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Gumme smekform för Gudmund; vanligast i östra Småland och på Öland.
Gunbjörn nordiskt; förekom i Härjedalen.
Gunnar nordiskt.
Gunne nordisk kortform av namn på Gun- (t.ex. Gunnar), vanligast i Västsverige och i Skåne.
Ex: Gunne Pålsson, född 1683, i Torp, Välinge.
Gustav svenskt.
Guttorm fornnordiskt; vanligast i Härjedalen och Bohuslän.
Gyse se Gise
Gälar fornsvenskt (av äldre Gärdar); förekom i Svealand.
Gästil fornsvenskt, sannolikt av ett äldre Gästulv, endast känt från sydvästra Finland och Stockholm.
Ex: Gästil Olsson i Björsboda, Föglö sn, Åland, nämnd 1597–1605. – SMP.
Gödmar fornsvenskt, ursprungligen Gøtmar, förekom ganska allmänt 1650–1750 i nordvästra Skåne.
Ex: Gödmar Nilsson, 1711–84, i Skättekärr, Brunnby. – Modéer.
Göran yngre form av Örjan.
Götar nordiskt; vanligast i Västergötland och Bohuslän.
Göte nordiskt.

H

Habord svensk form av Hagbard; vanligast i Mellansverige, ibland stavat Habbol, Habor, Håbbol.
Haftor nordiskt (norskt), förekom i Dalarna och Härjedalen ännu på 1700-talet.
Hakvin av latinets Haquinus (= Håkan).
Halle kortform för namn på Hal- och smekform för Harald; förekom på Gotland.
Halsten nordiskt; vanligast i Värmland.
Halvard nordiskt; vanligast i västra och norra Sverige (särskilt Västerdalarna) och på Gotland.
Jfr Halvor.
Halvor norsk form av Halvard; vanligast i norra Bohuslän.
Hammen nordiskt (av äldre Hamund); förekom i Skåne.
Hampus smekform för Hans, torde återgå på ett forntyskt namn.
Belagt i Sverige från tidigt 1700-tal. Se också SAS 1988, sid. 127–30.
Hans ursprungligen tysk kortform av Johannes.
Harald nordiskt.
Harok svenskt, levde kvar på 1500-talet i Södermanland (Ytterselö).
SMP.
Hartman smekform för Hartvig.
Hartvig tyskt.
Jfr Hartman.
Havard nordiskt; levde kvar som Håvel och Håvål i Dalsland och Bohuslän på 1600-talet.
Heden nordiskt (äldre Hidhin).
1692 fick ett barn namnet i Tengene sn, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982). SMP.
Helge nordiskt; vanligast i Västsverige och Norrland i dialektala varianter som Helle, Hälje, etc.
Helmer tyskt, i bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Hemming nordiskt.
Hennike tyskt (ursprungligen en smekform för Johannes/Hans och Henrik, men i Sverige brukat som ett eget namn).
Förekom i Söderbärke sn, Dalarna, och Norberg sn, Västmanland, under 1500- till 1700-talet (SvA 243:280 och 2240). – SMP, Hornby sid. 109.
Henning tyskt.
Henrik tyskt; förekommer i många former: Hendrik, Hindrik, Hinder, etc.
Jfr Hennike och Hinse.
Herbert tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Herlek fornsvenskt.
Herlof fornsvenskt.
Herman tyskt.
Använt i Sverige sedan 1200-talet, under medeltiden främst av stadsbor. SMP.
Hermod nordiskt; förekom i Skåne.
Herse sannolikt en smekform för fornsvenska Hersten; förekom i Norrland.
Hidhin se Heden
Hieronymus grekiskt.
Ex: På 1500-talet fanns en Geronymus i Ström sn, Jämtland (SMP). I almanackan 30 september före 1901.
Hildebrand tyskt; förekom i norra Östergötland; sidoform: Hillebrand.
Ex: Hillebrant Hansson (1703–69), husbonde i Mangårda, Lye sn, Gotland (SvA 120:30). – SMP.
Hiller nordiskt, sannolikt av äldre Hilde; förekom i Skåne ännu på 1700-talet, ibland i formerna Hillert och Hillart.
Ex: Jöns Hillersson (Hillartsson), född ca 1698 i Viarp, Härslöv, hade en son Hiller, född 1734. - SMP.
Hindrik, Hinder se Henrik
Hinse tyskt, diminutiv till Henrik.
Hjerton se Gerton
Holger variant av Holmger; vanligast i Sydsverige.
Holmfast se Holvaster
Holmger nordiskt; förekom i flera varianter: Holger, Homger, Honger, Hollinger, Holing.
Holmvid se Holvid
Holsten nordiskt (av äldre Holmsten); vanligast i Östergötland och Bergslagen.
Holvaster nordiskt (av äldre Holmfast); förekom på Södertörn.
Holvid nordiskt, ursprungligen Holmvidh.
Förekom på Åland på 1500-talet, enligt Åländska handlingar 1530-1634, del II:1.
Homger, Honger se Holmger
Hubert tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Hugo tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Håbbol se Habord
Håkan nordiskt.
Hård nordiskt, levde kvar på 1500-talet i Dalarna och Västergötland.
Ex: Hård Ersson i Västermyckeläng, Älvdalen sn, Dalarna, nämnd i mantalslängd 1628. - SMP.
Håvel se Havard
Hälje se Helge

I

Ilian svensk form av tyska Gilgen, Ilgen, ombildning av Egidius.
Jfr Gilius och Gillis.
Inge nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ingebrekt variant av Engelbrekt som förekom i Härjedalen.
Typiskt för västra Härjedalen, där formen Engelbrekt inte förekommer. I bruk ännu på 1910-talet i Tännäs, enligt Sveriges dödbok.
Ingel nordiskt; yngre form för Ingjald och Ingolf.
Ingeman skånsk form av Ingemund.
Ingemar nordiskt; vanligast i Medelpad.
Ingemund nordiskt.
Ex: Ingemund Pålsson (1607-86), bonde i Råby, Håtuna sn, Uppland (SvA 245:64).
Inger se Ingvar
Ingevald nordiskt.
Ingjald se Ingel
Ingolf nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ingvar nordiskt; vanligast i Skåne i former som Ingor och Inger.
Isak bibliskt.
Isidor grekiskt.
I bruk i Sverige sedan 1800-talets början.
Israel hebreiskt; vanligast i Ångermanland.
Ivan rysk form av Johannes.
Äldsta belägg är från 1797, enligt Otterbjörk sid. 102.
Ivar nordiskt; skånsk sidoform: Iver.

J

Jakob hebreiskt; sidoformer: Jap(er) och Jåp(er).
Jfr Jeppe.
Jan kortform för Johan (av lågtyska Jahan); använt i skrift i Sverige sedan 1600-talet.
På 1700-talet kan personer omväxlande kallas Johan och Jan (och även Jean och Jaen).
Jap(er) se Jakob
Jarl nordiskt.
Äldsta belägg i nysvensk tid är från 1818.
Jasper se Jesper
Jeppe smekform för Jakob; varianter: Jeppa (i Skåne) och Jep.
Jeremias hebreiskt.
Jesper dansk form av tyska Jasper (samma namn som Kasper).
Joakim hebreiskt.
Jockum dansk och tysk form för Joakim.
Joducus se Jost
Joel hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1500-talet.
Joen sidoform till Johan (möjligen ibland också till Jon); vanligast på 1500- och 1600-talet.
Johan svensk form av Johannes, vanligt namn i hela Sverige.
Jfr Jan och Joen.
Johannes grekisk form av ett hebreiskt namn (Jochanan); många namn har sitt ursprung i detta namn: Johan, Jöns, Hans, John, Joen, Jan och Ivan (se dessa).
Jfr även Jonas.
John engelsk form av Johan.
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Jon för det mesta en kortform av Jonas, men kan under 1500- och 1600-talet ibland vara en sidoform till Johan (Joan, Joen).
Jfr Jonas.
Jonas grekisk form av ett hebreiskt namn (Jona); vanligast i Skåne och Norrland.
Namnet torde inte ha blivit allmänt hos allmogen förrän i slutet av 1600-talet och på 1700-talet. I äldre tid förekom det mest i kortformen Jon, som lätt förväxlas med Joen (av Johan). Sådana förväxlingar gjordes redan i samtiden, vilket ytterligare förvillar för forskaren. - Jfr Jon.
Jonatan hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Jord se Gjord
Jordan germanskt; förekom i Värmland.
Josef hebreiskt.
Josias hebreiskt.
Jost variant av grekiska Joducus.
Hornby sid. 114.
Jul se Gjord
Julius latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Jurd se Gjord
Jurgen tysk form av Georg.
Justus latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Jåp(er) se Jakob
Järle fornsvenskt.
Jöns svensk form av Johannes.
Jfr Jösse.
Jörgen dansk form av Georg.
Jösse smekform för Jöns.

K

Karl nordiskt.
Karsten lågtysk form av Kristian; skrivs ibland Kasten.
Kasimir oklart ursprung (polskt?).
Ex: kaptenen Kasimir Vilhelm Lilliecrona, född 1718, var uppkallad efter prinsen av Hessen-Homburg som bar honom till dopet (EÄ IV:685).
Kasper tysk sidoform till Jasper (Jesper), ursprungligen ett persiskt namn.
Kersten [tj-] sannolikt en form av Kristian; förekom i Skåne.
Kettil nordiskt; vanligast i Västergötland.
Kjell yngre form av Kettil; vanligast i Jämtland och Skåne.
Kjellar fornsvenskt; vanligast i Västergötland och Värmland.
Ex: Kjellar Svensson (1703-84), hemmansägare i Stubberud, Älgå sn, Värmland (SvA 223:62).
Kjellbjörn fornsvenskt.
Kjellmund fornsvenskt.
Kjellvast fornsvenskt (av äldre Kjellfast).
Klas tysk kortform av Nikolaus.
Klemet latinskt (av Klemens); vanligt i Norrland och länge ett populärt lapskt förnamn.
Knut nordiskt.
Konrad tyskt.
Jfr Kort och Kurt.
Konstantin latinskt.
Korfits latinskt, förekom i Skåne.
Ex: Korfits Jöransson, 1674-1756, i Mölleläge, Brunnby. Vanligt inom adeln, arvnamn inom ätten Beck-Friis (stavat Corfitz). - Hornby.
Kornelius latinskt; vanligast i Västsverige och Skåne.
Kort lågtysk form av Konrad.
Jfr Kurt.
Krispin okänt ursprung (tyskt?).
Ex: Johan Krispin von Schwartzenhoff (1685-1738), löjtnant (EÄ VII:90). I almanackan 25 oktober före 1901.
Kristen sidoform till Kristian; vanligt i Bohuslän och Skåne.
Kristiern äldre sidoform till Kristian
Kristian av latinets Christianus.
Jfr Kersten, Kristen, Kristiern.
Kristman fornsvenskt.
Kristofer ursprungligen grekiskt.
Krok nordiskt, förekom i Skåne, Blekinge och Bohuslän (ibland stavat Krog).
Ex: Länsmannen Krok Olofsson i Kyrkefjäll, Klövedal sn (Bohuslän), död ca 1626 (SvA 98:622).
Kruse okänt ursprung, endast känt från Färgaryd i Småland.
Ex: Kruse Bengtsson i Sonhult, Färgaryd (gift 1696) och dennes son Per Krusesson, född 1708 (SvA 239:116).
Kurt yngre form av Kort, brukad i Sverige från mitten av 1700-talet.
Käll- se Kjell-
König tyskt; vanligast i övre Norrland.
Ex: Birkarlen König Olofsson i Umeå, far till ärkebiskop Petrus Kenicius, född 1555. - Modéer sid. 89.

L

Lage nordiskt; vanligast i Småland.
Lambert tyskt.
Lambrekt äldre variant av Lambert, förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet.
Lars svensk form av latinets Laurentius.
Lave nydansk form av Lage; vanligast i Sydsverige.
Leander grekiskt.
Äldsta belägget är från 1780.
Leckard latinisering av Lek, en äldre form är Lechardus.
Äldsta belägget är från 1683.
Lek fornsvenskt; förekom i västra Värmland.
Lennart lågtysk form av Leonhard.
Leo latinskt.
Belagt i Sverige från mitten av 1700-talet.
Leonard tyskt.
Levin tyskt.
Belagt i Sverige från 1640-talet, i almanackan på 1600-talet.
Libert tyskt, förekom i Skåne.
Ex: Libert Jakobsson, 1690-talet, klockare i Norra Rörum. - Hornby sid. 116.
Lindorm nordiskt.
Linnar dialektal form av Lindorm; vanligast i Västergötland.
Linus latinskt.
Loe sannolikt svensk form av Louis och inkommet till Sverige med valloner.
Ex: Loe Persson, född 1760, kolare vid Galtströms bruk, Medelpad.
Louis fransk form av Ludvig.
Belagt i Sverige från 1640-talet.
Lorens tysk form av latinets Laurentius (= Lars).
Love svensk nybildning från slutet av 1700-talet.
Ludvig tyskt.
Ex: Ludvig Ingemundsson (1662-1720), bonde i Råby, Håtuna sn, Uppland (SvA 245:32).
Lukas grekiskt.
Lyder tyskt.
Lövert sannolikt tyskt.
Ex: Häktmakaren och borgaren i Linköping Lövert Johansson dömdes 1709 vid hammartinget vid Norrköpings mässingshammare för stöld. Samma person fick 1696 en son Peter i Hjo stad, Västergötland.

M

Magnus latinskt.
Jfr Måns.
Malakias bibliskt, vanligt i Finland.
Ex: Malakias Göransson, född 1767 i Bötom, Lappfjärd, Österbotten (HisKi). I almanackan 8 februari före 1901.
Malkolm keltiskt.
Malte danskt (tyskt).
Manne fornsvenskt; förekom i Skåne; i senare tid också smekform för Emanuel, Manfred, etc.
Marius latinskt.
Markus latinskt.
Markvard tyskt, förekom bland bergsmän i Kopparbergslagen på 1500- och 1600-talet (bland annat i ätten Stiernhielm).
Marsilius troligen latinskt.
Ex: Marsilius Persson i Lövvik, Sund sn, Åland, nämnd 1557-60 (Ål. handl. II:1).
Martin av latinets Martinus.
Mats svensk form av Mattias; mycket vanligt, särskilt östra Sverige; i Skåne dominerar formen Mattis.
Matteus latinsk form av samma namn som Mattias.
Mattias hebreiskt.
Jfr Mats och Matteus.
Maurits av latinets Mauritius.
Melker hebreiskt.
Mickel svensk form av Mikael.
Mikael hebreiskt.
Jfr Mickel.
Modvig sannolikt tyskt.
Ex: Avskedade dragonen Modvig Gripenfeldt dog 1803 i Huddunge sn, Västmanland, och glasföraren Modvig Laurin avled 1820 i Vissefjärda sn, Småland.
Moses bibliskt; vanligast i Norrland och bland judar.
Måns svensk form av Magnus.
Mårten svensk form av Martin; vanligast i Norrland och Skåne.

N

Nanne fornsvenskt, kortform av Nannulf.
Napoleon italienskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet (Georg Carl von Döbeln var först i Sverige med att uppkalla en son efter den franske kejsaren).
Natanael hebreiskt.
Ex: Natanael Olofsson, 1725-91, bonde i Krångede, Ragunda sn, Jämtland.
Niklas av äldre Nikolaus.
Nikodemus grekiskt.
Nikolaus grekiskt.
Jfr Klas, Niklas och Nils.
Nils svensk form av Nikolaus; mycket vanligt i så gott som hela Sverige.
Njord av omstritt ursprung.
Noak bibliskt.
Ex: hustru Maria Noaksdotter avled 1716 i Slättberg, Orsa sn (Dalarna), 56 år. Möjligen var hon av vallonskt ursprung, enligt meddelande från Torbjörn Näs.

O

Odert tyskt.
Offe nordiskt, kortform av namn på -olf, -ulf, förekom i Sydsverige.
Ex: Nils Offesson, född 1724, bonde i Maglehem, och Offe Johansson, 1632-1712, i Oredstorp, Norra Rörum. - Hornby.
Ola skånsk och västsvensk form av Olof.
Olaus latinsk form av Olof.
Ole dansk-norsk form för Olof; vanligast i Bohuslän.
Oliver franskt.
Olof nordiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Jfr Ola, Olaus och Ole.
Ored skånskt.
Orm fornsvenskt.
Ormar nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Ormar Svensson, 1587-1668, i Boarp, Osby. - Modéer.
Oskar engelskt, sannolikt av keltiskt ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Ossian keltiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Otte fornnordiskt, kortform av bland annat Ottar, förekom i Kopparbergslagen och Jämtland ännu på 1600-talet.
Otto tyskt.
Ove danskt (motsvarar svenska Åke); förekom i Skåne.

P

Palle yngre form av Palne.
Hornby sid. 120.
Palne nordiskt, av äldre Palni(r), förekom i Skåne.
Ex: Palne Nilsson, nämnd 1742, i Kärra, Strövelstorp sn, Skåne. - Hornby sid. 120.
Pascalis se Påske
Patrik engelskt.
Paul tysk och fransk form av latinets Paulus, gängse i Sverige sedan 1600-talet.
Jfr Pål och Påvel.
Peder fornsvensk (och dansk) form av Petrus.
Per svensk form av Petrus; mycket vanligt i hela Sverige.
Pet(t)er nysvenska former av Petrus; varianterna Petter och Peter är dialektala skillnader.
Petrus grekiskt.
Jfr Peder, Per och Pet(t)er.
Polykarpus latinsk form av ett grekiskt namn.
Hornby sid. 121.
Pontus latinskt (eller möjligen grekiskt), använt i Sverige sedan början av 1600-talet.
Hornby sid. 121.
Prebjörn vendiskt, motsvarar danska Preben, förekom i Skåne.
Ex: Prebjörn Augustinsson, f. 1701, son till Augustin Prebjörnsson i Ängelholm. - Hornby sid. 121.
Pål svensk form av Paul(us).
Påske nordisk form av latinets Pascalis; vanligast i Bohuslän.
Hornby sid. 121.
Påvel svensk form av Paul(us).
Pähr, Pär se Per

R

Rafael hebreiskt.
Ragvald nordiskt (av äldre Ragnvald).
Jfr Ral och Raval.
Ral kortform av Ragvald; förekom på Vikbolandet.
Ramund fornsvenskt; vanligast i Östsverige.
Rasmus grekiskt; vanligast på Gotland och i Bohuslän.
Raval kortform av Ragvald.
Rear västsvensk variant av norska Reidar; variant: Reer.
Reimund tyskt.
Reineke smekform för Reinhard.
Reinhard tyskt.
Jfr Reineke.
Reinhold tyskt; variant: Renholt.
Rikard tyskt; vanligast i Jämtland, stundom stavat Rekard, Rekål.
Roar fornsvenskt namn som levde kvar i Dalarna på 1500-talet.
Meddelande från Torsten Berglund.
Robert tyskt.
Roel norskt, av Roald, i bruk i Härjedalen på 1700- och 1800-talet.
Ex: Roel Persson, född 1810 i Vemdalen sn, skattebonde i Buskan (SvA 203:2).
Roger engelskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Rol kortform av Rolf eller Rolof.
Roland tyskt.
Rolf nordiskt (av äldre Rodulf och Rodlef) eller lågtyskt (av Rudolf).
Rolof lågtysk form av Rudolf.
Ruben hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Rudolf tyskt (av äldre Hrodulf).
Jfr Rolf och Rolof.
Rutger tyskt.

S

Sakarias hebreiskt.
Sakris sidoform till Sakarias.
Salmund nordisk form av Salomon.
Salomon grekiskt form av ett hebreiskt namn.
Samson hebreiskt; förekom i Jämtland och Blekinge.
Samuel hebreiskt.
Sander kortform till Alexander.
Sante fornsvenskt kortnamn till Alesant (= Alexander) eller Finzant (= Vincent).
Sasser smekform för Assar, använd i Skåne.
Sebastian grekiskt.
Sebbe kortform av Sebjörn.
Ex: Sebbe Larsson i Boda, nämnd vid Mora ting 1548 (Dalarnas domb I:AI:1).
Sebjörn fornsvenskt, möjligen av äldre Sigbjörn.
Ex: Sebjörn Nilsson i Nusnäs, nämnd vid Mora ting 1548 (Dalarnas domb I:AI:1). Jfr Sebbe. - Otterbjörk sid. 122.
Sefast fornnordiskt (möjligen av äldre Sigfast), förekom i Dalarna och Jämtland.
Seger norrländsk form av Sigurd.
Segol västsvensk form av Sigurd.
Selius oklart ursprung (latinskt?).
Ex: Anian Selius Jubel, född 12 nov 1817 i Lidköping, Västergötland. Jfr Celius.
Semming oklart ursprung, förekom i Härjedalen.
Serva franskt (troligen av Gervais), inkom till Sverige med valloner.
Namnet förekom i Lungsund och Kroppa i Värmland i början av 1700-talet. Ex: Serva Eriksson, mantalsskriven 1691 i Lillefors, Kroppa sn, vallonättling och hammarsmed.
Set hebreiskt.
Sevast se Sefast
Seved nysvensk form av Sigvid.
Severin latinskt.
Sibbe fornsvensk smekform av Sigbjörn.
Sibbjörn se Sigbjörn
Siffer äldre, dialektal sidoform till Sigfrid.
Sigbjörn nordiskt; förekommer ofta i formen Sibbjörn.
Jfr Sebbe, Sebjörn och Sibbe.
Sigfrid tyskt.
Jfr Siffer.
Sigge smekform för namn på Sig-.
Sigleif nordiskt; förekom på Gotland.
Sigmund nordiskt.
Sigurd nordiskt.
Jfr Seger och Segol.
Sigvard nordiskt (germanskt).
Jfr Sivert.
Sigfast se Sefast
Sigvid se Seved
Simon grekisk form av hebreiska Simeon.
Sivert sidoform till Sigvard; vanligast i Bohuslän och Dalsland i många varianter: Sivar, Sivard, Siver.
Sixten fornsvenskt, av äldre Sigsten.
Sjul av äldre Sjurd, en form av Sigurd, främst brukad i Norrland.
Sjunne fornsvenskt; vanligast i Skåne.
Skarel okänt ursprung, förekommer (enbart?) bland samer.
Ex. Skarel, född 1704 i Kall sn, Jämtland, son till lappen Olof Torkilsson och Marin Jonsdotter. - Acta Genealogica I (1996), sid. 38.
Skåning oklart ursprung, förekom i Skåne.
Ex: Skåning Olofsson, 1680-1740, i Väsmanstorp, Riseberga.
Somman oklart ursprung (nordiskt?), förekom i Konga härad i Småland till mitten av 1800-talet.
Sone sidoform till Sune; vanligast i Skåne och Blekinge i olika varianter som Såne, Sånne, Söne.
Spjälbo variant av fornsvenska Spjälbode, förekom i Västerbergslagen på 1600-talet.
Ex: Spjälbo Persson, död 1629, i Persbo, Grangärde sn, Dalarna. Jfr Spjälle.
Spjälle smekform för fornsvenska Spjälbode; typiskt för Norrland.
Jfr Spjälbo.
Staffan nordisk variant av latinets Stephanus.
Stefan latinskt namn av grekiskt ursprung.
Stellan ovisst ursprung.
Sten nordiskt; vanligast i Norrland.
Ex: Sten Persson, död 1788, bonde och smed i Hede sn, Härjedalen (SvA 202:14).
Stenbjörn fornsvenskt, förekom i Dalarna på 1500-talet.
Stenkil nordiskt; förekom i Skåne.
Storbjörn se Styrbjörn
Stricker* nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Stricker Svensson, 1673-1741, i Eket, Norra Rörum.
Strånge nordiskt, möjligen danskt, av äldre Strange; förekom i Uppland och Blekinge samt i Dalarna (där i formen Strångel).
Se Släkt och hävd 1969 sid. 247-48.
Sture svenskt.
Använt som förnamn sedan mitten av 1700-talet.
Styrbjörn fornsvenskt; ibland skrivet Storbjörn, Störbjörn.
Störje yngre form av fornsvenska Styrger; förekom i Småland.
Sundvis sannolikt nordiskt (norskt?), förekom i Jämtland.
I bruk ännu på 1920-talet, enligt Sveriges dödbok.
Sune fornsvenskt; vanligast i östra och södra Götaland.
Svante svensk kortform av vendiska Svantepolk.
Sven nordiskt; mycket vanligt namn, särskilt i Syd- och Västsverige.
Svenning nordiskt (svenskt), förr vanligt i Västsverige.
Ex: Svenning Jonsson (1713-73), gästgivare i Öreryd, Småland (SvA 247:36).
Sverker svenskt.
Sverkil variant av Sverker, vanligast i Hälsingland.
Sylvester latinskt.
Såne se Sone
Söffring dansk form av Severin, av latinets Severinus.
Jfr Sören.
Söne se Sone
Sören yngre form av Söffring; vanligast i Syd- och Västsverige

T

Tage nordiskt (danskt) namn; vanligast i Skåne.
Teodor grekiskt.
Teofil grekiskt.
Teus kortform för Matteus.
Tideman tyskt, smekform av Didrik.
Namnet har funnits i Norden sedan medeltiden och inkom sannolikt först till städerna med tyska handelsmän, varpå det i en del bygder spred sig till allmogen, dock utan att någonstans bli särskilt vanligt; det har i formen Timan levt kvar till våra dagar i Vinslöv i Skåne.
Tidik, Tidrik se Didrik
Timan se Tideman
Timoteus grekiskt.
Ex: Timoteus, född 1820 i Borgnäs, Nyland, son till en skomakare (HisKi). I almanackan 9 maj före 1901.
Tobias grekisk form av ett hebreiskt namn.
Tol dialektal form av Tord.
Tolf fornsvenskt (av äldre Torulf).
Tolle fornsvensk smekform för Torlef; vanligast i Bohuslän.
Tomas grekiskt.
Torbjörn nordiskt; vanligast i Västsverige.
Tord nordiskt (av ett äldre Thorfridh).
Tore nordiskt (av ett äldre Thorir).
Torfrid se Tord
Torger nordiskt; förkom i Bohuslän.
Jfr Törje.
Torkel nordiskt (av äldre Torkettil).
Torla oklart ursprung (nordiskt?), förekom i Skåne.
Ex: Torla Oredsson, nämnd 1651, i Gräsljunga, Visseltofta.
Tormar nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Tormar Tulesson, levde i början av 1700-talet i Filborna, Helsingborg, och hans son Tulson Tormarsson.
Torsten nordiskt.
Torvald nordiskt.
Torvid se Tove
Toste smekform för Torsten.
Tove smeknamn för namn som Torvald och Torvid.
Troed sidoform till Trued.
Tron nordiskt; sentida variant av Trond, förekom i Härjedalen och Bohuslän.
Trotte nordiskt; vanligast i Värend.
Trued skånsk form av fornsvenska Torgot.
Jfr Troed.
Truls skånsk kortform av fornsvenska Torgils.
Tue se Tuve
Tule kortform av namn på Tor- med en efterled som börjar på l (t.ex. Torleif, Torlak och Torleg), förekom i Skåne.
Ex: Tule Nilsson, 1641-97, i Riseberga); variant: Tulle; jfr Tolle. - Modéer.
Tulson förekom i södra Småland och norra Skåne (Göinge).
Ture sidoform till Tore.
Tuve sydsvensk form av Tove; namnet förekommer på 1600-talet ofta i in danska form Tue.
Tyke nordiskt (danskt).
Tyko latinisering av Tyke.
Tyres dialektal form av fornsvenska Tyrgils (variant av Torgils).
Tönnes tyskt, kortform av latinets Antonius; en äldre form är Tönius.
Töres dialektal form av fornsvenska Tyrgils.
Törje dialektal form av Torger.
Törne nordiskt, av fornsvenska Thyrnir, förekom i Västergötland och Småland.
Ex: frälsefogden Törne Andersson i Södersjö, Lofta sn, Småland, död på 1690-talet. (J.A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 4:e delen, sid. 183)

U

Ubbe smekform för Ulf, förekom i Sydsverige.
Ex: Ubbe Nilsson, levde på 1690-talet i Frösboholma, Vittsjö sn, Skåne.
Udde fornsvenskt.
Ex: Udde Bengtsson (Örnflycht) död 1602/05 (SvA 217:650).
Ulf fornsvenskt.
Ulrik tyskt.
Une fornsvenskt; vanligast i Norrland.
Modéer sid. 69.
Unge, förekom i Skåne, sannolikt samma ursprung som Gammal.
Ex: Unge Tuvesson, 1631-99, i Brandsberga, Riseberga.
Uno latinisering av Une.
Urban latinskt.

V

Valdemar ryskt.
Valentin latinskt.
Valfrid tyskt.
Valter tyskt.
Vanik möjligen en form av Vernik, förekom i Norrland, främst bland samer.
Ex: Vanik Arvidsson (1736-1809) i Häggsjön, Åsele sn, Lappland.
Vaste kortform av fornsvenska namn på -vast (äldre -fast); förr vanligt i Östergötland.
Velam se Vilhelm
Ventsel slavisk kortform av Wenceslaw.
Verner tyskt.
Vernik diminutivform av Verner; förekom i Gästrikland och Dalarna.
Jfr Vanik.
Veste nordiskt, av äldre Veseti, Visäte, länge i bruk i Skåne.
Ex: Veste Olofsson, 1668-1736, i Farstorp, Riseberga sn, Skåne.
Viar nordiskt (säkerligen av äldre Vidar), förekom i Skåne.
Ex: Viar Nilsson, levde på 1670-talet i Stubbarp, Brunnby); variant Vier.
Vibjörn fornsvenskt; förekom i Östergötland.
Vidik tyskt, förekom bland bergsmanssläkter i Västerbergslagen under 1500- till 1800-talet och i prästsläkter i Västerås stift (t.ex. Harkman); varianten Vidrik förekom också i Sverige (används ännu Sønderjylland i Danmark).
Ex. i Svenska ättartal, 1894, s 222ff, SvA 243:894). - Hornby sid. 130.
Vifast fornsvenskt; förekom i Hälsingland ännu på 1600-talet.
Ex: Bonden Vifast Persson, Höjen nr 3, Rengsjö sn, levde under 1600-talets andra hälft.
Viktor latinskt.
Vilhelm tyskt; vanliga former i äldre tid varVillam och Velam.
Vilken tyskt; förekom i Norrland och Dalarna.
Villam se Vilhelm
Vimund fornsvenskt, fanns ännu på 1700-talet i Östergötland; en syd- och västsvensk sidoform var Vämund.
Ex: Vimund Birgersson (1732-1803) i Misterfall, Kisa sn, Östergötland (SvA 233:56).
Vincent latinskt; förekom i Norrland och bland vallonska släkter.
Vinnan sannolikt samma namn som danska Vigand av latinska Venantius; förekom i Blekinge (Medelstads härad).
Ex: Vinnan Persson, 1686-1758, i Sörby, Ronneby sn, Blekinge. - Hornby sid. 130.
Vitus latinskt (helgonnamn).
Förekom i Nättraby och Listerby i Blekinge på 1600- och 1700-talen, enligt meddelande från Annika Otfors. Ex: Vitus Andersson, Trossöbonden som trotsade Karl XI. Vidare arvnamn inom i präst- och upptäcktsresandesläkten Bering. I almanackan 15 juni före 1901. - Hornby sid. 131
Vivast se Vifast
Vollemar variant av Valdemar; förekom i Göinge i Skåne.
Vollrat tyskt.
Volmar lågtysk form av Valdemar.
Volter lågtysk form av Valter.

Y

Ygge yngre form av Ödger; förekom i Småland och Södermanland; variant: Ygger.
Yngve nordiskt.
Z-, se S-

Å

Åbjörn nordiskt; vanligast i Småland.
Åke nordiskt; vanligast i södra och sydöstra Sverige.
Åne(r) se Anund
Årad förekom i Skåne (ej att förväxla med Ored).
Ex: Årad Bengtsson, 1675-1719, i Nedre Glumslöv.
Åsle smekform för nordiska Aslak och Aslev; förekom i Småland.
Åsmund nysvensk form av Asmund.
Åstrad nordiskt; vanligast i Skåne.
Åsvid fornsvenskt (av nordiska Asvid), förekom i Norrland på 1500-talet.
Modéer sid. 69.

Ä

Ärnbjörn se Ebbe och Embjörn

Ö

Ödger fornsvenskt.
Jfr Ygge och Ögge.
Ögge yngre form av Ödger; förekom i Småland (Möre).
Öjar nordiskt; förekom i östra Götaland.
Öjvind se Önne och Öven
Önne yngre form av fornsvenska Önd(er), ursprungligen Ö(j)vind; förekommer i många stavningar: Öne, Önde och Önnert.
Örjan fornsvensk form av lågtyska Jurian, Jurien, en sidoform till Georg.
Jfr Göran.
Östen nordiskt; vanligast i Norrland.
Öven dialektal form av fornsvenska Ö(j)vind, förekom på 1600-talet och 1700-talet i Värmland (Järnskog och Karlanda), emellanåt stavat Even (jfr norskans Ejvind).
- Modéer.
Övid nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ex: Övid Jönsson (1645-1716) i Skog, Vist sn, Östergötland.