På flygande fot i USA

Tisdag 15 oktober 1996
Lämnade Arlanda mitt på förmiddagen, kom till Chicago vid deras lunchdags, och forsatte efter några timmar till Minneapolis/St Paul, dit jag kom vid fyra på eftermiddagen. Sju timmars tidsskillnad gör att det ialla fall känns som sen kväll eller senare ändå, så taxi till hotellet verkade vara en god idé. Hotellet visade sig ligga i närheten av St Pauls (eller Minnesotas) Capitolium. Ringde vänninnan Phyllis Pladsen och kollade morgondagens arrangemang, och allt var i ordning. Sedan: Sova, sova, och så vaknade man vid fyrasnåret på morgonen (deras tid), men det var ju bara att stoppa huvudet i kudden en stund till.

Onsdag 16 oktober
Frukost på hotellet, mycket att välja på men inget som verkade riktigt lockande, har litet svårt för stekt skinka och potatis på morgonkvisten. Bestämde mig till slut för "a short stack of pancakes", tjocka amerikanska pannkakor med smör och lönnsirap. Smakade bra med juice till. Vid tiotiden dök Fran Hillier och JoAnn Coombs upp, två entusiastiska medlemmar av The Swedish Group, den lokala svenska släktforskarföreningen, och tog mig ut på stan, d.v.s. St Paul. Vi tog en buss ner från Capitolium, och gick runt och beundrade de byggnader som fanns kvar från tidigare epoker, d.v.s. sekelskiftet.I stadens stadshus fanns en stor staty av Carl Milles, och den föreställde en indian, rökande fredspipa. Den måste ha varit bortåt 8 meter hög. En trevlig dag på stan, helt enkelt.

På kvällen hem till Phyllis, som flaggade svenskt, och bjöd på knytkalas. Där var ett antal medlemmar i svenska gruppen, och det fanns mycket att prata om.

Torsdag 17 oktober
På förmiddagen vågade jag mig på att ta bussen ner till stan och gick på egna äventyr i de s.k. skyways, en förträfflig sak, som skulle kunna finnas här med, nämligen inbyggda gångvägar mellan affärshusen, en trappa upp, och med mängder av stora och mindre affärer, banker och annat att titta på. Bl.a kunde man klippa håret för halva priset mot i Sverige.

På eftermiddagen gick jag från hotellet till Minnesota Historical Society i närheten, som huserar i en nybyggd mycket imponerande byggnad, det största allmännyttiga bygge som kommit av stapeln sedan Capitolium byggdes 1905. Här finns stora utställningsutrymmen med flera intressanta permanenta utställningar, men även gott om plats för tillfälliga arrangemang. På mellanplanet ligger forskaravdelningen med ett rymligt och välförsett bibliotek, och ett stort mikrofilmsläserum, som även innehöll välbekanta forskarna Jim och Paula Warren.

I bottenvåningen finns café, museishopar och föreläsningssal. Konferensen "The Swedes in the Twin Cities" skulle börja vid femtiden, men caféet stängde tyvärr redan vid tretiden, så där blev inget kaffe och smörgås.

Men det fanns några automater, så man kunde överleva tills kvällens mottagning. Allteftersom strömmade konferensdeltagarna till, och från svensk sida syntes t.ex. Harald Runblom och Lars Ljungmark, och församlingens nestor, Nils William Olsson. För de som var med i Växjö, kan ju också nämnas att Arnold Barton var en av huvudtalarna.

Efter att inledningsföreläsningen hållits (ett mycket kort referat av en del av föreläsningarna kommer så småningom i ShF), for alla uppför kullen (St Paul är byggt på sju kullar) och gick på mottagning på James J. Hill House, det magnifika residenset för denne jänrvägskung. det lär ha varit han som sade "Ge mig snus, svenskar och brännvin, och jag ska bygga en järnvägin i helvetet". Här fanns det mat och dricka, och personalen visade sig vara svenska studenter från något av universiteten i närheten. Här invigdes också en utställning av svensk-amerikanska målare, och en liknande utställning har just invigts på Millesgården i Stockholm, allt i Migrationsårets tecken.

Fredag 18 oktober
Föreläsningar hela dagen, och dessemellan knytande av nya och återknytande av gamla kontakter, givande. När det var slut för dagen, tyckte några av mina vänner att jag inte kunde lämna trakten utan att ha besökt The Megamall, vars officiella namn är Mall of America. Så vi for iväg till Bloomington och åt middag hos den vänliga Jenny Weatherby, och sedan till detta enorma köphelsicke. Megamall är en enorm byggnad, kvadratisk, med ett jättevaruhus i varje hörn, och långs sidorna ligger sedan ett otal specialaffärer i tre våningar. I anläggningens centrum finns bl.a. ett fullfjädrat nöjesfält med berg-och-dalbana, forsränning och annat. Här finns Snobbens lekcentrum och Legolandsavdelning och oerhört mycket annat, och överst ett otal biografer. Eftersom det snart är Halloween, som firas grundligt här, så var det mesta försett med spökstämning och läskiga ansiktsmasker. Tydligen är The Megamall ett sådant dragplåster att det går charterresor frånEuropa hit, vilket verkar litet överdrivet. Jag handlade lösnosar till barnbarnen, kan ju vara trevligt att få ett litet lejon i familjen. I en affär fanns en liten bok, betitlad "The Total Book of Swedish Knowledge", som visade sig var fylld med tomma blad.

Lördag 19 oktober
Mera föreläsningar.

På kvällen kryssning på Mississippi med flodångare, mendet var så mörkt att det inte var mycket som syntes av stränderna, utan man fick nöja sig med städernas ljus, god mat och trevligt sällskap. Musik var det också, omväxlande fiol och dragspel, och vid närmare eftertanke var det en underlig situation att sitta i en flodångare på Mississippi och lyssna på Gärdebylåten och Avestaforsens brus.

Söndag 20 oktober
Avfärd mot väster. Från St Paul vid halvtio på morgonen och framme i Seattle några timmar senare. Där fick jag leta mig fram på flygplatsen och åka med tre små tunnelbanor för att hamna på rätt terminal för att komma till dagens slutmål, Pasco i östra State of Washington. Till Pasco var det ett ganska litet flygplan, men det gick ju bra det med.Vädret var klart och man kunde se det ovanliga landskapet. Det är ganska torrt med litet nederbörd i trakten, så det växer ingen skog på många ställen. I stället är bergen täckta med låga buskar, som gör att på håll ser de ut som att de är klädda med heltäckningsmatta. Detta är jordbruksland och man producerar stora mängder vete och ärtor.

I Pasco blev jag mött av min väninna Gilberta Lieuallen, med förfäder från Hamneda i Småland och Edsvära i Västergötland, och så åkte vi vidare mot Adams i Oregon, en liten stad på ca 250 innevånare, mitt i cowboy-landet. Någon mil västerut ligger Pendleton, där man årligen håller en stor Västernfest med rodeo och alltihopa. Här finns också Umatilla-indianernas reservat m.m.

Måndag 21 oktober
Gilberta och jag startade på förmiddagen för att åka upp i bergen till den "gamla" guldgrävarstaden Baker City, och titta på en utställning om The Oregon Trail. Omkring 1850 började initiativrika, äventyrslystna och landhungriga familjer söka sig mot de "obefolkade" (indianerna var ju där) områdena i väster. Och för att komma dit måste man packa sin prärieskonare och bege sig till Independence i Missouri i slutet av april, och där ansluta sig till något sällskap som skulle ge sig ut på The Trail. The Trail gick från Missouri till Oregon City och var 2000 miles långt, och gick alltså över i stort sett obanade vägar genom skogar, över prärien och över Klippiga Bergen. Det är svårt att tänka sig de enorma svårigheter de måste ha mött, och de problem som naturligtvis uppstod, t.ex. om oxarna, dragdjuren, dog, eller matförrådet tog slut. Men sammanslutningen var stor mellan folket på The Trail och alla hjälptes åt, och ofta var indianerna till stor hjälp. Trafiken på The Oregon Trail verkar ha varit störst under tiden före 1870, och det var antagligen inte särskilt många svenskar som gav sig ut på denna resa. Senare kom ju järnvägarna och gjorde livet lättare för alla som ville "Go West"!

Tisdag 22 oktober
Det regnade hela dagen, och stundtals inte helt måttligt. Så dagen tillbringades med att mata in Gilbertas svenska anor i Disgen, och så litet nätsurfing, kul att kunna sitta så långt bort i världen och läsa "Rötter", och se om det hänt något särkilt hemma.

Onsdag 23 oktober
Mest turistande i Adams och Pendleton. Lunch intogs på Adams kommunikationscenter, den lokala affären. Där samlas tydligen farmarna tidigt på morgonen och tar sig en kopp "kaffe" (det är så svagt att ingen svenska kallar det rättoch slätt kaffe), och diskuterar dagens händelser, och nu är det val på gång, så det finns en del att tala om.

Så långt har jag kommit på min resa, i morgon vidare till en annan svenskättling, Beverly O'Connor, med anor i Tjust, i Portland, och sedan på söndag till slutmålet, Salt Lake City och mormonernas stora bibliotek. Vi får se om jag kan skicka en rapport därifrån.