Kring Retziussläktens äldre led

Av Sune Lindqvist, Upplandsgatan 58, 113 28 Stockholm

På sistone har några inlägg i ÖGF-Lövet ägnats släkten Retzius’ (Bränntorpssläktens) ursprung och äldre led. Denna kultursläkt med storartad blomning under 1700- och 1800-talen, stammar som bekant från Horn i Östergötland, och är känd sedan 1500-talet.

Intresset här i tidskriften har haft anknytning till handskriften B 107 i Linköpings stiftsbibliotek, ”Stemmatographia Retziorum atque Wangeliorum eller Min ätt åg härkåmst till fädernes- åg mödernes-raderne, af mig sielf undertechnad fattad åkk skrifwen åhr effter Christe födelse ett tusen sexhundrade nittiotre”, författad av kyrkoherdesonen från Vånga Johan Retzius (1668-1758), sedermera adlad Rosenstolpe och död som vicepresident i Svea hovrätt (i det följande nämnd JR).

I Linköpings-bibliotekets handskrift B 108 finns också en av Retzius/ Rosenstolpe skriven förlaga till ett parti av skriftens första del, den som behandlar släkten Retzius och JR:s fäderne. Det bör också nämnas att sedan JR 1693 avslutat arbetet med sin släktskrift B 107 överantvardade han skriften till sin bror, kyrkoherden i Vånga Israel Retzius (1660-1717), som gjorde en del ändringar och tillägg i den ursprungliga texten och tillfogade notiser som avser tiden 1693-omkr. 1710. Israel är själv upphovsman till en handskrift, Piorum otia (cod. Linc. T 209), med bl. a. en del släktanteckningar.

Den som skriver dessa rader har ägnat en hel del intresse åt JR:s verk. (En kortfattad presentation har getts i Linköpings biblioteks handlingar, N. S., 15, 1995.) En endast delvis fullföljd tanke har varit att under jämförelse med och utnyttjande av andra källor sammanställa uppgifter om de över hundratalet skilda släkter som figurerar i JR:s redovisning av sina anor och dessas avkomlingar, i första hand hans rena fäderne- och mödernesläkter.

De många uppgifter JR:s släktskrifter lämnar är av varierande utförlighet; flertalet av dem som kan kollationeras med andra källor kan visas vara korrekta. Även om det förekommer uppgifter som är tveksamma eller oriktiga, är tillskottet av nya och trovärdiga uppgifter dock rikligt.

Bertil Södergren har i ett tidigare inlägg i ÖGF-Lövet uttalat tvivel på riktigheten av en i herdaminne m. m. förekommande uppgift att släkten Retzius´ prästerliga stamfader, kyrkoherden Bengt Nilsson Cornukindius († 1611 – ej 1610), skulle vara far till två bröder Phoenix, en präst och en skollärare, detta mot bakgrunden av att de ej alls finns med i JR:s arbete bland alla de barn till herr Bengt som där redovisas. I tidskriftens senaste nummer har Carl-Fredrik Hanzon och Bo Persson tagit till orda i denna fråga och också berört olika spörsmål om Retzius-släktens ursprung och äldre led under jämförelse med uppgifter i äldre källor, och också gjort bedömningar av Johan Rosenstolpes arbete.

På ett förtjänstfullt sätt har de genom studier av landskapshandlingar m. m. klarlagt en rad släktsamband i de bygder där Bränntorps-släkten har sin upprinnelse; bl. a. har de kunnat avvisa i 1800-talsskrifter förekommande gissningar om gemensamt agnatiskt ursprung under 1500-talet för Retziussläkten och andra från Horn härstammande präster, såsom kyrkoherden i Fornåsa Andreas Emundi (1607-1670), stamfar för släkten Horner(us). JR är dock oskyldig i detta sammanhang: han omnämner på ett par ställen herr Andreas utan att antyda någon sådan släktskap.

Annat i artikeln ger emellertid anledning att komma med några synpunkter. Det gäller vad som anförs om JR:s arbete i allmänhet och frågor kring Bengt Nilsson Cornukindius’ giftermål och barn, inklusive frågan om bröderna Phoenix’ härkomst.

I denna sistnämnda fråga anser herrar H & P att de mycket väl kan vara bröder till de upptagna barnen, och menar att det förhållandet att de inte nämns av JR beror på att JR:s ”primära syfte är att kartlägga alla personer som bär namnet Retzius (att [sonen] Zacharias [som ej bar namnet R.] medtagits beror sannolikt på att han var den äldste brodern, vilket ju bör ha givit honom en särställning).”

Detta är, med förlov sagt, rent nonsens. JR:s ”syfte” – som han klart tillkännager i arbetets förord – har varit att författa sin ”släkte-radh till fädernet åkk mödernet” och han har ju genomgående, så långt han ägt vetskap, redovisat alla sina anor och alla dessas avkomlingar, utan någon begränsning till agnatiska släktmedlemmar eller med inskränkning till vissa släktnamn. Vad just beträffar avsnittet om Bengt Nilsson Cornukindius redovisar han ju, utöver tre söner med namnet Retzius, inte endast herr Bengts son Zacharias, utan ytterligare sex barn som inte hetat Retzius! Se vidare framställningen längre fram.

I fråga om kvaliteten på JR:s stemmatografi menar H & P att JR, vid sidan av ”korrektare och rikare upplysningar än herdaminnet” har fel och misstag. Helt säkert! Men när de skall exemplifiera detta, trampar de i klaveret. JR:s uppgift att kyrkoherden i Odensvi, senare i Rumskulla Erik Retzius (1608-1675) i sitt andra gifte med Karin Joannisdotter, hade två döttrar, Margareta och Illika, förklaras vara felaktig: i äktenskapet fanns endast dottern Margareta, och Illika (Elin) är i själva verket en moster till henne! Sanningen är dock att i Odensvi doplängd (C:1) har antecknats såväl 1654 1/1 ”Pastoris dotter Margaretha” som 1656 20/4 ”Pastoris h. Erikz dotter Elisabet”.

Elisabet är den JR kallar Illika, gift med ”en leutnant hwars nampn iag icke weet”. Och löjtnanten är sedermera majoren Jöran (Georg) Berchman (f. omkr. 1647, † 1713 3/10 i Kabbarp, Gränna landsförs.), vars 1:a hustru Elisabet var. Detta framgår av vad Sven Almquist meddelar i SoH 1973, s. 380, om Elisabeth Erichsdotter Reitze från Rumskulla. Enl. EÄ IV, s. 531 gifte sig Berchman 1712 7/12 (2:o) med Christina Juliana Leijondahl, före vilket datum Elisabet (Illika) måste ha avlidit. (Enl. Lewenhaupt, Karl XII:s officerare, 1, s. 39 dog Berchman 1717 (!) 3/10.) – Med Elisabet hade Berchman enligt Almquist åtminstone två söner, varav en var Erik Gabriel (1684-1748), major. (Elisabet kallas i riddarhusstamtavlan för ätten Rosenstolpe, där delar av släkten Retzius ingår, Anna [avskriftsfel?]).

JR:s uppgift om en dotter Illika är alltså (ofullständig men) korrekt. Som redan sagts, kan förvisso onöjaktigheter och ofullständigheter konstateras – rätt naturligt eftersom arbetet inte är fullbordat. Han säger ofta själv att han inte hunnit med införskaffande av uppgifter och han uttalar hoppet att någon i släkten framdeles tar sig an uppgiften att gå vidare och rätta vad som brister. En viktig grund till varierande korrekthet och utförlighet är naturligtvis det förhållandet att han bygger omväxlande på skriftliga och muntliga källor.

Jag avstår här och nu från att gå vidare i frågan om JR:s källor och arbetssätt och att söka ge en närmare karakterisering av vari hans brister består. I stället tillåter jag mig att i korthet återge vad jag i mina anteckningar skrivit om några frågor kring Bengt Nilsson Cornukindius’ giftermål och barn, där bristande överensstämmelse mellan JR och andra uppgiftslämnare kan konstateras.

Bengt Nilsson Cornukindius’ giftermål och barn 1. Margareta Larsdotters ålder och gifte. Var Bengt Nilsson tidigare gift?
En utgångspunkt i fråga om Bengt Nilsson Cornukindius’ hustru Margareta Larsdotter är vad H. J. Sivers meddelar i sin sammanställning över släkten Retzius 1749 (den äldsta kända i tryck och ingående i Sivers’ äreminne över sin hustrus farfars far Nils Bengtsson Retzius, Meletema historicum...). Där uppges att hon dog 1652 26/9 i Odensvi, sedan hon levat 78 år och bott i Odensvi prästgård i 60 år, och begravdes 31/10 (begravningsdatum 1652 31/10 är styrkt genom kyrkoboksnotis). Vid sin bortgång skall hon enligt Sivers ha efterlämnat 106 avkomlingar (alla stammande från hennes gifte med herr Bengt – hennes 2:a gifte med efterträdaren i kyrkoherdetjänsten Nils Seladius var barnlöst).

För sina uppgifter åberopar och återger Sivers anteckningar av sonen Nils Bengtsson Retzius i en latinsk bibel som Sivers säger sig ha i sin ägo (numera okänd). Åldersuppgiften skulle innebära att hon var född omkring 1574, vilken uppgift uppenbarligen ej går ihop med att de äldsta barnen varit födda på 1580-talet, bl. a. sonen Zacharias och dottern Gertrud. Man har att anta antingen att hon var mer än 78 år vid sin bortgång och född senast omkr. 1565, eller att hon i själva verket var herr Bengts andra hustru och att hans äldsta barn fötts i ett tidigare gifte.

Någon uppgift om en Bengt Nilssons hustru före Margareta Larsdotter synes inte föreligga. Man kan notera vad Wiede i ett par av sina tabeller angivit om Bengt Nilssons gifte med Margareta Larsdotter, nämligen i tab. Retzius: ”g. 1592 Margr. Larsdr † 1652” och i tab. Cornukindius: ”g. 2:o 1592 Margr. Larsdotter”. ”2:o” i den sistnämnda noteringen är tillfogad över raden och sannolikt är de siffror ”1” resp. ”2” som utsatts vid några av barnen för att markera i vilket äktenskap de skulle vara födda också skrivna i efterhand. Wiedes uppgifter har inget dokumentärt värde, de är förmodligen uttryck för reflektioner, föranledda av just Sivers’ uppgift att Margareta vid 78 års ålder avled 1652, dvs. född omkr. 1574 och alltså för ung för att vara mor till makens äldsta, på 1580-talet födda barn och att hon bott i Odensvi prästgård 60 år (alltså gift 1592!).

Uppgiften att Margareta bott i Odensvi prästgård i 60 år, en siffra som kan vara ungefärlig, säger inte så mycket om hennes giftermål. Maken blev 1590 kyrkoherde i Odensvi, och intet hindrar att hon redan dessförinnan varit hans hustru (och då med honom bosatt i Norrköping). Ett annat utslag av behov att korrigera uppgiften hos Sivers kan det vara när Andreas Rhyzelius i en begravningsskrift över Nils Retzius (1670-1752) har uppgiften att den bortgångnes farfars mor Margareta Larsdotter ”år 1632 [...] på sitt 78:de ålders år dödde”, för vilken uppgift han hänvisar till Sivers ovannämnda skrift. I och för sig kan 1632 ses som ett rent avskrifts- eller tryckfel. Men det kan ju tänkas att dödsåret avsiktligt ”bättrats” till 1632, varigenom hennes födelse kunnat tänkas ha skett 1554, dvs. hon skulle ha varit jämnårig med den 1555 födde maken. Denna Rhyzelius’ utsaga ligger förmodligen bakom när Rudelius och Wiede i sina släkttabeller (den senare i en av sina tabeller) samt Örnberg och Svenska släktkalendern ännu 1938 anger det felaktiga dödsåret 1632.

2. Släkten Phoenix – en gren av Retzius-släkten?
I herdaminnen och annorstädes uppges att två av Bengt Cornukindius’, kyrkoherde i Odensvi, söner kallade sig Phoenix, medan övriga barn (i varje fall flertalet söner) antog namnet Ressius, sedan ändrat till Retzius.

De två bröderna Phoenix var (data efter Odén, Östgötars minne m. fl.):

1) Johannes Benedicti Phoenix, f. 1586 i Norrköping, † 1666 28/2 i Målilla; stud. i Uppsala 1608 eller 1610, kyrkoherde i Dalhem 1623, i Målilla 1631.

2) Magnus Benedicti Phoenix, f. 1591 i Odensvi, † okänt när; stud. i Uppsala 1613, kollega i Söderköping [1631]-[1656]. Uppgiften att han dog 1662 i Kuddby är felaktig; dödsnotisen avser hans son Benedictus som dog i Kuddby detta år (ej 1665!).

Det tidigaste omnämnande som berör någon av bröderna Phoenix’ härstamning som t. v. observerats är vad som ingår i Rhyzelius’ handskrivna ”Linköpings stifts krönika” (Cod. Linc. B 22), tillkommen på 1720-talet. Här finns anteckningar om Joannes Benedicti Phoenix, dels under hans första pastorat Dalhem, där det står ”natus Pastore in Odensvi” (vilket tydligen måste avse Bengt Nilsson Cornukindius), dels under hans senare pastorat Målilla, där det efter hans namn står ”Norcopæus”. Från Rhyzelius härrör också följande passus i hans gravskrift av år 1752 över Nils Retzius (1670-1752): ”Fader-faders fadern war ärewördige och högwällärde herr Benedictus Nicolai, först comminister vti Norköping, sedan kyrkioherde vti Odenswi, som hade trenne söner, af hwilkom twenne kallade sig Retzii, och en Phoenix, som blef stamfader för Phoenix-slächten.”

Utsagan om endera eller båda bröderna Phoenix som barn till Bengt Nilsson Cornukindius vid sidan av Retzius-benämnda barn återfinns alltså från början av 1700-talet och framåt i flera tryckta och handskrivna uppgifter om släkten eller enskilda medlemmar. Uppgifterna om vilka herr Bengts barn var och ordningen dem emellan är dock stundom något förvirrade.

I kontrast till de nämnda källorna med sina samstämmiga uppgifter om bröderna Phoenix’ står nu JR, som i sitt cap. 2 lämnar ganska utförliga uppgifter om sin farfars far Bengt Nilsson och hans hustru samt om deras barn, ”10 st. barn, 5 söner och 5 döttrar, hwilka hwardera skall uthi särskilta capitel här effter förhandlas”, med utförliga och så långt de kan kontrolleras i det hela korrekta uppgifter om dem och deras familjer (dock sparsamt med årtal). Vad sönerna beträffar har JR de tre som han och andra äldre källor mer eller mindre regelbundet benämner Retzius: Nils, Matthias, Erik, samt sönerna Zacharias och Josef, för vilka varken JR eller andra samtida uppgiftslämnare använder tillnamnet (men som herdaminnen m. fl. kallar Retzius); Josef är inte nämnd av Rudelius, Wiede eller Setterdahl. Av döttrarna är den äldsta, Gertrud, uppgiven i alla eller flertalet av de olika sammanställningarna; av övriga döttrar nämnes Valborg av JR samt av herdaminnet, Swartz och Molin, medan JR är helt ensam om Beatha, Karin och Marina.

Däremot har JR inte med bröderna Phoenix i syskonskaran. Något som måste sägas vara högst egendomligt om de verkligen hör dit. Ty han (och brodern Israel) har självfallet och bevisligen känt till deras liksom deras under 1600-talet levande avkomlingars existens (till stor del inom prästerskapet), och någon anledning att – om de verkligen var hans farfars bröder – utesluta dem som icke-bärare av namnet Retzius kan svårligen tänkas. Såväl bröderna Zacharias och Josef, som med visshet resp. sannolikhet inte bar namnet Retzius, som systrarna, som både hos JR och i herdaminnet alltid benämnes med patronymikon Bengtsdotter och aldrig, i varje fall inte i samtida omnämnanden, Retzia, är ju redovisade. Och JR har ju utförligt redovisat släktmedlemmar i senare led, som antagit andra namn än Retzius.

Såväl JR som brodern Israel nämner några gånger medlemmar av Phoenix-släkten utan att med ett ord antyda någon släktskap. Om sin två år äldre bror Nicolaus omtalar JR att han 1674 som studerande i Linköping ”introducerades […] uthaf rectore då förtiden m:r Ericus Phoenix” (han själv måste ju också ha mött denne som lärare ett par år senare). Erik Phoenix (1636-1695), sist kyrkoherde och prost i Risinge, var son till Johannes Benedicti Phoenix och skulle – om släktskap funnits – vara kusin till brödernas far, Bengt Retzius (1625-1707), kyrkoherde i Vånga. Eriks son Johan Phoenix (1668-1717), som nådde samma prästerliga ämbeten som fadern, kom som kontraktets prost att förrätta jordfästningen av Vångakyrkoherden 1708 och var även dopvittne åt ett av hans barnbarn 1712. – I stemmatografins andra del (”Om mödernet”) berättar JR (II:3:5) om en ättling till hans morfars morfar Laurentius Joannis, Anna Typ, dotter till kyrkoherden Lars Typ i Kuddby, att hon (som make) ”hade en hörare uti Söderkiöping, som het Bengt”, dvs. Bengt Phoenix. Ej heller här antyds något om släktskap.

Det har t. v. inte varit möjligt att finna någon objektiv dokumentation av bröderna Phoenix’ samhörighet med Retzierna eller om en ev. annan härstamning. De hittills påträffade äldsta uppgifterna om en gemensam härstamning synes som nämnts vara från 1720-talet. Ett negativt indicium av långt äldre datum kan däremot anföras. I sin dissertation i Uppsala 1625 har Bengt Nilsson Cornukindius’ son Erik Bengtsson Retzius dedicerat sitt lärdomsprov till ett antal närstående fränder och gynnare, bl. a. till sina bröder, Zacharias Benedicti (utan tillnamn!), apostroferad ”pastori in Gladhammar, fratri longè charissimo”, och Nicolaus Benedicti Retzius, ”aula Fuglevichiensis concionatori, fratri germano”, samt vidare till Johannes Benedicti Phoenix, ”past. in Daalheem” – brodertiteln lyser här med sin frånvaro!

En möjlig anknytning mellan den äldre av bröderna Phoenix och en av Retzius-bröderna kan noteras. Johannes Benedicti Phoenix hade efter sin prästvigning 1611 under minst 9 år tjänst som huspräst hos fru Christina Joensdotter (Gyllenhorn) på Fyllingarum i Ringarums socken, änka efter ståthållaren Jöns Ulfsson (Snakenborg) till Fyllingarum och Ekhult, hörande till den släktkrets, där Nils Bengtsson Retzius från 1620 var ”hovpredikant”, nämligen hos fru Christinas måg vice amiralen Nils Gyllenstierna, g.m. Görvel Jönsdotter (Snakenborg). Som förmedlare av denna anställning kan naturligtvis Johannes Phoenix (bror eller inte) tänkas ha spelat en roll.

Det kan vara av intresse att nämna att Johannes Benedicti Phoenix är författare (översättare) av två uppbyggelseskrifter, båda tryckta i Stockholm 1620 på ”fru Anna Snechenberghs till Wänden och Hädtzle egen bekostnat”. I båda finns ett antal hyllningar till författaren, kallad Johannes Benedicti Phoenix Norcopensis, latinska epigram etc. av olika prästmän m. fl. samt av brodern Magnus Benedicti Phoenix. Varken som medverkande (gratulanter) eller på annat sätt finns något spår av de supponerade Retziska anförvanterna, vilket kan noteras utan att, givetvis, ha någon avgörande innebörd.

3. Margareta Larsdotters 106 avkomlingar
En uppgift som det kan vara lönt att se närmare på, är den som av JR uttrycks så: ”När hon dödde lemnade hon effter sigh med dess första man barn och barnabarn 106 personer” och som helt visst går tillbaka till den av hans farfar Nicolaus Benedicti Retzius i en bibel gjorda, av Sivers 1749, s. 3 återgivna anteckningen: ”Moritur mater mea charissima, Margaretha Laurentii, in Odenswi, d. 26 Sept. Anno 1652. cum annos circiter 78 vixisset, & in ædibus Pastoralibus Odenswiensibus 60 annos habitasset. Reliquit post se animas a se & B. marito progenitas 106.” Man kan undra vilka som räknats in bland de 106. Var det endast de avkomlingar som levde då anmodern gick bort (uttrycken ”lämnade efter sig” och ”reliquit” skulle kunna tydas så) eller ingick i siffran även de som dött före henne? Möjligt (men knappast troligt) är att även ingifta medräknats.

Med utgångspunkt i JR:s uppgifter om ättemoderns avkomlingar, som för flertalet är ganska utförliga (för några få saknas dock redovisning av ev. giftermål och barn), och i några fall i andra källor, vill det synas att år 1652 med stor sannolikhet minst 75 avkomlingar var i livet och att ett 10-tal sådana var döda. Det torde inte vara för djärvt att anta att talen blivit för låga på grund av bristande uppgifter, särskilt är det troligt att i späd ålder bortgångna barn inte alltid kommit till kännedom; 10 à 15 kan antas vara att tillägga. Sammanlagt bör antalet ättlingar ha uppgått till omkring 100, dvs. ligga det uppgivna talet 106 nära.

Man kan fråga sig hur avkomlingstalen ställer sig om de båda uppgivna sönerna med namnet Phoenix jämte ättlingar inräknas. Svaret är att år 1652 10 sådana var i livet. De relativt fåtaliga i denna grupp kan både tänkas ingå i eller stå utanför de till 106 uppgivna ättlingarna till Margareta Larsdotter.

Däremot får väl sägas att tanken att Margareta vore mor endast till en del (de yngre) av Bengt Cornukindius’ barn och att de äldre härrörde ur ett hans tidigare gifte knappast kan ha vunnit i trovärdighet; med borträknande av Zacharias’ och Gertruds (och ev. bröderna Phoenix’) grenar skulle hennes avkomlingar omöjligt kunna uppgå till det nämnda antalet av 106.

4. Provisoriska slutsatser
Om Sivers’ uppgifter om Margareta Larsdotters ålder och bosättning i Odensvi prästgård är riktiga, skulle det innebära att hon knappt 20-årig 1692 gifte sig med Bengt Nilsson Cornukindius, att Bengt varit gift med en första hustru före Margareta och att hans barn tillhört två skilda kullar, varav den äldre skulle ha omfattat sonen Zacharias och ett par döttrar, ev. även bröderna Phoenix. Man kan lägga märke till att i så fall endast barn (söner) i den yngre kullen kallat sig Retzius, medan Zacharias (utan särskilt buret tillnamn) och bröderna Phoenix hört till en annan kategori. Det är dock svårt att tillmäta detta förhållande någon avgörande innebörd i den relevanta frågan.

Antagandet om ett Bengt Nilssons tidigare gifte och att hans barn skulle höra till olika kullar har emellertid inte stöd i några källor. Särskilt beaktansvärt är att JR i uppgifterna om sin farfars far Bengt Nilsson och i den utförliga redovisningen av hans familj inget har att förmäla härom: han säger tvärtom uttryckligen att Bengt hade ”med henne [Margareta] 10 st. barn”.

Skall å andra sidan JR:s och herdaminnets med fleras alternativ accepteras, dvs. att Margareta var Bengts enda hustru och mor till alla hans barn, måste Sivers uppgift om 78 års ålder 1652 underkännas; hennes ålder måste ha varit ett tiotal år högre och födelseåret omkring 1565. Hon skulle då omkring 20 år gammal ha kunnat föda Zacharias omkring 1585 och vid ett par och 40 års ålder sönerna Erik, född 1608, och Josef, möjligen (och kanske sannolikt) något yngre.

Uppgiften att de två bröderna Phoenix skulle vara söner till Bengt Nilsson synes inte ha stöd i samtida källor och är JR helt främmande.

Det vimlar som bekant i äldre genealogers och andras verk av fria eller svagt grundade spekulationer om släktskapsförhållanden, om ursprung och sammanhang, spekulationer som ofta lett till felaktiga uppgifters envisa kvarlevande. Det ligger nära till hands att anta att förandet av prästmännen Andreas Emundi, Johannes Cornæus och Emundus Magni Cornukindius till den från samma trakt som de stammande Bränntorpssläkten hör till konstruktioner av detta slag. Uppgifterna om släktskapen Retzius-Phoenix kan ha uppkommit på ett liknande sätt. För ett mera definitivt ställningstagande i denna fråga bör fortsatt forskning företagas, med noggrann analys av uppgifter om bröderna Phoenix’ födelsetid och -ort etc. Domboksmaterial och andra källor bör undersökas. En uppgift måhända för herrar Hanzon och Persson?

Ett exempel på hur en felaktighet uppstår är uppgiften att kyrkoherden i Gladhammar Zacharias Benedictis dotter Elisabeth (†1678) burit namnet Brythzenia. Hanzon & Persson säger i sin artikel i ÖGF-Lövet att hon ”på flera ställen” kallas så. Uppgiften finns tidigast, vill det synas, i Wiedes tabellverk från 1800-talet (och efter honom i Håhls herdaminne). Var Wiede fått uppgiften från är okänt; möjligen har han råkat blanda ihop namnen Retzius och Brythzenius – fast Retzius (Retzia) har Elisabeth säkerligen aldrig kallats. I sin tabell Brythzenius (med två bröder B., födda 1661 och 1670, som de första bärarna av namnet) har Wiede, tydligen i efterhand och grafiskt utan samband med tabellen i övrigt, fört in en fiktiv ”Zach. Brythzenius” med dottern ”Elisabeth g.m. (1640) kh. El. Hwal, † 1672”.