Uppdaterad/redigerad 27 feb 2006

Släktforskarrörelsens historia
The history of the genealogical movement in Sweden (in Swedish)

Av / By Håkan Skogsjö

■ Den 25 oktober 1986 bildades Sveriges Släktforskarförbund av 50 ombud för 34 lokala och regionala släktforskarföreningar. Det skedde i Göteborg efter flera års förberedelser. Nu, nästan tjugo år senare, har förbundet vuxit till en imponerande organisation med 159 anslutna föreningar som i sin tur har runt 55.000 medlemmar. Men, visst fanns det kraftfulla organisationer för släktforskare också före 1986.

På Eden Hotel i Stockholm bildades Genealogiska Föreningen måndagen den 27 november 1933. Förmodligen anade ingen av de närvarande – däribland initiativtagaren Lennart Zielfelt som skulle bli föreningens primus motor under 25 år – vilken betydelse för svensk släktforskning händelsen skulle få. Föreningen skulle snart ikläda sig rollen som riksförening för släktforskare.

Men inte ens Genealogiska Föreningens var först i sitt slag i Sverige. Lennart Zielfelt skriver i sin historik till föreningens 25-årsjubileum (SoH 1958) att det fanns »två konkurrenter om allmänhetens genealogiska intresse». Det rörde sig om gamla anrika Personhistoriska Samfundet – stiftat redan 1876 – och en mer suspekt organisation som gick under namnet Skandinaviska Släktstudiesamfundet. Av båda observerades den nybildade föreningen »med kritiska blickar», som Zielfelt uttrycker det.

Från autografsamlande till personhistoria
Den som följer släktforskarrörelsen rottrådar bakåt i tiden hamnar i det så kallade Bondeska palatset i Stockholm en dag i slutet av mars 1876. Där hade några herrar, alla medlemmar av Sveriges högaristokrati förutom några arkiv- och biblioteksmän, samlats på initiativ av överstekammarherren Carl Jedvard Bonde (1815–1895). De enades om att bilda Svenska Autografsällskapet och till ordförande valdes Bonde. Sällskapet skulle syssla med autografsamlande, men man bör nog inte tro att friherre Bonde och hans ståndsbröder – med stålpenna, bläckhorn och autografblock i handen – jagade Kristina Nilsson, Oskar II och andra av dåtidens kändisar för att få deras namnteckningar. Nej, sällskapets ambition var att »söka skydda mot förstörelse allt hvad af äldre och nyare handskrifter, anteckningar och bref kan vara af intresse för häfdaforskaren och samlaren...».

I februari 1879 började men utge Svenska Autografsällskapets tidskrift. Det var en liten, anspråkslös publikation, som blott utkom sporadiskt. Sällskapet utgav även en skriftserie.

1883 beslutade man – på förslag av arkivarien i Riksarkivet Otto von Feilitzen (1820–1889) – att utvidga verksamheten till att omfatta också det genealogiska och heraldiska området. Eller som det uttrycks i de av Svenska Autografsällskapet den 13 april 1883 antagna nya stadgarna: »Sällskapets ändamål är att lifva och underhålla hågen för autograf-kunskap, genealogi och heraldik samt undan glömska eller förstöring bevara föremål, uppgifter, teckningar m.m., som eger samband med dessa grenar af häfdaforskningen».

Därmed hade Sveriges första släktforskarförening tillkommit.

I och med att autografsällskapet vidgade verksamheten ökade medlemsantalet. 1885 var det fortfarande så lågt som ett 40-tal, men hade 1893 stigit till 120. Verksamheten och tidskriftens innehåll kom med tiden mer och mer att domineras av personhistorien, varför man beslöt att från och 1898 byta namn på tidskriften till Personhistorisk tidskrift. Men inte förrän 1905 tog man steget fullt ut och ändrade även sällskapets namn: det nya namnet blev Personhistoriska Samfundet.

Personhistoriska Samfundet är den äldsta ännu i dag existerande föreningen i Sverige med släktforskning på programmet. Men som namnet antyder är det inte hela verksamhetsområdet: med personhistoria brukar man avse både genealogi och biografi, och verksamheten har mer och mer kommit att domineras av biografin. Orsaken är säkert att genealogin med tiden har fått flera andra språkrör.

Personhistorisk tidskrift utkommer med fyra nummer per år (men bara två eller tre häften). I varje årgångs sista häfte finns en omfattande recensionsavdelning, som torde vara tidskriftens största förtjänst.

Rasbiologiska irrvandringar
År 1920 bildades Skandinaviska Släktstudiesamfundet (SSSS). En av initiativtagarna var kaptenen Gustaf Leopoldsson von Horn (1868–1940). Samfundets syfte var rasbiologiska forskningar i Norden och familjeforskning inom skandinaviska släkter. Ett flertal skrifter utgavs i vilka man klart kan skönja en nazistisk påverkan. Bland annat utgavs släktsamlingsverket Genealogia Gothica, som helt rättvist erhöll skarp kritik från den framstående personhistorikern Bengt Hildebrand för vissa underhaltiga bidrag. Upphovsman till flera av dessa var emellertid inte utgivaren Erik C:son Swartz (1887–1963), utan svensk släktforsknings förmodligen mest kufiska gestalt, nämligen doktor Adalbert Fredriksson, som även kallade sig Knas d'Ofson, Knas Svenolber Fredriks Of Son och Markis de Son! Denne galning – uppenbarligen sinnessjuk – vars rätta namn var Sven Olber Olsson (1882–1944), författade en rad kuriösa tryck, som visar att han tydligen var nazist.

Skandinaviska Släktstudiesamfundet, vars insatser inom svensk släktforskning man i dag helt kan bortse från, skall ha existerat ännu 1951 och då haft ett hundratal medlemmar. Verksamheten lär dock ha upphört redan 1946.

Genealogiska Föreningen kommer till
I början av 1930-talet kunde en insändare i Svenska Dagbladet läsas som efterlyste gamla borgarsläkter. Författare ska ha varit hovkamreraren Arvid Berghman (1897–1961). En annan insändare – signerad LZ – föreslog då samlandet av genealogier, vilket borde ske i en förenings regi. Bakom signaturen LZ dolde sig Lennart Zielfelt (1895–1976), som alltså kan räknas som initiativtagare till den förening som kom att bildas, nämligen Genelogiska Föreningen, från 1943 med tillägget Riksförening för släktforskare.

Att Genealogiska Föreningen under lång tid betydde mycket för svensk släktforskning är det nog ingen som motsäger. Föreningen verkade med stor aktivitet på många områden, bland annat utgavs många skrifter. Åren 1934–49 Medlemsblad för Genealogiska Föreningen (nr 1–50), som från och med 1950 ersattes av av tidskriften Släkt och Hävd, som ännu utkommer. Vidare har en serie skrifter utgivits, däribland släktforskarförteckningar 1970, 1978 och 1984 samt ett antal släktböcker.

En ursprunglig tanke med föreningen var – som de nämnda insändarna visar – att samla befintligt genealogiskt material. Och det har också skett, så att man i dag har ett stort bibliotek, ett omfattande släktnamnsregister till tryckt litteratur och olika samlingar, en mängd släktutredningar i manuskript, ett klipparkiv (främst ur Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter) och mycket annat släktforskningsmaterial. Samlingarna förvaras nu i föreningens lokaler på Sabbatsbergsområdet i Stockholm.

Konflikt födde splittring
Genealogiska Föreningen blev snabbt populär bland släktforskare och ansågs som en frisk och fräsch nykomling i jämförelse med gamla Personhistoriska samfundet. Men den nya föreningens ställning skulle inte förbli ohotad. I mitten av 1940-talet hettade det till. Lennart Zielfelt beskriver (SoH 1958) det som »en obehaglig konflikt» med »skarpa opinionsyttringar» mot föreningen och delar av dess styrelse. Resultatet blev att Christopher von Warnstedt (född 1918) tillsammans med några andra bildade Föreningen för släktforskning i februari 1946, och redan samma år började man utge Genealogisk Tidskrift. Till en början handhade von Warnstedt redaktörssysslan, men den övertogs 1948 efter en schism inom styrelsen av Elsa Dalström-Söderberg. Tidskriften upphörde att utkomma från och med 1962. Det kan vidare nämnas att Föreningen för släktforskning även utgav en skriftserie kallad »Svenska antavlor i listform», så Sveriges Släktforskarförbunds skriftserie »Svenska Antavlor» (startad 1980 av föreningen Genealogisk Ungdom) är ingalunda den första antavleserien i Sverige. Dock utkom »Svenska antavlor i listform» med endast två häften, vardera med blott två antavlor.

Släkthistorisk Tidskrift
År 1949 började Släkthistorisk Tidskrift utges. Redaktör och utgivare var kamrer Rune G:son Kjellander (född 1920), som i en »Anmälan» i första häftet framhöll att då Släkthistorisk Tidskrift »är en fristående tidskrift och icke kamporgan för någon mer eller mindre stridbar föreningsstyrelse, bortfalla automatiskt alla anledningar till misshälligheter. I vänskapens och samarbetets tecken kommer SHT i frihet att verka för sina syften, sporrad av idealism och kärlek till vårt och våra fäders land». Dessa storvulna ord för väl ses som ett utslag av att det var lite bråkigt i släktforskarföreningssverige under senare hälften av 1940-talet, främst beroende på Christopher von Warnstedts lidelsefulla engagemang i en del frågor.

I SHT:s första häfte finns en »Svensk Släktforskareförteckning 1948–49» publicerad, som upptar inte mindre än 237 forskare. Men det är faktiskt inte den första forskarförteckningen i Sverige, ty redan 1946 utgav Föreningen för Släktforskning en stencilerad förteckning som uppges vara den första i sitt slag. Den var redigerad av släktforskaren och bokhandlaren Carl-Gösta Windell i Stockholm.

Trots redaktör Kjellanders förut citerade ord om att SHT skulle vara en oberoende tidskrift och inte organ för någon sammanslutning dröjer det bara till häfte 1 1950 innan man på omslaget kan läsa att tiskriften är »Officiellt organ för Sveriges släkthistoriska och heraldiska samfund». Några närmare uppgifter om detta är inte kända. Släkthistorisk Tidskrift upphörde redan 1951.

Släktforskarförbundets förhistoria
Sveriges Släktforskarförbund bildades visserligen först 1986, men dess förhistoria kan sökas tillbaka till den 5 februari 1977. Då bildades en ungdomsförening för släktforskare, den hittills enda som funnits i hela världen, i Mölndal utanför Göteborg. Närvarande var sju yngre släktforskare, nämligen Per-Olof Widing (född 1950, vald till ordförande), Tor Erland Salberger (född 1952, vald till kassör), Peter Olausson (född 1956, senare redaktör för Släkthistoriskt Forum), Bengt-Ola Magnusson, Karin Synnøve Molander, Ann-Charlotte Olsson och undertecknad (född 1958, vald till sekreterare).

Genealogisk Ungdom existerade åren 1977–1986 och bedrev en ganska imponerande verksamhet, framför allt inriktad på skriftutgivning. En tidning startade omgående. Den utkom 1977–81 under namnet Genealogisk Ungdoms Tidskrift, men bytte från och med 1982 namn till Släkthistoriskt Forum. 1978 utgavs tillsammans med Landsarkivet i Göteborg en faksimilutgåva av boken »Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket» av Claes Lorents Grill. Det ekonomiska överskottet gjorde det möjligt för föreningen att flytta in i egna lokaler på Tellgrensgatan i Majorna i Göteborg, en liten före detta butikslokal i gatuplanet i ett av stans ruffigare kvarter.

Fler projekt drogs snart i gång. 1979 startade en landsomfattande inventering av gamla gravstenar och 1980 började skriftserien Svenska Antavlor ges ut. 1982 utgavs ytterligare en användbar handbok i faksimil tillsammans med landsarkivet, nämligen »Geografiskt-Statistiskt handlexikon öfver Sverige» av C.M. Rosenberg. Nu fanns så mycket pengar att föreningen kunde flytta till betydligt mer ståndsmässiga lokaler, cirka 100 kvadratmeter vid Vasagatan i centrala Göteborg. Där byggdes ett ganska stort bibliotek upp, och ett mörkrum inreddes för att kunna ordna bilder till tidningen. Föreningen bedrev också en omfattande postorderförsäljning av böcker, blanketter med mera med hela landet som marknad.

Genealogisk Ungdom blev grunden på vilken det nybildade Sveriges Släktforskarförbund byggdes. När förbundet på allvar drog i gång verksamheten från och med 1987, hade Genealogisk Ungdom överlåtit skrifter, varulager, lokaler, ja allt utom en summa pengar som i stället placerades i en fond för ungdomsverksamhet, till förbundet. Detta är förklaringen till att släktforskarförbundets verksamhet i så hög grad påminner om den som Genealogisk Ungdom bedrev på 1970- och 80-talen.

Regionala och lokala föreningen
Vid sidan av här omtalade föreningar, som alla har det gemensamt att de verkar eller har verkat på riksplanet, finns ett flertal regionala och lokala föreningar.

Till Genealogiska Föreningen fanns till 1986 (då Sveriges Släktforskarförbund tillkom) åtta regionalföreningar anslutna. Äldst av dem var Skånes Genealogiska Förening, bildad 1937, och Västra Sveriges Genelogiska Förening, bildad 1946. De övriga var: Kalmar läns Genealogiska Förening, Kronobergs Genealogiska Förening, StorStockholms Genealogiska Förening, Hallands Genealogiska Förening, Östgöta Genealogiska Förening och Blekinge Genealogiska Förening, alla bildade omkring 1980. En regionalförening i Östergötland hade bildats redan 1950 i Norrköping med namnet Östergötlands Genealogiska Förening, med dess verksamhet upphörde 1952. Ordförande var fil. dr Hjalmar Lundgren (1880–1953).

Skånes Genealogiska Förening är numera ombildat till Skånes Genealogiska Förbund, som har ett 20-tal lokala föreningar anslutna och i sin tur är anslutet till riksförbundet. Sedan 1978 utges tidningen »Skåne Genealogen» med två nummer per år.

Det fanns även regionala föreningar som stod utanför Genealogiska Föreningens hägn. Genealogiska Föreningen i Skellefteå bildades 1937 och hade som sekreterare och ledande kraft grosshandlaren Svante Lundell (1894–1971). I Genealogisk Tidskrift 1947:1 omtalas att Jämtlands läns släktforskareförening, bildad 1945, höll årsmöte på länsarkivet i Östersund den 15 maj 1947. Föreningen hade 1946 haft 62 medlemmar och utgivit tre stencilerade medlemsblad. I Hembygden, årgång 1956, omtalas att Dalslands Släktforskareförening bildades den 4 juli 1954. Till ordförande valdes skriftställaren Anders Gustav Bördh (1895–1968) och till sekreterare den välkände dalslandsforskaren Olof Ljung. Dessa föreningar har alla upphört med sin verksamhet, men i Jämtland och Skellefteå har nya föreningar senare bildats.

Ny våg under 1970-talet
Det som hände under 1970- och 1980-talen var att många nya föreningar tillkom runt om i landet. I Genealogisk Ungdoms Tidskrift 1981:2 publicerades en sammanställning, som upptar 22 lokala och regionala föreningar som bedrev verksamhet våren 1981, bortsett från dem som var anslutna till Genealogiska Föreningen. Av de 22 var 16 bildade 1977 och senare, vilket visar hur snabbt intresset för släktforskning blommade upp vid denna tid.

Problemet var att flertalet nybildade föreningar inte ville ansluta sig Genealogiska Föreningen, som uppfattades som alltför Stockholmscentrerad och dessutom hade ganska hårda ekonomiska villkor för sina medlemsföreningar. Dessa tilläts exempelvis inte ha någon egentlig egen ekonomi.

Följden blev att man i början av 1980-talet började diskutera att bilda ett riksförbund för släktforskare. Ett förberedande möte hölls i Alvesta 1982. Senare hände inte så mycket förrän hösten 1985, då en interimsstyrelse tillsattes vid ett möte i Stockholm. Till ordförande valdes rådman Johan von Sydow, också ordförande i Västra Sveriges Genealogiska Förening i Göteborg. Under ett års tid arbetade styrelsen intensivt på att förbereda förbundsbildningen.

Den 25 oktober 1986 blev förbundet verklighet. Till dess förste ordförande valdes Erik Thorell, som tidigare hade lett Genealogiska Föreningen. Tanken var att förbundet skulle överta både Genealogisk Ungdoms och Genealogiska Föreningens verksamhet, men på grund av oenighet mellan Genealogiska Föreningens nya styrelse och förbundsstyrelsen blev aldrig Genealogiska Föreningen införlivad i förbundet. Men senare har Genealogiska Föreningen gått med i förbundet som en medlemsförening och förbindelserna kan nu anses vara goda med flera samarbetsprojekt på gång.

Sveriges Släktforskarförbund är i dag (2003) den i särsklass största och mest aktiva organisationen för släktforskare i Sverige. 145 släktforskarföreningar är idag med i förbundet, och dessa har i sin tur runt 55..000 medlemmar. Eftersom många väljer att vara med i mer än en förening torde det faktiska antalet anslutna släktforskare dock snarare röra sig omkring 30.000 eller så.

Fotnot
Denna text är en något omarbetad version av artikeln »Svenska släktforskarföreningar 1883–1983» av Håkan Skogsjö, publicerad i Släkthistoriskt Forum 3/1983. Den som vill fördjupa sig i ämnet bör studera de litteraturhänvisningar som anges där.