|
Folkbokföringen – en vindflöjel Häromdagen ställde jag en fråga till Skatteverket om en avlägsen släkting, som jag visste hade varit gift tre gånger och som hade minst ett barn i vardera giftet. Frågan löd: ”Hur många barn har han?”. Svaret blev: ”Ett”. Det visade sig att de två borttappade barnen efter föräldrarnas skilsmässa så småningom hade adopterats av respektive moders nye man, och därför strukits över i den biologiske faderns personakt. Och det som var struket i kyrkans personakter brydde sig Skatteverket aldrig om att knappa in i den nya folkbokföringen anno 1991. Alltså fanns det inte längre någon dokumentation i folkbokföringen om länken mellan far och barn. Att adoptioner i juridisk mening häver ett faderskap och överför arvsrätt m.m. till adoptivfadern vet vi, och det är inget att orda om. Men att adoptionen också släcker ut informationen om den biologiske fadern är nytt och skrämmande och närmast en återgång till förljugna tider, då adoptivbarn till varje pris skulle hållas ovetande om de rätta förhållandena. Nåväl, då går man väl till födelseboken eller kanske församlingsboken och får fram originaluppgifterna! Det finns ingen
födelsebok Alla uppgifter i den nya folkbokföringen knappas in en säger en gång. Blir det fel denna enda gång, så fortsätter det att vara fel i alla led och länkar. Och när man en gång upptäcker felet går det inte att korrigera det, eftersom det inte längre finns några underlag att jämföra med. För barn födda före 1991 går det fortfarande att leta i de gamla hederliga kyrkoböckerna, men efter 1991 går det alltså inte. När Skatteverket i samband med en adoption en gång varit inne och ändrat i den stora folkbokföringsdatabasen finns det, så vitt jag har kunnat utröna, ingen möjlighet att få fram de ursprungliga uppgifterna om de biologiska föräldrarna. På samma sätt är det med de nya släktnamn, som godkänts av PRV - Patent och Registreringsverket. De förs in i den moderna folkbokföringen och släcker därmed effektivt ut tidigare namnuppgifter, både det efternamn från vilket man bytte och eventuella andra tidigare namn, inklusive flicknamn. Den moderna folkbokföringen tycks vara en enda stor PRESENSMATRIKEL – d.v.s. den beskriver alltid NULÄGET. Historien är tämligen ointressant och kan ändras utan att den gamla informationen sparas undan. Om man frågar efter föräldrarna till en person, får man beträffande modern alltid det namn hon bär i dag, inte det namn hon bar vid tiden för barnets födelse, och absolut inte flicknamnet. Många av dessa för oss släkt- och personhistoriska forskare så upprörande konsekvenser beror givetvis på våra personnummer – Skatteverkets uppfattning att det är personnumret som identifierar en person. Namnen är av ringa betydelse. I de gamla husförslängderna och församlingsböckerna strök man också över uppgifter när de inte längre var aktuella. Men man strök inte ut dem. De fanns kvar, fullt läsbara, under ett tunt streck. I den elektroniska folkbokföringen tas de bort för gott och går inte att rekonstruera. Och vid exempelvis adoptioner ”rättas” och justeras i och för sig korrekta uppgifter så att de skall passa lagen och juridiken och Skatteverkets behov. Någon tanke på kommande generationers forskningsbehov och rätt att söka sanningen finns givetvis inte heller. Det finns ett namn för detta: URKUNDSFÖRFALSKNING Ted Rosvall PS ...och Riksarkivet tiger! |