|
Njet, sade Riksarkivarien! ■ Sveriges Släktforskarförbund gick den 14 februari 2007 in med en skrivelse till Riksarkivet (läs hela texten här) där vi ansökte om att få ut grundmaterialet till Sveriges Befolkning 1990. Det handlade om den elektroniska mantalslängden för närliggande år, och vår begäran kan sägas ha varit välmotiverad och kompromissvillig. Nu har svaret kommit (läs här), och det är ett direkt nej, utan förhandlingsmöjligheter. Avslaget motiveras på två olika sätt: 1. Eftersom det inte handlar om att på stället studera och eventuellt utfå papperskopior menar Riksarkivet att Tryckfrihetsförordningen inte gäller. Det finns ingen rätt att få ut elektroniskt material, och Riksarkivet har därför ingen skyldighet att lämna ut det. 2. Ett utlämnande innebär en inte obetydlig risk för att uppgifter som omfattas av sekretess sprids och att den personliga integriteten för en del av de registrerade kränks. Tryckfrihetsförordningen fel Om detta avslag, som är undertecknat av Riksarkivarien Tomas Lidman samt av verksjuristen Ulla Ahlqvist, finns det mycket att säga: Att använda Tryckfrihetsförordningen som ett argument för att avslå vår begäran står i bjärt kontrast mot andemeningen i samma förordning. TF har ju tillkommit för att försäkra oss om största möjliga öppenhet i samhället, ett skydd för offentlighetsprincipen och rätten att få ta del av allmänna handlingar. Att den författades under en tid då man inte kunde stava till ordet elektroniskt och aldrig hade hört talas om digitala bilder, tas nu till intäkt för att den inte skulle gälla andra media än papper. Det är möjligt att det är så som Riksarkivet påstår, att man med gällande lagstiftning inte har någon skyldighet att lämna ut elektroniskt material, men det är en policy som man definitivt kommer att behöva ändra på. I dagsläget torde det mesta av myndigheternas dokumentation och ärendehantering vara digital. Begreppet heter ”born digital” – d.v.s. informationen har aldrig funnits i analog form, utan är skapad digitalt och kommer att bevaras digitalt. Riksarkivet kan inte i längden vägra att, efter sedvanlig sekretessprövning, ställa sådant material till förfogande. Det vore i så fall ett självmål, som skulle ge mången kritisk journalist julafton! Personlig integritet Det andra motivet för att vägra att lämna ut materialet är att det skulle finnas ”en inte obetydlig risk för att uppgifter som omfattas av sekretess sprids och att den personliga integriteten för en del av de registrerade kränks.” Sekretess? Mig veterligen är mantalslängderna offentliga handlingar som inte är generellt sekretesslagda. Det finns m.a.o. ingen 70-årsregel, liknande den som gäller för exempelvis folkbokföringen, för elektroniska mantalslängder. I dessa finns heller ingen ”känslig” information, och även om så vore skulle denna inte finnas med i de kolumner om namn, födelsetid, födelseort och adress som förbundet har begärt ut. Ingenting om inkomster och skatter, ingenting om sjukdomar, kriminalitet, utländskt ursprung eller annat som kan tänkas vara integritetskränkande. Utan bara just detta; Namn, adress, födelsetid och födelseort. Rena kataloguppgifter, inte olika telefonkatalogens. Skyddad identitet När detta avslag anlände ringde jag omedelbart upp Riksarkivets chefsjurist, Ulla Ahlqvist, för att få veta på vad sätt sekretessen skulle kunna kränkas av Sveriges befolkning 1990. Det enda svar jag fick var, att det kunde finnas personer inom säkerhetstjänsten, personer med sekretessbelagd identitet, som man med hjälp av Sveriges befolkning 1990 skulle kunna hitta fram till (och eliminera?). Denna förklaring synes mig väl James Bondig, och kan inte rimligen vara den enda förklaringen till avslaget. I vår ansökan hade vi ju föreslagit att personer med s.k. skyddad identitet, liksom i Sveriges befolkning 1970 och 1980, skulle tas bort, och om inte Riksarkivet vuxit ur det kalla kriget skulle det givetvis ha varit fullt möjligt att ur databasen även rensa bort Agent 007, 008 och 009. Nej, förklaringen måste vara en annan. Eftersom man idag på Internet med hjälp av t.ex. Birthday.se eller Upplysning.se kan hitta fram till hela den svenska befolkning i brinnande nutid – 2007 – förefaller omtanken om 17 år gamla uppgifter vara mer än överdriven. Det är visserligen sant att man med hjälp av adressuppgifterna, genom att lägga ihop två och två och få det till fyra (ibland fem), hjälpligt kan rekonstruera familjegrupper. Det har också, med rätta, påtalats att detta är en äventyrlig hantering med många fallgropar. Men samma manöver kan man faktiskt genomföra på Upplysning.se och via flera andra resurser på Internet. Och då handlar det som sagt om nutid. Ulla Ahlqvist höll med om att detta var ologiskt, men hävdade att Riksarkivets tjänstemän endast kan yttra sig över och sekretesspröva det material som arkivet självt förfogar över. Vag och oprecis motivering Riksarkivets motivering till avslaget synes mig allt för vag och oprecis, och beslutet borde därför bli föremål för en överprövning. Jag frågade Ulla Ahlqvist hur man överklagar beslutet, och fick då det överraskande beskedet att det inte går! Jag framhärdade och hävdade att alla myndighetsbeslut måste gå att överklaga. Kammarrätten kom på tal, men eftersom Riksarkivet anser att det material vi har begärt ut inte lyder under Tryckfrihetsförordningen, blir det i så fall Länsrätten som får pröva fallet. Enligt Ulla Ahlqvist är dock chansen/risken för att Länsrätten skall bry sig om att ta upp ärendet mycket ringa. Liksom det fanns ett motstånd även inom släktforskarleden mot framför allt Sveriges befolkning 1980, hade produktionen av Sveriges befolkning 1990 säkerligen också blivit föremål för intern kritik. Min uppfattning är dock att en överväldigande majoritet av släktforskarrörelsen skulle välkomna denna nya produkt, som det utmärkta hjälpmedel vid nutida släktforskning och lokalisering av försvunna grannar, vänner och skolkamrater den skulle vara. Även inom arkivvärlden och hos övriga myndigheter, liksom inom kyrkogårdsväsendet, hos pastorsexpeditioner, begravningsbyråer, försäkringsbolag och t.o.m. lokala skattekontor används 1970 och 1980 flitigt. Varför då inte 1990? Andra bevekelsegrunder? Riksarkivets avslag är ytterst beklagligt och svårförståeligt. Det är svårt att värja sig mot misstanken att myndigheten har andra bevekelsegrunder för sitt avslag än vad som redovisas i det ovan citerade mycket kortfattade avslaget. Framför allt antyder frånvaron av en utförlig argumentation kring avslaget en bristande respekt för arkivens allra största nyttjargrupp, släktforskarna. Ted Rosvall, Förbundsordförande (8 maj 2007) |