Homonymer – ett intressant område

■ Med visst nöje läste jag Ted Rosvalls epos i ämnet för en tid sedan och kunde då för mig själv konstatera att begreppet också rymmer helt andra dimensioner – såväl kultur- som humanhistoriska – än banaliteten att Lars är fler än jag, såväl i tid som i rum, eller att det kanske finns fler Ted att hämta i USA… Möjligen är nedanstående av allmänt intresse. Döm själva.

Namnet Lars tycks länge ha varit populärt i min släkt – från 1600-talets första decennium, då den förste med detta namn dyker upp i källorna. Emellertid förefaller det inte ha varit ett särskilt lyckosamt namn; av de 39 så namngivna personer jag har i min inte alltför omfattande släktdatabas dog de flesta redan i mycket unga år. I det extremaste fallet fanns inte färre än fyra Lars i samma familj, där de tre första var döda innan nummer fyra föddes. Döm så om min förvåning då jag plötsligt, genom några få ord nedplitade i en husförhörslängd i Gunnarsjö socken, i gränstrakterna mellan Halland och Västergötland, för ganska precis 200 år sedan, stötte på det märkliga att två, samtidigt levande, bröder givits samma namn – Lars, med Pehrsson som patronym! Det är ingen felskrivning: de båda Lars figurerar parallellt genom ett antal husförhörslängder.

Jag konsulterade min gode vän Bengt, kyrkoherde emeritus, för att förhöra mig om fenomenet. Han kunde emellertid inte påminna sig ha sett något liknande under sin långa yrkesbana och var i stort sett lika frågande som jag. Att ett senare fött barn får samma namn som ett tidigare avlidet syskon, såsom nämnts ovan, är allom bekant. Samma namn hos syskon, ja, men då med ett andra, särskiljande namn. Om så är fallet i den parallell från Skåne Ted Rosvall talar om, där två systrar Kerstin fått namn efter resp farmor och mormor, förtäljer inte hans historia. Detta var dock inte tillämpligt här; mina Lars hette endast Lars och detta var nytt för både Bengt och mig.

■ Kanske är denne Lars den minst lyckosamme av alla i släkten med detta namn– de avlidna inbegripna! Den enda vettiga – och tillika tragiska – förklaring till den dubbla namngivningen jag kan finna är den att Lars den äldre egentligen inte betraktades som människa. Han var inte vid sina sinnens eller sin kropps fulla bruk; han var udda på något sätt. Så udda att han inte räknades som fullvärdig familjemedlem, som sagt, inte ens som ”riktig” människa. I marginalen i husförhörslängden, efter hans namn, har prästen nämligen skrivit ordet ”Usling”. De flesta människor skulle idag antagligen ställa sig minst sagt frågande till eller uppröras av denna ”obeskrivning” av en medmänniska. Han var ju trots allt inte kriminell – vilket möjligen skulle kunna ha motiverat det nedsättande omdömet, med vårt språkbruk mätt.

Emellertid, Bengt påminde mig om Lidners ord: ”Hvar helst en usling fins, är han min vän, min bror”, och visst är det troligt att det är i denna Lidnerska mening av en ofärdig, hjälplös varelse prästen brukat det märkliga ordet.

Han var alltså inte accepterad, Lars den äldre, född år 1789, han var tokig, säregen, byfåne, krympling eller vad annat uttryck man nu skulle kunna hitta på; med dåtidens språk var han en ”usling”. Vem vet vilka funktionshinder han kan ha lidit av, fysiska som psykiska? Kanske är det bra att man inte vet…? När så ytterligare en son föddes i familjen, år 1803, fick även han namnet Lars. Han var nämligen ”normal”. Han utgjorde förhoppningen om kontinuitet i släkten. Han blev den ”riktige” Lars! I något husförhör har han till och med skrivits in före sin äldre broder.

Under de 14 år som förflutit mellan Lars den äldre och Lars den ”riktige” hade endast döttrar kommit till världen och hur dessa uppskattats kan man naturligtvis spekulera i; spinnsidan var med all säkerhet inte lika viktig som svärdsidan, inte ens i en fattig torparefamilj. Men det är nog ett annat tema…

Lars den äldre levde vidare, sannolikt helt marginaliserad och under ganska bedrövliga förhållanden, ända till år 1822, då han 31 år gammal, eller skall man säga ung, stryks ur längden. I kolumnen ”afflyttad til” står nu ordet ”Lasarettshjon”. Jag vet inte när han avled. Med denna strykning ur husförhörslängden försvinner Lars ut i historiens mörker…

Familjen – sex barn – hade inte precis något överflöd för sitt livsuppehälle och man kanske vågar förmoda att han levde sitt liv utan så värst mycket mer uppmärksamhet än den att hållas vid liv, dvs vad en kristlig förpliktelse krävde av de närmaste. Epiteten ”Usling” resp. ”Lasarettshjon” tyder på grava funktionshinder och att han därmed torde ha utgjort en icke obetydlig ekonomisk belastning för den övriga familjen får nog anses givet. I sanning ett beklagansvärt människoöde!

Man skulle önska, hoppas och tro att den människosyn som kan anas ur de få nedtecknade orden i husförhörslängden vore lika död som Lars själv. Men när man då och då får insyn i hur många gamla människor tillbringar sina sista dagar på vårdhem och andra institutioner, utan att någonsin få besök av sina anhöriga – trots att dessa kanske till och med  bor på orten, då kan man inte undgå att fundera på vad som egentligen skiljer vår människosyn från den av anno 1803. Skulle man till äventyrs våga utvidga tanken till att omfatta även synsättet att medmänniskor kan mördas om så önskas – tom av sina egna fäder eller bröder – för ”hederns” skull, ja, då börjar det svindla för ögonen: Kristligt eller ej, i vilken riktning går tiden, framåt eller bakåt…? Jag känner mig inte alltid så säker på svaret.

Lars G Johansson (Homonym)