|
En oväntad julklapp!
När krig, revolution och terror gjorde tillvaron direkt livsfarlig för utlänningar lyckades de flesta svenskarna i Baku på olika vägar ta sig hem till Sverige. Kvar i Baku blev dock en gren av släkten Sandgren: Thure Gustaf Sandgren (1856-1903) Gustaf hade dött tidigt, och för änkan Sofia, som väl inte behärskade svenska språket, var det kanske aldrig aktuellt att lämna Baku. 1918 bombade turkarna Baku, och både Sofia och sonen Pyotr dödades. Kvar fanns nu bara dottern Sonja och sonen Boris. Det sista livstecknet från dem var en ansökan från Boris till svenska UD 1924 om att få sitt svenska medborgarskap förnyat, vilket han, efter förmedling av den tyske konsuln i Baku, så småningom fick. Därefter bara en stor tystnad! ■ Genom åren har jag gjort många tappra försök att ta reda på vad som egentligen hänt mina släktingar i Baku. Bl.a. författade jag en efterlysning, lät översätta den till ryska och tryckte sedan upp 500 exemplar, som jag skickade till alla arkiv, bibliotek, föreningar och utbildningsanstalter jag kunde hitta i Baku. Resultat? Noll! För några år sedan fick jag faktiskt tag i en arkivforskare i Baku, som mot ersättning plockade fram en hel bunt med arkivmaterial om släkten Sandgren i Baku, inklusive familjen Thure Gustaf. Det nya var uppgifterna om att dottern Sonja 1921 hade gift sig med en ryss vid namn Golubev, samt att hon året därpå fick en dotter, Irina. Sedan gick det inte att komma längre. ■ Jag hade för länge sedan givit upp hoppet om att återfinna några levande släktingar i Baku när jag lördagen den 16 december i år satt och Googlade lite för mig själv. Genom en ingivelse författade jag följande sökbegrepp ”Baku AND Sandgren” och fick upp en mängd träffar. En visade sig vara på ryska, och jag klickade på den. Upp på skärmen kom någon sorts efterlysningssida, á la Anbytarforum, där det mesta var på ryska, men med vissa namn och texter översatta till tyska. Håret reste sig i nacken när jag tog till mig följande: ”Ich suche Verwandte, die heute in Schweden leben. Mein Ururgrossvater, Gustaf Sandgren, kam etwa 1890 von Schweden nach Baku als Schiffsmechaniker, zusammen mit Nobel und starb dort etwa 1902. Seine Nachkommen lebten bis 1990 in Baku un zogen dann nach Kharkov.“ Det fanns också ett fotografi av Gustaf och ett av hans dotter Sonia. Jag klickade nervöst runt, och hittade sedan en profil över den som skrivit efterlysningen. Tetyana hette hon och föreföll vara bosatt i Tyskland. Minsann fanns där inte också ett telefonnummer. Med darrande fingrar slog jag numret, och några sekunder senare kunde jag på stapplande tyska förklara för min brylling ”Tanya” att hon nu hade hittat sin svenska släkt. ■ Tanya berättade för mig, att när Sovjetunionen föll samman utbröt inre stridigheter i Azerbadjan, varvid den Armeniska befolkningen var starkt hotad. Eftersom hennes pappa är Armenier beslöt man sig för att försöka fly. Huvudmålet var faktiskt Sverige, och eftersom Sonia Sandgren var svensk medborgare via sin far, kunde hennes döttrar åberopa detta och möjligen ha beviljats asyl i Sverige. Tyvärr fanns det dock ingen möjlighet att bevisa detta medborgarskap varför Plan B fick bli Kharkov, Ukraina, där Sonias alla ättlingar nu är bosatta. Med undantag av Tanya, som via studier och arbete så småningom hamnade i Tyskland. Tanya berättade också att mormodern och hennes syster ständigt brukade tala om sitt svenska påbrå, och att det fanns många fotografier bevarade, varav några tagna i Södertälje, där Gustafs barn tydligen varit på besök i början av seklet. Är det inte härligt med Internet? Och när går nästa plan till Kharkov? Ted Rosvall (18 dec 2006)
|
