"Himlaprinsen" Jon Svensson

Himlaprins Jon Svensson det namnet bör han ha
På vattnet som på landet han prisa vill sin far
I städer och i byar berömmer han sin bror
Att himlarne och skyar må kalla honom stor.

Om människorna i hans omgivning än inte gjord det, så tog åtminstone Himlaprinsen sig själv på allvar. Det visar följande lilla dikt på åtta rader:

Om hundrade studenter
Än diktade som jag
Och tusende skribenter
Än skreve natt och dag
Och sedan tusen tryckte
Och tryckte all sin tid
Det ej försloge mycke
Mot det som Gud kan lära mig.
(---)
Vid 1950-talets ingång gick jag för några år framåt med i den då nybildade kyrkobrödrakåren i Norrala. Vid ett möte den 7 juni 1950 väckte jag frågan om resandet av en minnessten till 100-årsdagen av Jon Svenssons död 1852. Det var emellertid svårt att få in tillräckliga medel för minnesstenen, i synnerhet som ett begränsat anslag av Norrala kommun avslogs av fullmäktige. Genom en fin insats av frikyrkorörelsen i orten lyckades vi dock till slut få fram tillräckliga medel för att stenen skulle kunna resas med ett års försening sommaren 1953. Jag gick länge och tänkte på en lämplig inskription utöver namn, födelse- och dödsår. När jag till slut stannade för orden 'Bonde Bygdehelgon Himlaprins' så accepterade man detta omgående. det ligger liksom ett stegrat crescendo i dessa ord som täcker både hans jordeliv och historiska eftermäle. Stenen är rest intill den plats där han föddes och där han framlevde största delen av sitt liv.
Vi har vant oss vid att betrakta Himlaprinsen som en ursprunglig och egenartad människa som helt format sin tro och sin livsfilosofi i kraft av det egna jaget. Men är detta egentligen helt riktigt? Kanske hade han också lärofäder av vilka han i mångt och mycket var ett eko. Uppslaget till denna kätterska tanke - som inte på något sätt behöver förringa hans historiska status - fick jag av hans brorsons dotterson, bonden Sven Persson i Ringa. I sin morfaders hem fann han en gång en 1700-talsupplaga av tysken Christian Scrivers 'Själaskatt'. Han har också i en 1700-talsupplaga av Johan Arndts 'Om en sanna Christendom' med Jon Svenssons egenhändiga namnteckning två gånger inskriven i boken. Denna namnteckning är ett av de två prov på hans handstil som jag känner till. Den andra finns på en handling där han överlåter sin hemmanshalva på brodern. Sven Persson, som är mycket välbevandrad i vår klassiska uppbyggelselitteratur, har studerat dessa böcker och där funnit tankegångar och exempel på sådana trons under som för eftervärlden skapat bilden av Jon Svensson. Det är därför inte otroligt, att det är Christian Scriver och Johan Arndt som givit Jon Svensson impulserna till det liv som blev hans. De båda böckerna har med stor sannolikhet funnits i Jon Svenssons barndomshem och sedan följt honom till det egna hemmet. I 'Själaskatten' finns det tydliga spår av hans fars, Sven Jonssons, namnteckning. Säkert har den blivande Himlaprinsen läst dessa böcker från pärm till pärm.
(---)
Sven Jonssons och Anna Olofsdotters hemman Styvje 5:1, överläts vid faderns död 1811 med hälften var till sönerna Olof (1775-1850) och Jon (Himlaprinsen). Olofs hemmansdel är numera utplånad som jordbruksfastighet. Söderhamns kommun äger nu denna mark och har på den byggt en betydande del av det nya Vågbro villasamhälle. Den halva av Styvje 5:1 som tillföll Jon Svensson vid delningen 1811 hade sin huvudsakliga mark inne i Styvjebyn. Himlaprinsen var ju minst av allt jordbrukare. Den religiösa extas, som han hela sitt vuxna liv faktiskt levde i, gjorde att han försummade gården och därmed försämrades också hans och familjens ekonomiska grundval. När han 1832 inte längre kunde behålla sin hemmanshalva överlät han den till brodern Hans, som blev stamfader till släktens norralagren.
Himlaprinsen - född och uppväxt i ett välbärgat bondehem - var förvisso en mycket fattig man, när han tvingades att med sin stora familj flytta in i gårdens undantagsstuga. Men säkert kände han sig friare än förut. Nu kunde han helt ägna sig åt bönestunder och predikoresor samt under tiderna hemma i Norrala gå omkring och förmana människorna att vandra på den 'rätta vägen'. Han såg säkert inte med någon avund på de bönder, som fortfarande sådde och skördade på sina åkrar hemma i Styvje. Vi vet ju hur han en dag gick förbi en av byns bönder, som var i färd med att plöja sin åker allt under det han sjöng på ps. 282 i den wallinska psalmboken: 'Min högsta skatt o Jesu kär'. Jon Svensson stannade upp intill bonden och tillrättavisade honom. Psalmens ord passade inte för en bonde, som var känd för sin närighet. Skulle han sjunga, skulle han göra det med följande ord, menade Jon Svensson:

Min högsta skatt är jord och skog
Och hjärtat fäst vid häst och plog
Och röjt och plöjt det ska jag ha
Men kropp och själ får Satan ta.