Nättidningen RÖTTER - för dig som släktforskar! (Personnamn)

Så stavar du namnen –
Släktforskarförbundets namnlista
How to spell personal namnes

Av / By Håkan Skogsjö

ANDRA UPPLAGAN (1999) / SECOND EDITION (1999). Här ges råd om hur du bäst stavar dina förfäders namn. Efter texten finns en namnlista med rekommenderad stavning (och en del andra uppgifter om namnen). Du kan förflytta dig direkt till namnlistan genom att klicka på namnets begynnelsebokstav nedan. Det här dokumentet är långt. Om du tycker att det är användbart, rekommenderar vi att du skriver ut det på papper. Namnlistan finns också publicerad i Släktforskarnas årsbok 1999, utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Första upplagan ingår i 1995 års årsbok.

INNEHÅLL / CONTENTS
Klicka dit du vill komma:

Inledning

Mansnamn
A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Y Z Å Ö

Kvinnonamn
A B C D E F G H I J K L M N O P R S T U V W Y Z Å Ä Ö

Sorry, no summary in English.

INLEDNING TILL ANDRA UPPLAGAN (1999)
Introduction

I Släktforskarnas årsbok 1995 publicerade jag en första version av Släktforskarförbundets namnlista. Listan har rönt uppskattning från många håll, använts flitigt och även legat till grund för diskussioner kring olika förnamn, bland annat i Nättidningen RÖTTER. Detta glädjer mig förstås.

Här framläggs en andra, reviderad och utökad upplaga av namnlistan, där åtskilliga av de synpunkter som kommit mig till del har beaktats. Åtskilliga nya namn och namnformer har tillkommit samtidigt som några har utmönstrats. Vidare har listan gjorts utförligare. Bland annat har jag i större utsträckning än tidigare angett källor och belägg. Det gäller särskilt för ovanligare namn, som inte förekommer allmänt i namnlitteraturen. Namn som har börjat användas under den tid som listan omfattar (ca 1550–1850) har jag också försökt ange ungefär när namnet kom i bruk.

Inledningen är i allt väsentligt oförändrad sedan första upplagan. Av praktiska skäl trycks den på nytt här, för att läsare ska ha den lätt tillgänglig.

Många personer har bidragit med kompletteringar, tillägg och värdefulla synpunkter under de gångna åren. Jag vill särskilt tacka följande forskare: Ulf Andersson, Jens Arvidsson, Anders Berg, Torsten Berglund, Stefan Björn, Jörgen Blästa, Mats Carlin, Lars Ekblom, Olle Elm, Karl Göran Eriksson, Bo Fredrikson, Conny Gustavsson, Leif Gustafsson, Stefan Hammar, Niklas Hertzman, Kjell Holmåker, Elna Jonsson, Per Linder, Bo Lindwall, C-G Magnusson, Hjördis Nilsson, Annika Otfors, Bo Persson, Ruben Persson, Karin Petersson, Carl Szabad, Christer Svensson, Christine Svensson och Kjell Öhman. De har alla bidragit till en aktiv och stimulerande debatt kring våra förnamn i äldre tider. Av dessa vill jag särskilt framhålla Anders Bergs insatser för att bringa klarhet i den skånska namnfloran.

Några personer har granskat listan och kommit med värdefulla synpunkter innan den gått i tryck. De är Anders Berg, Torsten Berglund, Carl Henrik Carlsson, Karl Göran Eriksson, Bo Lindwall, Torbjörn Näs och Urban Sikeborg. Till dem riktar jag ett varmt tack.

Håkan Skogsjö
april 1999

Inledning

Våra förfäders namn är i gamla kyrkoböcker och andra handlingar stavade på många olika sätt. Om vi bokstavstroget noterar alla belägg för en Per Eriksson kan vi finna stavningar som Pehr Erichson, Pähr Ericksson, Peer Ersson, Per Ehrsson, ja till och med så egendomliga som Phär Ericksånn. En vår anmoder kan vara noterad som Catharina Matthsdotter, Caisa Matsdotter och Carin Matthiasdotter.

De skiftande stavningarna avspeglar ingen vilja eller önskan hos våra förfäder, utan är endast ett tecken på bristande stavningsnormer och dålig skrivkunnighet i äldre tider. För oss släktforskare finns ingen anledning att fästa avseende vid varianter som Pehr, Pär, Pähr, Per, Peer; de uttalades likadant och avser alla exakt samma namn.

I stället gäller det att bringa reda bland alla dessa stavningsvarianter och namnformer – mer eller mindre slumpvis tillkomna – genom att fastställa lämpliga normalformer till förfädernas namn och stava dessa enligt vedertagna regler. Anfadern Per Eriksson, nämnd med alla olika stavningar ovan, noteras inte med någon av dessa på antavlor och stamtavlor, i släktutredningar och andra sammanställningar, tryckta eller otryckta, utan med normalformen Per Eriksson.

Inte minst datorns intåg i släktforskningen har ökat behovet av konsekventa skrivningar av namnen. En forskare som dataregistrerar förfäderna som Pehr, Pär, Pähr och Per, får problem att återfinna dem. Datorn förstår inte att det avser samma namn, och forskaren måste själv komma ihåg att han stavat en ana Pähr, en annan Per och en tredje Pehr.

Kort sagt: en inkonsekvent stavning av namnen gör släktforskningen krångligare, skapar onödiga problem och försvårar kommunikationen mellan forskare.

Namnlistans syfte och urval

Syftet med den här artikeln är att försöka skapa en gemensam släktforskarnorm för hur förnamn ska stavas.

Nedan framläggs en namnlista, uppdelad i mans- och kvinnonamn. I fetstil noteras den normerade stavningen, därefter följer uppgifter om namnets ursprung (och i undantagsfall etymologi), dess geografiska utbredning i Sverige (om den varierar starkt) och uppgifter om närbesläktade namn.

Namnlistan speglar namnskicket inom Sveriges nuvarande gränser från 1500-talet till mitten av 1800-talet. Under senare delen av 1800-talet ökade skrivkunnigheten bland de breda folklagren samtidigt som namnen började stavas mer konsekvent i officiella handlingar. Släktforskaren bör därför när det gäller modern tid (de senaste 100–150 åren) följa den stavning personerna själva använde eller – om den inte är känd – den som förekommer i kyrkoböckerna eller andra officiella källor.

Även om ambitionen med namnlistan är att spegla det svenska namnskicket under drygt 300 år, finns inte alla namn och namnformer redovisade. Orsakerna är flera:

För att förtecknas krävs att namnet har varit någorlunda vanligt i svensktalande miljöer; många namn bland tyska invandrare i städerna har inte tagits med eftersom de aldrig i nämnvärd grad spred sig till svenskar, och detsamma gäller franska namn och namnformer bland vallonska invandrare (exempelvis Pierre och Katlin). Inte heller har latinska namnformer (exempelvis Laurentius för Lars, Benedictus för Bengt, Haquinus för Håkan) tagits med annat än i undantagsfall. Och när det gäller kvinnonamn som både har en form som slutar på -a och en som slutar på -e (exempelvis Josefina-Josefine, Sofia-Sofie och Karolina-Karoline), har den franskinspirerade formen på -e uteslutits. Likaså har talspråkliga och starkt dialektala varianter av namnen inte tagits med, såvida de inte blivit någorlunda allmänt accepterade i skriftspråket (därför saknas många vanliga smeknamn som Lasse, Olle, Pelle, Nisse). Dessutom har enstaka extremt ovanliga namn lämnats bort, särskilt i fall då det varit oklart vad slags namn det egentligen rört sig om. Slutligen har förmodligen även ett och annat namn råkat bli uteglömt – trots idogt letande i litteraturen.

Uppgifterna om namnens ursprung och släktskap bygger huvudsakligen på tre böcker: »Svenska förnamn» (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden, 29) av Roland Otterbjörk (Stockholm 1975), »Danske personnavne» av Rikard Hornby (Köpenhamn 1978) och »Svenska personnamn. Handbok för universitetsbruk och självstudier» av Ivar Modéer (Uppsala 1964). Av dessa har »Otterbjörk» använts så flitigt att jag funnit det för gott att inte ange den som källa vid enskilda namn i förteckningen nedan annat än i undantagsfall; det skulle bara trötta läsaren i onödan att ständigt finna hänvisningar till denna ypperliga bok, som dessutom är mycket enkel att hitta i. För den föreliggande, andra upplagan av namnlistan har verket Sveriges medeltida personnamn (1967–98) också utnyttjats för namn med begynnelsebokstäverna A–H.

Urvalet bygger till stor del på egna erfarenheter av vilka namn som var i bruk under den aktuella tidsperioden. För att få det mer komplett har släkthistorisk litteratur gåtts igenom, främst skriftserien Svenska antavlor (1980–), utgiven av Genealogisk ungdom och Sveriges släktforskarförbund, och tidskriften Släkt och hävd (1950–), utgiven av Genalogiska föreningen.

Dessutom har namnlistans första upplaga granskats och kompletterats av följande forskare: Hans Ahlborg Stockholm, Olof Cronberg Växjö, Hans Gillingstam Stockholm, Bo Lindwall Leksand, Peter Olausson Gillberga, Urban Sikeborg Sollentuna och Carl Szabad Enskede. För den slutgiltiga utformningen ansvarar dock författaren ensam.

Namnformer och stavning

Hur skiljer man ett namn från ett annat? Är Laurentius, Lorens, Lorentz, Lorenz, Lars och Lasse samma eller olika namn? Och hur förhåller det sig med Katarina, Catharina, Karin, Carin, Caisa och Kajsa? Den typen av frågor måste besvaras när en namnlista av detta slag ställs samman.

Först några ord om terminologin som används här:

Namn = samlingsbegrepp för flera namnformer med gemensamt ursprung (Katarina, Kajsa och Karin är olika namnformer av samma namn).

Namnformer = varianter med olika uttal av samma namn; det finns namnformer av olika typer: Lasse är en smekform för Lars; Laurentius är den latinska ursprungsformen av samma namn; Stina är en kortform av Kristina.

Stavningsformer = olika stavningar som ger identiskt eller näst intill identiskt uttal av ett namn eller en namnform, exempelvis Lorens, Lorenz, Lorents.

Syftet med namnlistan är att vara en norm för stavningen. Det innebär att listan kan uppta flera former av samma namn, däremot aldrig olika stavningar. Tvärtom anges en enda, rekommenderad stavning (med fetstil). För släktforskaren betyder detta följande:

En anmoder kanske påträffas med följande namnformer och stavningar i källorna: Christina, Kristina, Kerstin, Kjerstin, Chierstin och Stina. Dessa stavningar representerar tre namnformer (tre uttal): Kristina, Kerstin och Stina. Släktforskaren måste själv avgöra vilken namnform som är lämpligast att använda (hur det kan göras redovisas nedan), däremot ger »Släktforskarförbundets namnlista» besked om vilken stavning som bör användas. Väljs formen Kerstin bör namnet stavas just så, inte Kjerstin eller Chierstin.

Med andra ord: Namnlistan kan användas på ungefär samma sätt som Svenska akademiens ordlista. Du måste själv välja det mest lämpliga ordet/namnet, sedan kan du kontrollera stavningen i respektive lista.

I Släktforskarförbundets namnlista används nästan utan undantag en nutida normalstavning av förnamn, grundad på boken Svenska förnamn, namnsdagslängder och annan namnlitteratur. Har man inte tillgång till dessa kan man ändå för det mesta fastställa en korrekt stavning med hjälp av följande tre regler:

Uteslut stumma bokstäver (skriv Tomas, ej Thomas),
Teckna k-ljudet med ’k’, inte ’c’ eller ’ch’ (skriv Karin, Kristina, ej Carin, Christina),
Använd inte gammalstavning (skriv Gustava, ej Gustafva).

Nu bör en namnlista av detta slag inte användas slaviskt och utan undantag. Det finns självklart tillfällen då man bör frångå den stavning som rekommenderas. Det kan gälla historiska personer med en hävdvunnen stavning i litteraturen, exempelvis Carl Michael Bellman, eller skrivkunniga personer i äldre tider som stavade sitt namn konsekvent och kanske även medvetet originellt; den stavningen bör respekteras. Vidare kan det i vissa trakter förekomma namnformer som inte finns rekommenderade i listan (skrivs med fetstil); om personer i trakten konsekvent skrivs med en sådan namnform är det rimligt att trots allt använda den som normalform (och sannolikt borde den rätteligen funnits med i namnlistan).

Synpunkter, kompletteringar och rättelser till namnlistan emottages med tacksamhet och kan sändas till författaren under Sveriges släktforskarförbunds adress. Med noggrannare kunskaper om framför allt lokalt namnskick kan en ny och bättre upplaga av namnlistan publiceras i någon kommande årsbok.

Husförhörslängderna bästa källan

Det finns släktforskare som hävdar att vi alltid bör skriva en förfaders namn som det är noterat i födelse- och dopboken. Det är visserligen en enkel regel, men den leder dessvärre ofta helt fel.

Vilken källa är då mest tillförlitlig när det gäller att fastställa namnet på en person som levde för hundra eller tvåhundra år sedan? För att kunna besvara frågan måste vi beakta hur de olika källorna tillkom och användes. I födelse-, vigsel- och dödböckerna gjorde prästen noteringar när församlingsborna lät döpa sina barn, gifta sig eller begrava sina döda. Det var högtidliga tillfällen med ceremonier och ritualer, det var lätt att prästen smittades av stundens allvar. Personer som i nästan alla andra sammanhang heter Per, Olof, Kajsa eller Greta står helt plötsligt noterade som Petrus, Olaus, Katarina och Margareta. Tydligast är detta i just födelseböckerna, som därmed blir den minst tillförlitliga källan.

Helt annorlunda fungerade husförhörslängderna.

En gång om året var förfäderna tvungna att bevista husförhöret. Prästen satt vid ett bord med längden framför sig, ropade upp namnen på de församlade en efter en och tenterade dem i kristendomskunskap och läskunnighet. Sedan doppade han gåspennan i bläckhornet och noterade deras kunskaper.

Det var med andra ord väsentligt – av praktiska skäl – att notera rätt namnformer i husförhörslängden, namn som folk kände igen. Bonden Olof Johansson – i byn alltid kallad »Södergårds-Olle» – skulle knappast lystra till namnet Olaus, som han inte ens visste att han var noterad med i födelseboken av prästen, kunnig i latin och med smak för det lärda.

Situationen är inte helt olika i dag. En Lars Andersson kallas för det mesta Lasse av arbetskamrater och i familjen, men posten från myndigheterna i de bruna fönsterkuverten är adresserad till Sten Lars Andersson. Vilket namn Lars är noterad med i födelseboken vet han inte, han har aldrig sett den (säkert står där Sten Lars – myndigheterna är ganska noggranna nu för tiden – men inte så sällan händer det även i dag att stavningen förvanskas eller namn försvinner mellan vaggan och graven). Skulle någon fråga honom vad han heter kan han svara: »Lars, fast jag kallas för det mesta Lasse». Blir han avkrävd ett fullständigt namn på någon blankett skriver han »Sten Lars Andersson».

Vad ska vi som släktforskare kalla honom i en släktutredning? Korrekt och fullständigt är »Sten Lars "Lasse" Andersson», det vill säga hans fullständiga namn med tilltalsnamnet markerat och smeknamnet angivet (om och när smeknamn ska anges kan diskuteras, men vill man notera det kan det göras på angivet sätt).

Det gäller alltså för oss släktforskare att använda namn och namnformer som våra förfäder och släktingar skulle kunna identifiera sig med – inte mekaniskt notera exempelvis födelsebokens stavning.

Och den bästa enskilda källan torde husförhörslängden vara.

Så normeras namn – ett par exempel

Här följer ett par exempel som beskriver hur man kan resonera för att bestämma vilken namnform man ska välja för en individ. I praktiken går man dock sällan så grundligt till väga som i dessa fall. Den som har forskat ett tag i en viss bygd har lärt sig vilka namnformer som förekommer där och hur dessa lämpligen kan normaliseras, och det hela går näst intill automatiskt utan att det krävs någon större tankemöda (utom i de fall man stöter på ett obekant namn).

Men för tydlighetens skull tar vi exemplen nedan grundligt.

I en socken där jag forskat en del fanns i husförhörslängden för perioden 1739–1744 ett äkta par som hette Abraham och Margeta. När jag undersökte personerna närmare visade det sig att jag kunde finna dem noterade i kyrkoböckerna ett dussintal gånger.

Abrahams fullständiga namn var Abraham Johansson. Hans förnamn fanns i två former, Abraham och Abram, samt dessutom ett par gånger förkortat till Abrah, vilket rimligen uttyds Abraham. Stavningen Abraham var klart dominerande, den användes i tio fall av tolv. Efternamnet Johansson var stavat omväxlande Johansson och Johanson, dessutom fanns det förkortat Joh respektive Johanss.

Utgår vi från prästens skrivningar i kyrkoböckerna finns det nu fyra alternativa sätt att normalisera namnet: Abraham Johansson, Abraham Johanson, Abram Johansson och Abram Johanson.

Frågan är: kan vi välja någon av dessa former och i så fall vilken?

Efternamnet är enklast. Det normala sättet att stava son-namn är med dubbelt ’s’, helt enkelt eftersom namnen betydde att man var någons son: en Johansson var verkligen son till en Johan, en Andersson son till en Anders, och så vidare. Stavningen Johan är den normala enligt namnlistan (och annan namnlitteratur) och finns ingen anledning att ändra. Således skriver vi Abrahams efternamn Johansson.

Förnamnet är det bibliska (hebreiska) Abraham, som började användas i Norden under tidig medeltid. Formen Abram är en talspråklig sammandragning, som veterligen inte någonstans i Sverige lyckats tränga undan det ursprungliga Abraham. Båda formerna är visserligen möjliga att välja för släktforskaren, men flera skäl finns till att föredra det längre Abraham:

Släktforskarförbundets namnlista nämner endast formen Abraham. Samma gäller »Svenska förnamn» och »Danske personnavne». Således torde Abraham kunna anses som namnets normalform.
Namnskicket i trakten där Abraham Johansson bodde visar entydigt att den vanligaste formen var Abraham under 1700-talet (då Abraham Johansson levde). Åt samma håll pekar också beläggen för just honom, hans namn skrivs ju för det mesta Abraham.
Den klart dominerade nutida namnformen är Abraham. Den används i bland annat almanackan. En kontroll med »Förnamnsboken» (1979), som redovisar det svenska förnamnsskicket den 1 januari 1973, ger oss säkra besked. Den upptar 909 belägg för namnformen Abraham, men bara 64 för Abram.

Vi har nu tagit hänsyn till

den normgivande litteraturen,
regionala och tidsmässiga sedvänjor och
den nutida bruket av namnet.

Just i detta fall blir slutsatsen ovanligt entydig och ger vid handen att vi bör välja namnformen Abraham (inte Abram).

Således skriver vi vår Abraham Johansson konsekvent just så i vår släktforskning, på antavlor, på ansedlar, i släktutredningar och i alla andra sammanhang vi har orsak att nämna honom.

Hans hustru hette som sagt Margeta enligt husförhörslängden 1739–43. Hon finns antecknad i församlingens kyrkoböcker 13 gånger från sin födelse 1701 till sin död 1779. Förnamnet är skrivet på tre olika sätt: Margeta (10 gånger), Margetha (2 gånger) och Margreta (1 gång). Efternamnet nämns sex gånger och skrivs Marckusdotter, Markusd:r, Marcusd:r, Marckusd:r (en gång vardera), i födelseboken nämns faderns namn (Marchus Claesson) och vid ett tillfälle är hon antecknad med det felaktiga efternamn Claesd:r.

Låt oss även denna gång börja med efternamnet, som är mer okomplicerat. Trots att det stavas olika vid alla tillfällen blir uttalet dock detsamma, nämligen [marrkusdåtter]. Vi behöver med andra ord inte välja mellan olika namnformer (som Abraham och Abram) utan endast mellan olika stavningar.

Vi resonerar så här:

De grundläggande stavningsreglerna var: 1) Ta bort stumma bokstäver, 2) Skriv inte ’c’ för k-ljudet, 3) Använd inte gammalstavning. Alla tre kan anses tillämpliga i detta fall. Tar vi bort stumma bokstäver, skriver ’k’ för k-ljudet och stavar enligt nutida regler blir hennes namn Markusdotter. Vi rådfrågar också Släktforskarförbundets namnlista (och Svenska förnamn av Roland Otterbjörk) och finner att namnet stavas Markus även där. Vi skriver alltså efternamnet Markusdotter.

Förnamnet fanns i tre varianter: Margeta, Margetha och Margreta. Eftersom stumma bokstäver bör ignoreras återstår två former, Margeta och Margreta.

Dessa namnformer återgår på Margareta, ett grekiskt och senare latinskt namn vars ursprung är ett persiskt ord för ’pärla’. Namnet kom till Sverige redan omkring år 1100. Med tiden blev det mycket populärt, och antalet kort- och smekformer är stort. Margareta kom på svenska ofta att uttalas Margreta, vilket senare utvecklades till Margret, Marget/Margit (som kunde bli Maret/Marit) och Greta.

När vi släktforskare ska fastställa lämpliga namnformer för våra förfäder måste utgångspunkten självklart vara de skriftliga beläggen vi finner i källorna. Men vi måste hålla i minnet att dessa nästan alltid är andrahandsuppgifter, förmedlade av olika skrivkunniga personer som prästen, mantalskommissarien och kanske länsmannen som skrev bouppteckningen. De lade knappast ner någon möda på att försöka ta reda på om vår anmoder kallades Margeta, Margreta eller Margareta, helt enkelt därför att de ansåg det vara samma namn. Kanske hon också omväxlande kallades än det ena, än det andra, beroende på sammanhang och vem som använde namnet.

Det är med andra ord tämligen meningslöst att försöka välja en normalform genom att räkna de skriftliga beläggen. Det är inte ens säkert att något av dem är lämpligt. (Vittnesbörden om våra förfäder i de gamla dokumenten är ofta både slumpmässig och knapphändig. En anfader kanske vi bara påträffar en enda gång – namnet stavas då Oluff – medan hans granne och namne som vi också råkar härstamma från finns noterad åtskilliga gånger, oftast som Olof, men några gånger som Oloff och Oluff. Att då kalla den ene anfadern Oluff och den andra Olof är inte meningsfullt.)

I det aktuella fallet fanns två namnformer bland beläggen: Margeta och Margreta. Är något av dem lämplig? Låt oss använda samma metod som i fallet Abraham/Abram.

Normgivande litteratur: Släktforskarförbundets namnlista och »Svenska förnamn» av Roland Otterbjörk nämner inte någon av de nämnda varianterna för Margareta. Otterbjörk konstaterar dock under Margareta att namnet på svenska kom att uttalas [mar´greta].
Namnets lokala former: I den trakt och vid den tid som vår Margeta/Margreta Markusdotter levde skrevs namnet Margareta på många sätt, också i den normalform som Otterbjörk använder (Margareta).
Nutida skrivsätt: Namnet finns i en mängd varianter även i dag, enligt »Förnamnsboken». Formen Margareta är i särklass vanligast med närmare 300.000 belägg, Margeta förekommer inte i boken (däremot Margita med knappt 2.000 belägg), medan Margreta har 5.581 belägg.

Den rimliga slutsatsen blir i vårt fall att välja normalformen Margareta – inte de sannolikt mer talspråkliga Margeta eller Margreta som torde vara ganska slumpmässiga. Hade andra skrivare råkat göra noteringarna om henne kanske andra namnformer och stavningar använts.

Således skriver vi hennes namn Margareta Markusdotter

Dessa exempel torde visa hur en släktforskare med hjälp av släktforskarförbundets namnlista (och om så behövs annan namnlitteratur) och med kunskap om det lokala namnskicket, kan bestämma lämpliga namnformer för förfäderna. Namnen bör sedan stavas på det sätt som rekommenderas i namnlistan.

MANSNAMN
Male names

Abel hebreiskt.
Abraham hebreiskt.
Absalon se Axel
Adam hebreiskt.
Adolf tyskt.
Adrian av latinets Adrianus.
Ahl se Alf
Albert tyskt; jfr Albrekt.
Albrekt sidoform till Albert.
Albin av latinets Albinus.
Alexander grekiskt; jfr Sander.
Alexius latinsk form av ett grekiskt namn.
Alf nordiskt; vanligast i Bohuslän och Dalsland, ibland i formen Ahl.
Alfred engelskt; använt i Sverige sedan mitten av 1700-talet.
Algot nordiskt; vanligast i Götaland.
Alle fornsvensk smekform för namn på Al- (t.ex. Algot) eller Alf, förekom i Skåne.
Ex: Alle Gunnarsson, 1683–1736, i Laröd, Allerum; variant: Aller (som dock kan ha sitt ursprung i det tyska Allert, vilket enligt Otterbjörk förekommit i Sverige från 1631.
Allert tyskt.
Alrik nordiskt.
Alvaster fornsvenskt (möjligen av äldre Arnfast; jfr Arvast); förekom i Östergötland.
Amadeus latinskt.
Amandus latinskt.
Ambjörn nordiskt; vanligast i Västsverige.
Jfr Embjörn.
Ambrosius romerskt av grekiskt ursprung.
Amund nordiskt.
Ananias hebreiskt.
Ex: Ananias, född 1822 i Kökar, Åland, bondson. – Hornby sid. 93.
Anders svensk form av Andreas; mycket vanligt i hela Sverige.
Andor nordiskt; vanligast i Västsverige.
Andreas grekiskt; jfr Anders.
Anfinn fornnordiskt (äldre Arnfin); förekom i nyare tid i Jämtland.
Anian oklart ursprung, möjligen av ett latinskt namn (Anianus).
Ex: Anian Selius Jubel, född 12 nov 1817 i Lidköping, Västergötland. I almanackan 17 november i äldre tid.
Anifas franskt (vallonskt).
Ex: häradshövdingen på Åland Anifas Parment, född 1698 i Njurunda, Medelpad, se Kjell Lindblom, Vallonsläkter under 1600-talet II:145.
Anselm tyskt.
Anton tysk kortform för latinets Antonius.
Jfr Tönnes.
Anund nordiskt; dialektala former: Åne, Åner, Ånund.
Arent lågtysk form av Arnold.
Arild dansk form av Arnold, förekom i Skåne.
Ex: Arild Bengtsson, född 1693, i Hult, Stenestad sn, Skåne.
Arkel fornnordiskt, av äldre Arnkel (ursprungeligen Arnkettil), förekom i Blekinge (Bräkne-Hoby) i slutet av 1600-talet.
Arne nordiskt; förekom i västra och norra Sverige.
Arnold tyskt.
Jfr Arent och Arild.
Aron hebreiskt.
Artur engelskt av keltiskt ursprung.
Använt i Sverige sedan början av 1800-talet.
Arvast fornsvenskt (av äldre Arnfast); förekom i Skåne.
Arvid nordiskt.
Asbjörn fornsvenskt.
Asger fornnordiskt.
Ex: Asger Olsson, död 1651/56, i Treskog, Gunnarskog i Värmland, enligt SvA 13:70 (namnet skrivs där felaktigt Asgärd Olsson). – SMP nämner belägg från 1540 från just Treskog.
Asgöt nordiskt, förekom i Dalsland.
Ex: Asgöt Eriksson, nämnd 1628 i Valbo härads dombok (Edestam).
Aslak se Åsle
Aslev se Åsle
Asmund nordiskt; vanligast i Skåne och Västsverige.
Assar nordiskt, vanligast i Skåne men finns också på flera andra håll.
Jfr Sasser.
Asvid nordiskt, kvarlevde längst i Sydsverige; variant: Assvid.
Ex: Asvid Svensson, 1667–1737, i Färingtofta, Skåne. Jfr Åsvid.
Atte nordiskt (ursprungligen smekform för Algot, Arvast); vanligast i Värmland.
August av latinets Augustus, en avledning av Augustinus.
Augustin av latinets Augustinus.
Axel nordisk form av bibliska Absalon.

Baltsar babyloniskt.
Bardo latinsk form av fornnordiska Barde, bildat till efterleden -bardh (i Hagbardh).
Modéer sid. 42, SMP.
Bartel av äldre Barthold, tysk ombildning av apostelnamnet Bartolomeus.
Jfr Bertil.
Barthold se Bartel.
Bastian kortform för Sebastian; förekom i Skåne.
Benal sannolikt en dialektal form av Bernhard, förekom i Värmland.
Ex: Benal Persson i Överbyn i Fryksände sn (nu Vitsand) omtalas i domböckerna 1621–59 och sonen Bengt Benalsson 1673–90, enligt Gunnar Almqvists utgåvor av Fryksdals härads domböcker.
Bengt svensk form av latinets Benedictus.
Benjamin hebreiskt.
Ex: Benjamin Johansson i Norra Hedentorp, Båraryd (Småland), död 1719 (SvA 247:383).
Berge, Beriel se Birger
Bernhard tyskt.
Jfr Benal och Bernt.
Bernt lågtysk form av Bernhard.
Bertil tyskt, diminutiv till namn som Berthold (ej att förväxla med Barthold, se Bartel); variant: Bertel.
Bertram tyskt.
Birger nordiskt; förekom bland allmogen i många former: Berge, Beriel, Birgel, Böril jämte Börje.
Björn nordiskt.
Blanting oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne och Blekinge.
Ex: Blanting Trulsson, 1599–1675, i Österröd, Glimåkra.
Blasius helgonnamn.
I almanackan 3 februari före 1901. – SMP.
Bo nordiskt.
Bodel se Botel
Bonde nordiskt; vanligast i Skåne och Småland.
Borgar fornsvenskt, förekom i Västsverige, motsvarar forntyska Burgheri.
Jfr Borker.
Borker tyskt, förekom i västra Skåne; av forntyska Burgheri.
Hornby sid. 98. Jfr Borgar.
Botel skånsk och gotländsk form av Botolf, ibland stavat Bodel och Båtel.
Botolf ursprungligen fornengelskt; vanligast i Svealand och på Gotland.
Botvid nordiskt; vanligt i östra Götaland och på Gotland.
Brage nordiskt (isländskt).
Äldsta belägg är från 1813 (Otterbjörk sid. 81).
Brodde fornnordiskt; vanligt i Jämtland, Småland och Skåne.
Broder se Bromme och Bror
Bromme oklart ursprung, sannolikt en fornnordisk smekform (möjligen för Broder), förekom i Blekinge (Medelstads härad) in på 1800-talet.
Bror nordiskt, av äldre Broder; förekom i Småland och Skåne.
Brun nordiskt, förekom i Dalsland ännu på 1600-talet.
Ex: Brun Göransson, nämnd 1651 i Nordals härads dombok (Edestam).
Bruno forntyskt.
Bryngel dialektal form av Brynolf; vanligast i Västsverige.
Brynolf nordiskt; under medeltiden populärt i Skara stift.
Brynte smekform för Brynjulf och Brynolf; mest använt i Västsverige.
Bård fornsvenskt, av äldre Bardh; förekom i Norrland och Dalsland (dialektalt stavat Båhl).
Modéer sid. 69.
Båtel se Botel
Böke oklart ursprung, fanns i Skåne.
Ex: Böke Mickelsson, f. 1649, i Koholma, Färingtofta.
Börje yngre form av Birger.

C

C- se K-
Celius sannolikt franskt, förekom bland smeder vid Vira bruk i Uppland.
1697 begravdes ett barn till mäster Celius Matson och 1705 begravdes mäster Celius Hagman (möjligen samma person). Det är dock oklart om namnet fick någon spridning i Sverige. Jfr Selius. D

Dager fornnordiskt, förekom i Vireda i Småland på 1600-talet.
Dan kan ha olika ursprung: dels fornsvenskt, dels hebreiskt och dels en kortform för Daniel; förekom i Östergötland.
Daniel hebreiskt.
Jfr Dan.
David hebreiskt.
Denis fransk form av Dionysius.
Namnet förekommer i släkten Kruse från Rämsberget, Gåsborn sn, Värmland, under flera generationer; släkten har sitt ursprung i vallonsläkten Touffar, enligt meddelande från Torbjörn Näs.
Detlof tyskt.
Didrik tyskt; förekommer också som Tidrik och Tidik.
Jfr Tideman.
Dine kortform av Dionysius, förekom i Skåne.
Dionysius helgonnamn av grekiskt ursprung.
Jfr Denis och Dine.
Djur se Gjord
Dominikus latinskt. E

Ebbe nordiskt; smekform för Esbjörn och Embjörn (Ärnbjörn).
Eberhard tyskt.
Eckard sidofirm till Eggert.
Edfast fornnordiskt (av Ødhfast).
Förekom i Jämtland och i bruk där ännu på 1900-talet, enligt Sveriges dödbok.
Edgar engelskt.
I bruk i Sverige sedan 1820-talet.
Edmund engelskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1600-talet.
Edvard engelskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1600-talet.
Edvin engelskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Efraim hebreiskt.
Eggert tyskt.
Jfr Eckard.
Egidius helgonnamn av grekiskt ursprung.
Jfr Gilius, Gillis, Ilian.
Egil västnordiskt.
Egron nybildning från början av 1800-talet.
Einar nordiskt (isländskt).
I bruk i Sverige från 1820-talet.
Ejlert tyskt.
Ejvind se Öven
Elf fornsvenskt (av äldre Elif; jfr Elver); förekom i Östergötland.
Ex: Elf Nilsson, född 1600, bonde i Idebo, Malexander sn, Östergötland (SvA 233:294). Enligt Otterbjörk sid. 85 är namnformen belagd första gången 1501.
Elias hebreiskt (bibliskt).
Elieser hebreiskt.
En prästson fick 1712 detta namn i Tengene sn, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982). – Hornby sid. 102.
Elis nysvensk form av Elias.
I almanackan på 1790-talet (14 juni).
Ellebrat oklart ursprung (tyskt?), förekom i Skåne.
Ex: Ellebrat Pålsson, son till Pål Ellebratsson, 1647–1722, i Katslösa, Kvistofta sn, Skåne.
Elling variant av Erling; förekom i Härjedalen.
Elof nordiskt (av äldre Elef); vanligast i Värmland.
Elon hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Elver nordiskt (troligen av ett äldre Elif; jfr Elf); förekom i Småland.
Elving sannolikt av räkneordet elva.
I bruk sedan 1830-talet.
Emanuel hebreiskt.
Embjörn nordiskt, av äldre Ærnbiorn, sidoform till Ambjörn (Arnbiorn); vanligast i Svealand.
Ex: Embjörn Andersson, nämnd 1610–29, bergsman i Saxe, Söderbärke sn, Dalarna (SvA 243:1524). – SMP I:140.
Embrikt dialektal form av Engelbrekt.
Emil fransk form av latinets Æmilius.
Enar nordiskt; vanligast i Jämtland och Värmland.
Enevald sannolikt ursprungligen forntyskt.
Engelbert tyskt; variant av Engelbrekt.
Engelbrekt tyskt; vanligt i Dalarna och södra Norrland.
Jfr Embrikt och Engelbert.
Engle tyskt, använt i Skåne sedan slutet av 1400-talet.
Ex: Engle Jepsson, levde på 1690-talet i Rögnaröd, Färingtofta. – SMP.
Enok hebreiskt (bibliskt).
I bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Erasmus äldre variant av Rasmus.
Erengisle tyskt; vanligt i Småland.
Erhard tyskt.
Erik nordiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Erland nordiskt.
Erling nordiskt.
Ernfrid tyskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Ernst tyskt.
Esaias grekiskt form av ett hebreiskt namn.
Belagt i Sverige från 1620.
Esbjörn nordiskt; vanligt i Jämtland och Västsverige.
Eskil nordiskt.
Eugen fransk form av latinets Eugenius, ursprungligen ett grekiskt namn.
Evald tyskt.
Even se Öven
Evert lågtysk form av Eberhard.
F

Fabian av latinets Fabianus.
Fader fornsvenskt, förekom i Sydsverige; sidoform: Fadder.
Fajer skånsk form av Fader.
Fale fornsvenskt, av äldre Fardhe; vanligt i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Faltin variant av Valentin.
Fardhe se Fale
Farman fornsvenskt.
Faste fornnordiskt; vanligt i Jämtland.
Felix latinskt.
Ferdinand tyskt.
Filip grekiskt.
Filpus fornsvensk form av Filip.
Finnvid fornsvenskt.
Florus maskulin form Flora.
Ex: Adam Florus Lilliecrona, född 1830 i Välinge, Skåne (EÄ IV:688).
Folke nordiskt; vanligt i Östergötland och Småland.
Folkvar tyskt, förekom i Skåne.
Ex: Folkvar Olofsson, f. 1660, i Svinön, Loshult, son till Olof Folkvarsson. – Hornby sid. 104, SMP.
Frans tysk form av latinets Franciskus.
Fredrik tyskt.
Frenne yngre form av nordiska Frände; vanligast i Skåne, främst Göinge.
Fridolf tyskt.
Fritjof nordiskt.
Frits tysk smekform av Friederich.
Frosten variant av Frösten; vanligast i norra Skåne och norra Östergötland.
Frände se Frenne
Frösten fornsvenskt; förekom i södra Östergötland.
Fullmo fornsvenskt, ursprungligen Folkmodh.
Ex: Fullmo Gustafsson (1613–83), skräddare och kyllersnidare i Stockholm, ägde stenhus vid Köpmansgatan (Svenska ättartal 1896, sid. 187–90). – Modéer sid. 54. G

Gabriel hebreiskt.
Gamaliel hebreiskt.
Ex: frälsefogden Gamaliel Palmgren (1690–1756) i Frössvik, Oppeby sn, Östergötland, och klockaren Gamaliel Eriksson i Tjällmo, Östergötland (gift 1691), vilken var son till en präst.
Gammal fornsvenskt, ursprungligen ett tillnamn.
Modéer sid. 37.
Geffle se Givlög
Georg av latinets Georgius, ursprungligen grekiskt.
Jfr Jurgen, Jörgen och Örjan.
Gerhard tyskt.
Gerlak nordiskt (eller tyskt), förekom i Dalarna på 1500-talet.
SMP, Hornby sid. 105.
Germund nordiskt; vanligast i östra Götaland.
Geronymus se Hieronymus
Gert kortform av Gerhard.
Gertorn fornsvenskt; vanligast i Sydsverige, ibland skrivet Gerton eller Hjerton.
Gestil se Gästil
Gideon hebreiskt.
Gilbert germanskt.
Gilgen se Ilian
Gilius latinskt, ombildning av helgonnamnet Egidius.
Gillis svensk ombildning av franska Giles, latinets Gilius.
Gise nordiskt, förekom i Småland och Blekinge; variant: Gyse.
Enligt SMP enbart belagt i Småland på 1500-talet; Kjell Öhman meddelar att namnet också förekommer i Medelstads härad i Blekinge.
Gisle nordiskt; vanligast i Skåne och Småland, ibland i formen Gissel.
Givlög nordiskt, typiskt för Norrland, förekom på 1500-talet som Geffle och liknande.
Bottniska personnamn sid. 94. SMP.
Gjord fornsvenskt; förekom i många dialektala varianter: Djur, Gjohl, Gjöl, Gjur, Jurd, Jul, Jord.
Formen Djur förekom i Blekinge, främst i Edestad, Förkärla och Listerby socknar, enligt meddelande från Annika Otfors. Jul (Jull) förekom i Bohuslän och Dalsland.
Gofast se Gudfast
Gottfrid tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1620-talet.
Gotthard tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Gottskalk tyskt.
Jfr Gudska.
Govast, Govaster se Gudfast
Gregers svensk form av Gregorius.
Jfr Grels.
Gregorius latinsk form av ett grekiskt namn.
Jfr Gregers och Grels.
Grels yngre form av Gregers; vanligast i Norrland och Finland.
Grim nordiskt; förekom i Bohuslän.
SMP.
Grubbe nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Grubbe Jepsson, 1675–1710, i Ausås. – SMP.
Gude kortform av namn med förleden Gud-; förekom i Bohuslän.
Gudfast nordiskt, förekom i Dalarna och Jämtland.
Namnet har i Mellansverige förekommit i flera varianter: Govast, Gofast, Govaster, Gudvaster (ex: Gofast Mickelsson i Noret, Mora sn, Dalarna, som levde kring sekelskiftet 1600).
Gudlek nordiskt, förekom på 1500-talet i Dalsland och Ångermanland.
SMP.
Gudmund fornnordiskt.
Gudska tyskt, yngre form av Gottskalk, förekom i Skåne.
Ex: Gudska Ottosson född ca 1662 i Hög sn, son till Otto Gudskasson. En sonson till Gudska fick i Annelöv 1737 namnet Gudskaf (sannolikt har prästen påverkats av namnet Gustaf).
Gudvast(er) se Gudfast
Gullbrand fornsvenskt; vanligast i Västsverige.
Gulle smekform av Gullik (i äldre tider också för andra namn på Gud-, Gull-).
Gullik fornsvenskt, av äldre Gudhlek; vanligast i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Gumme smekform för Gudmund; vanligast i östra Småland och på Öland.
Gunbjörn nordiskt; förekom i Härjedalen.
Gunnar nordiskt.
Gunne nordisk kortform av namn på Gun- (t.ex. Gunnar), vanligast i Västsverige och i Skåne.
Ex: Gunne Pålsson, född 1683, i Torp, Välinge.
Gustav svenskt.
Guttorm fornnordiskt; vanligast i Härjedalen och Bohuslän.
Gyse se Gise
Gälar fornsvenskt (av äldre Gärdar); förekom i Svealand.
Gästil fornsvenskt, sannolikt av ett äldre Gästulv, endast känt från sydvästra Finland och Stockholm.
Ex: Gästil Olsson i Björsboda, Föglö sn, Åland, nämnd 1597–1605. – SMP.
Gödmar fornsvenskt, ursprungligen Gøtmar, förekom ganska allmänt 1650–1750 i nordvästra Skåne.
Ex: Gödmar Nilsson, 1711–84, i Skättekärr, Brunnby. – Modéer.
Göran yngre form av Örjan.
Götar nordiskt; vanligast i Västergötland och Bohuslän.
Göte nordiskt. H

Habord svensk form av Hagbard; vanligast i Mellansverige, ibland stavat Habbol, Habor, Håbbol.
Haftor nordiskt (norskt), förekom i Dalarna och Härjedalen ännu på 1700-talet.
Hakvin av latinets Haquinus (= Håkan).
Halle kortform för namn på Hal- och smekform för Harald; förekom på Gotland.
Halsten nordiskt; vanligast i Värmland.
Halvard nordiskt; vanligast i västra och norra Sverige (särskilt Västerdalarna) och på Gotland.
Jfr Halvor.
Halvor norsk form av Halvard; vanligast i norra Bohuslän.
Hammen nordiskt (av äldre Hamund); förekom i Skåne.
Hampus smekform för Hans, torde återgå på ett forntyskt namn.
Belagt i Sverige från tidigt 1700-tal. Se också SAS 1988, sid. 127–30.
Hans ursprungligen tysk kortform av Johannes.
Harald nordiskt.
Harok svenskt, levde kvar på 1500-talet i Södermanland (Ytterselö).
SMP.
Hartman smekform för Hartvig.
Hartvig tyskt.
Jfr Hartman.
Havard nordiskt; levde kvar som Håvel och Håvål i Dalsland och Bohuslän på 1600-talet.
Heden nordiskt (äldre Hidhin).
1692 fick ett barn namnet i Tengene sn, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982). SMP.
Helge nordiskt; vanligast i Västsverige och Norrland i dialektala varianter som Helle, Hälje, etc.
Helmer tyskt, i bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Hemming nordiskt.
Hennike tyskt (ursprungligen en smekform för Johannes/Hans och Henrik, men i Sverige brukat som ett eget namn).
Förekom i Söderbärke sn, Dalarna, och Norberg sn, Västmanland, under 1500- till 1700-talet (SvA 243:280 och 2240). – SMP, Hornby sid. 109.
Henning tyskt.
Henrik tyskt; förekommer i många former: Hendrik, Hindrik, Hinder, etc.
Jfr Hennike och Hinse.
Herbert tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Herlek fornsvenskt.
Herlof fornsvenskt.
Herman tyskt.
Använt i Sverige sedan 1200-talet, under medeltiden främst av stadsbor. SMP.
Hermod nordiskt; förekom i Skåne.
Herse sannolikt en smekform för fornsvenska Hersten; förekom i Norrland.
Hidhin se Heden
Hieronymus grekiskt.
Ex: På 1500-talet fanns en Geronymus i Ström sn, Jämtland (SMP). I almanackan 30 september före 1901.
Hildebrand tyskt; förekom i norra Östergötland; sidoform: Hillebrand.
Ex: Hillebrant Hansson (1703–69), husbonde i Mangårda, Lye sn, Gotland (SvA 120:30). – SMP.
Hiller nordiskt, sannolikt av äldre Hilde; förekom i Skåne ännu på 1700-talet, ibland i formerna Hillert och Hillart.
Ex: Jöns Hillersson (Hillartsson), född ca 1698 i Viarp, Härslöv, hade en son Hiller, född 1734. - SMP.
Hindrik, Hinder se Henrik
Hinse tyskt, diminutiv till Henrik.
Hjerton se Gerton
Holger variant av Holmger; vanligast i Sydsverige.
Holmfast se Holvaster
Holmger nordiskt; förekom i flera varianter: Holger, Homger, Honger, Hollinger, Holing.
Holmvid se Holvid
Holsten nordiskt (av äldre Holmsten); vanligast i Östergötland och Bergslagen.
Holvaster nordiskt (av äldre Holmfast); förekom på Södertörn.
Holvid nordiskt, ursprungligen Holmvidh.
Förekom på Åland på 1500-talet, enligt Åländska handlingar 1530-1634, del II:1.
Homger, Honger se Holmger
Hubert tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Hugo tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Håbbol se Habord
Håkan nordiskt.
Hård nordiskt, levde kvar på 1500-talet i Dalarna och Västergötland.
Ex: Hård Ersson i Västermyckeläng, Älvdalen sn, Dalarna, nämnd i mantalslängd 1628. - SMP.
Håvel se Havard
Hälje se Helge I

Ilian svensk form av tyska Gilgen, Ilgen, ombildning av Egidius.
Jfr Gilius och Gillis.
Inge nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ingebrekt variant av Engelbrekt som förekom i Härjedalen.
Typiskt för västra Härjedalen, där formen Engelbrekt inte förekommer. I bruk ännu på 1910-talet i Tännäs, enligt Sveriges dödbok.
Ingel nordiskt; yngre form för Ingjald och Ingolf.
Ingeman skånsk form av Ingemund.
Ingemar nordiskt; vanligast i Medelpad.
Ingemund nordiskt.
Ex: Ingemund Pålsson (1607-86), bonde i Råby, Håtuna sn, Uppland (SvA 245:64).
Inger se Ingvar
Ingevald nordiskt.
Ingjald se Ingel
Ingolf nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ingvar nordiskt; vanligast i Skåne i former som Ingor och Inger.
Isak bibliskt.
Isidor grekiskt.
I bruk i Sverige sedan 1800-talets början.
Israel hebreiskt; vanligast i Ångermanland.
Ivan rysk form av Johannes.
Äldsta belägg är från 1797, enligt Otterbjörk sid. 102.
Ivar nordiskt; skånsk sidoform: Iver.
J

Jakob hebreiskt; sidoformer: Jap(er) och Jåp(er).
Jfr Jeppe.
Jan kortform för Johan (av lågtyska Jahan); använt i skrift i Sverige sedan 1600-talet.
På 1700-talet kan personer omväxlande kallas Johan och Jan (och även Jean och Jaen).
Jap(er) se Jakob
Jarl nordiskt.
Äldsta belägg i nysvensk tid är från 1818.
Jasper se Jesper
Jeppe smekform för Jakob; varianter: Jeppa (i Skåne) och Jep.
Jeremias hebreiskt.
Jesper dansk form av tyska Jasper (samma namn som Kasper).
Joakim hebreiskt.
Jockum dansk och tysk form för Joakim.
Joducus se Jost
Joel hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1500-talet.
Joen sidoform till Johan (möjligen ibland också till Jon); vanligast på 1500- och 1600-talet.
Johan svensk form av Johannes, vanligt namn i hela Sverige.
Jfr Jan och Joen.
Johannes grekisk form av ett hebreiskt namn (Jochanan); många namn har sitt ursprung i detta namn: Johan, Jöns, Hans, John, Joen, Jan och Ivan (se dessa).
Jfr även Jonas.
John engelsk form av Johan.
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Jon för det mesta en kortform av Jonas, men kan under 1500- och 1600-talet ibland vara en sidoform till Johan (Joan, Joen).
Jfr Jonas.
Jonas grekisk form av ett hebreiskt namn (Jona); vanligast i Skåne och Norrland.
Namnet torde inte ha blivit allmänt hos allmogen förrän i slutet av 1600-talet och på 1700-talet. I äldre tid förekom det mest i kortformen Jon, som lätt förväxlas med Joen (av Johan). Sådana förväxlingar gjordes redan i samtiden, vilket ytterligare förvillar för forskaren. - Jfr Jon.
Jonatan hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Jord se Gjord
Jordan germanskt; förekom i Värmland.
Josef hebreiskt.
Josias hebreiskt.
Jost variant av grekiska Joducus.
Hornby sid. 114.
Jul se Gjord
Julius latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Jurd se Gjord
Jurgen tysk form av Georg.
Justus latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Jåp(er) se Jakob
Järle fornsvenskt.
Jöns svensk form av Johannes.
Jfr Jösse.
Jörgen dansk form av Georg.
Jösse smekform för Jöns.
K

Karl nordiskt.
Karsten lågtysk form av Kristian; skrivs ibland Kasten.
Kasimir oklart ursprung (polskt?).
Ex: kaptenen Kasimir Vilhelm Lilliecrona, född 1718, var uppkallad efter prinsen av Hessen-Homburg som bar honom till dopet (EÄ IV:685).
Kasper tysk sidoform till Jasper (Jesper), ursprungligen ett persiskt namn.
Kersten [tj-] sannolikt en form av Kristian; förekom i Skåne.
Kettil nordiskt; vanligast i Västergötland.
Kjell yngre form av Kettil; vanligast i Jämtland och Skåne.
Kjellar fornsvenskt; vanligast i Västergötland och Värmland.
Ex: Kjellar Svensson (1703-84), hemmansägare i Stubberud, Älgå sn, Värmland (SvA 223:62).
Kjellbjörn fornsvenskt.
Kjellmund fornsvenskt.
Kjellvast fornsvenskt (av äldre Kjellfast).
Klas tysk kortform av Nikolaus.
Klemet latinskt (av Klemens); vanligt i Norrland och länge ett populärt lapskt förnamn.
Knut nordiskt.
Konrad tyskt.
Jfr Kort och Kurt.
Konstantin latinskt.
Korfits latinskt, förekom i Skåne.
Ex: Korfits Jöransson, 1674-1756, i Mölleläge, Brunnby. Vanligt inom adeln, arvnamn inom ätten Beck-Friis (stavat Corfitz). - Hornby.
Kornelius latinskt; vanligast i Västsverige och Skåne.
Kort lågtysk form av Konrad.
Jfr Kurt.
Krispin okänt ursprung (tyskt?).
Ex: Johan Krispin von Schwartzenhoff (1685-1738), löjtnant (EÄ VII:90). I almanackan 25 oktober före 1901.
Kristen sidoform till Kristian; vanligt i Bohuslän och Skåne.
Kristiern äldre sidoform till Kristian
Kristian av latinets Christianus.
Jfr Kersten, Kristen, Kristiern.
Kristman fornsvenskt.
Kristofer ursprungligen grekiskt.
Krok nordiskt, förekom i Skåne, Blekinge och Bohuslän (ibland stavat Krog).
Ex: Länsmannen Krok Olofsson i Kyrkefjäll, Klövedal sn (Bohuslän), död ca 1626 (SvA 98:622).
Kruse okänt ursprung, endast känt från Färgaryd i Småland.
Ex: Kruse Bengtsson i Sonhult, Färgaryd (gift 1696) och dennes son Per Krusesson, född 1708 (SvA 239:116).
Kurt yngre form av Kort, brukad i Sverige från mitten av 1700-talet.
Käll- se Kjell-
König tyskt; vanligast i övre Norrland.
Ex: Birkarlen König Olofsson i Umeå, far till ärkebiskop Petrus Kenicius, född 1555. - Modéer sid. 89. L

Lage nordiskt; vanligast i Småland.
Lambert tyskt.
Lambrekt äldre variant av Lambert, förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet.
Lars svensk form av latinets Laurentius.
Lave nydansk form av Lage; vanligast i Sydsverige.
Leander grekiskt.
Äldsta belägget är från 1780.
Leckard latinisering av Lek, en äldre form är Lechardus.
Äldsta belägget är från 1683.
Lek fornsvenskt; förekom i västra Värmland.
Lennart lågtysk form av Leonhard.
Leo latinskt.
Belagt i Sverige från mitten av 1700-talet.
Leonard tyskt.
Levin tyskt.
Belagt i Sverige från 1640-talet, i almanackan på 1600-talet.
Libert tyskt, förekom i Skåne.
Ex: Libert Jakobsson, 1690-talet, klockare i Norra Rörum. - Hornby sid. 116.
Lindorm nordiskt.
Linnar dialektal form av Lindorm; vanligast i Västergötland.
Linus latinskt.
Loe sannolikt svensk form av Louis och inkommet till Sverige med valloner.
Ex: Loe Persson, född 1760, kolare vid Galtströms bruk, Medelpad.
Louis fransk form av Ludvig.
Belagt i Sverige från 1640-talet.
Lorens tysk form av latinets Laurentius (= Lars).
Love svensk nybildning från slutet av 1700-talet.
Ludvig tyskt.
Ex: Ludvig Ingemundsson (1662-1720), bonde i Råby, Håtuna sn, Uppland (SvA 245:32).
Lukas grekiskt.
Lyder tyskt.
Lövert sannolikt tyskt.
Ex: Häktmakaren och borgaren i Linköping Lövert Johansson dömdes 1709 vid hammartinget vid Norrköpings mässingshammare för stöld. Samma person fick 1696 en son Peter i Hjo stad, Västergötland. M

Magnus latinskt.
Jfr Måns.
Malakias bibliskt, vanligt i Finland.
Ex: Malakias Göransson, född 1767 i Bötom, Lappfjärd, Österbotten (HisKi). I almanackan 8 februari före 1901.
Malkolm keltiskt.
Malte danskt (tyskt).
Manne fornsvenskt; förekom i Skåne; i senare tid också smekform för Emanuel, Manfred, etc.
Marius latinskt.
Markus latinskt.
Markvard tyskt, förekom bland bergsmän i Kopparbergslagen på 1500- och 1600-talet (bland annat i ätten Stiernhielm).
Marsilius troligen latinskt.
Ex: Marsilius Persson i Lövvik, Sund sn, Åland, nämnd 1557-60 (Ål. handl. II:1).
Martin av latinets Martinus.
Mats svensk form av Mattias; mycket vanligt, särskilt östra Sverige; i Skåne dominerar formen Mattis.
Matteus latinsk form av samma namn som Mattias.
Mattias hebreiskt.
Jfr Mats och Matteus.
Maurits av latinets Mauritius.
Melker hebreiskt.
Mickel svensk form av Mikael.
Mikael hebreiskt.
Jfr Mickel.
Modvig sannolikt tyskt.
Ex: Avskedade dragonen Modvig Gripenfeldt dog 1803 i Huddunge sn, Västmanland, och glasföraren Modvig Laurin avled 1820 i Vissefjärda sn, Småland.
Moses bibliskt; vanligast i Norrland och bland judar.
Måns svensk form av Magnus.
Mårten svensk form av Martin; vanligast i Norrland och Skåne. N

Nanne fornsvenskt, kortform av Nannulf.
Napoleon italienskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet (Georg Carl von Döbeln var först i Sverige med att uppkalla en son efter den franske kejsaren).
Natanael hebreiskt.
Ex: Natanael Olofsson, 1725-91, bonde i Krångede, Ragunda sn, Jämtland.
Niklas av äldre Nikolaus.
Nikodemus grekiskt.
Nikolaus grekiskt.
Jfr Klas, Niklas och Nils.
Nils svensk form av Nikolaus; mycket vanligt i så gott som hela Sverige.
Njord av omstritt ursprung.
Noak bibliskt.
Ex: hustru Maria Noaksdotter avled 1716 i Slättberg, Orsa sn (Dalarna), 56 år. Möjligen var hon av vallonskt ursprung, enligt meddelande från Torbjörn Näs. O

Odert tyskt.
Offe nordiskt, kortform av namn på -olf, -ulf, förekom i Sydsverige.
Ex: Nils Offesson, född 1724, bonde i Maglehem, och Offe Johansson, 1632-1712, i Oredstorp, Norra Rörum. - Hornby.
Ola skånsk och västsvensk form av Olof.
Olaus latinsk form av Olof.
Ole dansk-norsk form för Olof; vanligast i Bohuslän.
Oliver franskt.
Olof nordiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Jfr Ola, Olaus och Ole.
Ored skånskt.
Orm fornsvenskt.
Ormar nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Ormar Svensson, 1587-1668, i Boarp, Osby. - Modéer.
Oskar engelskt, sannolikt av keltiskt ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Ossian keltiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Otte fornnordiskt, kortform av bland annat Ottar, förekom i Kopparbergslagen och Jämtland ännu på 1600-talet.
Otto tyskt.
Ove danskt (motsvarar svenska Åke); förekom i Skåne. P

Palle yngre form av Palne.
Hornby sid. 120.
Palne nordiskt, av äldre Palni(r), förekom i Skåne.
Ex: Palne Nilsson, nämnd 1742, i Kärra, Strövelstorp sn, Skåne. - Hornby sid. 120.
Pascalis se Påske
Patrik engelskt.
Paul tysk och fransk form av latinets Paulus, gängse i Sverige sedan 1600-talet.
Jfr Pål och Påvel.
Peder fornsvensk (och dansk) form av Petrus.
Per svensk form av Petrus; mycket vanligt i hela Sverige.
Pet(t)er nysvenska former av Petrus; varianterna Petter och Peter är dialektala skillnader.
Petrus grekiskt.
Jfr Peder, Per och Pet(t)er.
Polykarpus latinsk form av ett grekiskt namn.
Hornby sid. 121.
Pontus latinskt (eller möjligen grekiskt), använt i Sverige sedan början av 1600-talet.
Hornby sid. 121.
Prebjörn vendiskt, motsvarar danska Preben, förekom i Skåne.
Ex: Prebjörn Augustinsson, f. 1701, son till Augustin Prebjörnsson i Ängelholm. - Hornby sid. 121.
Pål svensk form av Paul(us).
Påske nordisk form av latinets Pascalis; vanligast i Bohuslän.
Hornby sid. 121.
Påvel svensk form av Paul(us).
Pähr, Pär se Per R

Rafael hebreiskt.
Ragvald nordiskt (av äldre Ragnvald).
Jfr Ral och Raval.
Ral kortform av Ragvald; förekom på Vikbolandet.
Ramund fornsvenskt; vanligast i Östsverige.
Rasmus grekiskt; vanligast på Gotland och i Bohuslän.
Raval kortform av Ragvald.
Rear västsvensk variant av norska Reidar; variant: Reer.
Reimund tyskt.
Reineke smekform för Reinhard.
Reinhard tyskt.
Jfr Reineke.
Reinhold tyskt; variant: Renholt.
Rikard tyskt; vanligast i Jämtland, stundom stavat Rekard, Rekål.
Roar fornsvenskt namn som levde kvar i Dalarna på 1500-talet.
Meddelande från Torsten Berglund.
Robert tyskt.
Roel norskt, av Roald, i bruk i Härjedalen på 1700- och 1800-talet.
Ex: Roel Persson, född 1810 i Vemdalen sn, skattebonde i Buskan (SvA 203:2).
Roger engelskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Rol kortform av Rolf eller Rolof.
Roland tyskt.
Rolf nordiskt (av äldre Rodulf och Rodlef) eller lågtyskt (av Rudolf).
Rolof lågtysk form av Rudolf.
Ruben hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Rudolf tyskt (av äldre Hrodulf).
Jfr Rolf och Rolof.
Rutger tyskt. S

Sakarias hebreiskt.
Sakris sidoform till Sakarias.
Salmund nordisk form av Salomon.
Salomon grekiskt form av ett hebreiskt namn.
Samson hebreiskt; förekom i Jämtland och Blekinge.
Samuel hebreiskt.
Sander kortform till Alexander.
Sante fornsvenskt kortnamn till Alesant (= Alexander) eller Finzant (= Vincent).
Sasser smekform för Assar, använd i Skåne.
Sebastian grekiskt.
Sebbe kortform av Sebjörn.
Ex: Sebbe Larsson i Boda, nämnd vid Mora ting 1548 (Dalarnas domb I:AI:1).
Sebjörn fornsvenskt, möjligen av äldre Sigbjörn.
Ex: Sebjörn Nilsson i Nusnäs, nämnd vid Mora ting 1548 (Dalarnas domb I:AI:1). Jfr Sebbe. - Otterbjörk sid. 122.
Sefast fornnordiskt (möjligen av äldre Sigfast), förekom i Dalarna och Jämtland.
Seger norrländsk form av Sigurd.
Segol västsvensk form av Sigurd.
Selius oklart ursprung (latinskt?).
Ex: Anian Selius Jubel, född 12 nov 1817 i Lidköping, Västergötland. Jfr Celius.
Semming oklart ursprung, förekom i Härjedalen.
Serva franskt (troligen av Gervais), inkom till Sverige med valloner.
Namnet förekom i Lungsund och Kroppa i Värmland i början av 1700-talet. Ex: Serva Eriksson, mantalsskriven 1691 i Lillefors, Kroppa sn, vallonättling och hammarsmed.
Set hebreiskt.
Sevast se Sefast
Seved nysvensk form av Sigvid.
Severin latinskt.
Sibbe fornsvensk smekform av Sigbjörn.
Sibbjörn se Sigbjörn
Siffer äldre, dialektal sidoform till Sigfrid.
Sigbjörn nordiskt; förekommer ofta i formen Sibbjörn.
Jfr Sebbe, Sebjörn och Sibbe.
Sigfrid tyskt.
Jfr Siffer.
Sigge smekform för namn på Sig-.
Sigleif nordiskt; förekom på Gotland.
Sigmund nordiskt.
Sigurd nordiskt.
Jfr Seger och Segol.
Sigvard nordiskt (germanskt).
Jfr Sivert.
Sigfast se Sefast
Sigvid se Seved
Simon grekisk form av hebreiska Simeon.
Sivert sidoform till Sigvard; vanligast i Bohuslän och Dalsland i många varianter: Sivar, Sivard, Siver.
Sixten fornsvenskt, av äldre Sigsten.
Sjul av äldre Sjurd, en form av Sigurd, främst brukad i Norrland.
Sjunne fornsvenskt; vanligast i Skåne.
Skarel okänt ursprung, förekommer (enbart?) bland samer.
Ex. Skarel, född 1704 i Kall sn, Jämtland, son till lappen Olof Torkilsson och Marin Jonsdotter. - Acta Genealogica I (1996), sid. 38.
Skåning oklart ursprung, förekom i Skåne.
Ex: Skåning Olofsson, 1680-1740, i Väsmanstorp, Riseberga.
Somman oklart ursprung (nordiskt?), förekom i Konga härad i Småland till mitten av 1800-talet.
Sone sidoform till Sune; vanligast i Skåne och Blekinge i olika varianter som Såne, Sånne, Söne.
Spjälbo variant av fornsvenska Spjälbode, förekom i Västerbergslagen på 1600-talet.
Ex: Spjälbo Persson, död 1629, i Persbo, Grangärde sn, Dalarna. Jfr Spjälle.
Spjälle smekform för fornsvenska Spjälbode; typiskt för Norrland.
Jfr Spjälbo.
Staffan nordisk variant av latinets Stephanus.
Stefan latinskt namn av grekiskt ursprung.
Stellan ovisst ursprung.
Sten nordiskt; vanligast i Norrland.
Ex: Sten Persson, död 1788, bonde och smed i Hede sn, Härjedalen (SvA 202:14).
Stenbjörn fornsvenskt, förekom i Dalarna på 1500-talet.
Stenkil nordiskt; förekom i Skåne.
Storbjörn se Styrbjörn
Stricker* nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Stricker Svensson, 1673-1741, i Eket, Norra Rörum.
Strånge nordiskt, möjligen danskt, av äldre Strange; förekom i Uppland och Blekinge samt i Dalarna (där i formen Strångel).
Se Släkt och hävd 1969 sid. 247-48.
Sture svenskt.
Använt som förnamn sedan mitten av 1700-talet.
Styrbjörn fornsvenskt; ibland skrivet Storbjörn, Störbjörn.
Störje yngre form av fornsvenska Styrger; förekom i Småland.
Sundvis sannolikt nordiskt (norskt?), förekom i Jämtland.
I bruk ännu på 1920-talet, enligt Sveriges dödbok.
Sune fornsvenskt; vanligast i östra och södra Götaland.
Svante svensk kortform av vendiska Svantepolk.
Sven nordiskt; mycket vanligt namn, särskilt i Syd- och Västsverige.
Svenning nordiskt (svenskt), förr vanligt i Västsverige.
Ex: Svenning Jonsson (1713-73), gästgivare i Öreryd, Småland (SvA 247:36).
Sverker svenskt.
Sverkil variant av Sverker, vanligast i Hälsingland.
Sylvester latinskt.
Såne se Sone
Söffring dansk form av Severin, av latinets Severinus.
Jfr Sören.
Söne se Sone
Sören yngre form av Söffring; vanligast i Syd- och Västsverige T

Tage nordiskt (danskt) namn; vanligast i Skåne.
Teodor grekiskt.
Teofil grekiskt.
Teus kortform för Matteus.
Tideman tyskt, smekform av Didrik.
Namnet har funnits i Norden sedan medeltiden och inkom sannolikt först till städerna med tyska handelsmän, varpå det i en del bygder spred sig till allmogen, dock utan att någonstans bli särskilt vanligt; det har i formen Timan levt kvar till våra dagar i Vinslöv i Skåne.
Tidik, Tidrik se Didrik
Timan se Tideman
Timoteus grekiskt.
Ex: Timoteus, född 1820 i Borgnäs, Nyland, son till en skomakare (HisKi). I almanackan 9 maj före 1901.
Tobias grekisk form av ett hebreiskt namn.
Tol dialektal form av Tord.
Tolf fornsvenskt (av äldre Torulf).
Tolle fornsvensk smekform för Torlef; vanligast i Bohuslän.
Tomas grekiskt.
Torbjörn nordiskt; vanligast i Västsverige.
Tord nordiskt (av ett äldre Thorfridh).
Tore nordiskt (av ett äldre Thorir).
Torfrid se Tord
Torger nordiskt; förkom i Bohuslän.
Jfr Törje.
Torkel nordiskt (av äldre Torkettil).
Torla oklart ursprung (nordiskt?), förekom i Skåne.
Ex: Torla Oredsson, nämnd 1651, i Gräsljunga, Visseltofta.
Tormar nordiskt, förekom i Skåne.
Ex: Tormar Tulesson, levde i början av 1700-talet i Filborna, Helsingborg, och hans son Tulson Tormarsson.
Torsten nordiskt.
Torvald nordiskt.
Torvid se Tove
Toste smekform för Torsten.
Tove smeknamn för namn som Torvald och Torvid.
Troed sidoform till Trued.
Tron nordiskt; sentida variant av Trond, förekom i Härjedalen och Bohuslän.
Trotte nordiskt; vanligast i Värend.
Trued skånsk form av fornsvenska Torgot.
Jfr Troed.
Truls skånsk kortform av fornsvenska Torgils.
Tue se Tuve
Tule kortform av namn på Tor- med en efterled som börjar på l (t.ex. Torleif, Torlak och Torleg), förekom i Skåne.
Ex: Tule Nilsson, 1641-97, i Riseberga); variant: Tulle; jfr Tolle. - Modéer.
Tulson förekom i södra Småland och norra Skåne (Göinge).
Ture sidoform till Tore.
Tuve sydsvensk form av Tove; namnet förekommer på 1600-talet ofta i in danska form Tue.
Tyke nordiskt (danskt).
Tyko latinisering av Tyke.
Tyres dialektal form av fornsvenska Tyrgils (variant av Torgils).
Tönnes tyskt, kortform av latinets Antonius; en äldre form är Tönius.
Töres dialektal form av fornsvenska Tyrgils.
Törje dialektal form av Torger.
Törne nordiskt, av fornsvenska Thyrnir, förekom i Västergötland och Småland.
Ex: frälsefogden Törne Andersson i Södersjö, Lofta sn, Småland, död på 1690-talet. (J.A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 4:e delen, sid. 183) U

Ubbe smekform för Ulf, förekom i Sydsverige.
Ex: Ubbe Nilsson, levde på 1690-talet i Frösboholma, Vittsjö sn, Skåne.
Udde fornsvenskt.
Ex: Udde Bengtsson (Örnflycht) död 1602/05 (SvA 217:650).
Ulf fornsvenskt.
Ulrik tyskt.
Une fornsvenskt; vanligast i Norrland.
Modéer sid. 69.
Unge, förekom i Skåne, sannolikt samma ursprung som Gammal.
Ex: Unge Tuvesson, 1631-99, i Brandsberga, Riseberga.
Uno latinisering av Une.
Urban latinskt. V

Valdemar ryskt.
Valentin latinskt.
Valfrid tyskt.
Valter tyskt.
Vanik möjligen en form av Vernik, förekom i Norrland, främst bland samer.
Ex: Vanik Arvidsson (1736-1809) i Häggsjön, Åsele sn, Lappland.
Vaste kortform av fornsvenska namn på -vast (äldre -fast); förr vanligt i Östergötland.
Velam se Vilhelm
Ventsel slavisk kortform av Wenceslaw.
Verner tyskt.
Vernik diminutivform av Verner; förekom i Gästrikland och Dalarna.
Jfr Vanik.
Veste nordiskt, av äldre Veseti, Visäte, länge i bruk i Skåne.
Ex: Veste Olofsson, 1668-1736, i Farstorp, Riseberga sn, Skåne.
Viar nordiskt (säkerligen av äldre Vidar), förekom i Skåne.
Ex: Viar Nilsson, levde på 1670-talet i Stubbarp, Brunnby); variant Vier.
Vibjörn fornsvenskt; förekom i Östergötland.
Vidik tyskt, förekom bland bergsmanssläkter i Västerbergslagen under 1500- till 1800-talet och i prästsläkter i Västerås stift (t.ex. Harkman); varianten Vidrik förekom också i Sverige (används ännu Sønderjylland i Danmark).
Ex. i Svenska ättartal, 1894, s 222ff, SvA 243:894). - Hornby sid. 130.
Vifast fornsvenskt; förekom i Hälsingland ännu på 1600-talet.
Ex: Bonden Vifast Persson, Höjen nr 3, Rengsjö sn, levde under 1600-talets andra hälft.
Viktor latinskt.
Vilhelm tyskt; vanliga former i äldre tid varVillam och Velam.
Vilken tyskt; förekom i Norrland och Dalarna.
Villam se Vilhelm
Vimund fornsvenskt, fanns ännu på 1700-talet i Östergötland; en syd- och västsvensk sidoform var Vämund.
Ex: Vimund Birgersson (1732-1803) i Misterfall, Kisa sn, Östergötland (SvA 233:56).
Vincent latinskt; förekom i Norrland och bland vallonska släkter.
Vinnan sannolikt samma namn som danska Vigand av latinska Venantius; förekom i Blekinge (Medelstads härad).
Ex: Vinnan Persson, 1686-1758, i Sörby, Ronneby sn, Blekinge. - Hornby sid. 130.
Vitus latinskt (helgonnamn).
Förekom i Nättraby och Listerby i Blekinge på 1600- och 1700-talen, enligt meddelande från Annika Otfors. Ex: Vitus Andersson, Trossöbonden som trotsade Karl XI. Vidare arvnamn inom i präst- och upptäcktsresandesläkten Bering. I almanackan 15 juni före 1901. - Hornby sid. 131
Vivast se Vifast
Vollemar variant av Valdemar; förekom i Göinge i Skåne.
Vollrat tyskt.
Volmar lågtysk form av Valdemar.
Volter lågtysk form av Valter.
Y

Ygge yngre form av Ödger; förekom i Småland och Södermanland; variant: Ygger.
Yngve nordiskt.
Z-, se S- Å

Åbjörn nordiskt; vanligast i Småland.
Åke nordiskt; vanligast i södra och sydöstra Sverige.
Åne(r) se Anund
Årad förekom i Skåne (ej att förväxla med Ored).
Ex: Årad Bengtsson, 1675-1719, i Nedre Glumslöv.
Åsle smekform för nordiska Aslak och Aslev; förekom i Småland.
Åsmund nysvensk form av Asmund.
Åstrad nordiskt; vanligast i Skåne.
Åsvid fornsvenskt (av nordiska Asvid), förekom i Norrland på 1500-talet.
Modéer sid. 69. Ä

Ärnbjörn se Ebbe och Embjörn Ö

Ödger fornsvenskt.
Jfr Ygge och Ögge.
Ögge yngre form av Ödger; förekom i Småland (Möre).
Öjar nordiskt; förekom i östra Götaland.
Öjvind se Önne och Öven
Önne yngre form av fornsvenska Önd(er), ursprungligen Ö(j)vind; förekommer i många stavningar: Öne, Önde och Önnert.
Örjan fornsvensk form av lågtyska Jurian, Jurien, en sidoform till Georg.
Jfr Göran.
Östen nordiskt; vanligast i Norrland.
Öven dialektal form av fornsvenska Ö(j)vind, förekom på 1600-talet och 1700-talet i Värmland (Järnskog och Karlanda), emellanåt stavat Even (jfr norskans Ejvind).
- Modéer.
Övid nordiskt; vanligast i Östergötland.
Ex: Övid Jönsson (1645-1716) i Skog, Vist sn, Östergötland.

KVINNONAMN
Female names

Abela tyskt, förekom i Sydsverige (Bräkne-Hoby på 1600-talet).
SMP.
Abluna yngre form av Apollonia, förekom från 1500- till 1700-talet i stora delar av Sverige och stavades på många sätt: Abeluna, Abbelun(a), Abbelona, Ablun, etc.
Ada hebreiskt.
Belagt i Sverige sedan 1760-talet.
Adalheid se Adelaide och Aleta
Adela ursprungligen forntyskt.
Belagt i Sverige sedan 1710-talet.
Adelaide fransk form av tyska Adalheid.
Adelgund tyskt.
Belagt i Sverige sedan 1680-talet.
Adelheid tyskt.
Belagt i Sverige sedan 1670-talet.
Adelhild tyskt.
Belagt i Sverige sedan 1830-talet.
Adelina av Adelheid.
Belagt i Sverige sedan 1810-talet.
Adina hebreiskt.
Belagt i Sverige sedan 1760-talet.
Adla sidoform till Adela.
Belagt i Sverige sedan 1820-talet.
Adolfina bildning av Adolf.
Adriana feminin form av Adrian.
Agata grekiskt.
Jfr Agda.
Agda svensk form av Agata; skånsk variant: Ajda.
Agnes grekiskt; jfr Agneta.
Agneta latinsk ombildning av Agnes.
Ajda se Agda
Alba latinskt.
Belagt i Sverige sedan 1790-talet.
Alberta feminin form av Albert.
Belagt i Sverige sedan 1780-talet.
Albertina feminin form av Albert.
Belagt i Sverige sedan 1690-talet.
Aletta tyskt (av Adalheid), förekom i Jämtland ännu på 1700-talet; variant: Åleta.
SMP.
Alexandra feminin form av Alexander.
Belagt i Sverige sedan 1760-talet.
Alfa bokstaven a i grekiska alfabetet.
Belagt i Sverige sedan 1820-talet.
Alfhild(a) nordiskt.
Belagt i Sverige sedan 1820-talet.
Alfrid fornsvenskt; förekom ännu på 1700-talet.
Alfrida ersatte på 1800-talet den äldre formen Alfrid.
Ali förekommer i Skåne (Vemmenhög och Ljunits).
Alice engelskt.
Använt i Sverige sedan 1840-talet.
Alida holländsk ombildning av Adelheid.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Alma spanskt.
I bruk i Sverige sedan 1720-talet.
Amalia ursprungligen gotiskt.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Amanda latinsk.
I bruk i Sverige sedan 1730-talet.
Amborg västsvensk form av fornsvenska Arnborg.
Amelia sidoform till Amalia.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet. Den franska formen Amélie belagd sedan slutet av 1600-talet (Ammelij).
Amy engelsk form av franska Aimée.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Andrea feminin form av Andreas, kanske också kortform för Andrietta.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1600-talet.
Andrietta fransk diminutiv till Andrea (feminin form av Andreas).
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Angelika latinskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Angelina italienskt.
I bruk i Sverige sedan 1810-talet.
Angärd nordiskt.
Ex: Angärd (»Angel») Svensdotter dog 1686 i Frinnaryd sn, Småland, 85 år gammal. Slutleden -gärd förändrades dialektalt till -gäl (med tjockt l).
Anna hebreiskt; mycket vanligt i hela Sverige.
Jfr Anne, Annetta och Annika.
Anne fransk och tysk form av Anna.
I bruk i Sverige sedan 1700-talet, mest i sammansättningar som Anne Charlotte.
Annetta franskt, diminutiv till Anna.
Annika tyskt, diminutiv till Anna.
Antoinetta franskt (Antoinette), diminutiv till Antoine (= Anton).
Antonia latinskt, feminin form av Antonius (= Anton).
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Apollonia latinskt av grekiskt ursprung; känt i Sverige från 1300-talet, övergick på 1500-talet ofta till former som Abluna (se detta), men återupptogs på 1800-talet i sin ursprungliga form Apollonia.
SMP.
Arina sannolikt tyskt; förekom i Skåne (Emislöv och Vankiva) ännu på 1700-talet, ibland som Arna.
SMP.
Armika oklart ursprung (tyskt?).
Ex: Anna Armika Lilliecrona, född 1706, död 1786 i Gunnarp sn, Halland, vars mormor var Armika Leijoncrantz, död 1718 i Loftahammar sn, Småland (EÄ IV:529 och 685).
Arna fornsvenskt (kortform för namn på Arn-, Arin- ’örn’).
Jfr Arina.
Arnborg se Amborg
Asgärd fornsvenskt.
Assarina feminin form av Assar, ganska allmänt i nordvästra Skåne 1750-1850.
Asta kortform för Astrid, Augusta.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Astrid nordiskt.
I bruk i Sverige sedan 1820-talet.
Augusta latinskt, feminin form av Augustus (= August).
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Aurora latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1650-talet. B

Barbara grekiskt.
Jfr Barbro.
Barbro svensk form av Barbara; vanligast i Dalarna och Norrland.
Batseba bibliskt.
Beata latinskt.
Beatrice franskt.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Beda fornengelskt, ursprungligen ett mansnamn.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet. Tidigare i almanackan (27 maj).
Benedikta latinskt.
Jfr Bengta.
Bengta försvenskning av Benedikta; vanligast i Skåne.
Benjamina feminin form av Benjamin.
Bereta dialektal form av Birgitta, förkom i många stavningar: Berita, Berit, Beret, Bäret.
Bernhardina feminin form av Bernhard.
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet. Jfr Dina.
Berta kortform för forntyska namn på Ber(h)t-.
Betty engelsk smekform för Elisabet; ibland skrivet Betti.
I bruk i Sverige sedan 1670-talet..
Betzy engelsk smekform för Elisabet.
Birgitta keltiskt.
Jfr Bereta, Brita, Britta, Börta.
Blanceflor franskt (från medeltidsdikten Flores och Blanceflor), förekom i Skåne.
Ex: Blanceflor, hustru till Per Olofsson, död 1680, i Östraby, Torrlösa), under 1900-talet vanligt inom ätten Bildt. - Hornby.
Blandina sannolikt tyskt, också stavat Plantina.
Ex: Anna Blandina Tysk, född ca 1714, dotter till löjtnanten Olof Jakobsson Tysk och Anna Plantina von Schwartzenhoff (se Svenska släkter I:2, 1985, sid. 105, och EÄ VII:90).
Blenda oklart ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Boel skånskt, ursprungligen dansk form av Bothild.
Bolla dialektal smekform för Ingeborg (och ibland Botilla); vanligast i Västergötland.
Bothild nordiskt.
Jfr Boel, Botil, Botilda.
Botil yngre form av Bothild; vanligast i västra och södra Sverige.
Botilda latinisering av Bothild.
Botvi gotländskt, i bruk ännu på 1700-talet som Butvi(d).
Brit(t)a kortformer av Birgitta (äldre Brigitta); ett av de vanligaste namnen i Sverige.
Brynhilda nordiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Börta västsvensk form av Birgitta (ej att förväxla med Berta).
C

C- jfr K-
Camilla latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1810-talet.
Carola feminin form av Carolus, latinsk form av Karl.
I bruk i Sverige sedan 1740-talet.
Cecilia latinskt
Jfr Sissa och Sissela.
Charlotta franskt (Charlotte), feminin diminutiv till Charles (= Karl).
I bruk i Sverige sedan 1600-talet.
Constance franskt, av Konstantia.
Cornelia latinskt. D

Dammö variant av slaviska Dagmar; förekom i Småland.
Se Släkt och hävd 1987 sid. 248.
Desideria latinskt.
Diana latinskt.
Dina hebreiskt (Dinah, en dotter till patriarken Jakob), men också en kortform av Bernhardina.
Dina förekommer bland samer, där det äldsta belägget ett barn döpt 1657 i Offerdal sn, Jämtland. 1745 föddes en Dina Margareta i Myssjö sn, Jämtland, vars mormor hette Blandina (vilket tyder på att Dina också kunde vara en kortform av detta namn).
Dora kortform av Dorotea, Isidora och liknande namn.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Dordi svensk form av Dorotea; vanligast i mellersta Norrland.
Dorotea grekiskt.
Jfr Dordi. E

Ebba troligen kortform av forntyska namn på Egil-.
Ebbela tyskt, variant av Hebbla, förekom i Skåne.
Ex: Ebbela Ebbesdotter, 1628-1710, i Hyllstorp, Kropp.
Edborg nordiskt, av äldre Ödhborg, förekom i Skåne; variant Öborg.
Ex: Edborg, nämnd 1698, hustru till Hans Pålsson i Norra Vram och Edborg Larsdotter, nämnd 1694 i Helsingborg. - Modéen.
Edla tysk sidoform till Adela.
Eida ovisst ursprung.
I bruk i Sverige sedan 1730-talet.
Eleonora romanskt, sannolikt av arabiskt ursprung.
I bruk i Sverige sedan 1620-talet.
Elin försvenskad form av Helena.
Elisabet hebreiskt.
Jfr Lisa, Lisbet, Lisbeta, Lisken.
Eljena skånsk form av Helena.
Ella försvenskad form av Helena, men även kortform för namn som Eleonora, Elin, Elisabet och Gabriella.
Ellena variant av Eljena brukad i Skytts härad.
Ellika tysk diminutivform till Elin och Ella.
Elmira spanskt.
Ex: Elmira Ottiliana Enegren, född 1820 i Föglö, Åland, kyrkoherdedotter. - Otterbjörk sid. 153.
Elna sydsvensk form av Elin.
Elsa förkortning av äldre Elzaby.
Elvina oklart ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Elvira spanskt, troligen av arabiskt ursprung.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Elzaby tysk form av Elisabet.
Emelia franskt (Emelie), sidoform till Amelia, Amelie (Amalia).
Emerentia latinskt.
Emfrid nordiskt; förekom i mellersta Norrland, ibland som Emfre(d) och Emfrö.
Emilia franskt (Emilie), feminin form av latinets Æmilius (Emil).
I bruk i Sverige sedan mitten av 1600-talet.
Emma tyskt, kortform av namn på Irmin-.
I bruk i Sverige sedan 1760-talet.
Engel tysk kortform för namn som Engelborg.
Engelborg tyskt.
Engla ombildning av Engel, men också en variant av Ingel (dialektal form av Ingegärd).
Enny nybildat.
I bruk i Sverige sedan 1810-talet.
Eriana ovisst ursprung (tyskt?).
Namnet förekom inom släkten Jung på Åland: Eriana Jung (1731-71), dotter till postmästaren Lars Jung i Eckerö. På Åland har namnet emellanåt sammanblandats med Iliana (av Juliana).
Erika feminin form av Erik.
Ernestina franskt, bildning av Ernst (äldre Ernest).
Ester bibliskt, troligen av persiskt ursprung.
Estrid fornnordiskt.
Eufemia grekiskt.
I bruk i Sverige sedan 1810-talet.
Eufrosyna grekiskt.
Eugenia feminin form av Eugen.
I bruk i Sverige sedan 1760-talet.
Eva hebreiskt.
Evelina ursprungligen keltiskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet. F

Fanny engelskt.
I bruk i Sverige sedan 1780-talet.
Filippa feminin form av Filip.
Flora latinskt.
I bruk i Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Florentina feminin form av latinska Florentinus (helgonnamn).
I bruk i Sverige sedan 1680.
Franciska feminin form av Franciskus, i bruk i Sverige sedan 1750-talet.
Fredrika feminin form av Fredrik.
I bruk i Sverige sedan 1690-talet.
Freja nordiskt (isländskt).
Belagt i Sverige sedan 1818.
Frida nordiskt (även kortform för tyska namn på Fride-).
I bruk sedan 1810-talet.
Frigga nordiskt (isländskt).
Ex: Svea Agnes Frigga Gunilla, född 1824, dotter till regementsskrivaren Per Hallström vid Jämtlands regemente.
Fronika troligen en variant av Veronika.
Ex: Fronika avled 1698 i Garskog, Gåsinge sn, Södermanland, 76 år gammal.
Hennes sondotter Fronika Nilsdotter, född 1700 i Gåsinge, var gift med Gustav Persson i Garskog, enligt meddelande från Carl Henrik Carlsson. G

Gabriella feminin form av Gabriel.
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Geneta oklart ursprung, förekom i Härjedalen ännu på 1800-talet som arvnamn.
Den första bäraren är känd, övriga är ättlingar till denna, enligt meddelande från Karl Göran Eriksson i Uppsala.
Georgina feminin form av Georg.
Gerborg tyskt; förekom på Gotland
Gerken förekom i Jämtland ännu på 1800-talet som arvnamn.
Den första bäraren var en tyskättad Gertchen, dvs. Gertrud, enligt meddelande från Karl Göran Eriksson i Uppsala.
Gertrud tyskt.
Gesa tyskt, smekform för namn på Ger-; vanligast i Skåne.
Geska diminutiv till Gesa.
Gisela tyskt.
I bruk i Sverige sedan 1720-talet.
Gloria latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1710-talet.
Gottfrida feminin form av Gottfrid.
Ex: Gottfrida, född 1839 i Tengene, Västergötland (Fem artiklar om personnamn, 1982, sid. 112).
Greta kortform av Margareta; vanligt på 1700-talet.
Gudborg fornsvenskt.
Jfr Gullborg.
Gudlög fornsvenskt; vanligast i Dalarna och Norrland.
Jfr Gölig, Gölin, Göle.
Gudrun nordiskt, förekom i Norrland på 1500-talet.
Jfr Guru. - Modéer sid. 69.
Gullborg yngre form av fornsvenska Gudborg.
Ex: Gullborg Persdotter, död 1743, gift med bonden Lars Persson i Teboda, Kvistbro sn, Närke (SvA 222:73).
Gunborg nordiskt; vanligast i Jämtland.
Gunhild nordiskt.
Gunika sannolikt diminutiv av namn på Gun-, förekom i Jämtland.
Ex: Gunika Hansdotter, född 1821 i Frostvikens svenska.
Gunilla latinisering av Gunhild.
Gunnel yngre form av Gunhild; förekom i en rad dialektala varianter: Gunnel, Gunnela, Gunnil, Gunnila, Gunla.
Gunnur nordiskt (ursprungligen Gunvor); vanligast i Väst- och Sydsverige.
Guru yngre variant av Gudrun; förekom i Bohuslän och Härjedalen.
Gustava feminin form av Gustav.
I bruk i Sverige sedan 1670-talet.
Gustaviana feminin form av Gustav.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Gya smekform för Gyrid, förekom på 1700-talet i Skåne och Blekinge.
Gyrid nordiskt; vanligast i Östergötland och Småland.
Göle ångermanländsk variant av Gudlög.
Gölig variant av Gudlög i Hälsingland.
Gölin yngre form av Gudlög; förekom i Norrland.
Görel nordiskt.
Görvel danskt.
Göta svenskt.
Götilda svenskt. H

Hamfrid sidoform till Holmfrid; förekom i Västergötland.
Hanna hebreiskt namn, men vanligare kortform för Johanna.
Harriet engelsk form av franska Henriette.
Hebbla tyskt, förekom i Östergötland och Finland.
SMP.
Hedda smekform för Hedvig.
Hedvig tyskt.
Jfr Hedda.
Helena grekiskt.
Jfr Elin, Eljena, Elna, Lena.
Helga feminin form av Helge.
Helvig tyskt.
Henrietta franskt (Henriette), feminin form av Henri (= Henrik).
Henrika feminin form av Henrik.
Hilda nordiskt.
Hildegard tyskt.
Jfr Hillegärd.
Hildur nordiskt.
Hilla försvenskning av danska Helle.
Hillegärd tyskt, ett tidigt inlån av Hildegard, förekom i Småland och Blekinge.
SMP.
Hillevi dansk ombildning av Helvig.
Hilma troligen feminin form av Hilmar.
Holmfrid fornsvenskt.
Jfr Hamfrid.
Hulda nordiskt. I

Ida tyskt.
Id(d)e förekom i Jämtland ännu på 1800-talet som arvnamn.
Den första bäraren är känd, övriga är ättlingar till denna. Namnet ska inte förväxlas med Ida; se SAS 1994 sid. 75.
Iliana variant av Juliana, men också associerat med helgonnamnet Ilian; förekom på Åland.
Ilja kortform av Iliana; endast känt från Åland (1600-1700-tal).
Ex: Ilja Eriksdotter (1703-32) i Hästö, Kökar sn, Åland.
Inga kortform av fornsvenska namn på Inge-.
Ingar sydsvenskt, antingen yngre variant av Ingi(w)ara eller av Ing(e)gard, en sidoform till Ingegerd.
Ingeborg nordiskt.
Jfr Bolla.
Ingefrid nordiskt; förekom i Östergötland.
Jfr Ingrid.
Ingegärd nordiskt; dialektala varianter: Ingerd, Ingiärd, Inger, Inggiäl, Ingiel, Ingel, etc.
Ingelöv nordiskt; förekom i Småland.
Ingemo fornsvenskt; förekom i Småland.
Inger i södra Sverige en ombildning av Ingegerd, i östra och norra Sverige en talspråksform för Ingrid.
Ingrid sammandragning av Ingefrid
Irene grekiskt.
I bruk i Sverige sedan början av 1800-talet.
Isabella spansk-portugisisk form av Elisabet.
J

Jakobina feminin form av Jakob.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet (Otterbjörk sid.146).
Jana kortform av Juliana, Mariana, Ottiliana, även feminin form av Jan.
Janna smekform för Johanna.
Jannika tysk diminutiv av Johanna, vanligt i borgerliga släkter i t.ex. Helsingborg.
Jenny engelsk smekform för Jane (= Johanna), även smekform för Eugenia.
Johanna feminin form av Johannes.
Jfr Hanna, Janna.
Jorid nordiskt.
Josefina feminin form av Josef.
Judit hebreiskt.
Julia feminin form av Julius, även kortform av Juliana.
Juliana feminin form av Julianus (romerskt kejsarnamn).
Jfr Iliana, Ilja, Julia.
Justina feminin form av Justus och Justinus.
K

Kajsa smekform för Karin.
Karin svensk form av Katarina.
Karna sydsvensk form av Karin.
Karolina latinskt.
Katarina grekiskt.
Jfr Karin, Kajsa, Karna.
Kerstin nysvensk form av Kristina.
Kerstina skånsk form av Kristina.
Kjella feminin form av Kjell eller kortform av Kjellög; förekom i Värend; stavningarna varierade, exempelvis Käla, Kjelu.
Kjellög yngre form av fornsvenska Kettillög.
Jfr Kjella.
Klara latinskt.
Kornelia latinskt.
Konstantia latinskt.
Kristensa romansk diminutiv till namn på Krist-; förekom i Skåne.
Kristiana latinskt.
Ex: Kristiana Jansdotter, född ca 1751, död 1780 i Viks ryttaretorp, Västra Vingåker, Södermanland.
Kristina av äldre Kristiana.
Jfr Kerstin, Kerstina, Stina. L

Laura italienskt (kortform av Laurentia).
I bruk i Sverige sedan 1730-talet.
Laurentia feminin form av Laurentius (latinsk form av Lars).
I bruk i Sverige sedan början av 1700-talet.
Laurina romansk dimunitiv till Laura.
Hornby sid. 146.
Lea hebreiskt.
I bruk i Sverige sedan 1770-talet.
Leila persiskt.
I bruk i Sverige sedan 1830-talet.
Lena kortform av Magdalena och Helena.
Lina kortform av namn som Adelina, Evelina, Karolina, Nikolina.
Linda kortform av namn som Belinda, Rosalinda, Teolinda.
Linnea svenskt (av blomnamnet linnea, uppkallad efter Carl von Linné som före adlandet hette Linnaeus, ett namn som tagits efter en åldrig lind vid fädernegården).
Lisa kortform för Elisabet och Lisbeta.
Lisbet(a) försvenskning av Elisabet.
Lisette fransk diminutiv till Elisabet.
Lisken lågtyskt, diminutiv till Elisabet.
Liva kortform av Olivia.
Ex. Liva Eriksdotter (död 1718), gift 1713 med bonden Sven Olofsson i Backen, Oviken sn, Jämtland, och Liva, född 1696, dotter till bonden Anders Olofsson och Kerstin Mårtensdotter i Sota, Rödön sn, Jämtland. - Hornby sid. 146.
Lotta kortform av Charlotta.
Louise franskt, feminin form av Louis (= Ludvig).
Lovisa försvenskad form av Louise.
Lucia latinskt; vanligast i Jämtland.
Jfr Lusse.
Lukretia latinskt.
Lusse smekform av Lucia, vanligast i Götaland; varianter: Lussa och Lussi.
Lydia grekiskt. M

Magdalena hebreiskt.
Jfr Malena, Malin, Lena.
Magnhild nordiskt; vanligast i Skåne (ibland med formen Magnilla) samt Jämtland och Härjedalen.
Maja svensk smekform för Maria.
Malena svensk form av Magdalena; vanligast i Skåne.
Malin svensk form av Magdalena.
Maren dansk form av Marina; vanligast på Gotland och i Skåne.
Margareta sengrekiskt namn, bildat av ett persiskt ord.
Jfr Greta, Marit, Märet, Märta.
Margit svensk form av Margareta.
Maria grekisk form av ett hebreiskt namn; mycket vanligt i hela Sverige.
Jfr Maja.
Mariana feminin form av latinska Marianus.
Marianne franskt, diminutiv till Maria.
Marina latinskt, bildat till ’mare’, hav.
Jfr Maren, Marna.
Marit yngre form av Margit.
Marna skånsk form av Marina.
Marta bibliskt namn, men kan också vara en kortform för Margareta (via Margta, Mareta, Marita) och Martina.
Martina feminin form av Martin.
Matilda latinsk form av forntyska Mahthilt.
Jfr Mektild.
Mektild tyskt, sidoform till forntyska Mahthilt.
Jfr Matilda och Metta.
Melchina sannolikt tyskt.
Ex: Maria Melchina Litzberg, född 1749 i Rommele, Västergötland, dotter till kornetten Lorentz Litzberg.
Metta smekform för Mektild och Märta; vanligast i Skåne.
Mikaela feminin form av Mikael.
Märet sidoform till Märta; vanligast i Jämtland och Härjedalen.
Märta ursprungligen dansk form av Margareta.
Jfr Märet och Metta. N

Natalia latinskt.
Nilla kortform av Pernilla; vanligast i Skåne.
Nora kortform av Eleonora.
O

Oleana feminin form av västsvenska Ole (= Olof).
Jfr Olena.
Olena yngre form av Oleana.
Olga ryskt, ombildning av nordiska Helga.
Olivia latinskt.
Belagt i Sverige från 1730-talet. Jfr Liva.
Olu variant av Olöf.
Olöf kvinnlig motsvarighet till mansnamnet Olof; vanligast i Sydsverige.
Oskara feminin form av Oskar.
Ottiliana latinsk form av forntyska Odila.
I bruk i Sverige sedan 1660-talet. Jfr Ottilia och Tilla.
Ottilia variant av Ottiliana.
I bruk sedan 1720-talet. P

Patricia engelskt (av Patrik).
I Sverige sedan 1830-talet.
Paulina feminin form av latinets Paulinus (Paulus, Paul).
I bruk sedan 1640-talet.
Pernilla yngre form av Petronella; vanligast i Skåne.
Jfr Nilla.
Petronella latinskt.
Plantina se Blandina
Prisca feminin form av latinets Priscus.
Ex: Hustru »Prijssa» i Geta sn, Åland, nämnd vid tinget i Finström 1607 (var då sannolikt död). I almanackan 18 januari före 1901. R

Ragnborg fornsvenskt.
Jfr Ramborg.
Ragnfrid fornsvenskt.
Jfr Ramfrid.
Ragnhild nordiskt.
Jfr Rangela.
Rakel hebreiskt.
Ramborg yngre form av Ragnborg.
Ramfrid yngre form av Ragnfrid.
Rangela yngre form av Ragnhild; vanligast i Västsverige; varianter: Ragnil, Ragnila, Rangel, etc.
Rebecka hebreiskt.
Regina latinskt.
Renata latinskt.
Rigmor tyskt; förekom i Uppland.
Rikissa diminutiv till namn på Rik- (som tyska Rikhild), förekom i Skåne.
Ex: Rikissa Truedsdotter, nämnd 1689 i Skoglösa, Önnestad sn.
Risa tyskt; förekom i Skåne.
Ronnug västnordiskt, av äldre Ragnveig.
Ex: Ronnug Larsdotter (1694-1731) i Skee sn (Bohuslän). - Personnamn från medeltid och 1500-tal (1957) sid. 118-24.
Rosa latinskt (substantivet rosa ’ros’), även kortform för namn som Rosalia, Rosaura, Rosalinda, Rosamunda, i bruk i Sverige sedan 1700-talet.
Rosina latinskt (avlett av rosa ’ros’), även kortform för Eufrosyna (Eufrosina).
Rosita spansk diminutiv till Rosa och Rosina.
Runa fornsvenskt.
Rut hebreiskt.
Rådgärd fornsvenskt; vanligast i mellersta Norrland (ofta stavat Rågierdh, Rågiähl, etc). S

Sabina latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1630-talet.
Sally engelsk smekform för Sara.
I Sverige sedan 1780-talet.
Sanna kortform för Susanna, använd sedan slutet av 1700-talet.
Sara hebreiskt; vanligast i Norrland.
Seborg nordiskt (kanske en sidoform till Sigborg); vanligast i Jämtland.
Selina latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1810.
Selma keltiskt.
I Sverige sedan slutet av 1700-talet.
Serafia latinskt, vanligt i Finland.
Ex: Serafia Mattsdotter, född 1801 i Vårdö sn, Åland, gästgivardotter. I almanackan 3 september före 1901. - Hornby sid. 151.
Serafina sannolikt av Serafia, kanske inspirerat av namn på -fina (som Josefina), vanligt i Finland.
Ex: Anna Serafina Nordström, född 1822 i Sottunga sn, Åland, lotsdotter.
Sestrid sidoform till Estrid; vanligast i Sydsverige.
Sibylla latinskt, i bruk i Sverige sedan 1500-talet.
Signe nordiskt, i bruk sedan 1820-talet.
Jfr Sina.
Signild nordiskt.
I bruk som svenskt förnamn i Finland sedan 1400-talet, i Sverige belagt 1838.
Sigrid nordiskt.
Sina en form av Signe, förekom i Skåne; variant: Sine.
Sissa smekform för Cecilia; vanligast i Sydsverige.
Sissela försvenskad form av Cecilia.
Skolastika latinskt.
Ex: Daniel i Gumhem, Horn sn, Östergötland, var gift med hustru Skolastika (Scholastica), enligt mantalslängderna 1662 och 1668. Hon hade prästerligt påbrå, hennes mor Marina Bengtsdotter var dotter till kyrkoherde Benedictus Nicolai Cornucindius i Odensvi, enligt meddelande från Bo Lindwall. - I almanackan 10 februari i äldre tid.
Sofia grekiskt.
Stina kortform av Kristina (men även Justina med flera).
I bruk sedan mitten av 1600-talet.
Sunniva latinisering av ett fornengelskt namn.
Förekom i Härjedalen i former som Syneff, Sunni/Sunne och Sönne, enligt meddelande från Karl Göran Eriksson.
Susanna grekisk form av ett hebreiskt namn.
Svea svenskt.
I bruk sedan 1810-talet.
Svenborg nordiskt (svenskt); vanligast i Småland och Skåne.
Sönne se Sunniva T

Taga feminin form av Tage.
Belagt i Sverige första gången 1808.
Tekla grekiskt.
I bruk i Sverige sedan 1760-talet.
Teresia latinsk form av spanska Teresa, möjligen av iberiskt ursprung.
Teodora feminin form av Teodor.
Tilla sannolikt kortform av Ottilia eller Ottiliana; förekom i Dalarna.
Tolla kortform av fornsvenska Torlof; vanligast i Sydsverige.
Tona nordiskt; förekom i Bohuslän.
Tora nordiskt, kortform av kvinnonamn på Tor-.
Torborg nordiskt.
Tova nordiskt, kortform av kvinnonamn som Torfrid, Torvi, Torvar.
Trina kortform av Katarina.
Truen sydsvenskt.
Tullia feminin form av ett romerskt släktnamn, även använt som latinsk form av Tolla.
Tyra latinisering av Tyre.
Tyre nordiskt, ursprungligen Tyrvi; vanligast i Skåne.
Tören variant av Tyre; förekom i Värend och Göinge. U

Ulla smekform av Ulrika.
Ulrika feminin form av Ulrik.
Una nordiskt (men också feminin form av Uno).
Ursilla variant av Ursula; i Jämtland ibland skrivet Årsil.
Ursula latinskt; variant: Ursilla.
V

Valborg tyskt.
Vendela kortform av tyska namn på Wendel-.
Veronika latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet. Jfr Fronika.
Vibeke danskt (ursprungligen lågtyskt) namn; sidoform Viveka.
I bruk i Sverige sedan 1640-talet.
Viktoria latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1660-talet.
Vilhelmina latinskt.
I bruk i Sverige sedan 1670-talet.
Virginia latinskt.
Viveka sidoform till Vibeke.
I bruk i Sverige sedan 1790-talet. Å

Åleta se Aletta
Årsil se Ursilla
Åsa nordiskt; vanligast i Västsverige. Ä

Ärngunna fornsvenskt; förekom i Småland. Ö

Öborg se Edborg
Ödborg se Edborg
Ödgun fornsvenskt; förekom i Värend.
Ödgärd fornsvenskt; vanligast i mellersta Norrland.
Modéer sid. 69.
Öllegård danskt.

Uppdaterad / Updated 24 maj 1999