En nybörjarkurs i släktforskning av Urban Sikeborg.
Vill du läsa kursen från början, klicka här.

5. Att sammanställa resultaten

Att sammanställa resultatet är tredje steget i forskningen. När vi sorterar, ordnar och bearbetar de uppgifter vi samlat in och värderat, uppenbaras de brister, luckor och frågetecken som hittills dolts i vår forskning. Det i sin tur gör att processen inleds på nytt med att samla in kompletterande uppgifter, som utvärderas innan de infogas i sammanställningen.

Att ha sina sina släktforskningsresultat tydligt redovisade gör det dessutom möjligt att bevara dem för eftervärlden. Vi kan också lättare bedöma kvaliteten på andras forskningar som tangerar våra egna. 

Sammanställningen sker av naturliga skäl kontinuerligt under de två första stegen, men också som separata och mer övergripande etapper i vår forskning. Liksom det finns många sätt att arbeta på under forskning kan också sammanställandet göras på olika sätt. Vissa saker är däremot nödvändiga att tänka på om vi vill att våra forskningar ska få ett bestående värde, bildligt och bokstavligt.

SAMMANSTÄLLNING AV FORSKNINGSRESULTAT

Modellen nedan visar  hur våra forskningsresultat sammanställs till en släktredovisning: 
 

Välj arkivbeständigt material
En aktiv släktforskare fyller snart flera pärmar med material och anteckningar, allt från xeroxkopior, fotografier, laserutskrifter och handskrivna anteckningar. Men papper är förgängligt. Man behöver bara titta på ett några år gammalt tidningsurklipp för att se vilken inverkan tiden kan ha. Flera sorters bläck bleknar med åren, eller flyter ut till en diffus, färgad massa. Vill vi att våra färdiga sammanställningar ska finnas tillgängliga även i framtiden behöver detta därför finnas med i vår planering från ett tidigt stadium, särskilt om äldre originalhandlingar och fotografier ingår. 

Papper 
Kontrollera att det papper du använder för sammanställningen är arkivbeständigt och syrafritt (lågt pH). Står det ”Svenskt Arkiv” på förpackningen är papperet godkänt ur arkivsynpunkt. För de anteckningar om och ur källorna som görs under de två föregående stegen räcker det naturligtvis med att använda det vanliga, billigare brukspapperet. 

Skillnaden mellan pappersslagen är stor. En slarvigt arkiverad handling på brukspapper kan förstöras inom ett årtionde. I kontrast kan en handling på arkivpapper bevaras i tusen år, om den förvaras rätt. 

Bläck 
Fråga hos din bokhandlare efter pennor med arkivbeständigt bläck (använd aldrig tuschpenna), för att skriften ska bevaras läslig, utan att förstöra det material det skrivits på. Också där är stämpeln ”Svenskt Arkiv” en kvalitetsgaranti. 

Omslag 
Att använda plastfickor för att sortera handlingar kan vara bekvämt. Men plastfickor och plastmappar skadar dina handlingar, beroende på kvalitet. Efter ett par år har papperen klistrats fast mot plasten och trycksvärtan bokstavligen slits av när de tas ut. Används därför omslag av papper, så kallade faskikelomslag, för att ordna dina sammanställda forskningsresultat i buntar. Buntarna förvaras bäst i speciella arkivboxar. Boxar, omslag och övrigt arkivmaterial kan köpas hos välsorterade kontorsmaterialhandlare. Därigenom skyddas de bättre från damm, solljus och mekaniska skador än om de förvaras i pärmar eller hängmappar. 

Gem, häftklamrar, tejp och korrigeringsvätska 
Använd inte gem för att bunta ihop papper. Gem inte bara krossar papperets fibrer, metallgem kan också missfärga underlaget, i synnerhet på fotografier. Häftning med häftklamrar skadar också papperet och kan rispa eller göra avtryck på andra handlingar eller fotografier som ligger under om klamrarna inte sluter ordentligt. Andra skador kan vållas av det lim som finns i vanlig tejp. 

Ändringar i den färdiga sammanställningen bör för övrigt inte göras med kemisk korrigeringsvätska. Den lack som målas på faller med tiden av och kvar blir endast den felaktiga skrivningen. 

Förvaring av fotografier 
Fotografier är i sig förgängliga, eftersom rester av kemikalier i framkallningsprocessen bidrar till att de långsamt bryts ned. Fotografier och negativ kan dock sparas mycket länge utan blekning eller missfärgning, om de förvaras mörkt, torrt och svalt. 

Använd alltid blyertspenna när du gör anteckningar på baksidan av fotografierna, inte bläckpenna. Eftersom vanliga fingeravtryck bidrar till nedbrytningen bör du använda en ren tygnäsduk eller bomullshandduk när du hanterar korten. 

Fotografier ska helst förvaras i boxar av brännlackerad plåt eller på äldre trähyllor; spånskivor i nya bokhyllor avger gaser som skadar korten. 

Förvaring av digitalt lagrat material 
Många släktforskare använder datorer för att hålla reda på sina forskningsresultat. En hårddisk eller diskett har dock bara en genomsnittlig livslängd på ca fem år, och är därför ett mycket dåligt lagringsmedium på längre sikt. För att undvika att all information en dag bara försvinner, eller att den diskett man sparat inte längre kan läsas, bör säkerhetskopior göras med jämna mellanrum till nya disketter. Dessutom bör allt material skrivas ut på papper. Se bara till att skrivarens bläck uppfyller Riksarkivets krav på beständig utskrift. 

Disketter ska förvaras torrt, mörkt och dammfritt.

Välj struktur
Det finns många sätt att strukturera sin sammanställning. Det vanligaste är att upprätta en släkttavla i form av en antavla eller stamtavla, i kombination med personblad. Läs mer om dessa i avsnitt 6.

Välj information
Under forskningens gång samlar vi på oss en mängd uppgifter om såväl högt som lågt. En i från början ointressant uppgift blir emellertid inte alltid mer intressant med tiden. Skulle vi ta med alla anteckningar vi gjort i vår sammanställning riskerar vi att våra egentliga och väsentliga forskningsresultat drunknar i detaljer som inte tillför något nytt. Detta sänker värdet på sammanställningen. 

När vi sammanställer resultaten av vår forskning är det vi som bäst vet vad som är relevant och viktigt, och som bäst kan avgöra vilken information som bör framhävas.

En viktig del i sammanställandet är att sätta in uppgifterna i sitt sammanhang. Uppger vi till exempel att en bonde lämnat två öre till kyrkan ett visst år, utan att upplysa om det aktuella penningvärdet, vad gåvan avsåg, eller hur mycket andra sockenbor gett i jämförelse, är uppgiften utan värde. Den säger läsaren ingenting. 

Värdera information 
Det är också släktforskarens ansvar att tydligt värdera sitt material och sina slutsatser för läsaren. När källorna inte ger tillräcklig information för en absolut slutsats, måste detta anges. Det vanligaste sättet är att använda enkla reserverande uttryck, som ”sannolikt”, ”troligen” och ”möjligen”. 

”Sannolikt” brukar användas för en slutsats som har ett starkt, men inte uttryckligt stöd. ”Troligen” har en svagare innebörd, men visar ändå att källmaterialet mer stöder än motsäger ett visst antagande. I kontrast till dessa anger ”möjligen” endast att möjligheten visserligen finns, men att egentligt stöd för slutsatsen saknas. (En släktskap som bara kan beskrivas som möjlig bör för övrigt inte skrivas in i släkttavlorna.) 

Att ta till vana att konsekvent försöka modifiera våra slutsatser med dessa termer tvingar oss att reflektera över vad en källuppgift egentligen säger.

Normalisera namn och beteckningar
En enhetlig stavning är en historiskt sett ny företeelse och vi möter därför många olika varianter av stavning i källorna. Detta gäller också personnamn och ortnamn: dopnamnet Per kunde till exempel stavas Pehr, Pär, Pähr eller Peer i en och samma handling utan att fördenskull uttalas annorlunda. 

I den historiska forskningen normaliseras därför personnamnen, eftersom det inte finns något egenvärde i att hålla fast vid en nyckfull och inkonsekvent stavning som kan leda till missuppfattningar.  Normaliserade namnformer gör det också lättare att hålla ordning på ens släktingar. I datorprogram för släktforskare är normalisering nödvändig för att överhuvudtaget kunna söka i databasen.

Använd därför Håkan Skogsjös sammanställning ”Så stavar du namnen. Släktforskarförbundets namnlista” (Släktforskarnas årsbok 1995, s. 225-252). Namnlistan är en gemensam släktforskarnorm för hur förnamn ska stavas, och ger många praktiska råd för hur våra förfäder ska registreras. 

Ortnamn ska naturligtvis konsekvent återges med modern stavning, så att de lätt kan återfinnas. Ortsangivelser bör vara tydliga; bynamn och sockennamn är en bra början, men också landskap bör anges. Landskapen är mycket gamla och fasta indelningar och har en ordentlig förankring i folkdjupen, medan länen är mer abstrakta administrativa indelningar och därför ändras oftare. I den egna forskningen är visserligen kännedom om länsindelningen nödvändig, eftersom mycket arkivmaterial är ordnat länsvis. I den slutliga sammanställningen är emellertid landskapen den naturliga regionangivelsen. 

Liksom med personnamnen kan också begrepp som yrkesbeteckningar och titlar finnas i flera varianter. Också där bör en normalform väljas för tydlighetens skull.

Ange alla källor och uppgiftslämnare
Källhänvisningar är ett måste i vår redovisning. Hänvisningarna inte bara visar varifrån uppgifterna stammar, utan är också en tydlig fingervisning om kvaliteten på vår forskning. Källhänvisningar visar om uppgifterna grundar sig på förstahands- eller andrahandskällor eller läsefrukter eller är framtagna av någon annan släktforskare. Det är alltså källhänvisningarna som avslöjar en släktredovisnings värde. 

Om det tydligt framgår varifrån uppgifterna hämtats behöver ingen speciell källhänvisning lämnas. Detta gäller till exempel om en släktsammanställning enbart bygger på kyrkböckerna och alla uppgifter hämtats från förstahandskällor, dvs födelseuppgifter hämtats från födelse- och dopboken och inte husförhörslängden och liknande. Detsamma gäller för information som kan ses som allmängods och återfinns i standarduppslagsverk av olika slag (exempelvis att drottning Kristina abdikerade 1654). Men för vår egen del kan en källhänvisning också i dessa fall vara till hjälp, för att snabbt kunna gå tillbaka och dubbelkontrollera. 

En hänvisning kan göras på flera sätt: i den löpande texten, i en fotnot eller i en avslutande notapparat. Det viktiga är att hänvisningen är korrekt och fullständig, så att andra forskare lätt kan lokalisera källan. En litteraturhänvisning ska, förutom författarens och verkets namn, ange tryckår – detta inte bara underlättar betydligt för den som själv vill studera källan närmare, utan ger också en direkt fingervisning om hur pass aktuell boken eller artikeln är. För uppgifter som hämtats från handlingar deponerade i ett arkiv bör på liknande sätt en ordentlig hänvisning lämnas. 

Om uppgifter tagits fram eller lämnats av andra ska detta alltid anges, dels som ett uttryck för respekt, dels för att själv hålla ryggen fri. Kontrollera alltid själv, så långt det låter sig göras, att uppgifterna är korrekta. 

Om vår sammanställning är omfattande och bygger på en större mängd källor, bör den också avslutas med en separat käll- och litteraturförteckning.

Gör säkerhetskopior
Vår slutliga sammanställning är en värdehandling, som antagligen representerar mycken tid och engagemang. Genom att göra säkerhetskopior, som helst förvaras på annat ställe, ökar vi sannolikheten för att vår forskning ska bevaras till eftervärlden.

DATORPROGRAM FÖR SLÄKTFORSKARE

Det finns ganska många så kallade släktforskarprogram, som kan vara till god hjälp för att hålla ordning på och sammanställa våra forskningsresultat. Programmen är egentligen anpassade databaser, som kan söka, sortera och sammanställa den information vi registrerat om våra förfäder på olika sätt. De är bra hjälpmedel till ett genomgående lågt pris. 

Fördelen med sådana datorprogram är att de kan hantera mycket stora mängder data. Det blir lätt att söka och upprätta listor över personer födda ett visst år, som har ett visst yrke, bor på en viss plats och liknande. Det är också mycket enkelt att skapa utskrifter av en antavla eller stamtavla för en valfri person. Urvalslistorna och släkttavlorna kan sparas dels som textfiler (och därmed användas i andra program), dels som filer i Gedcom-format, vilka används för att föra över data från ett släktforskarprogram till ett annat. Vissa program kan också spara sammanställningarna direkt i html-format, för den som vill lägga upp sina forskningsresultat på nätet. 

Nackdelen med att använda släktforskarprogram är att de lätt döljer bristerna i vår forskning, om vi inte är uppmärksamma. Det går lätt och snabbt att mata in de uppgifter vi får fram, det ser bra och överskådligt ut på skärmen, och vi kan enkelt och nästan omgående i vår forskning få ut listor och släkttavlor med professionellt utseende. Det finns därför en risk för att vi stannar vid det första steget i släktforskningen, insamlandet av uppgifter, och låter de två andra ersättas av en tangenttryckning. Men är man medveten om detta är släktforskarprogrammen ett mycket bra redskap i släktforskningen. 

Är du intresserad av att använda ett sådant program bör du gå till sidan med frågor och svar om släktforskarprogram. Med hjälp av RÖTTERs länklista kan du också ladda ner demoversioner, för att se vilket program som passar dig bäst.