En nybörjarkurs i släktforskning av Urban Sikeborg.
Vill du läsa kursen från början, klicka här.

4. Att utvärdera källuppgifter

Det andra steget i släktforskningen, att utvärdera uppgifterna, är lika viktig som den första, att samla in uppgifterna. Denna utvärdering brukar också kallas källkritik.

Källkritik innebär att ifrågasätta. Med källkritiken bedömer vi konsekvent och metodiskt källornas värde. Detta är själva grunden i släktforskningen, det som avgör om vi verkligen ger historien liv eller i stället bygger en värld som aldrig existerat. Källkritiken finns därför med hela tiden i vår forskning, inte bara när något verkar vara fel eller när vi träffar på motstridiga eller uppenbart felaktiga uppgifter. 

För att kunna värdera de uppgifter vi samlar in måste vi veta mer om källorna, varför de skapades och hur de kom till. Att lära sig tänka källkritiskt är inte svårt; till största delen handlar det om att använda denna kunskap i kombination med sunt förnuft.

Källkritikens roll i släktforskningen
Modellen nedan visar den roll källkritiken måste ha i vår släktforskning: 
 

Hur det egentligen varit
En händelse i det förflutna kan aldrig helt återskapas. Vi kommer aldrig att få reda på alla omständigheter kring vad som hänt eller de berörda människornas alla motiv och tankar. Som släktforskare strävar vi efter att rekonstruera historien. Vi kan lyckas väl, men helt fram kommer vi aldrig att nå.

Källor
Källor kan vara av många olika slag: vittnesuppgifter, muntlig tradition, sakkällor (till exempel inskriptioner, gravstenar), skriftkällor (kyrkböcker, privata källor, brev och dagböcker, räkenskaper, likpredikningar, självbiografier och memoarer, media och mycket mer). Källorna är ofta som ett fragment av en händelse och kan därför tolkas på flera sätt. 

Skillnaden mellan förstahands- och andrahandskällor 
En källas trovärdighet beror mycket på om den är en förstahands- eller andrahandskälla. Man brukar beskriva en förstahandskälla som ett vittnesbörd av personer som varit direkt inblandade i den handling som det hänvisas till och har därför i allmänhet ett högt värde. Andrahandskällor är alla andra källor, oavsett om de är samtida eller av senare datum, och brukar därför anses som mindre trovärdiga än förstahandskällorna. En person som skriver en insändare i en tidning om en händelse han eller hon själv bevittnat är därför en förstahandskälla, medan den journalist som i samma tidning återger vad andra berättat om samma händelse är en andrahandskälla. 

Det är inte alltid en förstahandskälla är den mest tillförlitliga. Vittnet kan till exempel ha ett intresse av att framställa situationen på ett visst sätt. Eftersom händelser som återberättas snabbt brukar förvanskas och minnet sviker ju längre tid som gått, är närheten i tid också mycket viktig när vi bedömer en källas värde. En tidig andrahandskälla kan därför ha företräde framför en uppgift nedtecknad av en ”förstahandsaktör” lång tid därefter. 

Om muntlig tradition som källa 
Det är lätt att uppfatta den muntliga traditionen som överlägsen de skriftliga källorna. Om farmor berättat att hennes farfar i själva verket var illegitim son till Karl XV kan det vara svårt att acceptera att källorna visar att detta inte kan vara sant. Vi vet ju att farmor aldrig skulle ljuga. 

Muntliga traditioner kan sällan tidsbestämmas och de förändras, utökas eller förvanskas mycket snabbt. De har därför ett mycket begränsat värde - det gäller särskilt om det gäller traditioner om högre börd. En muntlig tradition kan dessutom vara mycket ung, men uppfattas som mycket gammal. Den muntliga traditionen måste därför alltid prövas mot samtida källor. Tumregeln är att bevisbördan alltid ligger på traditionsförsvararen, inte kritikern. 

Källans syfte bestämmer värdet 
Orsakerna till varför en källa kom till avgör vilka slutsatser vi kan dra och hur användbar källan är. 

Vad vi först måste inse är att de källor vi använder inte har kommit till för att användas som underlag för vår släktforskning. I bästa fall en källa ge en korrekt men ensidig bild av något. Kyrkböckerna är ett bra exempel på detta. De uppgifter och personliga kommentarer som ges i kyrkböckerna rör i första hand församlingsbornas läsförmåga, kunskaper i den kristna läran och vad kyrkan ansåg som ett acceptabelt leverne. Det handlar alltså ofta om en bedömning utifrån religiös grund, som inte självklart skulle överensstämma med vår egen. 

Källor som uppger att en person härstammar från en högreståndssläkt måste behandlas med stor varsamhet. Så länge börden avgjorde ens sociala ställning och möjligheter att avancera fanns ett mycket stort intresse av att förgylla sin härstamning. Vilket också skedde på många håll. 

Vissa källor är mycket tydliga partsinlagor, det vill säga de har tillkommit för att visa att en sida har rätt och en annan fel. Exempel på sådana källor är politiska och religiösa pamfletter, inlagor i rättsprocesser, eller ansökningar om underhåll eller andra förmåner. I ansökningar till Kungl. Maj:t om skattebefrielse, till exempel, har de sökande allt intresse av att beskriva sig som utarma och medellösa. Man måste därför utgå från att den bild denna typ av källor uppvisar är tillrättalagd. 

Att bedöma källornas egna förklaringar 
1600-talets trolldomsrannsakningar visar att även lärda och ansedda män trodde på att barn kunde föras om nätterna till Blåkulla för att bola med djävulen. Det betyder naturligtvis inte att vi därför kan dra slutsatsen att ett sådant Blåkulla existerat. Den här typen av realkritik används till exempel vid bedömning av de sjukdomsorsaker som anges i död- och begravningsböckerna. Sådana uppgifter är ofta mer kuriosa än vederhäftiga fakta, med tanke på den begränsade medicinska kännedomen. 

Släktforskarlitteratur som källa 
Facklitteratur är bearbetningar av källor, där författaren tolkat ett urval av uppgifter och sedan presenterar sina slutsatser. Eftersom värdet av slutsatserna beror på författarens kännedom om det han skriver, ideologiskt bakgrund, källkritiskt tänkande och många andra faktorer, är en bearbetning alltid en andrahandskälla. Till skillnad från de egentliga källorna gäller för sådana bearbetningar också att de förlorar i värde ju äldre de är. 

Det finns en imponerande släktforskarlitteratur i Sverige, det mesta tillkommet av amatörsläktforskare. Det innebär att mycket av detta är av varierande kvalitet och värde.

Fallgropar 
De stora fallgroparna i all historisk forskning är "de sju f:en": 

• förfalskningar 
• förväxlingar 
• felbedömningar 
• felöversättningar 
• feltolkningar 
• felskrivningar 
• felläsningar 

Namnskick som fallgrop 
Ett exempel på en vanlig fallgrop är hur namnskicket feltolkas. Ända in i modern tid använde majoriteten av befolkningen inte egentliga släktnamn. De allra flesta använde bara ett fadersnamn, ett så kallat patronymikon. Det innebar att en son till en Anders Jonsson kallade sig Andersson, inte Jonsson, och en dotter kallade sig Andersdotter. 

När andra namn användes var det ofta i kombination med fadersnamnet, och fungerade mer som ett tillnamn än vad vi nu menar med ett efternamn. En person kunde omnämnas som Lars Andersson Berg, Lars Andersson eller Lars Berg, och alla namnformerna betraktades som riktiga. Många gånger behandlades tillnamnen inte som ärftliga. I synnerhet soldatnamn kunde vara mycket flyktiga och ändras beroende på vilken rote någon tillhörde. En person kunde också ta ett tillnamn/släktnamn som redan användes av någon annan, utan att fördenskull ha något gemensamt. Det kan tilläggas att med undantag av de högre klasserna - adeln hade sitt eget namnskick - behöll kvinnorna sitt fadersnamn och eventuella tillnamn/släktnamn efter giftermålet. 

Situationen kompliceras av att vissa dopnamn hade flera former, någon mer officiell, andra mer vardagliga. En Katarina nämndes också som Karin eller Kajsa, Kristina blev Stina eller Kerstin, Johan blev Jan. 

Är man inte medveten om hur lösligt namnskicket var i äldre tid finns det risk för allvarliga felidentifieringar.

Utvärdera uppgifterna
För att utvärdera källornas uppgifter kan vi därför ställa oss sex frågor: 

Vad vet jag om den tid källan härrör från? 
Det största hindret för att studera historien är alltid vi själva och vår okunskap. 

När och hur tillkom källan? 
En tidig källa har i allmänhet ett högre värde än en senare källa med uppgifter lämnade i andra hand. 

Vad är källans syfte? 
Avsikten med en källa styr vilka uppgifter som tagits med och vad de ska belysa. Syftet bestämmer alltså vilka slutsatser vi kan dra av en uppgift. 

Stämmer källans uppgifter med vad vi nu vet om världen? 
Realkritiken innebär att vi inte utan vidare accepterar olika källors förklaringar till händelser. 

Vilket värde har genealogiska uppgifter i litteraturen eller andra bearbetningar? 
Den gyllene regeln för all historisk litteratur är: ju yngre, desto bättre. Omvänt gäller att de förlorar i värde ju äldre de är. 

Vilka är mina egna motiv? 
Våra egna motiv har stor betydelse för hur goda släktforskare vi är och vilka slutsatser vi drar. Tjusas vi av vackra anor lär vi kunna få in både Tor och Oden i släkttavlan.

Vad vi kan se
Vad vi slutligen kan se efter att vi har utvärderat uppgifternas trovärdighet är i bästa fall en ram eller en struktur för en viss händelse, och därinne skymtar vi historien. Mer eller mindre otydligt, som ett gammalt bleknat och diffust fotografi, men likväl något som en gång faktiskt hänt. Och detta är det fantastiska med släktforskningen, att vi faktiskt kan ge historien liv.