En nybörjarkurs i släktforskning av Urban Sikeborg.
Vill du läsa kursen från början, klicka här.

De svenska arkiven är fyllda till bristningsgränsen med ett mycket rikt källmaterial, alltifrån sigilltyngda medeltida pergamentsbrev till sockenstämmoprotokoll. Alla dessa typer av material har sin egen tillkomsthistoria, sina egna förutsättningar. Rätt använda kan de tillsammans ge en detaljerad och nyanserad bild av våra förfäder och hur de levde.

DE VIKTIGASTE KÄLLTYPERNA

Modellen nedan visar de viktigaste källtyperna för släktforskaren: 

Intervjuer
Du börjar släktforska genom att intervjua äldre släktingar och bekanta. Ta gärna med bandspelare för att inte missa viktiga detaljer. En person född vid tiden för första världskriget har antagligen träffat och talat med äldre släktingar, som i sin tur kan ha fötts vid 1800-talets mitt. På detta sätt har muntliga traditioner om släktskap och hur släktmedlemmar levt kunnat bevaras under lång tid. Nöj dig inte med en intervju. Genom att återkomma flera gånger brukar fler viktiga detaljer komma i dagen. 

Notera alltid noggrant vem du intervjuat (fullständigt namn, ort och födelsedatum) och när intervjun ägt rum. 

Fråga också efter fotografier av tidiga släktingar och anteckna vilka de föreställer. Kanske har den intervjuade också några äldre dokument med anknytning till släkten; gamla bouppteckningar, anteckningsböcker och liknande kan ge värdefull information.

Kyrkböcker
Kyrkböckerna är den källtyp som används oftast i släktforskningen. De är lättillgängliga, finns kontinuerligt sedan 1600-talets slut för de flesta församlingar, och innehåller en oerhörd mängd biografiska uppgifter, eftersom de också användes som ett medel att övervaka och kontrollera befolkningen. Läs mer om kyrkböckerna och hur de kan beställas i avsnitt 3.

Andra arkiv
Kyrkböckerna ger dock en något torftig bild av våra förfäder. För att kunna få en bredare, mer allsidig bild måste också andra källor användas. Och där är vi rikt utrustade: Miljoner handlingar från medeltiden och framåt finns i de svenska arkiven, från Riksarkivet till gårdsarkiv och föreningsarkiv. En del av detta material finns filmat och kan beställas via Riksarkivets byrå SVAR (se avsnitt 3).

Några av de främsta källserierna är mantalslängder, domböcker och bouppteckningar: 

Mantalslängder 
Mantalslängderna, förteckningar över vilka som skulle betala personskatt i en familj, började upprättas under första hälften av 1600-talet och blir med tiden alltmer detaljerade. De är därför ett viktigt komplement till kyrkböckerna och används ofta när kyrkböckerna är skadade eller helt saknas. En mycket bra beskrivning av mantalslängderna och hur de kan användas i släktforskningen ges i Håkan Skogsjös "Mantalslängderna och släktforskaren", temanummer av Släkthistoriskt Forum, 1989:2. 

Domböcker 
I häradsrätternas arkiv ingår bland annat domböcker. De äldsta domböckerna innehåller inte bara redogörelser för brottmål utan också släktskapsuppgifter i samband med tvister om arv, om försäljning av jord till personer utanför släkten, om lagfarter, rättegångar om faderskap och liknande. Senare görs en uppdelning så att domboken reserveras för tvistemål och brottmål, medan övriga handlingar ingår i speciella serier som småprotokoll och inneliggande handlingar. Domböckerna finns till stor del bara tillgängliga på mikrofilm, ”rullfilm”, och har ännu inte konverterats till mikrokort. Mikrofilmerna kan beställas från respektive länsbibliotek. 

Bouppteckningar 
Bouppteckningar ingår också i häradsrätternas arkiv. De lämnar många upplysningar om en avlidens närmaste släktförhållanden och ger en ögonblicksbild av under vilka omständigheter han eller hon levt genom att de noggrant förtecknar all den dödes egendom, från sockor till fastigheter. Liksom domböckerna finns de fortfarande bara på mikrofilm. Mikrofilmerna kan beställas från respektive länsbibliotek.

Enskilda arkiv
Tusentals enskilda arkiv finns också registrerade hos Riksarkivet. Många av dem kan ge värdefulla bidrag till vår släktforskning. 

Om du vet att du har släkt från en viss landsortsförsamling bör du också kontakta den lokala hembygdsföreningen. Där kan du ibland få information om vilka gårdsarkiv eller andra lokala arkiv som finns bevarade. 

Den bästa guiden till arkivvärlden för släktforskare är Per Clemenssons och Kjell Anderssons två steg-för-steg-handböcker (se litteraturlistan i avsnitt 7), som tillhör standardlitteraturen inom släktforskning. På ett lättfattligt, intressant och pedagogiskt sätt beskrivs arkiven och vad de kan ge.

Tryckta källor och litteratur
Vissa källserier finns till stora delar tillgängliga i tryckt form. Det gäller till exempel medeltida brev, riksdagsakter och universitetsmatriklar. 

Det finns dessutom en mycket omfattande litteratur om person-, släkt- och lokalhistoria, som är bearbetningar av källuppgifter. På de större kommun- och stadsbiblioteken finns omfattande bibliografier och databaser, som kan användas för att hitta de böcker som berör just de områden och släkter du är intresserad av. Läs mer i avsnitt 4 om vikten av källkritik innan du använder denna typ av faktalitteratur.

HUR HÅLLA ORDNING?

Mycket snart kan de uppgifter vi samlat in räknas i tusental och det kan bli svårt att få en överblick av materialet om vi inte redan från början har ordnat våra anteckningar. 

• Var generös med papper när du antecknar, och försök dela upp uppgifterna på olika sidor redan när du sitter med källan. Att blanda en mängd uppgifter om olika personer och ämnen leder bara till merarbete i längden.
• Skriv läsligt. Entusiasmen kan lätt göra att vi otåligt klottrar ner våra anteckningar för att kunna gå vidare. Otydliga anteckningar straffar sig snart.
• Notera källorna. Anteckna för varje uppgift varifrån den hämtats. Det är till stor hjälp för egen del under insamlandet att veta exakt var, på vilken sida och i vilken volym, en uppgift hittats. Eftersom man ofta måste gå tillbaka för att dubbelkontrollera eller komplettera en uppgift sparar detta mycket tid.
• För in uppgifterna i dina sammanställningar så fort som möjligt, medan du ännu har alla omständigheter i gott minne.
• Spara anteckningarna separat. Vi behöver alla dubbelkontrollera våra uppgifter eller räta ut frågetecken åtskilliga gånger under forskningens gång. Att ha alla anteckningar kvar underlättar mycket.
• Sätt in dina papper i pärmar med tydliga register. Numrera varje person och eventuellt extra material om honom eller henne (se avsnitt 6 om de vanligaste sätten att numrera) och sätt in dina papper i löpande ordning. Observera att originaldokument och fotografier inte bör förvaras i pärmar (se avsnitt 5). Sätt i stället in en anteckning om var handlingen eller fotografiet förvaras.