Av Elisabeth Thorsell kolumnist i RÖTTER (15 aug 2003) Elisabeth Thorsell (född 1945) har bland annat varit ordförande i Östgöta Genealogiska Förening, styrelseledamot i riksförbundet och redaktör för Släkthistoriskt Forum samt också skrivit boken ”Släktforskning – vägen till din egen historia”. Fler kolumner

Först en kort presentation: välmogen fyrtiotalist, gift, tre söner, tre barnbarn, släktforskare sen barnsben på grund av forskande fader, som var jättebra på att hålla reda på sin kusiner och deras avkommor, så jag har träffat de flesta av mina sysslingar, vilket inte alla har gjort. För sisådär 25 år sedan, eller litet mer, blev jag haffad av den legendariske Henric Sollbe och intrasslad i återstarten av Östgöta Genealogiska Förening. Det ena gav det andra och rätt var det var hade jag hamnat i Genealogiska Föreningens styrelse, och blev efter flytt till Stockholm, sekreterare där, och efter Släktforskarförbundets start 1986 sekreterare även där. Slumpen förde mig till redaktörskapet för ”Släkthistoriskt Forum” 1992, men sedan 2001 har jag avslutat alla engagemang inom Förbundet, utom webbsidan ”Swedish Roots”. Nu roar jag mig med uppdragsforskning, diverse skriverier och mitt lilla nyhetsbrev ”Vi Släktforskare”, som finns på Internet. Sedan 25 år har jag också forskat i Sverige åt rader av svensk-amerikaner, något som nog kommer att avspeglas i denna och andra kommande kolumner.

Men just för dagen tar vi en mjukstart och går till en väsentlig punkt som många inte verkar tänka på, att döma av en del inlägg på Anbytarforum.

En viktig källa till information är ju den enorma mängden med böcker som redan finns, och som man inte bör försumma att ta reda på när man kommer in på ett nytt forskningsområde.

Självklart har den nye forskaren läst en eller annan handbok, både i direkt släktforskning, men också i handskriftsläsning. Dessa böcker innehåller litteraturlistor, och om man tar del av dessa och läser en del av de nämnda böckerna är man bättre förberedd och kan ta i tu på ett bättre sätt med nya problem som dyker upp, när man hittat nästa generation förfäder.

Hittar man till exempel att mf mf var soldat, så vet man om att ”Grill” finns och man kanske också minns att Elfred Kumms ”Indelt soldat och rotebonde” eller Lars Ericsons ”Svenska knektar” finns, där man kan lära sig en hel del om hur soldaterna hade det. Eller om det dyker upp en präst, då är det ju praktiskt att känna till att det finns ”Herdaminnen” för de flesta stiften, där man (för det mesta) kan hitta mycket uppgifter om prästen, både om hans yrkeskarriär och familjeförhållanden. I RÖTTER finns en lista över vilka herdaminnen som finns, klicka här.

Har man förfäder med specifika släktnamn, inte patronymikon som Olsson och Persdotter, och som verkar till höra borgarklassen, kan det vara idé att slå i litet olika stora personregister som finns.

Man kan börja med det stora registret till ”Svenska Släktkalendern”, som omfattar alla som gift in sig i Släktkalendersläkter, och som finns med i volymerna från 1912–1982. Ett annat mycket omfattande register är det till Victor Örnbergs ”Svenska ättartal”, där man särskilt ofta kan hitta stockholmare och östgötar. Det är hos Örnberg man också hittar de roliga men förbryllande noterna ”gift med sin farmors svärfars kusins kusins dotter” utan att man får veta de mellanliggande leden, vilket kan vara ganska frustrerande. Ett annat stort personregister, som inte får glömmas, är det som finns i Gustaf Elgenstierna ”Den introducerade svenska adelns ättartavlor”. Eftersom även den adlades förfäder finns med kan det där finnas uppgifter om även präster, borgare och bönder.

Det här var bara en droppe i det stora havet av nyttig läsning för släktforskare, och mer kommer så småningom.