Av Eva Dahlberg kolumnist i RÖTTER (18 mars 2005) Eva Dahlberg (född 1965) är ledamot i Sveriges Släktforskar- förbunds styrelse. Eventuella synpunkter kan lämnas på e-post edah@bonetmail.com Fler kolumner

Har du fått veta att det finns ett annat sätt att släktforska på, ett annat än att begära uppslag överallt? För när du tackar och säger ”äntligen kan jag gå vidare” så är det enda som verkar hända att du dyker upp under den nya församlingen du fått.

Vet du att det finns kyrkböcker eller tror du att folkräkningar, cd-skivor, register eller böcker är det enda som finns? Har någon sagt till dig att du inte alltid kan lita på de snabba ”här har du”-svaren från andrahandskällor? Hur går du vidare – vad gör du med de svar du får? Är det någon som visat dig hur du ska gå vidare?

Har du kanske fått för dig att du inte kan läsa gamla kyrkböcker? Tror du att det är omöjligt att forska själv för att du bor på Gotland eller i Skåne, eller var det nu är, och släkten fanns någon annanstans?

Är det ingen som tipsat dig om en lärobok i släktforskning eller i att läsa stilar (se Rötterbokhandeln)? Eller nämnt kurser? Har ingen sagt att du kan låna mikrokort från hela landet till ett bibliotek nära dig som har en s.k. läsapparat? Du kan köpa både kort och apparat också om du vill. Är det ingen som pratat om genline – kyrkböcker på Internet – eller fotograferade till cd från DigiArkiv eller någon annan? Om du har hört att genline är dyrt – är det ingen som sagt att det kanske finns på biblioteket eller kommunarkivet eller hos släktforskarföreningen där du bor? Kommunens huvudbibliotek har också ofta den egna traktens mikrokort eller mikrofilmer. Känner du till mikrokortcentra eller landsarkiv?

Vet du om att det finns kyrkböcker förda ända till 1991 på samma sätt som under seklerna före? Vet du att husförhörslängden fick en efterträdare som heter församlingsbok och som inte alls bara förekommer vart tionde år? Vet du att du kan följa dina personer år från år även på 1900-talet?

Eller är du bara lat och tycker det är bekvämt om någon annan gör grovjobbet åt dig? Är det skönt att slippa kavla upp ärmarna och göra den där forskningen själv, när det är jobbigt nog att hitta rätt ställen att ställa frågorna på? Det imponerar kanske tillräckligt på svägerskan, grannar eller vänner att ”du fått fram allt det där så fort”, så att de aldrig frågar hur du egentligen gör för att få fram det? Eller tror du kanske att andra har mer tid, möjlighet eller pengar så att de gott kan göra det om de nu vill hjälpa till?

Själv tycker jag det är så kul att följa dem jag söker i kyrkböcker av alla slag, år från år och sida för sida, att mitt största hinder är tiden. Jag vill se vad som händer dem – och se så att jag följer rätt person från start till mål, från vaggan till graven. Det är klart att hjälpmedel ska och får användas, men de kan aldrig ersätta kyrkboken. Aldrig att jag skulle låta någon annan orientera åt mig – men det kanske du gör? Blir du ivägburen till rätt mål – eller står det fel i avskriften?

Det är dessutom ofta sällan du kommer med egna uppgifter som kan hjälpa forskarutbytet för en annan som kanske forskar i samma släkt. Och dina frågor gäller ändå den ”lätta” forskningen, inga avancerade, svårlästa eller otillgängliga källor, utan snarast 1800- och 1900-talskällorna. Jag är bara nyfiken på vad som skiljer oss åt, efter att ha sett dina inlägg på Anbytarforum eller andra frågelådor i några år.

Svar till ”uppriktigt intresserad”