Av Eva Dahlberg kolumnist i RÖTTER (2 augusti 2004) Eva Dahlberg (född 1965) är ledamot i Sveriges Släktforskar- förbunds styrelse. Eventuella synpunkter kan lämnas på e-post edah@bonetmail.com Fler kolumner

I dessa tider, där man i tv-världen slits mellan Antikrundans sinne för att bevara orört och Sommartorpets totalrenoveringar intill oigenkännlighet, var det inte utan lite samvetskval som jag, som är en ganska utpräglad bevarare, deltog i diskussionerna om vad vi skulle göra med mammas arvegods – förlåt, arvetorp. Vi hade nämligen hux flux köpt en tomt däruppe i Norrbotten, vid en av fjärdarna utmed kusten utanför Kalix.

Stolpbodan – som i hela mitt liv kallats för ”torpet” - har flyttats flera gånger under årens lopp. Och förändrats både när det gäller funktion och utseende. Det torp på ca 20 kvadratmeter i skogsbrynet, med stora otympliga möbler, som var vår lekstuga hos mormor hade från början varit en sorts spannmålsmagasin och stått på en annan plats på gårdsplanen. Flera byggnader på gården som bagarstugan och delar av uthusen har försvunnit, en del redan på 1950-talet. En del av möblerna från bagarstugan flyttades till torpet, så man kan väl säga att det även varit förråd.

För att bli mammas sommartorp flyttades det nerför backen och fick en ny ordentlig altan, i stället för den lilla halvmetersavsatsen som fanns. Likadant ändrades den befintliga avsatsen därinne till ett riktigt sovloft.
Vi sov över under äventyrliga sommarveckor med drägligt väder, men annars var det mest till för den tillfälliga surströmmingsfesten för släkten eller en fika. För att inte tala om att det behövde målas då och då.

En stolpboda, ett torp, ett lantbruksredskap eller ett föremål som inte har en funktion eller som inte underhålls förfaller så småningom och försvinner. Föremål kan du kanske bevara. Du kan inom rimliga gränser, beroende på vilka förutsättningar du har, samla på dig det som generationerna före dig haft. Men hur många har förutsättningar för att spara på byggnader? En del av dem kanske K-märks eller till viss del rustas upp likt ängsladorna för att bevara delar av vårt kulturarv. Men många försvinner helt. Fast jag undrar ibland vad generationerna före oss egentligen skulle ha tyckt om våra idéer att spara saker från deras tid bara för sparandets skull.

Vi hade inte planerat en förändring, men fick plötsligt kännedom om en liten obebyggd tomt som var till salu. Nära vattnet, överkomligt pris för oss fyra syskon, i rätt del av kommunen (eller socknen ska jag väl säga med tanke på att mina anor där går så långt tillbaks som några källor finns). Vad gör vi nu? Om vi satsar på en tomt och en flytt, måste vi också satsa på en utbyggnad eller att sätta upp en kompletterande friggebod på tomten.

Beslutet föll på ombyggnad. Så stod torpet inför ännu en flytt, på lastbil ett par mil, med möblerna i – mjölkskåpet är inte lätt att få ut och skåpsängen i all sin opraktiskhet hade jag lyst fred över. Efter att det med vissa bekymmer ställts stadigt på plintar har torpet nu en tillbyggnad till dubbel storlek med timmer och knutar, så att det ser ut som en helhet från ena sidan. Modernt stuk med mycket glasfönster släpper in mycket ljus på den andra sidan. Att måla alltsammans tog i vår och sommar två-tre resor och en del böner om bättre väder från fyra par händer. Invigningen med släkt och några tillresta långväga vänner hölls som planerat på midsommar, trots att allt inte var färdigmålat. Men före hemresan veckan efter kunde vi äta lunch i vår färdigställda nygamla sommarstuga. Nästa sommar blir det bara att njuta av torplivet.

Nu har torpet fått förutsättningarna att fylla den funktion det slutligen tilldelades av min morfar, att få hans dotter och barnbarn i Skåne (numera spridda över Sverige) att ha ett rotfäste kvar i Norrbotten. Visserligen inte vid barndomshemmet, men vad spelar det för roll var det står och hur det ser ut, när det har fått förutsättningar för att användas och bidra till att vi styr kosan norrut. Stolpbodan har förändrats med generationerna, för att fylla de behov vi har i dag – som spannmålsmagasin behövs det inte längre.