Av Eva Dahlberg kolumnist i RÖTTER (28 maj 2004) Eva Dahlberg (född 1965) är ledamot i Sveriges Släktforskar- förbunds styrelse. Eventuella synpunkter kan lämnas på e-post edah@bonetmail.com Fler kolumner

Jag har nog inte åkt bil dit upp sedan jag var barn, det blir alltid tåg eller flyg numera. Målet med resan var dels att köra upp bilen som nu ska bli sommarbil, dels att tillsammans med mina syskon måla det torp vi har flyttat till en egenägd tomt och byggt ut. Men som vi alla vet är det resan som är mödan värd. Att resa med bil gör att man färdas genom landskapet och samhällena på ett annat sätt, och att man mer aktivt ser vad som omger en. Åker man tåg är det lättare att sitta och läsa eller sova. I bilen var det bara en cd med bra musik som gällde och småprat med brodern, i övrigt full uppmärksamhet på omgivningen. Fast jag måste erkänna att jag sov vissa bitar ändå, när jag inte körde själv ...

Eftersom jag har åkt från Skåne eller Jönköping till Uppsala många gånger genom åren, var det först på E4 norr om Uppsala som det slog mig. Fackidiot eller miljöskadad som man är så satt jag ju och funderade över kyrkorna. En del samhällen går E4:an rakt genom som 50-väg, då passerar man ofta nära kyrkan, andra orter kör man utanför men kyrkan ser man ändå. I södra Norrland ligger många kyrkor högt och reser sig över skog och vägar. Man ser dem på långt håll, innan några andra hus ännu syns.

Det som slog mig var att jag faktiskt reste genom Anbytarforum i verkligheten (jag sade ju att jag är miljöskadad …). Den ena socknen efter den andra passerades, som på ett radband. Helt plötsligt blev det något annat än den alfabetiska ordningen från Blekinge till Östergötland med socknarna alfabetiskt därunder. Jag fick helt enkelt en bild av hur de socknar som jag annars bara läser om ligger i förhållande till varandra, och en liten glimt av hur bygden ser ut.

Att tänka på socknarna gjorde också att jag började tänka på släktforskare jag känner längs vägen. De som jag känner på riktigt, de jag känner genom deras föreningstidning som jag läser i vår släktforskarlokal eller de jag ”bara” känner från Anbytarforum, sådana som är aktiva skribenter och kunskapskällor för den socken de bor i eller en socken de härstammar från. Jag läser ofta andra socknar än de jag själv forskar i just för att jag är imponerad av svararnas kunskap, det finns många kompetenta forskare på Anbytarforum. Jag vet inte hur många av Sveriges socknar jag passerade på resan, men jag vet att jag har vänner och bekanta även i andra socknar – jag får väl resa genom inlandet till Östersund i sommar, så att jag kan skänka även dem en tanke.

Det fascinerande med att köra norrut genom Sverige på natten vid denna tiden på året är att det aldrig blir mörkt, vi hade skymning som mörkast. Temperaturen på skylten i Örnsköldsvik vid midnatt, efter exakt 12 timmars resa och 86 mil tillryggalagda, påminde oss dock om att det inte är sommar ännu. Vid Skellefteå gick solen upp, klockan var kvart i tre. Klockan fem svängde vi in på systerns gårdsplan utanför Kalix.

Jag passerade under min sjuttontimmarsresa lummig grönska och fält med blommande höstraps för att nå ett Norrbotten med knappt utslagna björkar, den sista isen lämnade fjärden vid torpet under fredagen. Visst är det ett fantastiskt, vidsträckt land vi bor i! För den som undrar var de kyrkor som fastnade bäst i minnet Björklinge och Njurunda. Högakusten-bron var en också upplevelse.