Av Eva Dahlberg kolumnist i RÖTTER (26 april 2004) Eva Dahlberg (född 1965) är ledamot i Sveriges Släktforskar- förbunds styrelse. Eventuella synpunkter kan lämnas på e-post edah@bonetmail.com Fler kolumner

Däremot fanns bara ett fåtal foton och lite fragment av historier kring de emigrerade släktingarna på pappas sida. På mammas sida fanns det endast en närmare släkting som emigrerat och det var känt att hans barn avlidit barnlösa. Emigranterna i familjen räknades som farbröder, fastrar eller mostrar till farfar och de där barnlösa kusinerna till morfar – de närmaste släktingar som kunde finnas att hitta var alltså kusiner till farfar och nästkusiner (tremänningar) till pappa.

Men när jag sedan började leta längre ut i släktleden fanns det förstås gott om kusiner och nästkusiner till nästa generation bakåt, till mina föräldrars far- och morföräldrar, som givit sig av till landet i väst – eller länderna, för det gäller inte bara USA utan även Danmark, Norge och Kanada.

Dessa emigranter har jag då jagat mer eller mindre intensivt under snart 25 år. Ibland är jag övertygad om att just mina svenskättlingar är de enda som inte är intresserade av att hitta sina rötter ... De fynd jag gjort och de kontakter jag knutit är få och på de mer avlägsna grenarna. Det är ibland med viss avund jag läser om när andra lyckas hitta sina släktingar efter kort eller lång jakt, men man ska ju glädjas med sina medmänniskor. Men mina egna succéhistorier med fynd av ättlingar till dessa kusiner finns alltså inte – ännu i alla fall, man ska leva på hoppet sägs det!

Alla läroböcker om emigrantforskning som finns på svenska har jag läst tills pärmarna spricker och de tips som finns på RÖTTER läser jag också om och om igen. Jag läser olika amerikanska nyhetsbrev, nyhetsgrupper och annan webbaserad information. I jakten på en av familjerna har jag skrivit brev till alla med rätt efternamn i ett visst område i USA. Jag har haft frivilliga forskare i USA som hjälpt mig, några mot en viss kostnadsersättning. Det ledde bland annat till en veckas fin vistelse hos en svenskättad släktforskare i 80-årsåldern och hennes man när jag tågluffade i USA, men även om vissa forskningsresultat uppnåddes kom jag inte närmare mina släktingar.

Jag fick en gång rådet att ”släppa” vissa av emigranterna så länge, i avvaktan på att allt mer material blir tillgängligt eller registrerat, och istället söka dem som det är större chans att hitta – till exempel där mer information finns att få fram redan från början om vart de tagit vägen. Det rådet är faktiskt ganska bra. Sedan dess har jag dels koncentrerat mig på de yttre leden och som sagt knutit ihop några trådar med amerikanska släktforskande släktingar, dels ägnat mig åt att ta reda på allt fler fakta från olika håll. På flera grenar finns informationen till och med census 1930 framplockad men sedan har det inte gått att få fram mer.

Många börjar sin jakt på emigranter med frågan ”NN (ofta med ett son-namn) lär ha emigrerat till USA på slutet av 1800-talet/början av 1900-talet. Hur hittar jag ättlingarna?”. Det finns många sätt att få mer exakta uppgifter att börja jakten med. Börja med att försöka hitta rätt utflyttningsår och datum genom att följa personen i alla kyrkböckerna, leta efter en adress genom att titta i bouppteckningar osv. Även om mycket finns tillgängligt på Internet i dag så är det inte tillräckligt för att börja på den amerikanska sidan utan information hemifrån.

Det finns svenska kyrkböcker och flyttningslängder även på 1900-talet, många tillgängliga på mikrokort numera. Det finns mängder med tips, som sagt bland annat i RÖTTER, om hur du ska samla information. Emigrantinstitutet i Växjö har fantastiska källor; inte bara bibliotek utan även mikrofilmade svenskamerikanska kyrkböcker och tidningar. Numera finns där också namnregister till de svenskamerikanska kyrkböckerna och dödsnotiser i tidningarna. Det var bara cirka 20-30 procent som gick med i någon av de svenskamerikanska församlingarna, så man kan inte räkna med att hitta alla där, men det är ett utomordentligt hjälpmedel. Institutet är väl värt ett besök om man har möjlighet. Som medlem i Emigrantinstitutets vänner har man också rabatt vid forskning där.

Ju mer information man har, desto lättare blir det också att så småningom hitta och identifiera emigranterna, så man inte tar första bästa Carl Swanson i ungefärligen rätt ålder. Med Internets intåg, och därmed allt fler resurser tillgängliga utan att behöva åka till USA, har ju förutsättningarna för att hitta amerikanskt material hemifrån ökat betydligt. Men man har tyvärr fortfarande inte några garantier för att få napp. Och sanningen att säga har väl få av oss kontakt med släktingar i motsvarande led i Sverige. Man bör dock tänka på att de kanske sitter med en nyckel till lösningen.

Själv har jag i alla fall nu hyrt in en professionell forskare i USA i jakten på några av de där gäckande nästkusinerna. Vi får väl se hur det går … Jag återkommer förhoppningsvis med en positiv rapport!