Kolumnister
Kyrkogården hemma i Kvidinge har inga direkt märkliga stenar eller monument. Jag har sett kyrkogårdar med mer särpräglade gravstenar men här infinner sig alltid en speciell känsla, tack vare omgivningarna eller måhända för att jag pratar lite med mina rötter? Jag vet flera som delar min smått speciella fascination för kyrkogårdar, den slutliga, definitiva viloplatsen. Jag besöker gärna kyrkogårdar utomlands där kändisar begravts eller där helt anonyma människor ligger. Där kan man se hur olika kulturer och religioner präglar miljöerna. Den strama värdigheten på en krigskyrkogård tilltalar mig och påminner om vad andra länder förlorat genom åren. Jag får gåshud av minnena av taptot vid den okände soldatens grav på Arlington-kyrkogården i Washington en väldigt varm sommardag. Men jag uppskattar också kyrkogårdarna jag har besökt runt om i Sverige och som alla ser lite annorlunda ut, var och en på sitt sätt. Vandrar jag på en kyrkogård där jag räknar med att det finns släktingar begravda letar jag efter namn och noterar årtal. Ibland – alltför ofta kan man tycka – är man förstås på en kyrkogård av en mycket sorgligare anledning, för att ta farväl av någon, och man skulle kanske hellre ha sluppit göra just det besöket. Många tänker säkert som jag ofta gör, att en kyrkogård är beständig, kanske en av de få saker som är verkligt beständiga här i världen. Den synbara förändring som sker är att nya gravar kommer till eller att ett nytt namn ristats in på en sten som redan fanns där. Ett nytt område tas i anspråk på denna viloplats. En riktigt gammal sten kanske börjar bli oläslig men den står ändå kvar. Några stenar står lutade mot sina socklar. Bortsett från att en del gravar på sina håll tyvärr vandaliseras så räknar vi med att det endast är tidens tand som rår på dem. Vi tar för givet att det ska se i stort sett likadant ut på kyrkogården nästa gång vi kommer dit, oavsett hur länge det dröjer. Men är det egentligen så? Pågår det inte en större förändring mer eller mindre i det tysta? När jag gick där på kyrkogården kom jag att tänka på en artikel jag läst några dagar tidigare, en TT-intervju med Släktforskarförbundets Kent Andersson om Gravstensinventeringen. Artikeln publicerades på olika håll under jul- och nyårshelgerna. I den tar Kent upp vikten av den gravstensinventering som Släktforskarförbundet driver och understryker att nu försvinner även stenarna för gravar från 1900–1930-talen. Gravrätterna upphör nämligen efter 25 år om ingen annan tid har bestämts eller om en förnyelse inte gjorts. Man kan därför komma att bli varse att allt fler äldre gravar och gravstenar försvinner. På vissa orter ställer man undan gamla stenar och bevarar dem, medan man på andra återanvänder dem efter s.k. renovering. Därför kanske gravstenarna är borta nästa gång du besöker en gammal kyrkogård. Så innan det är för sent bör du fundera på att dokumentera de äldre stenarna för din släkt. Om du känner för att göra en insats eller är nyfiken på om någon gjort en inventering där dina rötter finns kan du kika i Gravstens-databasen i RÖTTER. Kyrkogårdarna förändras förstås också på andra sätt. I Jönköping, där jag numera bor – för övrigt alldeles intill en av stadens kyrkogårdar – är det spännande att gå en kyrkogårdsvandring. Man försöker på olika sätt hitta alternativ för det så definitiva, och då inte längre bara ge valmöjligheten mellan enskild gravplats eller minneslund. Det finns här olika former av gemensamma gravvårdar som t.ex. stenrösen. Man får en given plats att gå till och en skylt som markerar namnet men smyckning och skötsel av graven ombesörjs av kyrkogårdsförvaltningen. Man förändrar och skapar samtidigt nya miljöer som passar in bland de befintliga.
Fotnot:
|
|
