Av Eva Dahlberg kolumnist i RÖTTER (20 augusti 2003) Eva Dahlberg (född 1965) är ledamot i Sveriges Släktforskar- förbunds styrelse. Eventuella synpunkter kan lämnas på e-post edah@bonetmail.com Fler kolumner

Vadan denna rädsla för mikrokort? För egen forskning? Ibland tycker jag det liknar att kalla sig för orienterare, men det enda man gör är att starta och gå i mål, någon annan fixar alla kontrollerna åt en. Nybörjare har vi alla varit, men många av oss började med att ta reda på hur man bär sig åt när man forskar. Jag vet att man av olika skäl kanske inte har möjlighet att använda originalkällor, eller att de kan vara oläsliga, men andra vet inte ens om att de finns.

Jag kritiserar inte den som slår upp saker eller presenterar en färdig antavla, men jag tycker nog ibland att man kan göra folk en otjänst genom att göra så mycket åt dem och ur väldigt ensartade källor. Arkion i all ära, folkräkningarna är bra hjälpmedel för att hitta någon man helt tappat bort, men de är inte den enda källan du ska använda, det är de för ofullständiga för. Om vi har resurser som gör det möjligt att följa släktingarna varje år av deras liv, varför nöja sig med nedslag vart tionde år?

Även jag slår förstås upp saker ibland, mest då från cd-skivor som t.ex. Emigranten. Annars gör jag uppslag på något datum eller en generation ur de kyrkböcker jag har tillgängliga, för att staka ut kursen för någon. Men då försöker jag också tala om hur man bär sig åt för att hitta kyrkböckerna själv, även om man bor i Skåne och har rötterna i Norrbotten, eller att det kan vara fel i en andrahandskälla.

Jag har tre generationer lärarinnor på mödernet, det är väl det som gör att jag gärna citerar ett kinesiskt talesätt (oftast tillskrivet filosofen Lao Tzu eller Lao tse) ”Ge en man en fisk och han har mat för dagen. Lär en man att fiska så blir han mätt hela livet”. Jag anser alltså att man hellre ska hjälpa folk att lära sig släktforska, t.ex. med var de hittar originalkällorna eller hur de bär sig åt för att gå systematiskt fram och lära sig forskningsprocessen, än att servera uppslag på uppslag. En del tycker nog det är onödiga ”lärarinnefasoner” och pekpinnar, men det får jag väl tåla i så fall.

Det jag tycker är mest synd är ändå den till synes blinda tilltron till forskning som andra gjort och lagt ut på Internet - jag tror det är lättvindigare att publicera okontrollerat material på nätet, och i bästa fall förse det med en brasklapp, än i annan form. Det är bäst att jag säger att jag inte är felfri, jag kan inte läsa allt i kyrkboken och jag skriver av fel ibland. Men med så många felaktigheter som jag sett presenteras bara på personer i min egen släkt så blir jag nästan mörkrädd när jag undrar hur det ser ut för övrigt i t.ex. de där stora databaserna i Norrbotten. Flera av uppgifterna är också inlämnade till DISBYT, där jag även ser många felaktiga ortsangivelser.

Felen är tyvärr ofta sådana som man lätt hade sett om man slagit upp uppgifterna i ministerialböckerna eller följt en persons flyttningar i husförhörslängderna, men i andra fall är det rena felskrivningar. Till felskrivningarna hör att en ana anges vara född sex månader efter sin tvilling och mormors mor är född fel månad. Men det är värre med de personer som fått fel föräldrar.

I diskussioner med andra släktforskare brukar jag på skämt framföra en av mina teser, folk oroar sig för fel far bland anorna pga. den där siffran som brukar cirkulera om att 10 % har en annan far än den som officiellt står som fader - medan jag tror att fler forskare förmodligen har fel far (och mor) till sina anor för att man helt enkelt använder felaktiga uppgifter!

En anfader har på en hemsida fått en extra son, utöver den rätta familjen, tack vare att det bodde en man med samma efternamn i samma by och som några år stod på samma sida i husförhörslängden - de riktiga uppgifterna är lätta att kolla med hjälp av hänvisningarna om flyttning och med födelseboken. Han som har webbsidan har inte ändrat uppgifterna trots att jag bett honom mer än en gång.

I den stora databasen blir mer än en gång farfar och farmor i stället föräldrar till barnbarnen på samma sida i husförhörslängden (om man inte hinner slå upp i födelseboken kan en ledtråd vara att det står 'SD' framför flickebarnet …). Fel Erik Eriksson och fel Nilsdotter kopplas ihop - de var faktiskt två stycken i samma by och en fru hette Lisa och en Anna. Jag är ättling till båda paren. Dödsdatumet som anges är för den som var gift med Lisa, medan de flesta barnen tillhör den som var gift med Anna. Dessutom är det en tredje Erik Erikssons födelseuppgifter … Tre män har blandats ihop i en enda. Varje uppgift var för sig kan man alltså belägga i kyrkböckerna, men man har satt samman dem fel.

Att göra nedslag i folkräkningen eller att bara kolla födelsedatum, vigseldatum och dödsdatum är ju inte tillräckligt för att med säkerhet kunna identifiera personer, du måste följa dem från vaggan till graven. Det är lätt att bekräfta de tre händelserna i exemplet med min Erik Eriksson - det finns ju en Erik Eriksson på alla tre datumen - men det gör ändå inte att helheten blir rätt.

Jag syndar själv mot det som man i Släktforskarförbundets Kvalitetsutredning säger om felaktiga uppgifter ”det gäller då för den som ser sådana att omedelbart och i samma medium ge de riktiga uppgifterna, inklusive källhänvisning”. Synden begås av två anledningar, dels hann jag ett tag inte med i den takt som databasen utökades med nya individer (den växte med 10 000 personer), dels måste jag ju som kritiker vara än mer noggrann för att visa vad som blivit fel i de utlagda forskningsresultaten. Sedan måste väl även jag få syssla med något annat än att låna hem mikrokort från SVAR för att kolla hur de kunde göra så fel …

Det har nästan blivit så att det första jag gör när jag ser en uppgift på nätet är att fundera på ”är den rimlig” - och om jag känner trakten eller släkten eller har källorna tillgängliga frågar jag mig ”är den rätt?” och slår upp den. ”Finn fem fel” - men hur kul är det att vara en sådan tråkig petimäter?