Kolumnister
Till exempel är en mycket bra sak med nätet just att det är internationellt. Om man letar efter någon gren av släkten i ett annat land blir det då så mycket lättare att få kontakt med personer där som kan hjälpa en i sökandet. Ibland kan man till och med ha sån tur att man får kontakt med en släkting som själv är på jakt efter sina rötter i Sverige. Chansen är ännu större att man får liknande kontakter inom Sverige. Men det är förstås inte alla kontakter som ger något. Ibland handlar det till exempel om missförstånd, som släktintresserade som tycks tro att alla med samma efternamn är släkt. Man skulle kunna tala om två grupper av släktforskare numera, där den nya gruppen främst söker släktuppgifter med hjälp av datorer, medan de traditionella släktforskarna mest gör det i arkivhandlingar. I USA har det varit en hel del tal om denna skillnad, men också om riskerna med en sådan uppdelning. Framförallt har man tagit upp risken att de traditionella släktforskarna ser ner på datorsläktforskarna, som inte verkar göra så mycket själva utan kanske mest hoppas finna resultat från andra. Där har man också dragit paralleller till hur historikerna tidigare såg ner på släktforskarna, och konstaterat att man vann deras förtroende först genom att med träget arbete visa att släktforskarna också är seriösa. Samma skulle då kunna gälla datorsläktforskarna. Det är möjligt att samma risker finns här. Men det kan ifrågasättas om gränsen mellan grupperna är särskilt tydlig. Många traditionella släktforskare ger sig ju som sagt också ut på Internet, och har nytta av de uppgifter som finns där. Och även om andra börjar som datorsläktforskare, utan att själva titta i originalhandlingarna, kommer de snart till en punkt där de själva måste in i källorna för att komma vidare. I själva verket är det ofta en kick att få mycket gratis från början. Det visar hur mycket man kan få fram ur de gamla källorna, och det kan locka till egna efterforskningar. Samma sak gällde ju redan före datorernas intåg, t ex de som har delar av släkten i Elgenstierna eller andra böcker. Kanske är skillnaden mellan de båda grupperna främst att den nya består av dem som fortfarande är nybörjare och inte kommit igång så mycket med den egna forskningen. Förhoppningsvis kan vi då undvika motsättningar genom att de erfarna forskarna hjälper nykomlingarna till rätta. Det behövs inte mycket information för att få dem att undvika de värsta misstagen och lära sig vilka källor de bör titta i. Förhoppningsvis kontrollerar de sedan också de uppgifter de fått av andra med originalkällorna. Ska man vara noggrann, så finns det dessutom ännu en grupp. De som är intresserade av sin släkt, men inte beredda att forska själva alls. Eftersom nästan alla är intresserade av sin släkt, t ex om de skulle få en släktutredning, är detta den allra största gruppen. Även dessa förekommer på Internet, och det händer att de skaffar släktforskningsprogram för att lägga in de uppgifter de har fått genom andras utredningar. Kanske ska vi kalla dem latenta släktforskare?
|
|
