Nättidningen Rötter www.genealogi.se

Hur väcka källkritiken till liv?

■ Vad är sant och vad är osant i källorna? Frågan är grundläggande för släktforskaren och utgör egentligen själva fundamentet i hela vår verksamhet. Ställer vi oss inte ständigt denna fråga hamnar vi snart ohjälpligt fel. Namnen på antavlan blir inte de rätta, och i värre fall händer det att vi försöker skaka liv i sagokungar och andra uppdiktade gestalter. Men hur ska vi få forskare att förstå vikten av källkritik? Det undrar Urban Sikeborg i ett inledande inlägg.

Urban Sikeborg, 25 september 1996:
Jag har tittat lite i de handböcker om släkt- och bygdeforskning som står till buds för att se vad de säger om hur man utvärderar och bedömer de uppgifter olika källor ger. Jag fann väldigt lite. Det verkar inte som om källkritik rankas högt inom släktforskarrörelsen. Jag hörde mig för lite grann i ett par föreningar om de någonsin berörde ämnet, men svaret var nekande. En ordförande sade att han inte ansåg det nödvändigt. (Samme person hade bara några veckor tidigare publicerat sin antavla, inkluderande alla de äldsta sagokungarna av Ynglingaätten; när han visade mig den skrockade han och sade att den egentligen gick tillbaka ända till Oden, men att han valt att vara lite extra försiktig inför publiceringen...). Betyder denna tystnad att källkritiken har spelat ut sin roll i släktforskningen? Och i så fall: Bör det vara så?

Anders Berg, 28 september 1996:
Varför är släktforskare dåliga på källkritik? Förklaringen är enkel. Vare sig det gäller baskiska språkets gåta, landande ufon eller genealogi är amatörforskaren oftast ointresserad av källkritik. Det får vi nog alltid leva med. Vad som är viktigt är att föreningar och institutioner har kunskapen att inte publicera okritisk forskning. Det är spridningen av all 'junk genealogy' som är problemet och detta har blivit akut i och med att det numera är så lätt att publiceras sin forskning på Internet. Läsaren måste nu mer än någonsin själv bedöma värdet av det som presenteras.

Hur ska man kunna göra det? Jag har sett amerikanska genealogiska utredningar på nätet som ger ett förment tillförlitligt intryck tack vare noggranna källhänvisningar. Problemet är bara att "personerna" som redovisas är Woden och andra sagofigurer. Hur många av läsarna kontrollerar källan?

Lösningen skulle kunna vara en av t ex Förbundet och gärna GF sanktionerad titel som "auktoriserad släktforskare". Det skulle kunna innebära genomgång av någon släktforskarkurs som bland annat gör klart vikten av källkritik. Förutom som en hjälp att bedöma publicerat material så skulle det också innebära en trygghet för de som anlitar professionell hjälp.

Håkan Skogsjö, 3 oktober 1996:
Jag tycker att Anders Berg uttrycker en väl pessimistisk syn på släktforskare förmåga att lära och förstå historisk metodik. Det finns en tes som nästan alla forskare med lite erfarenhet kan, och det är den som säger att ju kortare tid som förflutet mellan en händelse och dess nedtecknande, desto trovärdigare är uppgiften (såvida inget talar för motsatsen). Tesen omnämns i de vanligaste handböckerna och är enligt min mening ett exempel på att folk både vill och kan lära sig metodik.

Det stora problemet är, vilket Sikeborg också berör, att handböckerna i princip stannar vid detta enkla konstaterande. De sätter forskaren på pottan när han lämnar kyrkböckerna och tar sig an 1600-talets skattelängder och domböcker. Och medeltiden ska vi inte tala om. Det största problemet tror jag emellertid är att inga praktiska råd ges hur den tryckta litteraturen ska begagnas. Den ivrige forskaren hittar en adlig ana, blir överlycklig när han finner en mängd nya förfäder i Elgenstierna, botaniserar sedan vidare i litteraturen och hittar Anrep - och ytterligare en mängd anor ännu längre bakåt i tiden. (Och eftersom Anrep ju ligger närmare händelserna bör ju den boken anses trovärdigare, kan den fåkunnige förledas att tro med hänvisning till tesen om primärkällorna.) Jag är övertygad om att det som behövs är klara och tydliga råd (uppmaningar) i handböckerna, typ: Anrep är värdelös, använd inte den boken! Elgenstierna kan du däremot använda, men kontrollera om släkten senare har behandlats i tillförlitlig litteratur (SoH, PHT, ÄSF, etc).

Vad gäller Bergs förslag om auktorisation vet jag att tankar på en sådan finns inom Sveriges Släktforskarförbund. Personligen är jag starkt emot ett sådant auktoritativt synsätt, dels av principiella skäl (vi måste låta många blommor blomma, inte enbart dem just trädgårdsmästaren, auktoriteten, den sanktionerande "myndigheten" uppskattar), dels på grund av praktiska problem. Inför man någon form av auktorisation krävs också en övervakning och ett system med disciplinära åtgärder (annars riskerar ju auktorisationen snart att bli till intet förpliktigande). Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att räkna ut att följden lätt blir split och förbittring mellan olika åsikter, särskilt i tveksamma fall. Risken är stor att ett sådant system i förlängningen skapar en elitistisk och ganska otrevlig atmosfär, i stället för dagens sprudlande forskarglädje som syns på så många håll. Den andan är värd mycket!

Carl Szabad, 4 oktober 1996:
De som hittills skickat in inslag till debatten om källkritik är vana forskare som själva ser källkritik som något naturligt. Därför det kanske borde förklaras för de något ovanare forskarna vad Anrep, Elgenstierna, ÄSF, PHT och SoH är. Det hör om inte till källkritik så åtminstone till källhänvisning vilket är ett lika viktigt och självklart begrepp för den seriöse forskaren. Anrep är den första tryckta sammanställningen av den introducerade svenska adlens ättartavlor och kom ut i mitten av 1800-talet när källkritiken egentligen inte hade uppfunnits. Man levde fortfarande i viss mån med resterna efter 1600-talets "våldsamma" genealogier som inte sällan slutade hos Oden. Elgenstierna är nästa tryckta utgåva av adelsgenealogierna och utkom 1925-1936. Den är naturligtvis mycket mer korrekt eftersom forskningen under mellanliggande 60-70 år gått framåt och större djupdykningar skett i det tillgängliga arkivmaterialet. ÄSF betyder Äldre Svenska Frälsesläkter vilket är en serie som berör svenska frälsesläkter som dött ut innan Riddarhuset grundades på 1620-talet. Den ligger också på en mycket hög källkritisk nivå. PHT betyder Personhistorisk Tidskrift vilket är publikationen för Personhistoriska Samfundet som var den första sammanslutningen för genealogisk forskning i Sverige (se Håkan Skogsjös historik). SoH betyder Släkt och Hävd, Genealogiska Föreningens tidskrift.

Om man ska försöka göra det enkelt för sig vad gäller källkritik kan man säga att en primärkälla ska ligga så nära händelsen som möjligt och en sekundär källa (åtminstone i tryckt form) så nära nutiden som möjligt. De vanligaste primärkällorna är ju födelse- vigsel- och dödböcker. En husförhörslängd är faktiskt redan den en sekundär källa eftersom den bygger på notisen i födelseboken eller ett flyttningintyg. För att inte tala om vad uppgifter man fått ifrån andra forskare, tryckta verk, databaser mm är. Jag anser att det är mycket viktigt att alltid påpeka vikten av att ange sin källa oavsett vilken den är och även själv försöka fundera ut viken uppgift som bör vara den mest korrekta. Det är när man börjar tänka i de banorna som man förvandlas från en registrerare till en forskare.

Vad gäller licensiering har vi inom förbundet lite löst under ett par års tid funderat på hur man ska kunna ge stöd åt personer som vill få forskning utförd av professionella släktforskare. Någon form av prov som kan visa att forskaren åtminstone uppfyller vissa grundkrav på källkritik och källhänvisningar i sin forskning kan underlätta. Tanken var att ett sådant intyg skulle vara tidsbegränsat och att den som vill ska kunna visa upp för sina kunder att han/hon åtminstone avlagt ett godkänt prov. Det här gäller ju inte forskning på högre nivå eftersom sådan sällan är på kommersiell basis. Det är tyvärr alltför ofta som uppdragsgivare åt professionella forskare blivit besvikna på resultatet och när ingen legitimation i någon form finns kan vilken lycksökare som helst försöka göra sig pengar på folks nyfikenhet om sina förfäder. Och naturligtvis ska det vara möjligt även för en amatörforskare att kunna testa hur hans kunskaper är, det är ju inte fråga om något obligatoriskt körkort. Det enda som hittills hindrat oss att ta fram en form för ett sådant prov är tidsbrist. Idén som sådan är det dock ingen som protesterat emot tidigare.

Håkans idé att kan ska "låta alla blommor blomma", dvs strunta helt i källkritik har jag ingen förståelse för alls. Naturligtvis kan det verka grinigare att skärskåda en tidigare forskares vedermödor, om de är korrekta, än att bara köra "Hej och hå, det ska nog vara så! Blomma på!". Men jag föredrar ändå att ha torrt på fötterna när jag redovisar något.

Håkan Skogsjö, 4 oktober 1996:
Först ett litet förtydligande: Med uttrycket "låta alla blommor blomma" menar jag självfallet inte att man som forskare ska "strunta helt i källkritik". Den är utomordentligt viktig. Min tes är att vi når framgång genom utbildning och upplysning, inte genom att stadfästa auktoritativa normer. Vi ska uppmuntra kreativitet och fantasi, inte dela upp forskare i ett A- och B-lag.

När det gäller det praktiskt problem som Calle tar upp, att det finns bedragare och charlatanter som försöker göra snabba pengar på folks nyfikenhet på sina förfäder, är det möjligt att en "licensiering" kan var en lösning. Men jag undrar: finns problemet verkligen i Sverige? Jag känner inte till ett enda exempel. Det skulle vara intressant att höra om någon kan relatera något konkret fall.

Så några ord om husförhörslängden som källa. Det har fått oförtjänt dåligt rykte på grund av den grundläggande tes som ofta nämns i läroböckerna som brukar uttryckas så här: lita alltid på födelse-, vigsel- och dödboken framför husförhörslängden. När det gäller födelseuppgiften för en vuxen individ är tesen helt korrekt. Däremot är det mer komplicerat när det exempelvis gäller dödsuppgifter. Husförhörslängden användes ofta av prästen som en sorts kladdbok där han kontinuerligt noterade vad som hände församlingsmedlemmarna. Sedan förde han också födelse-, vigsel- och dödböcker i koncept (ibland på lösa lappar). Emellanåt skrev han rent konceptet i de riktiga födelse-, vigsel- och dödböckerna. Det innebär att när det gäller husförhörslängder kontra dödböcker torde förhållandet snarast vara det motsatta, att dödboken är den mindre tillförlitliga källan. Men för att i det enskilda fallet avgöra detta måste man ingående försöka studera hur kyrkböckerna har förts i församlingen (ofta är mer än en person inblandad, det kan vara kyrkoherden, komministern och klockaren).

Med detta exempel vill jag försöka formulera ytterligare en tes (Calle nämnde vikten av källhänvisningar) i detta sammanhang, nämligen vikten av kunskap om källornas tillkomst och bakgrund. Forskare blir man när man börjar inse varför källorna existerar, hur de har tillkommit, i vilket syfte de har upprättats osv. Det är den kunskapen som krävs för att kunna avgöra en källas värde och ställa den i relation till andra källor och därmed dra slutsatser. Och personen förvandlas, som Calle säger, från en registrare och insamlare av uppgifter till - en forskare, en person som analyserar och värderar de uppgifter han finner.

Till sist några försvarande ord för Anrep. Med exemplet ovan att "Anrep är värdelös" syftade jag på hans utgåva av riddarhusets stamtavlor, som för övrigt inte fick den utformning som Gabriel Anrep, den svenska moderna släktforskningens fader, själv ville. Han var bunden av riddarhusets direktiv att ge ut de s.k. riddarhusgenealogierna i tryck, och därför blev det många konstigheter i verket, något som han själv var högst medveten om. Anrep som forskare var absolut inte okritisk och hans andra verk är inte värdelösa (även om de med tiden i många fall blivit överspelade av nya resultat). Att just hans adliga ättartavlor i dag kan anses "värdelösa" beror på att Elgenstierna har redovisat exakt samma släkter och då kunnat väga sina uppgifter mot de Anrep redovisar.

Ulf Berggren, 8 oktober 1996:
Det kanske inte finns så många fall än i Sverige där någon efterlyst en auktorisering eller dylikt när man anlitar släktforskare. Men behovet tycks ju finnas i USA. Finns det verkligen anledning att tro att det skulle finnas nån fundamental skillnad mot Sverige? Dessutom är det kanske så att behovet ökar nu. Många nya kontakter knyts ju över Internet, och det är inte så säkert att de t ex svensk-amerikaner får kontakt med är särskilt kunniga släktforskare.

Urban Sikeborg, 11 oktober 1996:
Jag tror inte att den bristande källkritiken bland släktforskare i första hand skulle bero på ointresse. De flesta amatörgenealoger jag kommit i kontakt med har varit uppriktigt intresserade av att återskapa släktens historia. Jag tror att problemet snarare ligger i att behovet av källkritik inte uppmärksammas i de handböcker om släktforskning som säljs eller på studiecirklar eller inom de lokala föreningarna. Om inga angivelser ges där om vad källkritik innebär i teori och praktik, lär väl få inse vikten av att värdera källorna. Det sorgliga är ju att det inte på något sätt rör sig om komplicerade och svårövergripbara saker. Men, som sagt, därom tiger släktforskarrörelsen. Ett ljus i mörkret är dock Bengt Hildebrands Handbok i person- och släkthistorisk forskning (1961), som visserligen i många delar är föråldrar men har ett mycket bra kapitel om just källkritik, konsten att komma fram till ”hur det egentligen varit”. Och det är väl ändå det vi vill, eller hur?

Jon Pallin, 13 oktober 1996:
Angående auktorisering av släktforskare har jag inte funderat färdigt och har ingen bestämd åsikt ännu. Idén verkar lovvärd, men en risk kan finnas för att det sår split mellan legitimerade och icke legitimerade forskare.

Urban Sikeborgs första inlägg, som tog upp sagokungar, visar på ett skrämmande synsätt hos vissa personer, vilket å det skarpaste måste bekämpas av Förbundet och till förbundet anslutna föreningar. En början till att få lokalföreningar att uppmärksamma problemet kanske kunde vara att förbundet går ut med en enkät och ställer ett antal frågor om hur lokalföreningarna ser på källkritisk forskning. Kanske kan förbundet producera en folder med enkla regler, som delas ut till föreningar med uppmaning att ta upp frågorna i respektive föreningar. Visar det sig att någon förening uppvisar samma skrämmande attityd som Sikeborgs nämnde ordförande, måste förbundet bestämt ta avstånd från detta och kräva att föreningen inleder någon form av utbildning i källkritik.

Om källkritiska regler saknas i litteraturen, borde förbundet utnyttja sin styrka och utöva påtryckning av författarna. Varför inte ta ett snack med Per Clemensson t.ex. Han kan säkert sätta ihop ett lättfattligt kapitel med grunderna i källkritik till nästa upplaga av "Släktforska!..". Kanske går det att smyga in källkritiska ställningstaganden även i övriga kapitel, utan att det märks så mycket? Annars kanske de som mest vore betjänta av en genomgång i källkritik hoppar över ett så "tråkigt" kapitel.

Jag erinrar mig en debatt i Släkthistoriskt Forum för några år sedan, där redaktionen för Svenska Antavlor i en antavla hade strukit ett antal generationer bestående av sagor och obekräftade anor. Den förfördelade klagade i ShF och hänvisade till den tryckta litteratur som han använt. Anders Winroth och Torsten Berglund smulade dock sönder hans argumentation med hjälp av källkritik. Probanden replikerade då att "anser verkligen herrar Winroth och Berglund att man skall ifrågasätta XX XX, en av Västsveriges finaste författare?" Här saknas alltså all kritisk medvetenhet, han hade utan att själv kontrollera uppgifterna accepterat något pga att det fanns i tryck. Här har redaktionen för Svenska Antavlor ett stort ansvar, att inte trycka suspekta antavlor. De tog sitt ansvar den gången, men måste se upp och även i fortsättningen vara stenhård i sin bedömning.

Min tes är alltså att förbundet tillsammans med lokalföreningarna har ett ansvar att undervisa sina medlemmar, och det kan ske genom t.ex. studiecirklar och information från förbundet. Förbundet bör även utöva påtryckningar mot författare av handböcker. Dessutom måste vi alla vara skoningslösa i vårt avståndstagande från fantasier och obekräftade historier. De flesta släktforskare i Sverige är amatörer i den mening att de inte har släktforskning som sitt yrke. Låt oss också arbeta för att ordet får sin ursprungliga betydelse, alltså älskare, men inte klåpare.

Jorge G. Lintrup, 21 november 1996:
Efter att ha läst debatten om vikten av källkritik inom släktforskningen slår det mig att de som förordar någon slags auktorisation själva begår misstaget att tro att det finns några slags auktoriteter som står över de "vanliga" icke auktoriserade släktforskarna. All vetenskap bygger på en slags evolutionär ordning: Det enda man kan vara helt säker på, är att de teser och teorier vi bygger vår kunskap på idag, helt säkert kommer att betecknas som helt UTE i morgon. Kanske den stackars förhånade ordföranden då, rent bevisligen, kommer att kunna härstamma från "sagokungarna" av Ynglingaätt?

Auktoriteter är till för att utmanas! Detta gäller även kaxiga och självsäkra sådana som är helt säkra på att de begår mindre misstag än "ickeauktoriserade". Dessutom är det ju som så, att de klavertramp som begås idag och inte hunnit bli avslöjade är farligare fällor för de som anlitar dess upphovsmän, vare sig de är auktoriserade eller ej. Gamla synder som för länge sedan är kända, t.ex. Anrep, kanske kan bidra med lite förvirring bland godtrogna personer som ännu inte har fått någon information om de stora antal fel de är behäftade med, men känner man till källan är de rätt lätt att avslöja trots allt.

Jag håller med de debattörer som förordar mer INFORMATION för att komma tillrätta med bristen på källkritik. Att få bort felen helt och hållet går ju inte, om man har förstått att verkligheten och "sanningen" ständigt förändras. Att få bort bedragarna och klåparna är formodligen lika svårt - alltid dyker det upp någon ny... Och man får för övrigt aldrig bortse från att vår gemensamma forskning till syvende og sisdt står på en mycket bräcklig grund: INGEN kan med 100%-ig säkerhet BEVISA sin härkomst längre än några få generationer! För människan är trots allt människa, och hur många pigor blev inte lägrade av sina husbönder utan att det någonsin kom fram?! Hur tacklar man ett sådant problem?

 

Ulf Berggren, 5 december 1996:
Jorge blandar in "pigor som lägrades av husbönder" i debatten om källkritik. Att några procent har en annan far än uppges i böckerna har redan debatterats utförligt i swnet.sci.genealogi, och det bör räcka. Där kom vi fram till att påståenden om 10 % inte har vetenskapligt stöd, men att det kan vara i storleksordningen 5 %. Detta är inte heller så mycket att hantera, mer än att man kan konstatera att ju längre tillbaka i tiden, ju osäkrare är härstamningen. Det kan alltså vara på sin plats att inte lägga alltför mycket krut där, och inte på Ynglingaätten. Det grundläggande inom släktforskningen är och förblir de skriftliga källorna. Det viktiga när det gäller källkritik är då snarare kända osäkerheter när det gäller tillkomst etc. än osäkra funderingar om felaktig far. Och då kan auktorisation faktiskt ha sina poänger. Så att t.ex. inte orimliga åldrar på mödrar presenteras för att någon sett att de stod som mor i husförhörslängden, fast de i själva verket var betydligt yngre styvmödrar. Jag får ett intryck av att Jorge tycker att allas utsagor är lika mycket värda. Men bl.a. erfarenhet, t.ex. i att läsa gammal stil, har faktiskt betydelse.

Jorge G. Lintrup, 9 december 1996:
Innan Titanic gick till botten var man övertygad att hon inte kunde sjunka. Man hade gjort misstaget att tro att man kunde skapa så fulländade fartyg att de kunde få en auktorisation som "osänkbar". Idag vet man bättre. Ingen skulle komma på den dumma idén att kalla ett skepp "osänkbart".

Huvudsyftet med mitt inlägg i debatten var att belysa det faktum, att INGEN ÄR FELFRI. Alla gör fel! Att införa en auktorisation i syfte att komma tillrätta med bristen på källkritik skulle bara skapa nya problem. Det skulle t.ex. bidra till att de som inte hunnit eller besvärat sig med att skaffa sig en sådan, skulle vara "misstänkta" till dess att de kunde bevisa motsatsen. Och eftersom en stor majoritet av de som släktforskar för sitt eget intresses skull förmodligen aldrig skulle ta sig det besväret, skulle metoden slå hårdast mot dem. Värdet av en auktorisation skulle dessutom försämras åtskilligt om någon av de som vunnit inträde i detta nya frälse skulle avslöjas med att vara en fuskforskare och charlatan.

Jag tror att det effektivaste sättet att få bort det spirande ogräset i den ädlaste kultur, är att skapa en bra grogrund för det sunda. Man bör skapa en miljö där källkritiken är en självklar del av släktforskningen, där man redan från första början lär sig att ange källor och att inte tro på allt som står i böcker. Det senare kallas för auktoritetstro och följer alltid i spåren på kulturer som skapar en sådan respekt för auktoriteter, att man till slut aldrig ifrågasätter dem.

Ulf Berggren frågar om jag tror att alla utsagor är lika mycket värda? Självfallet inte, men var skulle vi dra skillnaden mellan de som är värda att få en auktorisation och de som inte skulle få det? Och var skulle vi placera alla de som skulle kunnat få en sådan, men som inte ville göra sig besvär? Jag föredrar att vara lika kritisk mot alla, såväl auktoriteter som alla andra, inte minst mot mina egna ögon. Det gör att jag inte heller gör anspråk på Sanningen, som ju ändå inte kommer att vara sann när historien skrivs om av de som kommer efter oss. Det finns inga osänkbara skepp, älgfria motorvägar, allroundvacciner eller garanterat felfria släktforskare! Sådant skapar bara falsk trygghet och försämrar ett självständigt och kritiskt tänkande.

Urban Sikeborg, 12 december 1996:
Finner med viss uppgivenhet att denna debatt tycks mer handla om huruvida vi skall ha auktoriserade släktforskare än om källkritik, men det är kanske symptomatiskt. Ett par kommentarer har förvånat mig lite och det må förlåtas mig om jag ställer mig skeptisk till en del av vad som anförts.

Jorge Lintrup menar att "det enda man kan vara helt säker på, är att de teser och teorier vi bygger vår kunskap på idag, helt säkert kommer att betecknas som helt UTE i morgon. Kanske den stackars förhånade ordföranden då, rent bevisligen, kommer att kunna härstamma från ‘sagokungarna’ av Ynglingaätt." Jag förstår inte vad som gör att man kan hävda att det vi vet idag "med säkerhet" är fel imorgon. Möjligen är kommentaren en parafras på det rätt vanliga påståendet att en vetenskaplig sanning har en livslängd på mindre än 10 år. Alla vetenskapliga discipliner som fysik, kemi och biologi bygger dock på iakttagelser som har mycket gamla rötter och som har stått sig väl trots idogt forskande.

Att den okritiske ordföranden jag nämnde i mitt inledande inlägg nu beskrivs som "stackars" och "förhånad" gör mig lätt förvirrad, eftersom jag inte begriper varför en person som självmant tagit på sig den ansvarsfulla rollen att leda en släktforskarförening skall ömkas för att han inte brytt sig om de mest elementära regler som gällar för historisk forskning. Jag vill här också passa på och be om ursäkt för att jag lämnat en felaktig uppgift i vad jag tidigare skrev: personen i fråga hade INTE stannat vid Ynglingaättens sagokungar i den släkttavla han publicerat, utan faktiskt gått ända bakåt till Oden. Jag trodde dessutom att en argumentation som bygger på något vi inte vet (i det här fallet att vi i framtiden nog kommer att veta mer och därmed kanske få med sagokungarna i ättartavlorna igen) inte hade något med källkritiskt tänkande att göra; det är väl mer en fråga om metafysik, strängt taget. Det är för övrigt svårt att komma från att det lilla som bevarat från tiden före det egentliga Sveriges uppkomst har stötts och blötts och behandlats ingående av historiker av facket (Hans Gillingstam har bland annat berört de tidigaste historiska kungarna i Svenskt biografiskt lexikon), och de skriftliga källorna har utvärderats mer än grundligt. Kan någon hitta en enda av dessa historiker som köper Ynglingasagan (en relativt sen och mycket tendentiös sammanställning, med tydligt politisk inriktning) skulle jag bli mäkta imponerad.

Till slut vill jag bara säga, att Ulf Berggrens uppgift om att ca 5 % av alla barn skulle ha annan far än vad som uppges i kyrkböckerna, verkar mycket hög, men det kan nog bero på att jag inte är insatt i den debatt han hänvisar till. Jag har tidigare läst påståenden i GF-aktuellt om att antalet sådana barn i själva verket skall ha varit upp till 10 %, men dessa uppgifter grundade sig på vad som framkommit vid organdonationer under senare delen av 1900-talet. En sådan argumentation bygger på ett logiskt felslut, nämligen att vi kan av förhållanden i våra dagar extrapolera hur det var förr (ett inte alltför ovanligt källkritiskt fel - jämför diskussionen om namnuppkallelsen i Släktforskarförbundets Årsbok 1995.) 1900-talet är en exceptionell tidsålder, vad avser såväl levnadssätt och livsåskådning, och lämpar sig föga för sådana jämförelser. Om man hårdrar det skulle man kanske kunna säga, att det faktum att romerska kejsare på sin tid lär ha haft orgier med såväl pojkar och flickor som hästar inte berättigar till slutsatsen att backstugusittaren Jon Svensson i Tråkmåla roat sig på samma sätt. Ända fram till 1700-talets slut var den statliga, kyrkliga och sociala kontrollen mycket stark i Sverige, åtminstone på landsbygden, och något privatliv i egentlig mening fanns inte, till skillnad från vår tid med dess mer lössläppta inställning till sexuella aktiviteter. (Jag är nog ute och cyklar, men skulle inte siffran 5 % för andelen barn med "fel" fäder innebära att vart tjugonde samlag under äldre tid ägde rum med antingen en kvinna gift/förlovad med någon annan eller en dam som vid uppkommet havandeskap skyllde detta på någon annan än barnafadern?) Strängt taget borde det innebära att det råder större osäkerhet i genealogier som omfattar 1800-tals- och 1900-talssläktledningar än dem som omfattar äldre tidsperioder.

Ulf Berggren, 12 december 1996:
Jorge har rätt i kritiken mot auktoritetstro. Förr kunde möjligen erfarna forskare lita på att man trodde på deras ord, så att de inte behövde ange några källor. Idag ser vi inte ett känt namn som en garanti för den typen av uppgifter, utan kräver källorna.

Men det tycks finnas två fall. Det andra är när det inte handlar om att ange en källa, utan när erfarenheten t ex gäller läsningen av gammal stil. Vi torde också lita mer på den erfarne forskarens tolkning av medeltida sigill o dyl än utsagor från en glad nybakad amatör om desamma. När det gäller det här med auktorisation kan den alltså ha sina poänger. Men det finns ju också en risk för allvarliga nackdelar, så det är bra att Jorge tar upp den aspekten. Om många skulle auktorisera sig kan det finnas en risk för att de som avstår misstänkliggörs, ungefär som att släktforskare idag ibland ses ner på av historiker. Men eftersom det inte tycks ha funnits något större behov hittills, verkar det troligt att det bara blir ett fåtal som auktoriseras, och att de blir undantagen. Det skulle knappast bli någon tudelning bland släktforskarna. Däremot kan vi säkert förvänta oss en ökad efterfrågan på något slags auktorisering framöver. Och det kan också vara bra med tanke på att det är väldigt inne med släktforskning fn. Det finns en uppenbar risk för att lycksökare annars utnyttjar detta tillfälle till att lura släktintresserade personer.

En annan intressant sak i sammanhanget är något som vi var några som diskuterade häromdagen. Nämligen kvaliten på cirkel-ledare. Det finns ju tyvärr exempel på cirkelledare, som inte kan särskilt mycket om släktforskning, och då lär ju inte eleverna lära sig så mycket heller. Kanske är det bättre att auktorisera cirkelledarna, och i deras utbildning inkludera källkritik, så att de också lär ut detta.

Håkan Skogsjö, 12 december 1996:
Frågan om hur man höjer utbildningsnivån på flera tiotusentals släktforskare är naturligtvis mycket svår och komplicerad. Det är lätt att lockas av till synes enkla lösningar: att tro att man genom en formell manöver, auktorisation, kan skapa klokare forskare. Så är det naturligtvis inte. Forskarna blir inte klokare, de blir på auktoriserade, vilket är en stor skillnad. Jag kan inte se någon annan lösning på detta problem än information och utbildning. Vi (förbundet, förlag, enskilda forskare, studieförbund, etc) måste skapa bra material i detta syfte: böcker, foldrar, overhead-bilder, ja allt som rent praktiskt behövs vid undervisning. Inget sådant finns i dag när det gäller ämnet källkritik för släktforskare. Vi, som betraktar oss som kunniga och erfarna forskare, måste ta oss tiden och ansvaret dela med oss av vår kunskap och erfarenhet. Det är, vad jag förstår, enda framkomliga vägen. Tyvärr kräver det mycket arbete och tar lång tid. Men så är det ju ganska ofta när svåra problem ska lösas.

En helt annan sak är om en sammanslutning av professionella forskare vill försöka sanera en marknad genom att garantera en viss kvalitet på de jobb som medlemmarna gör. Detta är ett ganska vanligt förfaringssätt inom olika branschorganisationer. Men då handlar det om att använda auktorisationen som ett konkurrensmedel, inte som ett sätt att generellt försöka höja kunskapsnivån bland tiotusentals personer.

En konkret fråga: Jag skulle gärna sätta ihop en sida i RÖTTER med handfasta råd om källkritik. Vad bör stå på den? Ge mig uppslag och idéer, tack!

Henrik Mosén, 15 december 1996:
Det måste, som Håkan Skogsjö påtalat, finnas plats för alla sorters släktforskare - från de med doktorsavhandling i ämnet till de som ser Oden, och kanske även Adam, som säkra anor.

Släktforskning är för de allra flesta en hobby och ett angenämt sätt att fördriva tiden (inte minst i arbetslöshetstider). Endast ett fåtal har den som levebröd. Den bakomliggande drivkraften, den ambition och de mål var och en har med sitt släktforskande varierar naturligtvis mycket. Många lockas av en odefinierbar önskan att bättre lära känna sina rötter, medan andra tycker att det är "en kul grej bara". Allt fler ägnar sig åt ambitiösa projekt där den egna släkten inte längre står i fokus - genealogiska utredningar av socknar, kyrkboksrekonstruktioner och liknande.

Är det då nödvändigt att alla ägnar källkritiken samma uppmärksamhet? Givetvis inte.

Alla bör dock få chansen att lära sig basal källkritik. T.ex. kan kopior av Bengt Hildebrands orienterande avsnitt om källkritik, som Urban Sikeborg nämnde, delas ut på släktforskarkurser i brist på annan lämplig litteratur. Verkar sedan källkritiken ointressant för den enskilde släktforskaren, så må det så vara. Vill man istället för att vara släktsamlare bli släktforskare så inses behovet av källkritik lätt av var och en.

De flesta som börjar med släktforskning får nog ändå (förhoppningsvis) inpräntat att vissa källor är lämpligare att använda än andra (t ex födelseböcker framför husförhörslängder vad gäller födelsedata), och redan där har ett embryo till en källkritisk släktforskare skapats.

Cirkel-ledarnas kunskaper är avgörande för utvecklingen av blivande släktforskare. Som Ulf Berggren påpekade finns det anledning att betvivla cirkel-ledarnas kvalitet ibland. Detta är naturligtvis ett besvärligt problem att komma till rätta med. Förhoppningsvis är det inte ett alltför stort problem.

Här borde dock Släktforskarförbundet kunna göra en insats och stå garant för någon form av "kvalitetssäkring". Kanske kunde Släktforskarförbundet i större utsträckning hålla kurser för kursledare där källkritiken ingick som en basal del. De som genomgått kursen kunde bli "diplomerade" cirkel-ledare. Naturligtvis skulle andra meriter kunna vara minst lika bra grund för en cirkel-ledare (t.ex. en akadamisk utbildning). Erfarenhet är naturligtvis en förutsättning - som inte alltid helt uppfylls.

Jag vill här understryka att dessa "diplomerade" cirkelledare inte ska förväxlas med någon sorts "auktoriserad" genealogi-profet vars ord är lag. Någor som dock kunde bli resultatet om Släktforskarförbundet skulle bedöma forskare och sedan ge vissa utvalda rätten att kalla sig en Auktoritet .

Slutligen vill jag sammanfatta mitt inlägg så här: Var och en blir salig på sin tro. Den som vill vara släkt med Oden, blir nog med lite möda och en portion god fantasi, släkt med Oden. De som inte tror på säkra ättlingar till gudar och patriarker kan väl själva, med hjälp av färdigheter på källkritikens område, avslöja dessa den mer vetenskapliga genealogins charlataner.

Ulf Berggren, 3 januari 1997:
Urban påstår att jag uppgav att 5 % av barnen skulle ha fel angiven far. Detta var inte riktigt vad jag skrev, utan att det kan vara 5 %. Genetisk vetenskap har konstaterat att det inte kan vara så högt som 10 %, men 5 % eller lägre. 1900-talet har högre procenttal - det blir alltså värre för framtida forskare.

Håkan skriver att det är branschorganisationer som brukar auktorisera som konkurrensmedel. Kanske är det bättre att ev auktorisation sker på detta sätt än att förbundet tycks börja dela upp forskarna i A- och B-lag. I själva verket är det ju också i USA en separat organisation som står för detta. Men det finns också nackdelar. En sådan organisation kan bli som i USA, dyr, så att folk struntar i att auktorisera sig av den orsaken. Kanske räcker det med att förbundet står till tjänst med råd för den som är osäker på om denne ska anlita en speciell forskare. Vet de vem personen är?

Det viktiga är onekligen information/utbildning i källkritik på många fronter. Både i skrift, kurser etc.

Håkan Skogsjö, 3 januari 1997:
Ett enkelt sätt att skapa en auktorisation för professionella forskare, vore att de själva bildar en förening vars stadgar stipulerar vissa kompetenskrav och eventuella genomgångna prov för medlemskap. Det innebär att de professionella ansvarar inför sig själva. Om förbundet finner att de utredningar som föreningens medlemmar gör håller hög klass, är det förstås självklart att alltid rekommendera folk att köpa utredningar från forskare i proffsföreningen. Det finns väl heller inte, vad jag förstår, något som hindrar föreningen att ansluta sig som en medlemsförening i förbundet. På detta sätt hålls släktforskarförbundet utanför den praktiska hanteringen av auktorisationsförfarandet (och inget A- och B-lag uppstår), samtidigt som den som vill ha ett kvitto på sin kompetens kan få det genom att ansöka om medlemskap i proffsföreningen.

Men detta är ju egentligen ett helt annat problem än det som ska diskuteras här: hur väcka källkritiken till liv? Däri instämmer jag självfallet med föregående talare: Det viktiga är onekligen information/utbildning i källkritik på många fronter. Både i skrift, kurser etc.

Slutligen till de angivan procentsiffrorna om felaktig far. Det nämns allt som oftast att 5 %, 10 %, ja till och med så många som 20 % i dag har en annan far än den som officiellt anges (eller den som de tror). Siffrorna är förstås ruskiga för en släktforskare, även om det finns många invändningar som kan göras mot dem, exempelvis att de knappast kan ha varit lika höga i en bondby för 200 år sedan med den hårda sociala kontroll som fanns där. Siffrorna ska man ha fått fram när man genetiskt har testat personer, bland annat inför förestående organdonationer. Men nu till en konkret fråga: känner någon till om det finns någon dokumenterad studie av detta fenom, en vetenskaplig rapport eller liknande, där man närmare kan studera bakgrunden till siffrorna? Hör i så fall av er till RÖTTER. Tack på förhand!

Jon Pallin, 8 januari 1997:
Jag tycker att förbundet borde ha en officiell röst här på RÖTTER och inte minst när det gäller en så viktig sak som källkritik. Om förbundet har samma uppfattning som t.ex. Henrik Mosén, att var och en blir salig på sin tro och att det måste finnas plats även för dem som ser Oden som en säker ana - då vill jag ifrågasätta förbundets existenberättigande! Kan vi få höra förbundets officiella röst, tack!

Håkan Skogsjö, 8 januari 1997:
Förbundets åsikt i frågan är glasklar: källkritiken är fundamental inom släktforskningen, en metod som varje släktforskare bör skaffa sig ingående kunskaper om. Mer om detta kan läsas på RÖTTERs särskilda sida om källkritik som du hittar här och som successivt kommer att byggas ut med ytterligare information.

Henrik Mosén, 10 januari 1997:
Naturligtvis ska Släktforskarförbundet inte sanktionera och uppmuntra till oseriöst släktforskande! Det är inte min åsikt och antagligen ingen annans heller. Naturligtvis ska Släktforskarförbundet göra allt som går att göra för att sprida kunskap om teori och metod i släktforskning.

Vad jag ville påtala var att släktforskarna i Sverige utgör en mycket heterogen skara. Från glada amatörer till professionella; från de som enbart intresserar sig för sin egen släkt - främst de delar av den som är ”fina” nog - till dem som helt utan ”bias” ägnar den genealogiska forskningen sitt intresse utan minsta bindningar vare sig släktmässigt eller emotionellt. Släktforskarförbundet bör samla in dem alla under sitt beskydd, och låta alla få chansen att utveckla sig som släktforskare. Ingen bör stängas ute för att han eller hon är ”oseriös” eller, än värre, inte tillräckligt duktig. Att sedan under förbundets sigill sprida sina irrläror och felaktigheter (t.ex. i Svenska Antavlor) är naturligtvis helt uteslutet, men den risken är nog ytterst liten med den medvetenhet som finns hos redaktörer och andra ansvariga.

Jon Pallin, 13 januari 1997:
Jag har svårt att förstå konsekvensen i Henrik Moséns resonemang; å ena sidan säger han att ingen bör stängas ute för att han är oseriös, å andra sidan menar han att det är uteslutet att sprida irrläror inom förbundet. Jag antar att han menar att det blir en självsanering genom att felaktigheterna kritiseras?

Min uppfattning är att ett seriöst förbund, som jag hoppas och tror att Sveriges Släktforskarförbund vill vara, måste ta en klar ställning för eller emot i viktiga sakfrågor och då kan man tyvärr inte hålla med alla. Detta bör också innebära att de som motverkar förbundets syfte och mål bör uteslutas. Sveriges Släktforskarförbund har ett uttalat mål att "...bevaka och tjäna släktforskningens intressen, ... samt sprida kunskap om släktforskningen som ideell rörelse, kulturfaktor och VETENSKAP". Förbundets ambitioner är alltså betydligt högre än att saluföra släktforskningen som "ett trevligt tidsfördriv". I detta sammanhang måste det väl rimligen anses som en belastning för förbundet att ha medlemmar som glatt sätter upp gudar och Adam och Eva i sina antavlor, eller?

Självfallet skall alla ha en chans att lära sig och i detta ingår även att göra fel, men om man tjurskalligt år efter år hävdar sina orimliga antaganden, anser jag att en uteslutning bör övervägas. Det är inte konstigare än att man kan bli utesluten ur ett politiskt parti eller en idrottsförening, eller vilken ideell förening som helst, om man inte följer föreningens stadgar och uppsatta mål.

För övrigt tycker jag den här debatten har handlat väldigt litet om hur man väcker källkritiken till liv, men desto mer om källkritikens vara eller inte vara. Det är tråkigt att inte alla är överens om källkritikens fundamentala roll inom all forskning. Oavsett om man spelar i elitserien eller i division 5, bör ju samma regler gälla.

Anders Winroth, 13 januari 1997:
Denna debatt har varit intressant att följa och jag tycker att det talar gott för medvetandet om källkritik bland oss släktforskare att så många har deltagit med sunda synpunkter. Jag har endast några randanmärkningar och ett par praktiska förslag.

Jag tycker faktiskt att det ligger någonting i att man bör låta alla blommor blomma. Den ordförande som anser sig härstamma från sagokungar borde inte ha publicerat de uppgifterna, men han är säkert en bra ordförande. Det är inte alltid som de bästa släktforskarna också är de bästa föreningsadministratörerna. Om någon forskare sitter hemma i sin kammare och förtjust lägger till Oden till sin antavla, är kanske inte så stor skada skedd, men om han/hon publicerar antavlan, så är det värre. Jag tycker vi (=förbundet) bör i första hand koncentrera oss på att hjälpa dem som vill publicera sina forskningsresultat att göra detta på ett källkritiskt sunt sätt. Vad kan förbundet göra åt den saken?

  • Insistera att allt som publiceras i förbundets publikationer år sunt. Insistera pä att det (speciellt i Svenska Antavlor och i Släkten) finns källhänvisningar för allt som inte är taget från kyrkobokföringen (i det fallet fungerar uppgiften om datum och församling som hänvisning).

  • Genom recensioner kritiskt granska vad som ges ut av andra än förbundet.

  • Låta en årsbok (eller en annan publikation) ha som (del)tema "Hur man publicerar sina forskningsresultat" och då lägga vikt vid källkritik.

  • Verka för att en ny bok motsvarande Hildebrands Handbok ges ut. Hildebrand är bra, men inbjuder inte precis till läsning. Det är länge sedan som den användes ens i universitetsundervisningen i historia. Dessutom borde de gängse släktforskarhandböckerna ha kapitel om källkritik. Det är ganska märkligt att detta ska behöva ens påpekas, eftersom de två senaste handböckerna har så utmärkta författare.

Ett annat förslag: vi (t. ex. deltagarna i denna debatt) skulle kunna göra forskningen en konstruktiv tjänst genom att identifiera "problemområden", d. v. s. de sammanhang inom vilka vi oftast ser att bristande källkritik orsakar problem. Jag bidrar med dessa:

  • Medeltiden Här finns så många "föroreningar" redan i litteraturen att många släktforskare har svårt att hitta rätt. Elgenstierna och annan äldre litteratur är inte att genomgående lita på, och även en så ny bok som Ranekes Svenska medeltidsvapen är full av fel.

  • "Muntlig tradition" Hur ofta har man inte sett att forskare hänvisar till "traditionen". Min känsla är att det i de flesta fall rör sig om spekulationer släktforskare emellan som sprids "mun till mun". "Traditionen" är alltså inte mer än några år gammal. Jag var förvånad att se i en hembygdstidskrift att en av mina förfäder på 1500-talet, en bergsfogde i Västerbergslagen i Dalarna, skulle "enligt traditionen" ha varit inblandad i något uppror mot kung Gustaf I, men på något sätt klarat sig undan straff. Jag kommer ihåg att detta var något det spekulerades om bland släktforskarna i Ludvika före 1984, (när jag bodde där). Nu har dessa spekulationer (grundlösa förstås!) blivit adlade till en tradition!

Vilka andra problemområden kan vi i vår kollektiva visdom komma på?

Jon Pallin, 19 januari 1997:
Jag har gått igenom debattinläggen från början för att uppfriska minnet av vad som sagts, och då slog det mig att INGEN har förklarat vad källkritik är! Antingen är det självklart för alla vad källkritik innebär, eller också vågar ingen ta risken att visa sig okunnig om vad alla andra tycks kunna. För att kunna diskutera ämnet, borde vi kanske först försöka enas om vad källkritik är? Eftersom ingen annan verkar vilja plocka upp denna heta potatis, redovisar jag här min uppfattning av källkritikens fyra grundpelare:

  • Äktheten: Är dokumentet vad det utger sig för att vara? Här har vi det ökända exemplet med prästen som gjorde sig adlig genom att ändra i medeltida dokument (jag har glömt hans namn). Som regel accepteras de svenska kyrkböckerna som äkta dokument inom svensk släktforskning, och kan användas som primärkällor. Även mantalslängder, domböcker och annat i de officiella arkiven anses som regel som äkta. Observera att äktheten dock inte innebär att dokumenten är garanterat felfria! Var alltid misstänksam mot konstiga uppgifter.
     

  • Samtidskravet: När nedtecknades dokumentet? Hur lång tid efter händelsen? Som regel anses en källa vara mer tillförlitlig ju närmare i tiden den ligger händelsen. Här finns dock en oenighet inom släktforskarrörelsen om t.ex. namngivningen. Skall husförhörslängden eller dopboken gälla som mest tillförlitlig? Ofta finns en högtidligare namnform i dopboken, medan husförhörslängden återger en vardagligare form. Vittnespsykologiska studier har också visat att ögonvittnesskildringar av t.ex. katastrofer och olyckor, ofta är opålitliga direkt efter händelsen, eftersom vittnena ofta befinner sig i chock.
     

  • Tendensfrihet: Är källan fri från tendentiösa inslag? Ofta driver olika grupper en fråga i ett speciellt intresse. Misstänk alla!
     

  • Kravet på oberoende: Försök att konstatera om källan "står på egna ben", eller om den är beroende av andra källor. Exempel: När människor återger en händelse, är det då förstahandsuppgifter, eller hänvisar de till någon annan källa? Kan de ha fått uppgifter genom t.ex. tidningar?

Nu är det väl orimligt att tro att man kan förmå de som endast ser släktforskning som ett "trevligt tidsfördriv", att ständigt gå igenom dessa punkter. Som sammanfattning kan man väl säga, att inom Sveriges Släktforskarförbund bör vi sträva efter att andemeningen i dessa punkter följs, nämligen att man anger vilken källa uppgiften är hämtad ifrån och att inte publicera alster inom förbundets regi, som saknar källor eller uppger källor som inte anses accepterade.

Jag vill inte utmåla mig som någon expert på området, tvärtom har jag ganska liten erfarenhet av akademiska källkritiska studier. Någon måste ju dock ta första steget, om vi skall komma någon vart. Finns det fler uppfattningar om vad källkritik är? Alea jacta est...

 

Urban Sikeborg, 21 april 1997:
Med anledning av en fråga från en släktforskare om hur Sveriges drottning Victoria var släkt med Gustaf IV Adolf (#683, 15 april 1997), har i ett svar med inledningen "så här ligger det till" angivits att hennes farmors morfar var Gustaf IV Adolf, som i svaret kallas "Gustaf III:s förmente son". Denna förmenthet grundar sig på att Gustaf III skall ha varit "i det närmaste asexuell och totalt ointresserad av sin hustru", och mer än antyder att fadern nog var hovstallmästaren Munck af Fulkila, som lär ha setts i slottets korridorer. Som ytterligare stöd för denna tes anges att sagde hovstallmästare senare upphöjdes till greve.

Att Gustaf III inte flirtat med sina hovdamer må kanhända ha varit ovanligt på sin tid, men på vilket sätt skulle detta stöda hypotesen att monarken därmed var "asexuell"? Om hur många svenska kungar före Karl XIII vet man att de varit tillräckligt otrogna för att kunna klassificeras som normala?

Så Gustaf III var alltså ingen kvinnojägare. Dessutom tycks han inte ha haft många nära vänner, inte så egendomligt med tanke på hans ställning, kanske. Munck af Fulkila var tydligen en, i alla fall, han blev mottagen på tider som vanligt dödligt hovfolk inte blev, och han erhöll flera tecken på kungens ynnest och förtroende. Jag tror inte att man behöver vara någon större människokännare för att inse, att detta måste ha lett till avundskänslor hos många, och att det därför ha funnits ett nog så starkt motiv att vantolka kungens och hovstallmästarens vänskap. Rykten har länge också använts som ett politiskt vapen; detta fick Magnus Eriksson, kanske den "bäste" av Sveriges kungar under medeltiden, erfara, när hans släkting och hätska fiende, den heliga Birgitta, i sina skrifter framställde honom som sexuellt pervers - därav öknamnet Magnus Smek, som i århundraden godtogs utan ifrågasättande. Gustaf III hade åtskilliga politiska fiender som hade ett mycket starkt intresse av att skada honom, det framgick väl inte minst på den famösa maskeradbalen.

Kanske har jag fel i detta, det vore inte första gången. Det skulle vara mycket intressant om någon av Rötters läsare kunde uppge bakgrunden till detta märkliga rykte, som framställer både kungen och drottningen i en minst sagt bisarr dager. Och också få höra vad andra tycker om hur man skall se på rykten i historisk forskning.

Anders Winroth, 22 april 1997:
Urban Sikeborgs kommentarer om Gustaf III och hovstallmästaren Munck är föredömliga. Det finns alla möjliga anledningar att misstro de gamla ryktena om Muncks roll i sammanhanget, och framför allt att det endast rör sig om ogrundade rykten. (Rötter borde inte sprida dessa rykten vidare, men det gör vi ju inte heller efter Urbans inlägg.)

Är det svårt att tillämpa källkritik i det här fallet? Nej, sannerligen inte! Urbans kommentar är baserad på sunt förnuft, och med sunt förnuft kommer man långt. Om man vill veta mer, så är det enkelt att slå upp hovstallmästare Munck i Svenskt biografiskt lexikon (tillgängligt på snart sagt varje kommunbibliotek i Sverige). Där får vi veta att det inte finns någon som helst anledning att misstänka att Gustaf III inte var far till Gustaf IV Adolf. Bakgrunden till ryktena tycks ha varit att Gustaf och Sophia Magdalena var fysiskt inkompatibla och behövde assistens för att kunna alstra barn tillsammans. Munck stod till tjänst med den nödvändiga hjälpen (och inget mer!).

Mikael Wikman, 1 maj 1997:
Jag ber om ursäkt om jag missförstods på grund av klumpiga och kanske ofullständiga formuleringar. Min avsikt var absolut inte att sprida några rykten, utan snarare att redogöra för de rykten som förekommit (förekommer).

Rykten och spekulationer är som bekant som spikar: lätta att slå in, men ibland näst intill omöjliga att draga ut. Mot en sådan bakgrund borde väl även felaktiga uppgifter redovisas, om det framgår, att de är felaktiga (om man läser längst ned i mitt svar, står där, att det är just rykten; formuleringen kanske var otydlig)?

Jag har inte på långa när sådan lång och gedigen erfarenhet av historisk forskning som vare sig Urban Sikeborg eller Anders Winroth och undrar därför vad ni anser om detta? Skall rykten tigas ihjäl?

Urban Sikeborg, 3 maj 1997:
Det finns ingen anledning att be om ursäkt, Mikael; inom släktforskningen finns det många olika uppfattningar om vad det egentligen innebär att bedöma en källuppgift, beroende på ålder, erfarenhet eller annat. Bort det att man skulle slå någon i huvudet därför att denne presenterat en uppgift som inte visat sig hålla måttet. Jag kan med rodnad blicka tillbaka till min ungdoms synder på området, och hoppas bara att jag inte hann ställa till med allt för mycket. Men jag har alltid uppskattat när folk talat om att jag har haft fel; släktforskningen handlar ju om att försöka återskapa det förflutna, att ta reda på hur det egentligen varit, det måste ändå vara det som är överordnat i vår forskning.

Det här med rykten är vanskligt. Som jag ser det måste varje forskare göra en egen bedömning om det finns något som talar för eller emot ett visst påstående, och också försöka finna de bakomliggande motiven - ett rykte säger väl ofta mer om dess upphovsmän än föremålet för det hela. Att bara presentera en helt obekräftad uppgift utan förbehåll innebär i praktiken att man sanktionerar en myt och håller den vid liv. Finner man att man inte kan säga vare sig bu eller bä om saken, tycker jag att man antingen ska låta bli att föra det vidare, eller att om man nu ändå väljer att redovisa det obekräftade ryktet noggrant påpeka att det inte finns något som helst stöd i källorna för påståendet, och att det därför inte hör hemma i någon släkttavla.

Den historiska metoden innebär ju att vi alltid gör en kritisk bedömning av källorna. Men själv tvivlar jag på att just rykten kan räknas till kategorin historiska källor. Bättre att hålla sig till det vi kan belägga.

Gustaf von Gertten, 2 juni 1997:
Som folkbildare, som också gärna ser många blommor blomma, har jag i mina tidigare liv många gånger upplevt det som jag döpt till "broschyrsyndromet". Så fort ett problem identifieras så ska det lösas med en broschyr. Hav tröst alla debattörer. Sjukdomen är utbredd.

Broschyrer kan göra nytta även när det gäller målet att förändra släktforskarnas attityder till källkritiken. Men det som framför allt behövs är en process som genomsyrar förbundet och får alla med på tåget. Denna debatt är just en sådan process, men den berör tyvärr inte så många ännu så vitt jag kan bedöma saken. Vi får lita på att Håkan Skogsjö tar nya initiativ.

Ett initativ är satsningen på cirkelledare. Deras kunskap, färdigheter och attityder har stor genomslagskraft och är väl värda den uppmärksamhet som väntar. (Inom SSGF är vi redan i full gång). Men vi kommer aldrig att få och ska inte sträva efter cirkelledare som vi kan mäta och bedöma efter någon betygskala.

En metodisk utbildning, där cirkelledaren får träning i och erfarenhetsutbyte kring ledarskapet i en cirkel, och en ämneskurs, som bl a förstärker attityderna till källkritiken, kommer på sikt få genomslag. Men räkna med att attitydförändringar tar tid och måste få ta tid.

Någon har nämnt begreppet diplomkurs i debatten. Bra. Det kan markera att en släktforskare och/eller cirkelledare deltagit i en process-inriktad utbildning av god kvalitet. Som gör att deltagaren i fortsättningen kan sätta det här efter namnet: "Deltagit i Sveriges Släktforskarförbunds diplomkurs I".

Jag avstår ifrån synpunkter på "släktforskare med garanti" eller dylikt. Men anser att debatten bör gå vidare.

Håkan Skogsjö, 2 juni 1997:
"Broschyrsyndromet" var en nyhet för mig. Och när von Gertten betecknar det som en sjukdom samtidigt som konstaterar att broschyrer kan göra nytta förefaller hans resonemang i mina öron något halsbrytande. Sjukdomar som gör nytta?

Att väcka släktforskarna för källkritiken är utan tvekan en process, i vilken det gäller att engagera alla goda krafter, inte minst cirkelledarna. Ett sätt (men inte det enda) att nå dem och andra är via skriftlig information. Knepet är väl beprövat, exempelvis i form av läroböcker (= tjocka broschyrer). Ett annat sätt att sprida information om källkritiken är muntligt, via föredrag och kurser.

Den process som von Gertten efterlyser är i full gång. Men det är inte en process som verkar på ett år, snarare rör det sig om 10-20 år. Men den kommer att ge resultat, därom är jag övertygad. Med hjälp av såväl broschyrer som kurser. Men förhoppningsvis utan sjukdomar.

Love Janson, 7 augusti 1997:
Ingvar Oderland har publicerat sina forskningresultat på ett snyggt och föredömligt sätt i en egen hemsida. Denna hemsidan finns som länk i "Rötter". Det rör forskning om släkten Wiesel från Vislanda, framför allt Elias Wiesel, kh där fram 1731. Hans hustrus anor har varit omdebatterade vad gäller hennes morfars mor. Enligt Skara stifts herdaminne sägs att hon heter Elin Knutsdotter Roos, d 1626 (vars son var kh:n i Medelplana Matinus Gyltbackius). Det är omtvistat om Elin är dotter av någon i familjen Roos af Hjälmsäter. Flera tecken tyder på det, men sakliga bevis saknas (åtminstone för mig). Jag vet att hennes härkomst vållat problem för flera forskare.

Oderland, som är en ättling till Elias Wiesel, säger sig ha identifierat denna som Elin Eriksdotter Roos af Hjälmsäter på oerhört svaga grunder. Helt okritiskt har han funnit en tänkbar moder enbart för att denna kvinna var rätt i tid, plats och bar namet Elin i förnamn! Helt grundlöst och på ljumt antagande har han löst problemet som andra sysslat med i 20 års tid! Han struntar också i herdaminnets vittnesmål om att hon heter Knutsdotter och inte Eriksdotter. Det förfärliga är att han har publicerat denna avart av släktforskning i sin antavla! Så alla som är intresserade av denna wieselsläkt får nu denna osanna och obelagda uppgift. Så sprids osanningar om släkten ut över världen...

Att bedriva genealogi på detta sättet, att forskaren själv parar ihop de som är mest lämpliga måste förvisas till "junk genealogy" och länken till denna hemsida borde inte få vara med bland "Rötters" länkar. Detta forskningssätt var accepterat för hundra år sedan, men inte idag. Har människor idag så lite av källkritik i sina sinnen?!

Urban Sikeborg, 11 augusti 1997:
1500-talet är en mycket svårarbetad tidsperiod för släkt- och personhistoriker. Det bevarade källmaterialet är disparat, ibland skadat, och ofta svårtytt. Det är därför inte egendomligt att det blir en hel del osannolika konstruktioner, när amatörforskare ger sig i kast med personer från denna tid; Love Jansson nämner ett exempel. Eftersom jag inte är insatt i Ingvar Oderlands resonemang eller problematiken kring det aktuella fallet, kan jag knappast uttala mig om Elin Knutsdotters härstamning. Man bör dock kanske vara försiktig med att förutsätta att ett herdaminne automatiskt lämnar korrekta uppgifter även så långt tillbaka, såvida inte det lämnas en hänvisning till en pålitlig källa.

Lite uppgiven känner jag mig ändå över denna frälse-mani. Jag undrar om så många släktforskare skulle ha brytt sig så mycket om hennes anor om hon angetts vara av bondeätt i stället. Vi verkar vara mer fixerade av god börd än vi vill ge sken av, tror jag, och blotta tanken på att kunna plutta in några medeltida frälsemän i släkttavlan kan nog för många vara lockande, tillräckligt lockande för att det vanligen goda omdömet ger vika för önsketänkande.

Det är i mitt tycke en av de viktigaste delarna av källkritiken: Att lära bedöma sig själv och sina motiv till varför man drar vissa slutsatser. Jag får ibland brev från släktforskare med frågor om 1500-talsgenealogi, och jag uppskattar det verkligen, menen jag kan inte låta bli att känna mig lite illa till mods, när jag ser hur påfallande ofta önsketänkande överordnas källornas uppgifter, eller kanske snarare brist på uppgifter. Jag tror att en hel del slutsatser skulle se annorlunda ut om varje släktforskare ställde sig frågan: Skulle jag kunna bevisa att detta är sant eller sannolikt om jag var tvungen att bevisa det inför domstol?

Jag har dock intrycket att det här är i mycket en generationsfråga. De yngre släktforskarna verkar överlag vara kritiskt sinnade, och lägga stor vikt vid källhänvisningar, medan det kanske är de mer till åren komna släktforskarna som har svårt att anpassa sig till ett källkritiskt tänkande. Kanske beror detta på att många äldre vuxit upp i en tid när börden spelat större roll, och att vackra anor därmed skulle vara emotionellt viktigare, jag vet inte. (Denna reflektion kommer antagligen leda till att någon menar att jag misskrediterar de äldre amatörgenealogerna, men det får i så fall stå för honom eller henne; själv hävdar jag bara att jag sett fler fall av okritiska genealogier bland äldre än bland yngre.)

Jag vill bara kort kommentera Love Jansons uppmaning till redaktören att stryka länken i RÖTTER till Oderlands hemsida: Jag förstår inte. Sidan i fråga är informativ, rör ett stort antal släkter, och det är tydligt att mycket arbete ligger bakom. Borde du inte i stället kontakta Oderland själv och be honom korrigera den tydligen felaktiga uppgiften - jag förutsätter att du kan presentera din sak väl - i stället för att be RÖTTER censurera hans sida? Bara det förhållande att en länk finns till en annan hemsida kan i rimlighetens namn inte innebära att RÖTTER ska ses som ansvarig för innehållet där. För övrigt brukar ju Håkan lägga till några varnande ord under länken, om han ser något av tvivelaktigt värde där (Bure-anor och sådant). Är vi källkritiska har vi vett nog att inse att vi inte oreserverat bör acceptera en uppgift som kommer från en overifierad antavla - och det gäller väl de flesta släktsammanställningar på Internet (några undantag med källhänvisningar finns dock).

Björn O. Bergström, 12 augusti 1997:
Ett källkritiskt problem som accentueras nu när många forskare frikostigt delar med sig av sina resultat via Internet är källornas oberoende. Om jag hittar samma uppgifter i 17 olika forskaresultat är ju sannolikheten stor att de alla bygger på samma grundkälla, (eller ännu värre, varandra) och de 16 extra referenserna ökar inte trovärdigheten ett smack. Detta betyder att jag i alla fall bara kan använda originalkällor, och kollegornas forskningsresultat saknar bevisvärde. I traditionell metodik hänvisar ju forskaren noggrant till vissa angivna arbeten av andra forskare, och man kan lättare sortera bort beroende källor. Hur bör vi göra med resultat som publiceras på nätet?

Håkan Skogsjö, 12 augusti 1997:
Jag har svårt att se att det finns någon avgörande skillnad mellan att publicera forskningsresultat i tryckt form eller på Internet, åtminstone när det gäller redovisningen av källor. Källorna bör alltid redovisas noggrant.

I den eufori som råder nu i Internets vingliga barndom, är det lätt att i hastigheten glömma källredovisningen. Möjligheten att snabbt och enkelt kunna publicera sina forskningar på egen hemsida, närmast gratis, gör att många inte alltid tänker på exakt vad de publicerar. En snabb utskrift från släktforskarprogrammet och så upp på Nätet! Inte så sällan händer det att också tämligen osäkra förfäder slinker med, utan någon reservation. (Nättidningen RÖTTER utgör tyvärr inget undantag, här finns också utredningar med bristfällig källredovisning.)

Förhoppningsvis kommer med tiden större eftertanke och krav på högre kvalitet hos dem som publicerar resultat på Internet. Insikten att källorna alltid måste redovisas (också på Internet) infinner sig säkert successivt hos alla seriösa släktforskare. Det är också viktigt att alla snabbt påtalar fel och brister i publicerade alster. Till skillnad från den tryckta boken, är det ju på Internet möjligt att justera tokigheter. Jag tror den här debatten fyller en viktig funktion i denna process.

Vad gäller Björn Bergströms resonemang om de 17 referenserna, tycker jag heller inte att det finns någon skillnad mellan tryckt litteratur och Internet. Om jag hittar en uppgift i sju tryckta böcker att en person är född den 3 dec 1858, betyder det inte att detta datum är mer korrekt än uppgiften i den åttonde boken att personen är född 3 febr 1858. Det kan ju vara så att författaren till den sista boken är den ende som varit noggrann och kontrollerat födelseboken (primärkällan).

Källkritik kan alltså aldrig bedrivas genom att RÄKNA antalet belägg för olika uppgifter. Det är ingen numerisk vetenskap. Istället handlar källkritik om att VÄRDERA källornas tillförlitlighet. Källkritik är forskarens försök att finna argument som talar för och emot olika källors trovärdighet - och för det krävs ingående kunskap om källornas bakgrund och tillkomst.

Love Janson, 19 augusti 1997:
Angående Urban Sikeborgs kommentar rörande mitt inlägg om Oderlands forskarfadäs. Eftersom jag anser att RÖTTER är en god förmedlare av genealogisk metodik och forskarresultat bör denna plats inte förmedla oseriös forskning. Även om fel påtalas, hur kan vi vara säkra på att det rättas till? Jag tycker bara det är tråkigt om fler skulle först bli överlyckliga över ny släktinformation för att sedan vid kontroll bli besvikna över att det var lögner. Jag vill inte medverka till detta och gör allt för att motverka slaskgenealogi.

Ansvaret vilar tung på oss när vi publicerar forskarresultat. Alla uppgifter måste kunna verifieras. Det är ju en gammal vetenskaplig hederskodex. Bör vi inte därför reagera när folk bryter mot den?

Håkan Skogsjö, 19 augusti 1997, redaktör för RÖTTER:
Jag håller med Love Janson att Nättidningen RÖTTER ska försöka undvika att förmedla oseriösa, slarviga eller på annat sätt undermåliga forskningsresultat. Det gäller både om resultaten publiceras i RÖTTER eller om det sker via länkar till andra hemsidor.

Problemet är bara att det är omöjligt (tidsmässigt och praktiskt) för mig som redaktör att granska alla resultat som finns publicerade på hemsidor som RÖTTER länkar till. Jag måste nöja mig med att göra en översiktlig kontroll av att uppgifterna förefaller vettiga (att inte Lisa Andersdotter är dotter till Per Karlsson, etc). Om hemsidan ger ett vederhäftigt intryck i stort, lägger jag en länk från RÖTTER. När det gäller forskningsresultat som publiceras i RÖTTER sker ungefär samma typ av granskning, dock något mer noggrant.

Ansvaret för att en antavla eller annan släktutredning är korrekt också i enskilda detaljer måste vila på författaren. Att lägga ansvaret på redaktören vore detsamma som att göra jobbet omöjligt.

Sens moralen blir att det slutgiltiga och definitiva ansvaret åvilar läsaren. Det är han eller hon som måste försöka värdera uppgifternas trovärdighet. Kan man lita på dem? Eller bör de kontrolleras i primärkällorna? Ger skriften ett vederhäftigt intryck och ingenting tyder på att något är fel, är det rimligt att acceptera uppgifterna om de hänför sig till mer perifera delar av den egna forskningen. Handlar det däremot om uppgifter som är centrala i den egna forskningen, bör alltid primärkällorna kontrolleras.

Bara för att inga missförstånd ska uppstå: Jag menar inte att som redaktör skyffla ansvaret på läsaren. Självklart är det pinsamt om det visar sig att RÖTTER har publicerat ett uselt forskningsresultat, och det svärtar såväl RÖTTER som redaktören. Men som läsare/forskare måste man inse att det slutgiltiga ansvaret alltid vilar på en själv, när det gäller att avgöra vilka uppgifter som är korrekta och lämpliga att publicera. Det går aldrig att skylla på att någon annan redan publicerat den felaktiga uppgiften.

Björn O Bergström, 22 augusti 1997:
"Källkritik kan alltså aldrig bedrivas genom att RÄKNA antalet belägg för olika uppgifter. Det är ingen numerisk vetenskap." säger Håkan Skogsjö.

Det var ungefär det jag ville peka på i mitt inlägg - samt att källhänvisningarna i de resultat jag hittills sett på nätet oftast är rätt lakoniska. En oklanderlig hänvisning borde nog i alla fall ange arkiv, volym och sida för att vara till verklig hjälp.

I en del fall är de redovisade resultaten dessutom inte bara kontrollerbara avskrifter från kyrkoböcker etc., utan slutsatser av ganska sofistikerade bevis- och indiciekedjor. I ett seriöst arbete måste sådana resonemang föras explicit, och redovisas.

Problemet är att en fullt utbildad notapparat tynger framställningen för de läsare som inte har tänkt använda verket som underlag för eget arbete. Om man vill göra sina resultat verkligt användbara för andra forskare får man dock lov att kosta på sig det. Själv tycker jag att systemet med små hänvisningssiffror i huvudtexten och kommentarerna samlade i slutet är en hygglig kompromiss; den som struntar i bevisföringen kan låta bli att slå upp kommentarerna.

Urban Sikeborg, 22 augusti 1997:
Envar som känner mig lär nog inse att jag håller källkritikens fana högt, till övermått, tycker en del. Love Jansson har likaså en stark känsla för behovet av källkritik bland släktforskare. Vad jag reagerade på i hans första inlägg var emellertid det förhållande, att kritiken var samtidigt både precis och otydlig. För övrigt tycker att det är bäst att kontakta vederbörande först innan man sågar av någon längs med knäna i ett forum som RÖTTER; det är ett uttryck för respekt, och kanhända visar det sig att man själv missat något. Det har visst funnits en filosofisk inriktning med mottot "Falsum in uno, falsum in toto", vilket går ut på att om någon har fel i en detalj är allt fel. Men så fungerar det ju inte inom släktforskningen. Jag har själv huggit i sten många gånger, liksom åtskilliga andra, föreställer jag mig, utan att för den skull vilja frånkänna det värde mitt arbete i stort faktiskt har. Att förkasta en släktforskares hemsida på grund av en felaktig släktangivelse låter drastiskt, och inget som jag menar att RÖTTER ska ägna sig åt.

Oderlands "forskarfadäs", som Love uttrycker det, är för mig som utomstående svårbedömd, eftersom han själv inte ger några närmare detaljer eller hänvisningar. Helhetsintrycket blir bara att Love ger Oderland offentligt en bredsida, dock utan att själv redovisa sina argument. Jag betvivlar inte att de är fullgoda, men en öppen kritik bör följas av en öppen redovisning av argument; Love har ju ändå ansett saken vara av sådan dignitet att den förtjänar att diskuteras inom detta forum.

Love Janson, 22 augusti 1997:
Tack för ditt inlägg [Håkan Skogsjö, 19 aug]! Du har ju helt rätt, du kan inte kontrollera varje publicerad uppgift. Det enda du kan göra är att göra andra uppmärksamma på vad andra forskare anser om publicerade forskningsresultat, som du gjorde vid Oderlands länk.

Jag har påtalat för Oderland att hans resultat är vettlöst oriktiga. Jag hoppas att han tar reson och ändrar sina uppgifter. Tyvärr meddelade han mig att han fått epost från andra forskare som varit inne på hans sida. Så skräpgenealogin är redan spridd... Hoppas han själv vill stoppa det!

Mikael Wikman, 22 oktober 1997:
Efter att ha gått igenom debatten, som har förts på denna sida, kan man ju konstatera, att förslaget om auktoriserade genealoger föga oväntat är ett kontroversiellt förslag. I sak verkar de flesta debattörer vara ense om vikten av källkritik. Att ödsla tiden på en i sammanhanget mindre viktig fråga verkar sålunda mest som slöseri med energi. Skulle man inte därför kunna mildra terminologien något och i stället för auktorisation genomföra diplomeringar? Som diplomerad genealog erhåller man ett bevis på sin kompetens utan att erhålla den "upphöjdhet" som titeln "auktoriserad genealog" skulle ge. Då krymps i alla fall det psykologiska avståndet mellan de forskare, som examinerats av förbundet, och amatörforskarna ute i landet och risken för en uppdelning i ett A- och ett B-lag minskar.

Lars-Olov Eriksson, 22 maj 1998:
Efter att ha läst hela debatten från början till slut, vill jag bara göra några personliga reflexioner.

Släktforskare antas ha en lättsinnig inställning till källkritik. Det kan vara en riktig förmodan och då krävs, förutom upplysning, motivation. Att det ska vara "historisk kvalitet" på resultaten av forskandet kanske inte berör flertalet "hobbyforskare", som tycker att detta är ett onödigt krav på ett oskyldigt tidsfördriv. Att det kan vara moraliskt tvivelaktigt att sprida osäkra uppgifter utan varning kanske håller tillbaka många - alltför många underskattar nog problemet eller tycker att den som tar del av uppgifterna får ta ansvaret själv. En lösning kan vara att göra problemet angeläget för den egna personen.

Om jag slarvar vid inhämtandet och tolkandet av uppgifter, kan det faktiskt inträffa att jag spårar fel och bygger den fortsatta forskningen "i tomma luften" - vem vill egentligen riskera det, hur hobbybetonad forskningen än är?

Om jag okritiskt bygger på andra forskares uppgifter kan jag drabbas av samma öde. I allmänhet har jag sämre uppfattning om riskerna som jag utsätter mig för i detta fall än när jag bygger på mina egna osäkra antaganden. Därifrån borde tanken på att inte utsätta andra, aningslösa, forskare för samma fara inte vara långt borta.

Om jag å andra sidan har en överdriven auktoritetstro, kan jag faktiskt komma att gå miste om nytt vetande. Själv har jag funnit både fel och brister i herdaminnen, som kunnat beläggas med originaldokument (oftast domboksprotokoll). Belöningen för den förnyade forskningen har ibland varit nya genealogiska uppgifter.

Ett praktiskt förhållningssätt till sekundära källor - speciellt om de hänför sig till obekanta släktforskare - är att betrakta de förvärvade uppgifterna som enbart forskningsuppslag (vilket inte är illa att få !), vilka måste verifieras av mig själv med hjälp av bästa tillgängliga källor. Därav följer förstås inte att mitt resultat kommer att stå över alla andras i kvalitet, men jag måste ha ambitionen att göra denna ansträngning för att kunna anse att resultatet är så bra som jag kan åstadkomma. Något nedslående har jag funnit att uppgifter från andra släktforskare, landsarkivarier, sockenboksförfattare (varning för denna genre) och släktboksförfattare med få undantag innehållit felaktigheter (som står utom allt tvivel i fakticitet).

Internet är bara ett nytt medium och medför kanske inga metodproblem som inte kunnat exemplifieras före Internet eller rentav under hundratals år - men det har några egenskaper som förvärrar situationen: snabbheten och spridningen. I datatermer brukar man tala om "virus" och tänker då närmast på risken för att få sina data på ett grundläggande sätt korrumperade eller förstörda. Populära genealogiska vanföreställningar kanske kan komma att sprida sig fortare än någon hinner bemöta dem?! Man kanske borde börja tala om risken för att få sina genealogiska data "nersmittade"?


 Uppdaterad / Updated 22 maj 1998