Ett rövarband
i Kronobergs län 1827
Ur Gustaf Carlssons bekännelse

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Den 15 sept. 1827 kunde man i Wexiö-Bladet läsa följande: Carlskrona den 5 sept. Wåldswerkarne Niklas och (Gustaf ) Carlssöner ankommo i förrgår hit under stark eskort. Begäret att (se) dessa beryktade bofwar, hade framlockat flere tusende menniskor, hwilka, sedan de förut flere aftnar wäntat förgäfwes, nu ändtligen fingo tillfälle att tillfredsställa sin nyfikenhet.

Vilka var då dessa män, som kunde fånga intresset hos så många människor? De var enligt samma tidning av den 1 sept. 1827 misstänkta för mordet på major Ankarloo i Nättraby och "åtskilliga grofwa Rån och Inbrottsstölder inom Blekinge och Kronobergs län". De hade fasttagits och förts till Kristianstads länshäkte och fördes nu vidare till häktet i Karlskrona. Därifrån skulle de sedan föras till förhör inför Östra och Medelstads häradsrätter i Blekinge, Södra Möres häradsrätt i Kalmar län och Allbos, Kinnevalds och Kongas häradsrättter i Kronobergs län. De hade begått brott i alla dessa härader och rannsakades vid varje häradsrätt.

Medan Gustaf Carlsson satt häktad i kronohäktet i Växjö i väntan på förhör inför Allbos häradsrätt, begärde han, att hans "sannfärdiga bekännelse" skulle nedskrivas och lämnas till landshövdingeämbetet. Den är daterad den 19 nov. 1828 och upplästes vid tinget samma dag. Jag redovisar i det följande med hjälp av Gustafs bekännelse de rån, som han och hans kumpaner utförde i Kronobergs län.

Gustaf uppgav, att han var född i Lövsmåla i Kalmar län. Fadern var torpare och han hade sex syskon När han var åtta år, lämnade han hemmet på grund av faderns stränghet och levde som tiggargosse. Till en början stal han, därför att tillfälle yppades, men så småningom skaffade han sig kumpaner, kanske bekantskaper från fängelser, och då bedrevs stölderna mer konsekvent Rånen följde samma mönster: rånarna bröt sig in i stugan genom ett fönster, tvingade hustrun att sitta stilla i sängen och mannen att ta fram penningar och silver. Ett visst våld utövades alltså. Vad som ytterligare föreföll att vara av värde medtogs - vadmal, kläder, stövlar, fläsk, ost, brännvin. Därefter brukade rånarna ligga och trycka i skogen några dagar, medan uppståndelsen lade sig. De flesta rånen utfördes i Blekinge.

Natten mellan den 4 och 5 mars 1827 hade rånet mot major Ankarloo i Nättraby i Blekinge utförts. Majoren hade inte funnit sig i att lyda rånarna utan satt sig till motvärn, varför våldet mot honom blev så grovt, att han avled efter ett par dagar. Ömsom begick rånarna därefter nya brott, ömsom tryckte de i skogen. Förutom Gustaf Carlsson bestod sällskapet av hans gamla kumpaner Petter Lundgren, Sven Werngren och Lillja. Efter några veckor gick de in i Småland och kom då till skräddaren Nils Niclasson i Ramsjö i Långasjö socken i Konga härad. Han var en av dem som brukade hjälpa rånarna. Att vara i kompanjonskap med skräddare var viktigt för rånarna, eftersom de ofta stal kläder. Nils födde dem i tre dygn och fick som ersättning en blå frack, som rånats från major Ankarloo, och ett par bruna byxor.

Sällskapet utökades med Gustafs bror Niclas och tillsammans gick de till pastor Osén i Dångebo i Södra Sandsjö, dit de kom natten till den 23 mars 1827. De var beväpnade med bössor och påkar. Med våld tilltvingade de sig en förläggarsked och sex teskedar av silver, fem skedar av tenn, en silversnusdosa, inuti förgylld, två sjöskumspipor, sex rakknivar, en fingersax, en mörkröd silkesschal, med vit begärning, 15 riksdaler riksgäld i kontanta penningar och en eldgaffel. Föremålen vittnar om att rånarna kommit in i ett borgerligt hem. De behöver hjälp av en hälare för att förvandla dem till reda pengar. Efter våldsgärningen låg de en dag undangömda i Aramo skog i Urshults socken i Kinnevalds härad. Natten till den 24 mars gick de till Lilljas föräldrar i Kornalycke i Tingsås i Konga härad. Rånarna har ofta kontakt med sina föräldrar. Man skulle kunna tänka sig, att föräldrarna tog avstånd från sina brottsliga söner, men det tycks snarare vara så, att de har en viss nytta av dem. I Kornalycke vilade de bara en liten stund. Lillja gömde där den rånade eldgaffeln.

Därefter gick rånarna till Källeboda, där Lillja genast återupptog sin tjänst hos Sune Åkesson. Denne var en känd hälare, men det säger inte Gustaf,för det skulle vara att sätta honom i klistret. De var nu rädda för att bli fasttagna och vågade inte stanna hos Sune, utan gömde sig i skogen.

Lillja, som var mindre misstänkt, visade sig öppet. Han, Sven Göransson och Elna Paulsdotter bar till dem mat i skogen. För detta fick Elna silkesschalen, som de stulit hos pastor Osén. Från Källeboda gick de till nästa hälare, Per Andersson i Bjärlöv i Skåne, där de träffade Jöns Danielsson från Tärningetorp i Västra Torsby i Allbo härad. Nu hade de tjuvgods att betala med hos Per,vilket dock inte Gustaf nämner i sin bekännelse, och stannade hos honom ett par dagar. Sedan skingrades sällskapet. Werngren och Lundgren stannade i Skåne, medan Gustaf och hans bror Niclas, som då var i tjänst hos Per Andersson, tillsammans med Jöns Danielsson gick till Småland. De hälsade på hustru Ingrid Abrahamsdotter i torpet Krokshult i Almundsryds socken i Kinnevalds härad. Här stannade de ett dygn. Sällskapet utökades med Carl Niclasson, som de av en händelse träffat på vägen´. De hade genast förstått, att han var av samma ull som de. Tillsammans gick de till Eskil Snäll under Drevsjönäs och där fann de Håkan Bengtsson, kallad Pipare-Håkan, gömd i en kista. Han ger alltid intryck av att vara feg och lömsk. För tre riksdaler riksgäld fick de av Eskil mat, som de förtärde på stället. Därefter begav sig alla fem, alltså bröderna Gustaf och Niclas Carlssöner, Carl Niclasson. Jöns Danielsson och Håkan Bengtsson, ett nybildat litet rövarband med Gustaf som ledare, till nästa hälare, nämligen Jöns Abrahamsson i Skåramåla och vidare till Jöns Danielssons far, Daniel Sunesson i Tärningetorp, där de fick mat av Jöns syster Elin. Rånarna kunde välja mellan att gå stora vägen och att gå skogsvägen, och av rädsla att bli upptäckta hade de valt att gå skogsvägen till Tärningetorp. De uppehöll sig ett dygn i Tärningetorps skog och fick där bröd och brännvin, som Daniel och Elin bar till dem. Daniel lämnade dem också en mindre, rakräfflad, ljusblåmålad bössa. Från Tärningetorps skog strövade de till den s.k. Djursa-Pellen, som bodde i en stuga under Krampanäs i Härlunda socken. Han prejades på mat och ur några kistor stal de penningar, silver och klädespersedlar, vilket de dock allt lämnade tillbaka, sedan Djursa-Pelle berett dem tillfälle att under spel och dans bortgyckla deras dystra sinnesstämning. På kvällen gick de till Brändetorp och försökte komma in, men där satte man sig till motvärn, och de kom inte åt mer än en åtting brännvin och ett stycke bröd. Sedan återvände de till Djursa-Pelle.De vågade inte uppehålla sig hos Pelle under dagen, utan gömde sig i skogen. På aftonen den 4 april sökte de åter upp Pelle och fortsatte därifrån till Potteboda i Härlunda socken, försedda med tända ljus, skarpladdade bössor och större påkar. De bröt sig in i stugan och tilldelade bonden Johan Olsson och hans hustru flera slag och tvingade dem att överlämna vad som fanns av värde i stugan - silvertumlare, armknappar, garn, bolstervar, vadmal, väv, ett silverfickur, silkekläde och bomullsschalar, en väst, strumpor, m.m. allt föremål, som är typiska för ett välbeställt bondehem.

Efter rånet i Potteboda gick de åter till Djursa-Pelle. Det stulna garnet och fläsket lämnade de till hans dotter Ingeborg. Efter en liten stund skyndade de in i skogen och dolde sig där ett dygn. De gömde tjuvgodset i en rödsel, dvs en röjning.

Följande natt begav de sig till Trestenshult i Almundsryds socken, där de bröt sig in hos en bonde och stal en silverbägare, en åtting brännvin, en butelj beskt dito och en kopparpanna. Därefter besökte de Åke Håkansson och hans hustru Elna i Kampersäng och uppehöll sig där ett par timmar med supande. Där skildes Håkan Bengtsson från dem. De andra gick vidare in i Blekinge till Tviggetorpet i Asarums socken, där torparen Per och hans hustru Karina förplägade dem med mat. De vilade sig en dag i skogen och gick sedan till Starteklöv i Tingsås socken i Småland, där de med våld tillgrep brännvin och två näsdukar, dvs halskläden, från torparen och krögaren Jacob. Sedan de drivit fåfänga ett par dagar i skogen, gick de till Urshults socken, där de från undantagsmannen Jan i Hunnamåla rånade två silverbägare, några kopparslantar, en del fläsk, två skjortor, ett lakan och tre sämskade skinn. Av detta erhöll hustru Ingrid Abrahamsdotter i Krokshult fläsket, lakanet och de sämskade skinnen. Till Ingrid kom nu Håkan Bengtsson, och tillsammans tog de vägen om Ryalycke marknadsplats, där den s.k. Åka-Elna och Elin Danielsdotter från Tärningetorp mötte med mat. Där upplöstes sällskapet. Carl Niclasson och Håkan Bengtsson följdes åt till sitt hemvist, medan bröderna Carlsson och Jöns Danielsson gick till Källeboda, där de uppehöll sig ett dygn. Därefter gick Niclas till Bjärlöv, medan Gustaf, som åter stött på Lundgren, med honom gick till kronofogde Koch i Ilingstorp i Torsås socken i Kalmar län och från honom stal 800 riksdaler i kontanta penningar. De gick därefter till Sven Göransson i Källeboda, där de åter mötte Jöns Danielsson. Eftersom de fruktade att bli gripna, uppehöll de sig hos hälarna ömsom i Källeboda, ömsom i Bjärlöv till i juni månad, då de den 15 infann sig i Kornalycke, där de från bonde Johannes Larsson och hans hustru Elna rånade en guldkedja, en silverkedja, en silverdosa, några silverpenningar, två par silverarmknappar, en mindre bägare, en grön vadmalströja, några västar och halsdukar, ett par stövlar, några kopparmynt, omkring 10 riksdaler i sedlar, en bössa och två pistoler.

De tog sedan vägen in i Sandsjö och Skärsjöhult, i vars skogstrakter de gömde sig i sju dagar. De stal i en bondgård två kannor brännvin, 8 alnar vadmal, 22 alnar blågarnsväv, 10 kakor bröd, en halv fläsksida, en bytta smör och ett kalvskinn. De tog sedan vägen om Djuramåla och vidare till Kampersmåla, där Jöns gick ifrån Gustaf och Lundgren. Dessa begav sig till Per Andersson i Bjärlöv, dit de anlände i slutet av juli månad. Gustaf och Lundgren uppehöll sig sedan i Hemele skog under Araslöv i Färlöv i Skåne till den 10 augusti, då utställt skall tvang dem att fly därifrån. Sedan greps Gustaf vid Spångebro natten till den 12 augusti och fördes till Kristianstads länshäkte.

Vi kan i Gustafs berättelse följa, vilka bekymmer ett rövarliv medförde. Det var sannerligen inte ett fritt och lyckligt liv, som de förde. De hade ständiga bekymmer med att få mat för dagen, och Gustaf redovisar just därför deras mathållning. Det blev för mycket fläsk och brännvin. Jöns syster Elin bistod dem troget gång efter annan med mat. Vi förstår också, att de har känt sig jagade och fruktat för bli gripna. De gömmer sig i skogen eller håller sig inomhus hos hälarna. Gustaf redovisar mycket noga, vad som stals på de olika ställena. Det var naturligtvis viktigt för honom att komma över föremål, och därför minns han det. Han tycks ha haft ett mycket gott minne. Han räknar t.ex. upp 18 poster, som stals i Potteboda. Ägaren till Potteboda, Johan Olsson, lämnade till häradsrätten in en lista över vad han förlorat, och den listan upptar 21 poster. Överensstämmelsen är god, och det talar för att Gustaf hade ett mycket gott minne. Även om Gustafs minne skulle ha svikit honom ibland, är det dock av vikt, att vi får en uppfattning om hur han har sett på sina brott.

Gustafs bekännelse är undertecknad av t.f. vaktmästare Brunberg. Han påpekar i inledningen till bekännelserna,a tt Gustafs uppförande, sedan han ankom till Växjö kronohäkte,varit stilla och beskedligt och att hans utseende röjer ånger. Brunbergs handstil i namnteckningen stämmer dock inte överens med stilen i bekännelsen för övrigt. Den språkliga utformningen är dessutom sådan, att man snarare är benägen att tro, att en fängelsepredikant har hållit i pennan.

Sedan de väl påbörjat ett liv som rövare, fanns det ingen väg tillbaka in i samhället för dem. Fyra av dem, bröderna Carlsson, Carl Niclasson och Jöns Danielsson, slutade sina liv på stupstocken. Håkan Bengtsson placerades i fängelse utan att ha dömts i tingsrätten.

Fotnot: Läs också Ingeborg Brunkhorsts artikel »Rövare, tjuvgods och hälare» i Släktforskarnas årsbok 1997. Den handlar också om rånet i Pottebo.