Min stränge morfar

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Min morfar hette Petter Larsson. Han antog namnet Ekstrand och skrev sig P.L.Ekstrand. Han lär ha varit sträng och mycket sparsam, nästan snål. Om mormor visste vi, att hon var född i Benesta krog. Hennes släktingar dök upp då och då. Men vi visste inte, var morfar kom ifrån, och några släktingar till honom syntes aldrig till. Varför var det så?

I min mammas klippbok hittade jag hans dödsruna. Benesta, Lund och Stenstorp var stationer i hans liv, innan han kom till Uddevalla. Han hade fyra barn, en son och tre döttrar. För att få veta mer om honom gick jag baklänges i kyrkböckerna och kom till följande resultat.

Pehr Ingemansson ägde Benesta nr 26 i Skåne. När han dog 1832, övertog äldste sonen, Jöns, gården. Men Lars, 17 år gammal och andre sonen i ordningen , måste lämna gården och ge sig ut i världen, precis som i folksagorna och som så många andra i det gamla bondesamhället. Lars kom till Ystad, där han blev ”dragare”. Ystad var en hamnstad, där det lastades och lossades och där det nog fanns arbete för många. Han gifte sig med Eliena Jönsdotter. I Sankta Maria församling i Ystad föddes Petter den 4 september 1845. Eliena dog 1852 och Lars ett år senare i kolera. Petter, åtta gammal och föräldralös, togs om hand av farbrodern Anders Pehrsson i Benesta nr 23 och kom på så sätt tillbaka till landsbygden. Men inte heller på den gården kunde han stanna, eftersom farbrodern hade söner, som skulle ärva, Men tiderna hade ändrats till det bättre, och det blev Lund och folkskoleseminarium för Petter. Dragaresonen blev skollärare, gjorde en klassresa.

På seminariet fick han undervisning både i slöjd och trädgårdsodling. Bland hans efterlämnade böcker fanns en om husbyggnad och en om fruktodling, som han fått som premium. Det visar redan tidigt hans stora intressen.

Han återvände till Benesta och gifte sig med Ingrid Ahlgren, dotter till krögaren Magnus Ahlgren i Benesta. Om honom hade prästen sagt: ”Magnus Ahlgren var en ärans man.” Det berättade min moster Elida med stolthet. Ingrid var född den 29 mars 1852, och att bröllopet stod just på hennes tjugoettårsdag har av hennes döttrar uppfattats som om krögaren Magnus var emot giftermålet - en skollärare var ju en fattiglapp och inte mycket att ha - men Ingrid kavat nog att följa sitt tycke, när hon blev myndig. Familjetraditioner är inte alltid att lita på, men de visar ändå, hur man önskar att det hade varit. Lite romantiskt! Och modigt av Ingrid. Petter blev min morfar och Ingrid Ahlgren min mormor.

I Benesta i Skåne började morfar sin bana som skollärare. Där är de båda äldsta barnen födda, Edvard och Elida, 1875 resp. 1876. Men Benesta lämnade morfar hastigt. 1877 tillsattes en annan lärare. Morfar hade inte sökt tjänsten, enligt hembygdsboken Vår hembygds Benestad (1985). Han hade stöttat en ung lärare, som blev illa hanterad av en berusad bonde. Han hade planterat runt skolhuset och reparerat det, och det ville han ha ersättning för, enligt protokoll, som Adolf Kraft i Benestad har plockat fram. Detta tyder på att Petter inte var så väl sedd i Benesta. Enligt traditionen skulle Petter ha jagats iväg därifrån, men det är väl böndernas syn på saken. Han sökte sig troligen frivilligt bort. Han flyttade till folkhögskolan i Stenstorp i Västergötland, och det var nog en del av hans klassresa. För barnens skull var det fördelaktigt att komma till en större ort. Men händelserna belyser Petters viljestyrka och konfrontationen lärare - bönder.

Vi förstår nu, varför vi aldrig träffade morfars släktingar och varför han inte talade om Benestad.

Att morfar var uppskattad av eleverna i Stenstorp visar den skål han fick av dem, kanske en strösockerskål, vacker i formen, av silverliknande metall. På den står ett tack ingraverat: Minne af tacksamma Elever 18 13/5 78. Skålen gör nu tjänst som blomvas och påminner oss om morfar.

Från Stenstorp i Västergötland skrev Elida det här brevet. När hon tyckte, att det gick alldeles på tok, vädjade hon till sin far. Hon litade till att han var rättvis och mäktig.

Stenstorp den 3 maj
min snäle far
vet far att här är teater på maknas plasen och vi får ike gå dit och det kan far icke begripa hvad vij är lisna för det
från fars lila doter Ellida.
komer far snart hem till oss

Från Stenstorp flyttade familjen till Uddevalla och bodde under de senare åren på Lagerbergsgatan 16. Mamma berättade, att de som barn hade bott vid Gullmarn om sommaren. Dit kom de med ångbåt. Från den tiden hade mamma vänner.

Morfar hade ett mycket stort intresse för gamla möbler. Han köpte möbler på landet, målade somliga vita, ådrade och förgyllde. Jag har fortfarande kvar lite av morfars bladguld.

Flickor hade på den tiden långa kjolar, som stötte i marken. Därför satt där ett kantband, som slets ut och måste bytas. Döttrarna berättade, hur förfärligt det hade varit att gå in till far och be om pengar till ett nytt kantband. Han var så sparsam och sträng.

Anna och Ida, mormors halvsystrar, betydligt yngre än hon, hade vi ofta kontakt med. De hade hotell i Halmstad och tjänade ihop en förmögenhet. Deras namn förknippas också med Ronneby och Ramlösa brunn . Mormor och döttrarna besökte dem gärna. De var ju nästan jämngamla med döttrarna. De var flärdfulla, hade parasoller och hattar och delade gärna med sig. Mamma skrev 1915 från hotell Svea i Halmstad: ”En svart, stilig hatt fick jag af Ida i ett svagt ögonblick.” Livet var lättsammare hos dem än i hemmet i Uddevalla.

Morfar var dock bonde i själ och hjärta och drevs av längtan att få arbeta i jorden. Han arrenderade något år Strandbynäs i Forshälla socken, strax söder om Uddevalla, men kunde inte sköta det. En dag, när min far, Oscar Ljungman, ägare till Ödsmåls gård, kom förbi, såg han,att morfar inte hade gjort våren. Han skickade då ner en karl med två hästar. Men då såg han också dottern Elly, vacker och älsklig men klen efter reumatisk feber. Henne gifte han sig med 1907. Ännu en romantisk historia i familjetraditionen!

Troligen övertygade Oscar Ljungman sin svärfar, att en sommarstuga vore det rätta för honom. För öster om Resteröds hållplats och ovanför stora landsvägen byggde sig morfar en stuga. Inte underligt,att han hade måst vara sparsam! Där var han lycklig. Därifrån skriver han i det enda brev av hans hand som är bevarat: ”...min enda förströelse är - arbetet i trädgård och åker vid stugan.” Vi förstår nu bättre morfar. Han tyckte nog, att han inte hade fått följa sin lust och längtan att arbeta i jorden, utan tvingats in i ett annat yrke. Därav kom kanske mycket av hans tungsinthet och stränghet.

Brevet är troligen riktat till Herta, hans älsklingsbarn, docksöt och svartlockig, som då tycks ha varit på besök i Ronneby tillsammans med Elida. Det är tyvärr inte daterat Han bör ha varit över 60 år, när han skrev det, eftersom det är skrivet i sommarstugan, som han nog inte fick före 1907. Han är dyster till sinnes. ”... i detta tryckande och pinande elände ” heter det. Var det kanske så, att han redan då kände av sin svåra sjukdom, strupcancer? Han är glad, att dottern har skrivit till honom och tar sig an honom. Han ” känner sig skäligen ensam och hemlös, huru mycket jag än arbetat och sträfvat för vårt gemensamma hem.” Han är bitter. Midsommarhelgen har han ändå haft det ”angenämt”. Alla tre dagarna tillbringade han på Ödsmål, och midsommardagen gjorde han, dottern Elly och svärsonen en tur i deras nya motorbåt till Svanesund, där svärsonen bjöd på en finare middag. Men dagen därpå blev det värre. Då kom nämligen Ida, hans ”fina svägerska från Halmstad” på en halvtimmes besök i stugan. Han ironiserar över Ida och säger, att hon var ”så nådig att hon trakterade mig med ett par bakelser från Svenssons konditori.” Men mormor måste väl ändå ha följt med ut till stugan utan att morfar nämner det. Var han ond på henne? Han tyckte kanske, att hon stod under Idas inflytande och det med besked. ”Utan någon som hälst öfverläggning förklarade din kära mamma i går kväll att om onsdag reser hon till Ronneby.” Det var nog Annas och Idas pengar, som möjliggjorde den resan. Har man pengar, behöver man inte be sin man om lov! Kvinnor med pengar är farliga för männens auktoritet. Morfar var inte längre den som bestämde i hemmet. Och det var Annas och Idas fel.

Jag minns inte morfar. Jag var fem år, när han dog 1916. Men jag minns, att han stod lik i en bod på gården. Moster Elida tog mig med ner till boden, gläntade på kistlocket och hade mig att lägga ner min docka i kistan. Min lilla docka! Det var verkligen ett offer. Men kanske var han då inte så ensam på sin resa ut i det stora okända. Det kunde ju offret vara värt. Och jag fick nog en ny docka av moster Elida, som alltid var snäll mot mig.

Morfar ligger begravd på ”körrgårn” i Uddevalla. Men stenen lutar betänkligt...