Cahmans väg – smuggling förbi Uddevalla
När ”polske baronens” väg kom inför häradsrätten

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Den 20 sept. 1773 (nr 15 i domboken) var allmogen i Inlands Fräkne härad inkallad till tinget i Grohed för att höras över nödvändigheten och nyttan av den väg, som den ”polske baronen och brukspatronen herr Johan von Cahman” skulle ha börjat låta anlägga från sitt bruk Kålleröd i Väne-Ryr ned till Forshälla kyrka och vidare till stora landsvågen mot Ljungskile – utan lov och tillstånd. Genom att forsla varor på denna väg kunde baronen undvika att erlägga tull i Uddevalla, d v s det var fråga om smuggling. Utväxling av skrivelser mellan magistraten i Uddevalla och Kungl. Maj:t och Kungl. befallningshavande hade föregått tinget. Nu gällde det att höra socken borna.

Den nya vägen gick från Stenshult. Djurhult och Kjällegren långt uppe i Forshälladalen och vidare till Synebol, Hogarne, Råane, Hede, Lilla Garn, Kyrkebacka och Forshälla.

Olof Pehrsson i Djurhult inställde sig med fullmakt för åborna och jordägarna i hemmanen Stenshult, Stora och Lilla Djurhult och Kjällegren, de närmaste berörda. Flera andra bönder hade undertecknat en skrift till häradsrätten, och många hade infunnit sig vid tinget. I skriften påpekade de att de inte hade någon nytta eller förmån av vägen, därför att de bodde så långt ifrån den, att de inte färdades och inte heller gjorde några körslor på den. De betonade starkt, att de frånsade sig allt underhåll av vägen. Bönderna var rädda för att få ännu en väg att underhålla. Vägunderhåll var en tung börda för dem.

Uddevalla stads representanter, hovrättskommissarien herr Jonas E. Gillerstedt och handelsmannen herr Johan A. Stiegler, framhöll att vägar bara fick gå mellan städer och att allt gods skulle införas till städerna och förtullas där. Men herr baron von Cahman var nu i färd med att anlägga en väg från sitt järn- och stålverk Kolleröd förbi Uddevalla till Groheds gästgivargård för att på den föra varor från Ljungskile till Kålleröd och på så sätt undvika den laga vägen genom Uddevalla och dess tullar. Staden skulle gå förlustig tullinkomster. Kålleröd skulle bli en medelpunkt för handel och rörelse, medan Uddevalla stad med grämelse skulle se sina rättigheter förfalla. Uddevalla stad hade inte i tid blivit underrättad om planerna på denna väg.

Avvisade klagomål
Tingsrätten avvisade alla klagomål, eftersom Uddevalla inte var beläget i häradet.

Därefter redogjorde Olof Persson i Djurhult för den överenskommelse, som de berörda bönderna träffat med den polske baronen. Visserligen kunde vägen vara bekväm som kyrko- och kvarnväg, men de kunde inte samtycka till att vägen förklarades som allmän landsväg. Ingen laga skyldighet borde åläggas dem att underhålla eller förbättra vägen. Det är underhållningsskyldigheten, som bönderna är rädda för.

Men fältväbeln Böckman och några med honom var av en annan mening. För sin syssla ansåg Böckman vägen vara oumbärlig, och han anhöll att den måtte förklaras som kyrko- och tingsväg samt väg till generalmönstring och regementsmöte.

Hejderiddaren Bengt Erlandsson, som företrädde den polske baronen, instämde i detta och tillade, att baronen blott av ”ädel frikostighet” mot Forshälla sockens invånare låtit anlägga vägen och att han själv inte hade någon nytta av den. Det skulle vara likgiltigt för baronen, om bönderna i fortsättningen ville hålla den i stånd eller ej. Baronen ville inte längre underhålla den. Kanske hade baronen redan förstått, att man genomskådat hans planer att undvika tullen i Uddevalla och givit spelet förlorat. Den vackra formuleringen om ”ädel frikostighet” kan ju vara ett sätt för honom att ta sig ur klämman.

Gammal kyrkväg
Genom utfrågning fick tingsrätten fram följande. Från Stenshult, som är den översta gården i Forshälla, hade det varit en gammal kyrkväg, gång- och ridväg, till Forshälla och likaså till de närmaste gårdarna åt Kålleröd till. Dessa vägar hade baronen låtit uppröja, iståndsätta, bredda och omdika. Därvid hade det förekommit, att vägen på flera ställen blivit förflyttad från sitt gamla läge i utmarken eller mindre bördiga inägor till bästa åker och äng. Däröver beklagade sig högeligen ombuden från de berörda gårdarna. Baronen hade gått fram på ”ett självmyndigt sätt” och inte frågat om lov. På somliga ställen hade vägen anlagts så nära stallhusen, att det inte fanns plats till att kasta ut gödseln. Bönderna ville ha tillbaka vägen till den gamla sträckningen.

Därefter tog en av Uddevallas representanter till orda och målade upp en dyster bild av vad som skulle hända, om vägen fick bestå. En olovlig lanthandel skulle få fritt lopp på Kålleröd. Uddevalla skulle förfalla och sakna det nödtorftiga, privilegier och rättigheter skulle kränkas, sjöfarten omsider nedläggas och staden råka i ”äntelig undergång”. Vägen skulle ge möjlighet till lurendrejeri, d v s smuggling, och tullförsnillningar, när man fick möjlighet att med båtar från öppna sjön föra förbjudna eller oförtullade varor från Ljungskile till Kålleröd på den nya vägen och vidare till det ”vidlyftiga Dalsland” utan att passera en tullkammare. Det fanns redan ett skrämmande exempel. Herr von Cahman hade sänt ner eget folk samt lejda körare, alla försedda med störar och stavar, till Ljungskile för att där hämta 19 fastager, d v s tunnor, ”franskt brännvin”. Herr von Cahman hade en i alla tider brukad och lagligen anlagd väg till Uddevalla, på vilken hans transporter borde ske. Uddevallas representant upprepade sitt krav på att vägen skulle göras obrukbar. Man undrar om det verkligen var ”franskt brännvin” i tunnorna. Det kan ha varit andra mycket dyrbarare varor i dem.

Munhöggs en stund
Herr von Cahmans ombud, hejderiddaren Erlandsson och stadens representanter munhöggs en stund, utan att just något nytt kom framkom utom att Uddevallas representanter påpekade, att det skriftliga medgivande, som Forshällas bönder hade lämnat till Cahman, hade varit uppsatt av dennes bokhållare och att endast en av dem, som undertecknat skrivelsen, nu var närvarande.

Slutligen yttrade sig kronolänsman Forsberg å ämbetets vägnar och påstod, att allmogen alls ingen nytta hade av den nya vägen och inte borde betungas med dess underhåll. Den nya vägen hade på flera ställen blivit anlagd över sanka marker och var därför svårare att underhålla och sämre än den gamla vägen. Själv hade han för sitt ämbetes sysslor lika lätt att ta sig fram på den gamla vägen som på den nya.

Tingsrätten ansåg däremot, att häradets inbyggare kunde ha nytta av vägen, både som kyrkväg och när det gällde att föra timmer och ved till saltsjöstranden. men eftersom den kunde ge anledning till lurendrejeri och örsnillning, kunde häradsrätten inte tillstyrka dess vidmakthållande. Och så rann alltihop ut i sanden.

Vem var ”polske baronen”?
Vem var då ”polske baronen och brukspatronen herr Johan von Cahman”? Han var född på 1730-talet och son till en rik handlare i Göteborg. Han blev polsk friherre 1769 och satte ett ”von” framför faderns namn. ”Polsk” upprepas ständigt i domboken som för att påpeka att det inte var lika fint som ”svensk”. Han försökte förgäves att bli adlad i Sverige. Han var delägare i bruken Kollerö, Öxnäs och Radanefors och flyttade som brukspatron till Kollerö.

Han har gjort sig känd framför allt genom sina insatser för järnhanteringen, särskilt gjuterirörelsen, men också för andra industrier. Sillfisket var vid denna tid mycket rikt, och man hann inte salta in fångsterna, utan sillen förstördes. Då inrättade Cahman trankokerier, där silltran producerades, som såldes ut i Europa och användes till såptillverkning och till lyse. Också inom sågverksrörelsen gjorde han viktiga insatser.

1779 sålde han emellertid bruken till John Hall och flyttade till Paris. En anledning till hans hastiga avfärd kan ha varit att han misstänktes för att ha stulit en ”sedel”. Han blev djupt förtvivlad över det illvilliga ryktet. Långt senare återfanns ”sedeln” i en bok, men då var det för sent att rentvå Cahman. En annan orsak till att han lämnade landet kan vara att han på så sätt undvek att dömas ansvarig för en skuldsedel, som han ansåg vara förfalskad. Han var allmänt bekant för sin rådighet och sin välgörenhet. Av väganläggningen att döma tycks han dock ha varit beredd på att trotsa lagen.

Gustav Eriksson i Stenshult, född 1909, använder ännu beteckningen Cahmans väg och visar rester av den När han gick och läste för prästen i Forshälla, gick han på Cahmans väg.

Han kan på kartan peka ut, var vägen gick: över Bråten och norr om Kållesjön, över sanka marker till Fagerhult och vidare till Alehem, Ängen och Hogarne. Från Råane gick vägen rakt över till Hede, inte i vinkel över Köperöd och Småröd.