Livet vid Kolbengtserödsjön
Jordbruk, dämmen och flottning

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Sitt namn har Kolbengtserödsjön fått av en man vid namn Kolbengt, som en gång röjde här och byggde en gård. Sjön var förr ett kärt utflyktsmål för Ljungkileborna. Den omges av ängar i öster och söder och bakom dem reser sig skogsklädda höjder, högst av dem Knipen, 171 m över havet. Men det märkvärdigaste med sjön är att det mitt i den ligger en toppformad ö med en röd liten stuga högst upp.

Odlade ön
Ön i sjön heter i längderna Holmen under Hogen. Den ägdes förr till lika delar av de båda gårdarna i Kolbengtseröd och av Hogen. På 1800-talet arrenderade Johan August Holmberg (f. 1857) Holmen, odlade upp marken och byggde stugan. Han gifte sig 1885. Det blev många barn i stugan på ön. Det som för oss är en älskvärd idyll, var en gång platsen för hårt slitsamt arbete för livets nödtorft. Holmberg hade ingen häst. Marken sluttade så att en häst inte hade kunnat dra plogen uppför. Istället kom fyra man från fastlandet och hjälpte honom att släpa upp plogen. Nedför kunde han sedan plöja. Han hade några kor och får. Han fraktade över korna till fastlandet i en pråm, eller också lät han dem simma efter båten. Dit gick det bra, men hem ville de inte simma. Holmberg var också skomakare och gick på dagsverken hos bönderna. Gården friköptes efter Holmbergs död.

Låt oss nu se vad domböckerna från 1770-talet berättar om sjön och människorna omkring den:

Länsmans gård
Av dem som bodde vid sjön, möter oss ofta förre länsmannen Tol Halvardsson i domböckerna. Han hade enligt Christensson år 1747 köpt 1/4 mantal skattehemmanet Kolbengtseröd av sina föräldrar. Han var alltså vad lagen krävde, en bondson från häradet. Av ett mål på vintertinget 1773 förstår vi vilken av de två gårdarna i Kolbengtseröd som var hans. Han lät instämma sin granne, Tore Jonsson på Hogen. Han ville ha en laglig byväg över Hogens ägor. Men Tore Jonsson nekade honom det och påpekade att han hade en annan, uråldrig väg att tillgå. Parterna be gärde häradssyn.

Den som idag ger sig upp till Kolbengtserödsjön, kan se hur den väg som Tol en gång vill ha, nu går över Hogens ägor och fram till ett stort gult hus, där väl en gång Tols gård låg. Den andra gården i Kolbengtseröd ligger alldeles vid landsvägen, och går man tvärs över gårdsplanen, kan man följa den gamla vägen, som slingrar sig mellan husen. Gamla vägar löpte ofta mellan manbyggnaden och ladugården, nya vägar går tvärs över gården. Hur det än gick den gången vid häradsynen, så är nu den väg byggd som Tol en gång ville ha.

1772 lämnade Tol över sysslan som länsman till Ivar Forsberg. Han hade då sin gård att leva av. Men vi möter honom på tinget där han gång efter annan har åtagit sig uppdrag, som också har gett honom en liten inkomst.

På sommartinget 1773 biträdde Tol till exempel Torsten Andersson i Tjuvhålan under Källegren. Torsten ansåg väl att saken var så allvarlig för honom, att han behövde hjälp av en lagkunnig man. Torsten hade blivit uppsagd från torpet av ägarna till Källegren och begärde nu, att uppsägningen skulle förklaras för ogiltig. Han visade upp ett kontrakt av år 1736, som innehöll att den dåvarande ägaren av Källegren hade upplåtit nyttjanderätten av torpet Tjuvhålan till hans fader, dragonen Berg, och hans arvingar. Tingsrätten underkände uppsägningen, och Torsten Andersson fick sitta kvar på torpet.

1774 dog Tol Halvardsson, 60 år gammal. Han hade haft ekonomiska bekymmer. På vintertinget 1775 lämnades hans testamente in. Det gick till Anna, yngsta och ogifta dotterns, fördel. Arvtagarna var, förutom Anna, tre döttrar och deras män, adjutant Lars Böckman, trädgårdsmästare S. Fogelin och klockaren Måns L. Norberg. Namnen är borgerliga.

Boet var gäldbundet och arvtagarna hade kommit överens om att den lösa egendomen genast skulle försäljas för att betala gälden. De förklarade sig nöjda med att Anna skulle få besittningsrätt till hemmet Kolbengtseröd. Hon skulle inte tvingas till giftermål mot sin vilja.

Pantsatta ekar
På sommartinget samma år lämnades bouppteckningen in. Där visade bland annat brukspatronen och handelsmannen herr Fredrik Koch i Uddevalla upp en skuldfordran på 40 daler silvermynt. Av skuldsedeln framgick att Tol hade mottagit 40 daler silvermynt och lovat att för dem leverera 20 stycken ekar vid stranden av Ljungskile. Skuldsedeln var daterad den 7 aug. 1772. Annas förmyndare, förre länsmannen Simon Andersson, erkände riktigheten av skuldsedeln, men begärde uppskov. Han påpekade att den lösa kvarlåtenskapen inte skulle räcka att lösa skulderna, utan att fastigheten måste säljas. Rätten ålade förmyndaren att betala 40 daler samt sex daler för rättegångskostnaderna.

Vi ser alltså att ekarna skulle säljas för två daler per styck. Hälften av den summan måste erläggas till skogvaktaren vid utsyningen. Det var kännbart för ekarnas ägare. Man undrar om det var ett sätt för Tol att låna pengar med ekar som säkerhet. Trodde han att han någonsin skulle kunna leverera ekarna och lösa skulden?

Tols yngsta dotter Anna, som alltså ärvde rätten att överta Kolbengtseröd, gifte sig med kofferdistyrmannen Sven Stabeus, som övertog gården.

Granndotter piga
Den andra gården direkt vid sjön är alltså Hogen. Lars Olsson i Vassbo, beläget strax öster om Kolbengtseröd, krävde på vintertinget 1774 Tore Jonsson på Hogen för innestående lön för sin dotter Anna, som tjänat som piga i ett och 3/4 år där. Tore Jonsson visade med räkningar upp att Anna fått åtskilliga klädespersedlar till ett värde av 14 daler silvermynt och menade att det kunde räcka. Men häradsrätten ålade Tore Jonsson att betala ytterligare fyra daler och att ersätta rättegångskostnaderna med två daler. Vid samma ting åtalade Tore Jonsson Lars Olsson för förklenligt tillmäle, vice-versa-stämning alltså. Lars Olsson erkände att han i hastigheten en gång kallat Hogen för ett helvete. Han bad nu om tillgift för yttrandet. Tore Jonsson förklarade sig nöjd med ursäkten och tog tillbaka åtalet. Han hade i alla fall vunnit, att Lars Olsson offentligt bett om ursäkt.

Vatten och vattendrag var på den tiden värdefulla, både som kraftkälla och kommunikationsleder. Men de kunde också ge upphov till stridigheter. Ängarna runt Kolbengtseröd var sanka och utsatta för översvämningar. En flottled gick genom sjön. Vattnet från sjön rinner från hög höjd 136 m över havsytan ner i dalen, där stora landsvägen, nu E6, går fram. Det bildar vattenfall, som utnyttjades till kvarnar och sågar. Enligt C. F. Qvistberg fanns 1765 två vackra kvarnar och sågar i ån. Kvar idag är bara Aröds kvarn men den är reparerad och kan beskådas i all sin prakt.

Det blev på 1770-talet osämja för vattnets skull. Tore Jonsson på Hogen blev osams med Jan Toresson, Jon Andersson och Helje Andersson i Aröd, som hade en såg. De stämde varandra på sommartinget 1776. Tore Jonsson på Hogen påstod att Arödsborna hade förorsakat honom skada på åker och äng genom att de dämt vattnet till sin såg, väl för att få en jämn tillförsel.

Det hade lett till översvämningar. Länsman Forsberg, som ombud för Arödsborna, lämnade in ett utdrag ur domboken från år 1771, varav framgick att frågan hade varit uppe redan då på tinget. Det var den gången Tol Halvardsson, som hade låtit stämma Arödsborna. Han hade begärt att det dämme, som uppförts vid Kolbengtserödsjöns västra ände, skulle utdömas. Tingsrätten beslöt att med det snaraste låta utföra häradssyn.

Den 30 aug. 1776 inställde sig på Hogen synerätten, det vill säga häradshövdingen och nämndemännen, samt länsman Forsberg och de båda parterna. Synerätten besåg ängarna söder om sjön och dämmet vid sjöns västra ände. Nästa dag meddelades utslag. Bönderna i Aröd dömdes att gälda skadan med 29 daler silvermynt, att hålla luckan i dämmet öppen från maj till september och att flytta dämmet.

På hösttinget 1776 lämnade Sven Stabeus i Kolbengtseröd in en skrivelse till rätten och begärde att all flottning skulle förbjudas i ån, som löper från Funneshultsjön genom hans ägor och in i Kolbengtserödsjön, det vill säga Getevadsån. Hans ägor led skada av nedtrampningen. Vidare begärde han förbud mot gärdsgårdars nedrivande. Ingen skulle få köra över hans ängar, när Måviken inte var tillfrusen, och olovligt skogshygge skulle inte få förekomma. Rätten ställde sig på hans sida och kungjorde förbuden till behörig efterrättelse.

Simon Andersson, som var äldre än Tol Halvardsson och länsman före honom, ägde hemmanet Tofta nordost om Kolbengtserödsjön. Hans ägor gick ner till Getevadsån och han hade ungefär samma bekymmer som Sven Stabeus. På hösttinget 1776 lämnade han också in en skrift till häradsrätten om förbud för flottning, nedtrampning av ängar, körsel över ägor, när marken inte var snötäckt och frusen, gärdsgårdars nedrivande och olaga vägar över hans ägor. Ingen skulle heller få sätta ryssjor eller katsor över hela Getevadsån, för därigenom skulle drivfisken hindras från att gå upp i Funneshultsjön och där lägga sin rom. Tingsrätten biföll ansökan.

Liksom Tol Halvardsson framträdde Simon Andersson då och då vid tinget med olika uppdrag. Han var till exempel förmyndare för Olov Anderssons i Köperöd omyndiga barn, och tillsammans med hans änka hade han låtit instämma Jon Jonsson i Röd för en skuld på 150 daler silvermynt. Han hade liksom de andra länsmännen säkrat sin utkomst genom att köpa en gård.