Ekarna var kronans egendom
Många mål om olaga hygge

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Den 19 oktober 1775 dömdes Anders Persson på Lilla Djurhult att böta för en olovligt fälld ek. Skogvaktaren hade inte utsynat och stämplat eken. Domen löd på nio daler treskiftes böter, 20 daler till målsäganden och en daler för ekens värde till Konungen. Det var de 20 dalerna, som gick till målsäganden, som lockade landsfiskal och länsman att sätta fast bönderna för olaga ekehygge. Det kunde bli stora summor. Under den gamle länsmannen, Tol Halvardsson, förekom knappast något mål på tinget, som gällde olaga ekehygge. Han var bondson från trakten och hade väl svårt att låta stämma bönderna, som han kände från barnsben. Men så lämnade han också efter sig ett gäldtyngt bo.

Annat var det med länsman Ivar Forsberg. Hans syster hette Maret Eriksdotter och bodde i Tunge härad (enligt en bouppteckning). Därav sluter jag, att Forsberg också var bondson, men markerat sin särställning genom att byta till ett borgerligt namn. Han var dessutom främling i Fräkne, och han lade inte fingrarna emellan. Det var dock landsfiskalerna, som ivrigast letade efter okrönta ekestubbar och stämde bönderna för olaga ekehygge.

När landsfiskal Jonas Granbeck hade dött, tillträddes tjänsten av Severin Hollbeck, en energisk man, begiven på pengar. Under år 1774 var det han, som kasserade de stora summorna. Men länsman Forsberg och skogvaktare Björner lärde sig, att här fanns pengar att hämta. Låt oss se, vad de tjänade på ett enda ting, vintertinget 1775:

Forsberg kasserade av bonden på Stora Djurhult 40 daler och av bonden på Lilla Djurhult 20 daler. Björner tog oftast hand om de böter, som kom av att ekar bränts eller skadats vid svedjande. Bönderna i Gusseröd betalade 20 daler, de i Nolmanneröd 80 och de i Småröd 20.

Tog en chans
Det var en chanstagning från landsfiskalens och länsmans sida, när de stämde en bonde. Så snart en ekestubbe upptäcktes, blev det åtal. Det står ofta i domboken uttryck som ”för några år sedan”, ”två år sedan”, ”3 à 4 år sedan”. De tog alltså reda på gamla stubbar. Olov Bengtsson i Osebacken blev särskilt lidande av detta. Han stämdes för fällande av en ek, men han hade redan en gång bötfällts för den. Han gav sig iväg från tinget, innan hans sak kom upp. Felet konstaterades, men han dömdes istället att böta 2 daler för att han lämnat tinget utan domarens tillstånd. Det var hårt. Det blev många fall av misslyckanden för landsfiskal och länsman, och många åtal fick tas tillbaka. Det borde ha varit ett nederlag för dem och manat till försiktighet, men de fortsatte oberörda av det. Deras sätt att gå fram mot bönderna torde ha uppväckt hat emot dem.

Rikt på ekar
Om ekar i Fräkne skrev vår egen provincialschäfer, vår specialist på fåravel, Carl Fredr. Qvistberg år 1765 att det fanns ek ”stundom till sådan myckenhet, att den både qwäfwer sig sjelf, och står åker och äng till hinder”.

Det är då inte att undra på att bönderna ville hugga ekar. Eketrä var hårt och stod bra mot röta. Det sägs i domboken, att det framför allt användes till slädmedar, och det behövde varje bonde, men också till nedersta syllen i hus, till kvarnar, bryggor och båtar. Men eken var regale, den tillhörde Konungen, som av den skulle bygga krigsskepp. I Bygninga Balken 13 kap. heter det: ”Ingen hafve macht...at hugga och fälla bärande trä, som äro ek...” Böterna fastställs, och därutöver skall den som hugger en ek, ”plantera för hvart trä tu af samma slag...vårde ock them sedan, til thes the undan boskapts bet vuxne äro”. Det var naturligtvis viktigt, att ekbeståndet inte skövlades, men bönderna hade svårt att förstå, att de inte gick hugga den ek de behövde på sin egen mark. Ville bönderna hugga en ek, skulle de kalla på skogvaktaren, som utsynade och stämplade eken.

Sparade en daler
Man kan undra, varför bönderna inte föredrog att ta fatt på skogvaktaren och be honom utsyna någon ek, även om det var förenat med ett visst besvär. En orsak kan vara, att skogvaktaren, när han gav sitt tillstånd till en eks fällande, också begärde en daler såsom ”betalning till Kongl. Maj't och Kronan”. Vid årets slut avlämnade han sin journal till lantmätaren med anmälan av detta. Det har alltså varit så, att bönderna sparade en daler per ek genom att inte anlita skogvaktaren för utsyning.

Vi får reda på detta genom ett mål mot bonden i Lerbo hösten 1775. Det var fråga om ett större hygge, 14 ekar, som skulle försäljas till kabeljofiskare i Hälleviksstrand. På Orust var det ont om ekar. Tillståndet var omständligt att skaffa fram: Konungens Befallningshavande hade gett jägmästare Deijenberg tillstånd, och han hade i sin tur förmedlat det till skogvaktare Björner. Tre veckor före tinget hade skogvaktaren varit på Lerbo. Då hade två ekar fällts av detta större parti, och skogvaktaren hade därför mottagit två daler. När detta klarlades vid tinget, fick landsfiskal Hollbeck ta tillbaka sitt påstående om olaga ekehygge. Ännu ett mål, där bonden på blotta misstanken blev instämd till tinget!

När skogvaktaren kom till Lerbo, var bonden sjuk, men hans båda söner, 17 och 15 år, tog saken i sin hand. De hämtade med moderns tillåtelse två daler ur sin faders skåp och betalade skogvaktaren. Sedan gav sig 17-åringen genast i kast med att fälla ekarna. Man kan föreställa sig hans glädje, när han utan faderns uppsikt fick utföra ett sådant arbete. 15-åringen fick bara se på, han var för liten.

Vem skvallrade?
Hur fick då landsfiskalen, som inte bodde i häradet, reda på var det fanns ekestubbar? Den 3 maj 1774, under pågående ting, satt i landsfiskal Hollbecks ”kammare” på gästgivargården den gamle länsmannen Tol Halvardsson, länsman Forsberg och nämndemannen Anders Larsson på Ingetorp. Troligen satt de där för att resonera om var ekar olovligen kunde ha fällts, för de kallade till sig Olov Nilsson i Buslätt, som hade haft ekestubbar i sin skog. Han satt i gästgivargården och drack, och när han infann sig i kammaren, var han ”nog så beskänkt”. Han nekade till ekehygget och svor, att han nog skulle sätta fast den som huggit ekarna.

Nästa dag kom saken upp på tinget. Olov Nilsson dömdes att böta fem daler för fylleri och fem daler för att han svurit. Det blev uppskov till höstting för att vittnen skulle höras om ekehygget.

Vid hösttinget berättade Olov Nilsson vad som hade hänt fyra år tidigare. Han hade kommit hem från Göteborg och funnit, att fem ekar var huggna på hans mark. Han bodde då i Västerby, som ligger nära saltsjön. Efter ett par dagar hade han lyckats få fatt i skogvaktaren, som då var Hasselgren. Denne hade besiktigat stubbarna och i spårsnön sett den väg, som ledde direkt från hygget och ner till stranden. Olov påstod, att det var orustbor, som hade stulit ekarna. Tingsrätten trodde på hans ord, eftersom han hade tillkallat skogvaktaren, och frikände honom.

Det hände aldrig, att den ene bonden angav den andre för olaga ekehygge, fastän det kunde ha gett pengar. De vittnade heller inte mot varandra. Däremot vittnade nämndemännen mot bonden och för länsman, men tjänade inga pengar på det. De flesta ekestubbarna upptäckte nog skogvaktaren under sitt kringströvande.

Landsfiskalen häktad
Till vintertinget 1777 infann sig inte landsfiskal Hollbeck. Det meddelandes, att rätten fått kunskap om att han var förhindrad ”genom bysättning för gäld”, d v s häktning för skuld, av Sävedals härads tingsrätt. Hans begivenhet på pengar får alltså här sin förklaring. Tjänsten som landsfiskal var en oavlönad åklagartjänst, och böterna var alltså en viktig inkomstkälla för honom.

Hollbecks frånvaro satte sina spår i domboken. Han hade påbörjat flera mål, som nu övertogs av andra, men de lyckades inte få bönderna att bekänna, och målen måste läggas ner. Endast i två fall blev det fällande dom. I det ena fallet stod skogvaktare Björner som målsägande. Styrman Isak Sundberg på Lilla Sund hade huggit två ekar på Stora Sunds ägor. Han erkände och dömdes.

Det andra fallet gällde bröderna Kihlman. Målet hade varit uppe flera gånger, och bröderna hade dömts att fria sig med ed. De hade då fört målet vidare till hovrätten, något mycket ovanligt, och hovrätten hade friat Christian, men fastställt tingsrättens dom för Niklas. Men när Niklas kom till tinget, vägrade han att gå eden. Han vet alltså, att han är skyldig, men vädjar ändå till hovrätten. Han uttrycker därmed förakt för rättvisans idé och dess tjänare. Men har man följt den välbärgade familjen Kihlmans framfart på tinget med frånvaro, skulder och osämja, så är man kanske inte förvånad över att detta kunde hända.

Slut på hetsjakten
I och med att Hollbeck försvann, var också hetsjakten på ekestubbar förbi. Bönderna hade nog också lärt sig att vara försiktiga, att inte hugga utan utsyning av skogvaktaren. Men det hade under åren1773–76 varit många fall av olaga ekehygge och dryga böter för bönderna att betala. Log de månne ett skadeglatt leende, när de hörde, att Hollbeck satt i häkte?