Åtal för tredska och ovilja
Fräknebönderna skjutsade – men ovilligt

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Prosten Torén i Forshälla skriver år 1778 om Fräkne härads belägenhet: ”Man har här omkring 4 à 5 städer, som flitigt besökas, Regementsmötet hålles inom Häradet, Rörelsen på den längs igenom strykande Landsvägen är så stark, at ofta 40 hästar gå ut om dagen: annars 2, minst en gång i veckan.”

Man bor här alltså ej ”i en afkrok, utan i folks freqvence”. En del av denna trafik har utgjorts av skjutsar mellan gästgivargårdarna.

I 1734 års lag, Byggningabalken, stadgas det, att gästgivargårdar skall ligga vid allmän landsväg högst två mil från varandra. Den resande kan vid gästgivargårdarna få både häst och vagn för skjuts till nästa gästgivargård. Behövs det fler hästar, än gästgivaren har, skall grannarna komma honom till hjälp enligt en bestämd turordning. Vid varje ting skall häradsrätten fråga menigheten, hur gästgivaren fullgjort sina skyldigheter.

Den engelska författarinnan Mary Wollstonecraft gjorde 1795 en affärsresa genom Bohuslän och in i Norge. Hon har i brev hem skildrat sin resa, bl a systemet med gästgivargårdar och skjutsar. Hon skriver: ”Att resa i Sverige är mycket billigt och till och med bekvämt, om man bara träffar rätt föranstaltningar. Här liksom i andra delar av kontinenten, är det nödvändigt att ha egen vagn och att ha en tjänare som kan tala språket, om man inte kan det. Ibland kan det vara mycket lämpligt att ha en tjänare som kan köra. Så var det i vårt fall, för jag reste i sällskap med två herrar av vilka den ene hade en tysk betjänt som körde mycket bra.”

Hon har en annan erfarenhet än prosten Torén av trafik på vägar och skriver, att det inte är ”mycket samfärdsel” på vägarna. Men hon har gjort den erfarenheten, att man riskerar att få vänta vid gästgivargården på hästar, och därför vidtar hon och hennes ressällskap vissa åtgärder: ”Eftersom vi ville undvika att vänta tre eller fyra timmar på hästar, skickade vi kvällen innan enligt stående sed en avant coureur för att beställa dem vid nästa skjutshåll, och vi fann dem alltid redo. Vårt första par kallade jag på skämt rekvisitionshästar, men sedan fick vi nästan alltid små pigga djur som höll rask takt.”

Hon har också goda ord att säga om vägarna: ”Med hänsyn tagen till alla upp- och nerförsbackar är vägarna ofantligt bra och behagliga.” De orden skulle ha glatt länsman Forsberg, som hade ansvar för vägarna.

Det är värt att komma ihåg allt detta, när man studerar domboken. Där finner man som vanligt endast berättelser om missöden.

Gästgivargårdarna i Fräkne var Grohed i norr, Åsen och Åker i söder. Vid varje gästgivargård fördes dagbok över skjutsningarna. Tiderna attesterades av gästgivaren. Det var alltså lätt för länsman att fastställa, om försummelser förekommit. Det hänvisas ständigt till denna dagbok.

Bönderna fick betalt för skjutsningen direkt av den skjutsade, men de tycks ändå ha varit ovilliga att skjutsa. En anledning torde ha varit, att de hämtades från viktiga sysslor, kanske bärgning av grödan. En annan orsak kan ha varit, att de som skjutsades kom från en annan samhällsklass än bönderna. Det var adelsmän som Bildt eller Köhler, officerare som adjutant Hårdh, ämbetsmän som landsfiskal Hollbeck. Det kunde också vara utlänningar som den danske löjtnanten Manesen.

Ursäkt och dom
När en försummelse hade skett, tog länsman Forsberg fatt i saken och lät instämma den skyldige till tinget. Den försumlige försökte urskulda sig, och vanligt var, att han skyllde på sina hästar.

Anders i Håle Sörgård hade den siste juli 1775 låtit adjutanten Hårdh vänta ungefär tre timmar på skjuts i Åkers gästgivargård. Denne påstod i en annotation, att Anders ”af blott halsstarrighet och olydna” låtit honom vänta. Anders erkände, att han hade dröjt, men ursäktade sig med att hans häst var kommen undan. Så snart hästen hade återfunnits, hade han skickat den till gästgivargården. Han dömdes att böta 1 daler 16 öre enligt förordningen av den 11 december 1766 § 21 samt 28 kap. 7 § i Byggningabalken i 1734 års lag.

På hösttinget 1775 stod också Sven och Jon Anderssöner i Kolbengtseröd anklagade för försummelse med skjutsningen och tredskande. Gästgivare Kihlman i Åsen hade antecknat det i dagboken. Bröderna kunde inte minnas händelsen, men om de försummat en skjutsning, så berodde det på att de varit hindrade av herrar officerare under pågående möte på Backamo. De antyder på detta sätt, att de är tyngda av plikter, som de anser vara orättfärdiga. Ursäkten godtogs inte, och de dömdes de vanliga böterna.

Den 11 april 1775 hade Per och Olov i Råssby försummat skjutsning enligt annotation av landsfiskal Hollbeck. Men de anförde till sitt försvar, att gästgiverskan, hustru Maria Stina Hallberg, i samma dagbok infört, att de ej varit vållande till förseningen. Tingsrätten befriade bröderna från tilltalet. Här ser vi, hur tingsrätten litar mer på gästgiverskan är på landsfiskalen. Det är märkligt.

Emot fiskalen
Det var tillåtet ”uti högsta nödfall” att under gudstjänsten ta skjutsningen i anspråk. Landsfiskal Hollbeck hade varit på tjänsteresa och kommit till Grohed den 24 december 1775, som var en söndag. Där hade han rekvirerat två skjutshästar till Åsens gästgivargård. Johannes Heljesson i Kyrkebacka, som stod i tur att skjutsa, var i kyrkan. I ett intyg från prosten Torén hette det, att gudstjänsten hade dragit ut på tiden, eftersom det varit sa många nattvardsgäster. Johannes dräng, Nils Svensson, intygade, att Johannes fått beskedet i kyrkan och att han genast gått därifrån för att hämta sin häst. Hollbeck hade fått vänta länge och begärde ”laga näpst” och ersättning för rättegångskostnaderna med 40 daler. Johannes pliktfälldes dock endast för dröjsmålet att böta 1 daler 16 öre. Hollbeck fick ingen ersättning för sina rättegångskostnader. Häradsrätten gick också här emot sin egen landsfiskal.

Starka bönder
Allvarligare blev det, om det var kronoskjuts, som hade försummats. Böterna blev högre än vid gästgivarskjuts. Till vintertinget 1773 hade länsman låtit kalla omkring 40 bönder för visad långsamhet med kronoskjutsen vid durchmarscher, som skett året förut. Det var bönder från Bratteröd i norr till Grötån i söder, från Strand i väster och Flofjället i öster. Men länsman fick ge sig och återkalla åtalet. Han meddelade, att han hade gjort en noggrann undersökning och fått erfara, att dröjsmålet för större delen av bönderna, om dock icke för alla, härrörde från lagliga hinder och inte tredsko och motvilja. Man kan inte värja sig för tanken, att bönderna var för många och för starka, och att länsman därför fann för gott att ge efter. Han var då ny i tjänsten.

Men länsman kom igen. På hösttinget 1775 hade han låtit inkalla bönderna från fyra gårdar långt uppe i Forshälladalen för eftersatt kronoskjuts. Det var alltså inte så många den här gången. Bönderna skyllde på att de hade behövt sko sina hästar. Ursäkten godtogs inte. De dömdes att böta 6 daler vardera. Nu hade länsman visat, att han kunde driva igenom sina krav.

Även om anmärkningar kan riktas mot systemet med skjutsning, så hade det väl ändå sina fördelar. Det var bönderna, som fick bära bördan, de besuttna i samhället. Systemet var också elastiskt. Fler bönder kunde kallas in vid behov. Men var och en klagar naturligtvis över sina bördor.

Låt oss till sist se, hur det gick för Mary Wollstonecraft: Hon blev vid ett skjutshåll tre timmar försenad, för att drängen, som skulle hämta hästen, hade gått till fots. Hon beslöt då att övernatta i Kvistrum. Men där var marknad. Hon kunde knappast närma sig värdshusets dörr, där karlar, hästar och vagnar, kor och grisar trängdes. Hon skriver: ”Den bullersamma uppsluppenheten, som i nästan varje ögonblick vållade gräl eller fick mig att frukta ett sådant, gjorde tillsammans med tobaksmolnen och brännvinsstanken att det hela verkade rent infernaliskt.” Hon föredrog att fortsätta resan under natten i en öppen vagn. På vägen från Kvistrum mötte hon flera glada skaror, ”och fast kvällen var sval, låg många utsträckta på gräset som trött boskap, och berusade män hade ramlat omkull vid vägkanten”.

Det är främlingen, som med skarpa ögon ser på förhållandena. Hon är känd just för beskrivningen av marknaden i Kvistrum.