Gott om lönnkrogar
i Inlands Fräkne härad
Domböckerna vittnar om sammanhållning

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Det fanns av olika skäl på 1770-talet gott om lönnkrogar i Inlands Fräkne härad. Prosten Torén säger ironiskt: "Antalet af lönnkrogar förhåller sig emot hemmantalet såsom I till 4, och hafva många stor omsorg därom, at dessa näringsställen måtte hafva sin goda utkomst''.

Ser vi till krogarnas läge, så förstår vi också, varför det fanns så många i Fräkne. Genom häradet går stora landsvägen från Norge till Danmark, och där vägar går ner från fjällen och mynnar i stora landsvägen, där låg det ofta en krog. Så är fallet med t ex Vassdraget, som ligger där vägen från Heljeröd stöter till och fortsätter på andra sidan till Resteröds kyrka, och Aröds bro, där vägen från Kolbengtseröd når landsvägen, korsar den och går vidare till Vallgärdet och Rävhogen. Sedan fortsatte stora landsvägen in mot Ljungskile. Där fanns en hamn, som lockade folk. Där låg ett par krogar, Husen under Hälle och Nyborg under Tjöstelseröd. En annan hamn längre söderut var Grötån, och där kunde man köpa dricka.

Vid Stången, vid infarten till Uddevalla, låg en krog för de sjöfarande. Så har vi Backamo. Soldaterna behövde tydligen åtskilligt att dricka, för runt Backamo ligger flera gårdar, som misstänks för att ha sålt brännvin eller dricka – Myre, Skogen, Spriteröd, Kolbengtseröd, Backa och Liveröd.

Etablerad och tillfällig
Kanske skulle man om vissa krogar kunna säga, att de var väl etablerade, medan andra mer av en händelse blir till ''ölsal". Lönnkrogen i Aröd sköttes av Jakob Eriksson, "bräcklig" enligt mantalslängden. Hans styvdotter var Börta Börjesdotter, som blev "hävdad och rådd med barn" av drängen Gabriel. Han ville inte gifta sig med henne. De dömdes att böta, och i saköreslängden för sommartinget 1773 står det, att Börta Börjesdotter var från "Aröds krog". Så etablerad är alltså krogen, att den i en offentlig handling kallas för krog.

Också Halvdan Hansson, som stod för krogen vid Husen under Hälle tycks vara välkänd. När han kommer inför rätta, påstår han i det längsta, att han har rätt att hålla krog och visar upp olika intyg. Å andra sidan finns det sådana, som säger, att de endast sålt dricka någon enstaka gång, t ex den fattige torparen Jöns Olsson i Hoga som sålt till dem som arbetade på vägen, eller Stina Arvidsson i Quattroneröd, som sålt brännvin vid begravningen efter kyrkoinspektör Stabeus.

Låt oss se, vad som hände 1771. Då drar landsfiskal Granbeck, alltså den gamle landsfiskalen i gång en kampanj mot lönnkrogar. Till hösttinget 1771 har han låtit instämma flera, nämligen Jakob Eriksson vid Aröds bro, Halvdan Hansson vid Husen under Hälle, änkan Anna Nilsdotter vid Simmersröd och änkan Börta Larsdotter med sonen Anders Nilsson vid Vassdraget. Ett par kvinnor är alltså med. Kvinnor gör sig annars knappast skyldiga till brott, men det var å andra sidan svårt för en kvinna att försörja sig, och frestelsen att tjäna en slant på att sälja dricka har nog varit stor. Alla infann sig vid tinget, utom Jakob Eriksson, som företräddes av hustrun. Alla nekade till att ha hållit lönnkrog. Rasmus Henriksson i Kärr och Nils Larsson i Berg var instämda som vittnen, men de hade inte den minsta kunskap, de hade inte köpt själva, de visste inte att lönnkrog hade hållits! Höll de månne den vittnesed, som de hade avlagt? Landsfiskalen blev tvungen att begära uppskov för att få fram fler vittnen.

Flera uppskov
Till vintertinget 1772 kom samtliga, men landsfiskalen hade fått förhinder och begärde uppskov. Då yttrade Jakob Eriksson, att saken borde vila till nästa ting, "Helst deras medellösa tillstånd icke skall medgiva att nu längre härstädes uppehålla sig". Spotskt ger han tingsrätten en påminnelse om sin fattigdom.

Till sommartinget 1772 kom landsfiskalen men ingen av de anklagade. Det hände allt som oftast, att någon uteblev från tinget, men här stannar samtliga borta, och man kan inte värja sig för tanken, att de har kommit överens om det. Motståndet mot landsfiskal och länsman är annars passivt, men här tycks det vara aktivt och organiserat. Det blev uppskov, med hot om vite vid frånvaro. På hösttinget 1772 upprepades detta. Det blev uppskov igen.

Till vintertinget 1773 inställde sig samtliga. De nekade till att ha hållit lönnkrog. Som vittne framträdde förre länsman Tol Halvardsson och Sven Olsson i Lilla Höggeröd. Tol Halvardsson försäkrade, att han ej märkt, att någon sålt brännvin eller öl efter 1770. Sven Olsson visste ingenting.

Därefter uppvisades en attest, utställd av gästgivare Johan Kihlman i Åsen, där han intygade, att Halvdan Hansson hade utfäst sig att för hans räkning sälja så mycket brännvin som Kihlman kunde lämna. Här har vi alltså två motsägande vittnesmål. Halvdan Hansson har upprepade gånger samröre med Kihlmans, gästgivaren på Åsen, dennes far, Mårten, och brodern Christian på Hällesås. Kihlmans förekommer titt och tätt vid tinget. De har trassliga affärer och svårt att hålla sams i familjen. Till hjälp för Halvdan tycks inte de båda vittnesmålen ha varit, snarare tvärtom. På grund av de svaga vittnesmålen lät landsfiskalen saken bero, utom ifråga om Halvdan, där målet kvarstod.

På sommartinget 1773 togs målet mot Halvdan upp igen. Han inställde sig, men det meddelades, att landsfiskalen hade avlidit. Målet lades ner i väntan på att en annan åklagare skulle träda till.

Vi ser alltså, hur de anklagade är i stånd att fördröja behandlingen av målet gång efter gång och att det är hart när omöjligt att skaffa vittnen. Besutten eller obesutten, ingen vittnar till landsfiskalens fördel. Landsfiskalen misslyckas med att fälla personer, som av befolkningen torde vara kända som lönnkrögare. Sådant stärker inte respekten för rättvisan och dess tjänare.

Hårda nypor
Följande år kom en ny och handlingskraftig landsfiskal, Severin Hollbeck. Men han ägnade hela år 1774 åt olaga ekehyggen varvid han lyckades fälla ett tjugotal bönder och ta hem bortåt 800 daler silvermynt. Det var landsfiskalens sätt att tjäna pengar, och det var väl nödvändigt. Men hela systemet förtjänar kritik.

1775 var emellertid turen åter kommen till lönnkrögarna. Den 16 oktober var flera personer instämda för lönnkrögeri. Landsfiskalen förhörde dem på löpande band. Följande dag föll domen för samtliga. De dömdes till 100 dalers böter var. Landsfiskalen hade gått systematiskt till väga. Han hade fått dem att bekänna, att de sålt öl, men hur det kom sig, att han hade bättre framgång vid sina förhör än företrädaren, det framgår inte. Här dömdes både Anders Nilsson vid Vassdraget, Olov Börjesson i Barkesgatan, Jöns Olsson på Hoga och Nils Andersson på Stången, liksom Halvdan Hansson vid Husen och Börje Hansson på Nyborg. Men inte Jakob Eriksson från Aröds bro.

Eftersom lagen var till för att skydda gästgivaregårdarna, överlät landsfiskalen målsägandet till gästgiverskan i Grohed, Maja Normark. Det var alltså hon, som tog hem de 100 daler det kostade att hålla lönnkrog. Men hon tycks ha haft ett gott öga till Anders Nilsson vid Vassdraget och Olov Börjesson i Barkesgatan. Hon ingick förlikning med dem, vilket var möjligt, eftersom det var fråga om enskilt åtal. Kanske slapp de att betala.

Krögarna tycks dock ha kunnat betala de 100 daler silvermynt, som de dömdes att böta, utom torparen Jöns Olsson i Hoga. Länsman Forsberg anmälde, att han inte hade några tillgångar. Han dömdes därför till 100 daler i böter eller 24 dagars fängelse på vatten och bröd.