Våldtäkt och hor försökte man dölja
Länsman glömde, flickan ljög

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Var hor och våldtäkt mörkerbrott i 1770-talets Fräkne? Försök att dölja förhållandena förekom åtminstone i många fall, vilket man märker när man läser domböckerna. Det var inte alltid, som tingsrätten trodde på flickornas berättelse om hur de hade blivit lägrade. Karin Hansdotter berättade på sommartinget 1776 en historia med åtskilliga egendomliga detaljer om vem som skulle vara far till hennes barn:

Hon hade den 25 april året innan under sin tjänstetid på Simmersröd gått till Uddevalla i ett ärende för sitt husbondefolk. Vid Buddeberg hade hon träffat en främmande man, som sade sig heta Hans och var ”sjömansgosse” i Uddevalla. På den tiden var Uddevalla den tredje största sjöfartsstaden i Sverige. De samtalade bl a om Karins syster, som då tjänade i Uddevalla och som han påstod sig känna. Hon anger detaljer för att göra berättelsen trovärdig och berättar sedan att han förmådde henne att gå med honom något avsides från allmänna landsvägen, där han lägrade henne.

Länsman Forsberg anmälde, att han hade anledning att misstro Karins berättelse. Ett rykte skulle gå, att det var gifte mannen Jöns Andersson i Övre Tjöstelseröd, granngård till Simmersröd, som skulle vara far till barnet. Karin förnekade detta. Länsman Forsberg begärde uppskov. Det var en farlig anklagelse, som länsman här framförde, om det skulle visa sig, att den inte var sann.

Vid vintertinget 1777 kom saken åter upp. Länsman Forsberg hade efterforskat ”sjömansgossen Hans” men utan framgång. Rätten förmanade Karin att tala sanning, men hon höll fast vid det hon förut berättat. ”Sjömansgossen Hans” skulle efter utseendet ha varit 30 år, av lång växt och klädd i en blå ”sourtout”. Han hade haft svart peruk och hatt. Karin hade själv förgäves efterspanat honom. Återigen hopar hon detaljer för att göra berättelsen trovärdig.

Om barnet berättade hon, att det hade fötts i Åseröd i Krokstads socken i Sunnervikens härad hos hennes syskonbarn Anders. Endast hennes mor, änkan Börta Jonsdotter, hade varit närvarande vid födseln. Barnet vistades fortfarande i Åseröd.

Själv var Karin född på hemmanet Hoga inte långt från Kvistrum, där hennes far varit dragon för rusthållet Dotorp vid södra kompaniet av Bohusläns regemente. Han hette Hans Månsson Rörberg och var nu död. Hans namn var alltså tvåstavigt, vilket ofta förekom bland dragonerna. Länsman Forsberg visste, att hon hade tjänat några år hos numera avlidne kyrkoinspektören Greger Stabeus på Simmersröd. Men han kände inte till hennes frejd. Han misstänkte tydligen, att hon förut varit straffad för hor och han ansåg inte hennes berättelse sannfärdig. Återigen begärde han uppskov.

På sommartinget 1777 meddelande länsman Forsberg, att han fått upplysningar om att gifte mannen Jöns Andersson på Övre Tjöstelseröd skulle vara far till barnet. Han hade därför låtit instämma denne. Jöns infann sig tillsammans med sin hustru. Karin Torsdotter, 66 år gammal. Nu återkallar Karin sin berättelse och säger, att Jöns mellan påskhelgen och första stora böndagen år 1775 lägrat henne och att hon 14 dagar före Kyndelsmässa år 1776 fött ett barn, som blivit kallat Malena och som ännu lever. Hon anger inte datum utan helgerna. Jöns hustru förklarar, att hon förlåtit honom hans horsbrott och inte begär äktenskapsskillnad, emedan han i allt övrigt uppfört sig mot henne och deras barn och hennes från förra giftet medhavda barn som en ”rättskaffens man ock Fader ägnar ock anstår”. Det var första gången, som de begått horsbrott. Karin försäkrade, att hon av Jöns ”fått nöiaktig säkerhet” att han skulle komma att bidra till barnets uppfostran.

Böter och skrift
Jöns dömdes att betala 80 daler silvermynt och Karin 40 i treskiftes böter, varav alltså en tredjedel skulle gå till länsman. De skulle också betala, han fyra daler och hon två, till Ljungs kyrka och undergå enskild skrift och avlösning.

Eftersom Karin inte hade några tillgångar att betala böterna med, dömdes hon till 12 dagars fängelse på vatten och bröd. Mannen slapp alltså undan med böter, medan kvinnan fick sitta av sitt straff. Karin hade dukat upp en historia om en främmande ”sjömansgosse” för att dölja sitt brott.

En annan kvinna, vars berättelse häradsrätten inte satte tilltro till, var änkan Kerstin Kjellberg från torpet Maen under Hässleröd. Målet kom upp första gången på hösttinget 1776, och Kerstin berättade då, att hon en mörk kväll på hösten 1775, då hon var på hemväg från marknaden i Uddevalla, blivit våldtagen av en man till häst i blå kläder. Häradsrätten ville veta, hur hon kunde se, att mannen hade blå kläder, då det var så mörkt. Därmed visar häradsrätten, att den misstror henne. Målet uppsköts för att länsman skulle skaffa fram vittnen och närmare upplysningar.

I februari 1777, då målet åter togs upp, var Kerstin ej närvarande. På sommartinget infann hon sig dock och också flera vittnen. Kerstin vidhöll sin berättelse. Vittnena hördes. De första vittnena var Lars Östberg och hans hustru Cecilia Ryberg på torpet Maen, där Kerstins barn hade fötts. De berättade ungefär detsamma som hon. Cecilia hade tillsammans med Inger Larsdotter på Hässleröd varit närvarande, när Kerstin ungefär åtta dagar före midsommar 1766 i hennes hus på Maen fött ett barn. Kerstin hade då berättat, att hon blivit lägrad på allmänna landsvägen mellan torpen Maen och Måle av en för henne okänd person. Senare hade Kerstin berättat, att han hette Petter. Samme Petter hade vid Kyndelsmässotiden bott ett par dagar på torpet Maen, men Cecilia hade inte fått veta något om hans hemvist, födelseort eller näringsfång mer än att han sade sig vara född i Skåne och heta Petter. Han hade en tid varit i tjänst hos handelsmansänkan Maija Bagge i Uddevalla. Petter hade varit liten till växten men undersätsig, några och 20 år och sett ut som en skojare. Han hade haft en blå kapprock på sig. Han talade som vore han skåning. Den gången kom han gående och ”war något drucken”. Han hade samtalat med Kerstin, som då vistades i hennes hus, men hon hade inte märkt någon vidare bekantskap dem emellan. Hon berättade också, att Petter hösten 1775 kommit ridande och varit där en liten stund. Han hade berättat, att han kom från regementet och att han var dräng hos en officer. Han hade frågat efter Kerstin, och Cecilia hade svarat, att hon var i Torkelsröd. Han hade då genast frågat, i vilket väderstreck Torkelsröd låg från Maen.

Här har vi alltså signalementet på den misstänkte: Han heter Petter, har samband med regementet och talar som vore han skåning.

Därefter hördes Cecilias far, Anders Ryberg. Han kunde om den misstänkte Petter berätta, att han haft blå kläder och svart hatt. Också båtsman Olov Rör hade haft besök av Petter. Han gav ungefär samma signalement på honom som de andra. Till Rör hade Petter sagt, att han skulle ha Kerstin till hustru.

Skomakare Jon Johansson, som varit hos Nils Olsson i Torkelsröd för att förrätta skoarbete, berättade, att Petter varit där och frågat efter Kerstin. Nils Olsson berättade, att han vid skördetiden, när han med sin son och Kerstin gick och skar sina åkergärden, såg en främmande man komma ridande till Torkelsröd och efter en liten stund rida därifrån.

Sårad av ett nej?
Kerstin berättade nu, att det var i skördetiden 1775, som Petter varit i Torkelsröd och frågat efter henne. Då han fick veta, var hon var, kom han ridande till åkergärdet, där Nils Olsson och hans son gick och skar. Han höll stilla på något avstånd från dem och vinkade till Kerstin med ett kläde, att hon skulle komma till honom. Men det ville inte Kerstin. Han blev förtörnad och red i fullt språng därifrån. Här har vi kanske en förklaring till våldtäkten. Kerstin avvisade honom, han blev sårad, och för att visa henne, vem som hade makten, våldtog han henne någon tid därefter. Vi lägger märke till att Kerstin inte anmälde våldtäkten för länsman, så snart den hade skett. Den hade kunnat bli ett mörkerbrott, ett brott, som aldrig uppdagades. Fanns det många sådana?

Till hösttinget 1777 kom inte Kerstin, men en attest visade att hon var ”uti ammetiänst” hos handelsmannen i Uddevalla herr Wallenkamp. Den var utställd av stadsfältskäraren i Uddevalla, herr Jacob Gilentz, och styrkte, att hon hade laga förfall för sitt uteblivande. Hon kunde inte utan skada för det sjukliga gossebarn, som hon ammade, resa bort, och själv var hon också krasslig till hälsan.

Bortglömd Petter
Trots allmän efterlysning hade länsman inte fått någon upplysning om Petter. Två män, som hette Petter, ansåg han borde stämmas, Petter Sandberg från Sunnerviken och Petter Stop i Spekeröds socken. Båda var alltså från Bohuslän, och dialekten stämde inte. Under 1778 lyckades inte länsman få fatt i våldtäktsmannen.

Men länsman tycks ha glömt, att han på hösttinget 1774 varit ombud för kvartersmannen Petter Pettersson från Karlskrona i ett mål, som gällde en skuldfordran på 16 daler på rotebåtsmannen Anders Pojke. Här finns åtskilligt av det, som ingick i signalementet: namnet, dialekten och anknytningen till regementet. Var det han, som var våldtäktsmannen, så hade han nog snabbt gett sig av från trakten, när han hade hunnit besinna sig på vad han hade gjort.