Få domar för våld i Fräkne
Nyktra och fridsamma bönder – eller var de?

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Missbruket av alkohol var utbrett i 1700-talets bondesamhälle, också i Fräkne härad. I förordningen av den 17 april 1733 finns det många kloka ord och förmaningar mot frosseri och dryckenskap. Det heter där: ”Eho som sig med drycker så överlastar, att var och en, som honom ser, ögonskenligen kan märka, att han är drucken, skall...böta...” Men det var så gott som omöjligt att sätta fast någon för fylleri. Vittnena ställde lika lite upp här som när det gällde lönnkrogar.

Länsman Forsberg hade år 1772, när han var alldeles ny i tjänsten, låtit instämma Olov Olsson och hans son i Skälläckeröd att ansvara för att de den 19 januari, som var en söndag – viktigt, eftersom det då tillkom extra böter – uti hemmanet Aröd ”skolat av dryckom varit överlastade”. Som vittnen hade han låtit instämma Tore Eskilsson i Tjöstelseröd och Peter Jonsson i Rävehogen. Tore Eskilsson berättade, att de varit i Nedre Aröd hos John Toresson, varest Olov och hans son Anders ”välfägnat sig med några supar brännvin”, men att de ”av dryckom” varit överlastade, det säger han sig icke ha märkt. De hade heller inte svurit. Peter Jonsson instämde i detta. Far och son frikändes. Det var naturligtvis snopet för länsman, att han inte kunde binda dem vid brottet. Han gjorde heller inte om försöket. Det är många gånger uppenbart, att bönderna varit druckna, t ex när Håkan Andersson härmade prästen på gästgivargården. Men den ene bonden förrådde aldrig den andre.

Endast när länsman Forsberg säkert vet, att han kan ställa upp med pålitliga vittnen, så kärar han till någon för dryckenskap. Som t ex när den gamle länsmannen, Tol Halvardsson, landsfiskalen och en nämndeman sitter i landsfiskalens kammare på gästgivaregården i Grohed, och in kommer Olov Nilsson för att tala om okrönta ekestubbar, men är ”nog så beskänkt”. Tre vittnen fanns och de är också villiga att vittna. Olov blir stämd och fälld för fylleri att böta fem daler. Han hade dessutom svurit, och det kostade honom ytterligare fem daler silvermynt.

Ett fall till har vi av dryckenskap, och det är klockaren i Rösseby. Han kom en söndag till ett bröllop i Berg, överlastad av ”drycker”, och där stötte han på herr vice pastorn Allsing. ”Till sin ursäkt” berättade han för Allsing, att han fått ruset hos länsman. Han ursäktade sig alltså, men man skall för den skull inte tro, att det var vanligt, att man skämdes för sitt rus. Man kan lika väl ha varit stolt över det. Fast nu var det ju klockarn själv! Länsman fick veta, vad klockarn sagt, och lät stämma honom för förtal. Han kom inför rätta och ”bad om förskoning med försäkran att hädanefter för slikt taga sig till vara”. Han erkände ruset, men eftersom han inte mindes, vad han hade sagt och ingen ställde upp som vittne, fastän det torde ha varit många på bröllopet, som hört vad han sade, blev han friad från åtalet om förtal. Så det var nog klokast för länsman att gå sakteliga fram, när det gällde att fälla någon för fylleri.

Livliga bröllop
Bröllopen firades av hävd med stor festlighet och mycket att dricka. När prosten Torén gisslar allmogens yppighet, nämner han särskilt bröllopen: ”Yppigheten, som hos gemene man stiger mer, än hos Stånds-personer, och visar sig I:mo i kostsamma Bröllop, huarvid graderne af ära räknas, på samma sätt som vid drabbningar, ju flere man stupar på platsen ju glorieusare”. . . Han menar väl, att det var till ära för värden att det hade funnits så mycket att dricka. Han klagar visserligen över supandet, men han kan skämta om det, ironisera. Han tycks kunna leva med det.

När så många var berusade, förekom troligen också slagsmål. Än idag hör man berättelser om hur berusade bönder och drängar slogs förr i världen. Men det finns inget omvittnat i domboken 1773-76 om slagsmål mellan berusade. Kanske kunde de nästa dag inte komma ihåg, att de hade varit i slagsmål, ännu mindre orsaken till det. Och hade de dragit saken inför tinget hade båda blivit dömda att böta. Det var klokast att avstå.

Fanns det våld i hemmen?
Hur mycket våld som förekom i hemmen är svårt att avgöra. Man får räkna med s k mörkerbrott, brott, som aldrig avslöjades. Under åren 1773–76 dras inget fall av våld i hemmen inför domstolen.

Vi får gå tillbaka till 1770 för att hitta ett. På hösttinget hade Sven Olssons hustru anklagat honom för att han ”af hat eller bitterhet, samt i fylleri” överfallit henne med hugg och slag, varav blånad och blodvite uppkommit. Hon hade begärt skilsmässa. Men hon infann sig inte vid tinget, utan Sven Olsson inlämnade en skrift, en förlikning mellan hustrun och honom, att han inte mer skulle ofreda henne med bitterhet, hugg och slag. De skulle leva samman som äkta makar anstår. Tingsrätten förmanade dem och lät saken bero.

Samme Sven Olsson var illa ute på hösttinget 1773. Då hade grannen skickat sin son över till honom för att påminna honom om att det var hans tur att föra dragonens ”ekuipage”, d v s utrustning, till Backamo. Sven Olsson hade, enligt en attest, som skrivits av dragonen, överfallit pojken med svåra utlåtelser, svordomar, spottande i ansiktet och ”skuffande”. Troligen var han också då berusad. Han erkände delvis anklagelserna och dömdes att böta sammanlagt 19 daler, varv 10 daler för sabbatsbrott. Det var alltså hårdare straff på att vanhelga sabbaten än på att spotta och ”skuffa”. Det tyder på att man var van vid hårda tag, men att lagen gjorde sitt för att fostra till vördnad för kyrkan.

Offentligt våld
Däremot fanns det ett offentligt våld, som beivrades. Vi har exempel på hur vägafrid och tingsfrid hävdades. Per och Anders Anderssöner i Vägeryr hade iakttagits av kronorättaren, när de varit uppbådade att skjutsa från gästgivaregården i Grohed med fyra hästar och råkat i strid med varandra om vems skyldighet det var att spänna för vagnen. Per hade med knuten hand slagit Anders vid örat, och Anders hade kallat Per för ”fula Per” eller ”Per ful”. Det var bagateller, och det hade naturligtvis aldrig dragits inför rätta, om inte kronorättaren varit vittne till det. Rätten dömde vardera att böta 1 daler och 16 öre för ”förseelse å fridlyst tid och ställe” samt 10 daler för sabbatsbrott. Det hade i varje fall statuerats ett exempel, och kanske var det andra till varning.

För brott mot tingsfrid hade tre bönder i Brandseröd ställt länsman Forsberg till ansvar. Han skulle under vintertinget 1773 ha överfallit dem med hugg och slag. De återkallade emellertid stämningen. De hade väl förstått, att de visserligen kunde få länsman fälld för våld, men att de själva troligen också skulle bli fällda. Utan orsak hade nog inte länsman slagit dem. Man kan gissa, att de varit berusade och stört tingsfriden .

Länsman tycks ha haft en käpp med sig som vapen. När han skulle fördela kronoskjutsarna för livkompaniet Bohusläns dragoner vid Åsen 13 december 1772 ”som var en söndag”, hade en av drängarna satt sig upp emot honom och visat sitt ”missnöje” och ”under någon ifwer haft den utlåtelsen, at han icke aktar hans befallning eller är rädd för Länsmannen”. Orden hade åtföljts av föraktliga åtbörder. Forsberg hade då gett drängen ett slag över ryggen med käppen. Han lät stämma drängen, och drängen svarade med genstämning. Drängen dömdes på vintertinget 1773 att böta 10 daler silvermynt för uppstudsighet och lika mycket för sabbatsbrott. Forsberg dömdes för att han ”förfördelat” drängen att böta tre daler och för sabbatsbrott 20 daler. Det lönade sig alltså inte varken för Forsberg eller drängen att dra en sådan förseelse inför rätta. Båda fick ju böta. Domen har snarare en symbolisk betydelse.

Fräkneborna var fridsamma
Av domboken att döma skulle alltså mycket lite våld ha förekommit. Man vågar kanske tro på prosten Torén, som berömde sina häradsbor. Han skrev i en artikel om häradet och befolkningens arbetsamhet och flit, färdighet till varjehanda sysslor, fridsamhet och stillhet, hövlighet och beskedlighet, snygghet och – vilket är märkligt – ”Hjelpsamhet inbördes, hvarigenom mången fattig länge håller hufvudet uppe, äfven som ock de husarma njuta mycken omvårdnad.”

Kanske bidrog noggrannheten vid lagens tillämpning dock till detta goda uppförande. Det var också enligt Torén en lycklig tid för häradet i ekonomiskt avseende. Det fanns gott om arbete, det byggdes mycket, och folk flyttade in.