Självsvåld bestraffades på häradstinget
Ur Fräkne domböcker från 1770-talet

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Olov Bengtsson på Osebacken var något av en olycksfågel bland bönderna i Fräkne. Han tycks inte ha kunnat hålla ingångna överenskommelser. Han handlade självsvåldigt och hamnade därför gång efter annan inför tingsrätten. Genom att följa hans förehavanden på tinget får vi en bild av livet i bondesamhället på den tiden.

Olov ägde tillsammans med sin gårdbo Nils Olsson på Osebacken en skuta. De hade en överenskommelse att de var sin gång skulle göra en fraktresa. De frakter, som de kunde få på återresan, skulle de motta betalning för, men slutligen skulle de dock se till, att de hade tjänat lika mycket på skutan.

Nils Olsson stämde Olov till sommartinget 1775 för att han hade gjort två fraktresor efter varandra. Olov erkände och dömdes att betala Nils 48 daler silvermynt och att ersätta rättegångskostnaderna med fyra daler. Olov hade inte hållit överenskommelsen.

Men Olov kom tillbaka på hösttinget 1775, och den gången blev det en vice-versa-stämning. Rätten tyckte, att det var så rörigt att den ålade parterna att vid 30 dalers vite vid nästa ting lägga fram en redogörelse utförd av gode män. Men det tyckte parterna uppenbarligen var för besvärligt för de enades vid vintertinget 1776 om att Nils skulle betala 40 daler till Olov och ersätta Olovs ombud, länsman Forsberg, med 15 daler för ''hafda utgifter''.

Skutan lastade sill
Det var alltså tilltrasslade förhållanden. Men under rättegångens förlopp framkommer det intressanta uppgifter om hur seglationen gick till. Det var vanligt, att bönderna i Fräkne ägde vedskutor eller delar därav, det vittnar bouppteckningarna om. Låt oss se, vad domböckerna berättar om bondeseglationen.

Nils hade några år tidigare fått i uppdrag av Simon Andersson, länsman före Ivar Forsberg och Tol Halvardsson, att göra en resa med ved till Göteborg. Anders Toresson, dräng på Arnebo, hade varit med på resan. Eftersom Nils ville gå i kyrkan på söndagen, kom han inte iväg förrän på måndagseftermiddagen.

Han kom inte längre än till Hakefjord, för där stötte han på "contrair" vind och måste vända. Sådant kunde hända och var naturligtvis besvärligt. Detsamma hade hänt Johan i Lunden, som också seglade med en vedskuta. Men efter åtta dagar fick Nils bättre vind och seglade iväg.

Olov berättade, att han hade gjort en fraktresa med 24 famnar ved och fått två daler famnen, tillsammans alltså 48 daler. Nils redogjorde också för en annan resa, som han hade gjort med skutan. Han hade först seglat till Göteborg med ved, sedan från Göteborg till Långö med trävirke, därifrån till Göteborg med 300 tunnor sill, där ifrån till Klädesholmarna med 50 tunnor mjöl och några tunnor dricka, och till slut än en gång till Klädesholmarna med timmer. Det är vad man kan vänta sig. Göteborg hade alltid behov av ved. Det man saknar på öarna, trävirke, mjöl, dricka, fraktas dit och det fiskarna på öarna har att sälja, nämligen sill, fraktas till Göteborg. För dessa resor hade Nils fått 177 daler och 24 öre.

Men det fanns också annat, som de båda gårdborna inte kom överens om. Olov hade låtit stämma Nils till samma sommarting 1775, för att han på auktion skulle ha försålt fjärdedelen av en dragg, som hörde till skutan. Men eftersom Nils hade köpt hälften av skutan av Arvid Ljungdahl och Håkan Olsson, och därmed också hälften av de till skutan hörande redskapen, så ansåg rätten, att Nils hade rätt att sälja sin del av draggen.

Hur man nu kan sälja en halv dragg. Nils befriades från åtalet. Vid samma tid var Olov också inblandad i ännu ett mål, nämligen med brodern. Erik Bengtsson, som liksom Olov ägde 1/8 mantal Osebacken. Erik hade begärt jämkning av åkerjorden. Efter något "tal och gensvar" inför rätten kom parterna överens om att byta åkerjord, vilket antecknades i domboken.

Anklagades för olaga ekehygge
Olov Bengtsson talade inte alltid sanning på tinget, det vittnar hans uppgifter om ett par ekekubbar om. Han hade varit instämd till hösttinget 1774, misstänkt för att ha huggit ett par ekekubbar, som både skogvaktare Björner och nämndeman Torsten Jonsson i Haljersröd hade sett ligga på Osebacken. Ekarna hade inte varit så gamla, att de hade tagit skada.

Olov hade åtagit sig att bevisa, att han hade fått ekarna på lagligt sätt, och därför hade uppskov beviljats. På sommartinget 1775 hördes som vittne Johan Åkesson i Lunden såsom ojävig och välfrejdad man. Han berättade, att han för sju eller åtta år sedan efter en allmän utsyning sålt till Olov tre eller fyra ekekubbar, fem ā sex alnar långa. Men om det var dessa, som skogvaktaren och nämndemannen hade sett, det visste han inte. Olov förblev vid sin utsago. Rätten trodde honom inte, utan ålade honom att värja sig med ed.

Vid nästa ting hade Olov en annan förklaring till hands. Han påstod, att han hade fått ekarna av Per Abrahamsson i Funneshult, men att han dolt det för att inte ställa denne i dålig dager. Per Abrahamsson var närvarande vid tinget och hans berättelse om ekehyggen understryker den noggrannhet, för att inte säga småaktighet, som man gick fram med, när det gällde ekehyggen.

Tre ekar hade blåst ner på jägmästarbostället Funneshult, som Per åbodde, och skogvaktare Björner hade besiktigat dem och gett honom tillstånd att disponera dem. Av dessa hade Olov fått en ek. Ekarna hade varit ihåliga och från roten till toppen fulla av rötäggslarver, och de dög endast till ved.

Trots att ekarna varit så murkna, hade alltså Björners tillstånd varit nödvändigt, innan Per vågade hugga sönder dem. Men Per visste inte, om det var denna ek, som man hade funnit hos Olov på Osebacken. Kravet på Olov att han skulle värja sig med ed kvarstod alltså.

Olov betygade med ed, att han inte själv huggit eller låtit hugga någon ek, utan att han hade fått de tre kubbarna på lagligt sätt. Han befriades från ansvar i målet. Men kvar står, att han genom en lögn för sökt komma undan en förklaring, varför han hade ett par ekekubbar på sin gård.

Ute i ogjort väder
På hösttinget var det dags igen för Olov att stå till svars för olaga ekehygge. Men landsfiskal Hollbeck fick medge, att Olov redan en gång blivit bötfälld för den eken. Det visar, hur lättsinnigt landsfiskal Hollbeck gick fram, när det gällde att få någon fälld för ekehygge och tjäna pengar på sakörena.

Men Olov som visste hur saken låg till, hade gett sig iväg från tinget utan domarens tillstånd, var alltså inte närvarande vid uppropet av målet och dömdes därför till böter för frånvaro. Målet uppsköts till nästa ting. Då tog landsfiskalen tillbaka sitt åtal.

Det förekom, att Olov lånade ut pengar eller föremål och inte kunde ge sig till tåls, tills låntagaren gjort rätt för sig, utan lät stämma honom. Olov hade 1771 lånat Sven Olsson 50 daler och begärde på sommar tinget 1774, att Sven skulle återbetala dem med 3 % ränta.

Sven erkände skuldfordran. Rätten ålade Sven att ofördröjligen betala lånet samt två daler i rättegångskostnader. Det före kom ofta, att skuldfordringar togs upp på tinget. Rätten fastslog, att en fordran fanns, och det var nödvändigt, för att utmätning skulle kunna ske.

Lånat ut silverskospänne
Till Sven Olsson hade Olov troligen också lånat ut två skospännen av silver. Möjligen kan Sven ha lämnat tillbaka det ena, för här är det bara tal om ett skospänne, värt 12 daler, som Sven slarvat bort och som Olov nu krävde att få tillbaka. Sven dömdes att ersätta spännet och betala rättegångskostnaderna med två daler. Många bönder ägde knappar och spännen av silver.

I sin artikel om häradet 1778 karakteriserade prosten Torén också dess invånare. Han klandrade deras yppighet, deras lust att köpa silkeskläder, kulörta kläder och fina lärfter och också spännen och knappar av silver. Men det var nog vanligt att man placerade en del av förmögenheten i silver, gärna i spännen och knappar, som ju syntes och gav status åt bäraren. Silver var ju också svårare att omsätta i dryckesvaror än reda pengar.

I bouppteckningen 1762 efter Germund Persson, som överlåtit gården Holmestad på sin son, finns t ex förutom silverbägare och kedjor också både mans- och kvinnoskospännen och 20 knappar av silver.

Böter för självpantning
Ingen annan bonde än Olov gjorde sig under den här tiden skyldig till självpantning. Följande hade hänt. Olov hade lånat ut en halv tunna råg till Jöns Olsson, och "en söndag emot aftonen" hade han gått över till Hoga för att kräva Jöns på betalning, Jöns hade inga pengar och vägrade att lämna pant, och då tog Olov en kjortel från hustrun, som hade ett spätt barn, fem dagar gammalt.

Till sommartinget 1773 lät Olov stämma Jöns för en skuld på 14 daler enligt revers. Jöns var inte närvarande, men hustrun, Anna Johansdotter, erkände skuldens riktighet, och därmed var det fritt fram för länsman att driva in pengarna. Han gick till Jöns och fick dem.

Något senare kom Olov till länsman för att hämta pengarna. Länsman frågade då, om Olov självpantat en kjortel, eftersom han hade hört rykten om det. Olov svarade "än hit än dit" men erkände till slut, att han hade gjort det. Han hade varit rädd att inte få någon betalning för sin tunna råg, men kjorteln hade han sedan lämnat tillbaka. Han hoppades, att länsman inte skulle göra honom någon skada. Det har alltså funnits ett förtroendefullt förhållande mellan länsman och Olov.

Det var heller inte länsman Forsberg, utan landsfiskal Hollbeck, som på hösttinget 1775 åtalade Olov för självpantning. Saken rullades upp. Länsman Forsberg vittnade, och Olov dömdes att böta 20 daler for självpantning och 10 daler för sabbatsbrott.

Här hade dock Olov en fordran och rätt att få ersättning för rågen, bara inte just då. Värre var det, när han tre eller fyra år tidigare tillbytt sig en famn ved av kofferdikaptenen Arvid Ljungdahl och lämnat en bössa i stället. Sedan hade han emellertid återtagit bössan och behållit både den och veden.

Ljungdahl lät stämma honom till hösttinget 1777, men han gav på tinget tillkänna, att Olov hade ersatt honom för bössan, varför han avstod från sin talan. Här hade Olov återigen haft svårt att skiljas från sina ägodelar och handlat självrådigt.