Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

Om det var till nytta eller skada för mark och skog, att bönderna svedjade, hade man olika åsikter på 1700-talet.

En som lovordade svedjandet var provincialschäfern, C. F. Qvistberg. Han skrev 1765 följande:

”Rofwor odlas nog på swedje-land. En del hugga, bränna och så på et och samma år. Rofwe-fröet sås mellan Pingst och Midsommar. Hösten såg rog på rofwe-landet. Stundom drages åter ris på, brännes och sås rog annan gång, som plägar blifwa mer frodig. Lägges sedan til betesmark. Marken har wärkeligen icke den skada af eld, som mången tror, när hon brännes måtteligen.”

Men andra ansåg, att jorden av svedjandet kunde bli ofruktbar och dödbränd. Myllan förstördes. Svedjandet var därför reglerat i lag. I Byggningabalken i 1734 års lag heter det, att var och en må svedja små och oduglig skog i åkergärde, äng eller beteshage, det vill säga på inägorna. Vill någon svedja på utmark, bör han därom ansöka hos landshövdingen. Den som svedjar utan lov, skall plikta tio daler och grödan. Därpå följer noggranna föreskrifter om hur man skall gå tillväga för att undvika skogseld.

Skogvaktare Björner var den som på sina strövtåg kunde iaktta var svedjor fanns. Men han var inte befogad att åtala för olaga svedjande, vilket gång efter annan påpekas av rätten. Landsfiskal Hollbeck fick istället träda in som målsägare. Men Björner kunde åtala för ekar, som bränts i samband med svedjandet. Av de många mål, som Björner tog upp för skador på ekar, förstår vi, att bönderna ofta svedjade på inägorna.

Varför mot lagen?
Det var alltså enligt lag förbjudet att utan tillstånd svedja på utmark och den vanliga anklagelsen är brott mot denna lag. Varför bröt då bönderna mot den? När Håkan och Anders Olovsson i Forshälla på hösttinget 1775 anklagades för ett svedjeland, som de haft gemensamt på utmarken, erkände de, att de svedjat ett stycke mark ”för att förbättra hemmanet”, men utan tillstånd, emedan de inte förstått, att de borde begära tillstånd, utan trott, att ”skattemannen” inte behövde det. De skulle alltså ha brustit i kunskap om vad lagen säger. De sakfälldes i stöd av 14 kap. 2 § i Byggningabalken och ett par kungliga brev för olovligt svedjande att böta tio daler var. De skulle då njuta arbetet och grödan, en tunna råg, men betala grödans värde med 16 daler silvermynt.

Bönderna i Hede stod på hösttinget 1775 anklagade för att ha svedjat på utmark utan tillstånd. De erkände, att de svedjat utan lov. Nämndeman Torsten Jonsson i Haljersröd hade besiktigat svedjelandet och värderat grödan till sammanlagt 20 daler. De dömdes att böta vardera tio daler och betala grödans värde. Men de lärde sig, hur de skulle bete sig, om de ville svedja. Till sommartinget 1776 hade de inkommit med en ansökan om att få svedja ett stycke av utmarken till beteshagen för sina hästar och kreatur. Nämndeman Torsten Jonsson i Haljersröd, Olov Olsson i Sollid och skogvaktare Björner hade varit i Hede och tittat på området, som skulle svedjas. Det hade varit bevuxet med granar och annan skog. De granar, som varit av något värde, hade blåst omkull av starka vindar, så att de låg kors om varann. Nämndemännen och skogvaktaren ansåg, att det där kunde bli bete för kreaturen och i framtiden ung skog och att det var nödvändigt att röja genom svedjande. Tingsrätten gav Hedeborna sin tillåtelse att svedja, påminde om att de skulle skicka ett utdrag ur domboken till landshövdingen och varnade dem för skogseld. Det var alltså ganska omständligt att få tillstånd, och kanske tyckte en och annan bonde, att det var för mycket besvär och chansade på att ingen skulle lägga märke till svedjan.

Lätt avslöjat
Svedjorna var till skillnad från de olaga fällda ekarna, lätta att se. Bonden kunde inte neka, och det förekom sällan att åtalet fick läggas ner. Men bakslag fick landsfiskal Hollbeck, när han ställde Olov Andersson i Haljersröd till ansvar för två svedjor, av vilka Olov skulle ha fått två tunnor råg. Två nämndemän hade besiktigat svedjorna och kunnat fastställa, att de skett i nämndeman Torsten Jonssons och Olov Anderssons enskilda ko- och hästhage, alltså på inägorna. Landsfiskalen fick ta tillbaka åtalet, och domstolen fastställde, att svedjande skett på inägorna och att inget annat än oduglig småskog blivit fälld, varför Olof befriades från käromålet.

Skadad ek
Ekar kom alltså ofta till skada vid svedjandet. Gång efter gång ser vi, att ett åtal för olaga svedjande följs av ett åtal för skada på en ek. Björner kunde här stå som målsägande och ta in 20 daler för varje skadad ek. Det gjorde åtalen lockande för honom. Nils Engelbrektsson och Olov Relfsson i Småröd fälldes på hösttinget 1775 för att de satt eld på ett markstycke, kallat Hästhagen, på utmark. De hade på svedjan sått rovfrö, men grödan hade inte varit värd mer än en daler. En ek hade också blivit uppbränd och fastän de uppgav, att den hade varit torr, dömdes de att böta också för den.

Olov Andersson råkade riktigt illa ut. Han kom inför rätta hösten 1775 för att han vid en svedja i sin kohage, alltså på inägorna, bränt upp tio ekar vid midsommar i stark torka. Det var oförsiktigt. Nämndeman Torsten Jonsson i Haljeröd intygade, att han inte hade några tillgångar att betala böterna med, varför rätten dömde honom till en månads fängelse på vatten och bröd.

Eld i torka
Jöns Andersson i Tjöstelseröd hade till samma ting blivit instämd för att han i stark torka hösten 1775 skulle ha uppbränt två ekar, när han satte eld på en svedja i sin kohage. Han infann sig inte, och nämndeman Olov Olsson i Sollid anmälde, att han låg sjuk av en böld i ryggen, varför målet uppsköts.

Till vintertinget 1776 hade han emellertid tillfrisknat och infann sig. Han erkände, att två ekar hade blivit skadade, men berättade, att det var hans son Anders, 18 år gammal, och hans hustrus systerdotter, pigan Ingeborg Andersdotter, 19 år, som utan hans vetskap eller vilja hade satt eld på svedjan en dag då Jöns varit hos Torkel Svensson i Ulvesund och slagit. Anders och Ingeborg hördes och styrkte hans utsago. Skogvaktare Björner, som var målsägare, förklarade att i så fall inte Jöns utan de båda ungdomarna var ansvariga. Jöns erbjöd sig att betala böterna och ersätta ekarnas värde. Rätten fällde ungdomarna och utmätte de vanliga böterna. Det var samme Jöns som visserligen hade begått hor med granngårdens piga, men som fått beröm både av hustrun och pigan för att han så väl tog hand om barnen. Det gjorde han alltså här också.

Rätten tror på nämndeman
Hur litet det hjälpte, att den åtalade ställde upp med vittnen, och hur tungt nämndemannens ord vägde, finner vi exempel på i ett mål hösten 1775 mot Olov Persson på Stora Djurhult. Han erkände, att han genom eld skadat två ekar, men de var inte värre skadade av brännandet, än att de kunde vederfås. Han visade fram intyg från Sven Olsson och Per Larsson. De hade konstaterat, att en ek varit rutten och ihålig inuti, men att den ändå haft både löv och ollon och små skott vid rot och stam. På den andra eken var barken svedd och nästan uppbränd, men den hade likväl friska löv och ollon. Men länsman Forsberg, som var målsägare, åberopade nämndeman Torsten Jonsson i Haljersröd, som sett ekarna och intygat, att de var så illa skadade, att de inte kunde vederfås. Honom trodde rätten på, och Olov Persson fälldes.

Men hade ingen nämndeman sett ekarna, så kunde bonden neka. På sommartinget 1776 stod Tore Svensson i Ivarsbo anklagad för att ha skadat ekar. Han förnekade brottet och ville att Olov Olsson i Ivarsbo och drängen Hans Berg skulle höras som vittnen. Olov Olsson hade sig inte bekant, att Tore Svensson olovligen fällt eller bränt ekar. Drängen Hans Berg sade detsamma. Han hade dock sett att det i Tores äng varit två ekstubbar och att det bredvid legat en bit av en ek, men han visste inte om och hur de blivit fällda. Det var inte mycket värde i de vittnesmålen. Men Björner, som var målsägare, insåg att Tore inte skulle erkänna och tog tillbaka åtalet. Rätten förklarade att Björner ej gittat bevisa att Tore bränt ekar och befriade honom från ansvar.

Värdefull skog
Flera av de gårdar som här har nämnts, Hede, Garn, Ivarsbo och Småröd, är belägna i östra delen av häradet och har stora skogar. Fräkne är över huvud taget rikt på skog. Men oro för skogen fanns hos dem som såg längre än till morgondagen. Prosten Torén var orolig för skogsbeståndet. Skogarna ”förtjena det ömaste förmyndarskap om ej våra efterkommande skola nödgas fly landet”.