Fräknebor i många tvister om ägor
Oklara gränsdragningar under 1770-talet

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

På tinget i Grohed förekom under 1770-talet många ärenden, som hade sitt upphov i oklara gränsdragningar. Det hände att ägarna till ett hemman lämnade in en ansökan till tingsrätten att vissa förbud skulle slås fast. När bönderna hävdade sina rättigheter, hade de stöd i ”Bygninga Balken” i 1734 års lag. Bakom förbuden anar man privata tvistigheter. Det kan låta som en hårdhänt tillämpning av lag och ordning men det var klara besked, och hade länsman och skogvaktare uttryckt sig lika tydligt om vad som var tillåtet och inte tillåtet, så hade bönderna besparats många böter.

”Ryttmästaren och välborne herr” Daniel Alexander Simmingschiöld (1731–1796) hade tagit avsked från sin tjänst 1776 och hade väl sedan tid och intresse att ägna åt sin gård, ett mantal Restenäs. I hans ansökan om förbud läser vi också ut en beskrivning av alla de ”härligheter” som en lycklig ägare av en strandgård förfogade över. Följande var förbjudet för främmande:

att hugga i skogen

att nedriva gärdesgårdar eller göra ohägnad av främmande hästar eller andra kreatur

att olovandes plocka nötter samt eke- och bokollon

att olovligen fiska på fiskegrunden, att taga ostron eller att fiska med not, nät och ryssjor, vidare att ljustra, staka efter ål och använda kustekupor, att ta musslor, sticka efter horngäddor m m

att olovligen göra fästen och sätta vragar på hans holmar för vedskutor och andra fartyg och att lägga upp trävirke och ved på hans ägor

Också bönder med mindre hemman gick ut med förbud. Kanske hade de talat med sina grannar utan att få rättelse och till sist tröttnat och dragit saken inför häradstinget. Åboarna i Hede begärde att förbud skulle läsas upp på tinget mot att kreatur drevs vinter som sommar över Hedes in- och utägor. Förbudet riktade sig mot de kringboende. Likaså gick åboarna i Stenshult ut med förbud mot att tillfoga deras ägor någon åverkan eller ohägnad genom ”skogens nedfällande, lövbrytning, gärdesgårdars nedrivande eller boskapens insläppande”. I Småröd är man övertygad om att det är grannarna i Köperöd som har förövat skogshygge på Småröds mark. Men man låter inte stämma grannen utan nöjer sig med att ett förbud läses upp.

Hårda tag
Hårdare tag med stämning och ”vice versa” stämning blev det, när kronobagaren i Göteborg, ”commissarien herr” Carl Fredric Greiffe, ägare av 1/4 mantal Anfasteröd och senare ännu mer, lät instämma skepparen Mårten Schåre i Brattefors och Håle Sörgård och hans bror Arvid Schåre i Dirhuvud, ättlingar till den en gång så stolta ätten Schåre. Greiffe ville veta om de bägge hade deltagit i ett skogshygge, som skulle ha skett på Greiffes mark. Man var vidare osams om gränsen mellan Anfasteröd och Håle Sörgård och om nyttjanderätten av marken söder om Byrevadet och en ”betesbacke”, Hålan kallad, som hörde under Håle Sörgård.

Men de förliktes och i en skrivelse, som båda parterna undertecknade, heter det att man ingår en förlikning för att undvika ”en vidlyftig och frätande process” och för att bibehålla ”vänskap och grannsämja”. Med andra ord, bröderna Schåre hade blivit förskräckta av Greiffes resoluta handlingssätt och gått med på en förlikning. Den gick till Greiffes fördel.

Det gällde ett stort skogshygge, 17 famnar granved,10 famnar alved och 14 tolfter 12 à 14 alnars timmer. Bröderna måste vidgå att hygget skett på Greiffes mark. Ved och timmer tillhörde alltså Greiffe. Men Greiffe å sin sida tillerkände i förlikningen bröderna hälften av hygget för deras ”besvär” med det.

Beträffande rågången mellan Anfasteröd och Håle Sörgård hade den fastställts i flera domar 1621, 1720, 1730 och 1764. Bröderna erkände att betesbacken Hålan, som sträcker sig nedanför möllarestugan vid Håle såg och kvarn, tillhörde Greiffe. I överenskommelsen finner de båda parterna det nödvändigt, att rågången mellan Anfasteröd och Håle Sörgård skulle bli uppgången av gode män. Det var nog ett klokt beslut.

Systern Catarina, gift Boye, var indragen i tvisten. Hon skulle ha låtit frakta ner timret till Åkers Kile. Vid samma ting genomdrev Greiffe ett förbud för henne att hugga i samfälld skog tills laga delning av skog och mark blivit gjord. Greiffe var väl rustad att ge sig in i strider om ägande rätten.

Nekade att gå ed
Osämjan mellan Gustav och Erik Sundbeckar i Södra Hässleröd och Nils Olsson i Torkelsröd påminner i vissa delar om föregående fall. Nils skulle ha huggit på Sundbeckarnas mark. Med vittnens hjälp, alltså inte med hjälp av gamla domar, fastställdes det var gränsen mellan hemmanen gick och man kunde konstatera att hygget hade skett på Hässleröds ägor. Nils nekade till att ha haft med hygget att göra, men dömdes att fria sig med ed. Vid nästa ting nekade han dock att gå eden, vilket betydde att han var skyldig. Här fanns inga vana förhandlare som kunde undvika dom och böter.

I flera fall måste häradssyn företagas, innan dom kunde falla. Vid den tiden fördes särskilda protokoll över häradssynerna och domarna infördes inte i domboken. Vi måste alltså se syneprotokollen för att veta hur domen föll.

Nils Torstensson i Lerbo krävde åboarna i Bua på två tegar. Är bäcken gräns mellan gårdarna eller inte? Därom tvistade de. Bonden i Lerbo kunde hänvisa till tegarnas namn, Lian och Lilla Lerbo, och menade att bäcken sedan ”uråldriga tider” varit gräns mellan gårdarna. Åboarna i Bua hänvisade till okvald besittning och urminnes hävd och dessutom till en dansk hövitsmannadom från 1633. Häradssyn skulle företas.

När det gällde svedjande på utmark var det ännu svårare att veta hur gränserna gick. Bönderna i Ivarsbo anklagade bönderna i Ingelstorp i Hjärtums socken för olaga svedjande och olaga intäkter på deras enskilda skogar och för att ha överträtt den år 1620 avgivna syningsdomen. Båda parter uppvisade gamla kartor och domar. Också här skulle häradssyn företas.

Adliga privilegier
I det föregående har det varit ofrälse som stått mot ofrälse, oftast bönder mot bönder. Men i ett fall kolliderar ”Ridderskapets och adelns i nåder förunta privilegier” med några bönders enligt deras mening hävdvunna rätt till ett skogsområde, den s k Timmerkärrslegan som bönderna använde som ”mulbete” för sina kor. Adelsmannen var ryttmästare Simmingschiöld i Restenäs. Han vann i häradsrätten och för en gångs skull gick bönderna aktivt samman och överklagade i hovrätten. Men även där vann Simmingschiöld. Han löste ut skogsområdet med sedlar och kopparmynt.

De upprepade hänvisningarna till gamla kartor och domar, också från den danska tiden, visar hur väl organiserat Sverige har varit också i äldre tider och hur bönderna haft respekt för äganderätten och överhetens beslut.

Men det hände också att bönderna med hjälp av nämndeman eller grannar träffade en överenskommelse. Så var fallet när åboarna i Ivarsbo och Aspekärr ändrade gränsen mellan sina hemman vid kvarnen och sågen. Den nya gränsen skall gå ”ifrån Krogvattnet ned efter bäcken, som löper i Ivarsbo sjö, till en stor sten på södra sidan samma bäck, sedan söder i linea recta över Åsen till bron vid Lilla Galte vattnet och vidare efter den lilla bäcken, som löper ur Galtevattnet ned uti Ivarsbo sjö”. Ivarsbo kvarn vid Krogvattnet skall förbli på sin gamla plats och nyttjas av båda. Aspekärr äger rätt att sätta upp en såg där, men ängen nedanför skall hållas fri från sågspån. Nämndemannen Torsten Jonsson hade varit dem behjälplig och det var han som lämnade in den undertecknade ”föreningen” till rätten för att den skulle införas i domboken.

Sven Rasmusson och Olov Andersson, som ägde 5/16 var i hemmanet Skällbred, kom överens om att dra en ny gräns mellan sina ägor. När en gång Svens manbyggnad skulle rivas så lovade han att avstå två alnar av sin tomt, där salen nu står. Träd- och kålgårdar skulle förbli som de är. Det östra åkergärdet skulle tillkomma Sven och gärdesgården skulle flyttas så att den ”tager sin början ifrån västra ändan på västra kålgården och nedigenom kålgårdslutan, sedan upp efter renen till de små rönnarna, sedan genast över samma och i Grinneröds skillnads gärdesgård”.

Av den s k Maen norr om gården skulle den östra delen tillkomma Sven och den västra Olov. Gränsen tar sin början i östra hörnet av Olovs ”lobro” och går ned i en liten rund kulle, sedan uti en stående påle och sedan i gärdesgården. Norrgärdets gränser drogs också upp på nytt och här använde man ”pistolskott” som längd mått. Torpet Grindsjöbacken skulle tillhöra Sven och torpet Pölarna Olov. Överenskommelsen hade träffats i ”all sämja och vänlighet”. Den infördes i domboken ”ord ifrån ord” till ”kraft och säkerhet”. Det låter idylliskt, men också en sådan överenskommelse kunde nog sätta grannsämjan på hårda prov.