Landstrykare kom i fängelse
Ur Fräkne härads domböcker från 1770-talet

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

Lagen utmätte stränga straff mot landstrykare. Det heter i en förordning från 1748: ”Att löst folk i gemen ... warder härmed strängeligen förbudit, at fara omkring landet, under hwad förewändning det ock wara må, när de ej hafwa riktiga pass at uppwisa ... då böra de genast häcktas och till fängelse föras ...” Det var också förbjudet vid 10 dalers vite att hysa landstrykare. Vi möter ett par landstrykare på tingen i Grohedaren 1773 och 1774.

På sommartinget 1773 hör vi för första gången talas om Fredrik Berg och Anna Britta Forsberg. De hade blivit hänvisade att undergå rannsakning i Fräkne härad, därför att de här skulle ha ”plägat köttslig beblandelse” och därför borde komma inför rätta i detta härad. Länsman Forsberg berättade, att de båda ”med förpassning”, d v s under bevakning, kommit till honom och att han låtit föra dem till kronorättaren Westerberg med order om att de skulle följas till Uddevalla för att han hos domhavanden skulle få besked om hur man vidare skulle förfara med dem. Kronorättaren infann sig inte vid tinget, han var enligt grannarnas utsago förhindrad av sjukdom, och istället hade hans far, Johan Nilsson, infunnit sig. Denne berättade, att han hade tagit emot de båda fångarna och följt dem till änkan Kerstin Börjesdotter i Råssby, en gård, som var bland de uttagna att föra fångar till Uddevalla.

Fångarna tog till flykten
Kerstin Börjesdotter var närvarande vid tinget, och hon berättade, att hon inte haft något manfolk hemma på gården och inte hade råd och lägenhet att ta någon främmande och därför själv följt dem på vägen. Hon trodde, att de inte hade begått något svårare brott än lägersmål och att de därför inte skulle taga till flykten. Hon hade nog inte fått veta hela sanningen, men däremot hade nog fångarna klart för sig, att fästning hotade dem. När de hade kommit ett stycke på vägen, var de hungriga och törstiga, och de bad Kerstin Börjesdotter att få gå ett litet stycke från vägen till hemmanet Långehed och där tigga sig något att äta. Detta hade de begärt för att visa, att de inte var några ogärningsmän. När de efter en stund inte återkommit, hörde Kerstin efter i Långehed och i gårdarna däromkring, utan att träffa på dem. Hon gick då hem igen. Hon hade hållit tyst med händelsen av rädsla för straff. Hon anhöll, att hennes begångna fel måtte tillges henne. Länsman förklarade, att han sökt efter de båda, men inte kunnat finna dem. Han begärde därför uppskov.

Kerstin friades från ansvar
På hösttinget 1773 kom målet åter upp. Länsman Forsberg meddelade att han inte hade kunnat finna de efterspanade någonstans. Han hade däremot blivit övertygad om att Kerstin Börjesdotter berättat sanningen och att han inte kunde ställa henne till ansvar för det skedda. Tingsrätten lät därför målet bero, men de efterspanade skulle om möjligt införas till nästa ting.

Hur blev man landstrykare?
Landsfiskal Hollbeck Iyckades emellertid ertappa Anna Britta Forsberg, som nu var övergiven av tiggaren Fredrik Berg och i sällskap med en annan man, Olov Jonsson. De förhördes på tinget den 4 och 5 maj 1774. Olov Jonsson berättade, att han var 25 år gammal och född i Nössemarks socken på Dal, där han haft tjänst hos en trumslagare, men vid sistlidna Mickelsmässan – man räknade efter högtider – blivit uppsagd och sedan med tröskande här och där förtjänat sitt uppehälle och i sökande efter arbete kommit på drift. Han hade sedan tillsammans med Anna Britta tiggt sig födan. Anna Britta berättade, att hon var 24 år och född i Norge vid Fredrikshald av en norsk mor och en svensk far. Efter faderns död tiggde modern och hon sig fram. Det var vad hon lärde sig därhemma. Efter moderns död hade hon under några år strukit omkring tillsammans med en man vid namn Fredrik Berg, med vilken hon otuktigt sammanlevt.

Oklara uppgifter
Det är svårt att få någon reda i hennes berättelse om vad som hänt i Fräkne. Prosten Torén talade med henne före den andra rättegångsdagen och gjorde henne ”kristeliga ock allwarsamma föreställningar om sanningens warma bekännande”. Men hon berättar och tar tillbaka, berättar och tar tillbaka, och troligen är det så, att hon inte minns, vad som egentligen hade hänt fyra år tidigare och när och var. Hur skulle hon också kunna det, när hon ständigt var på språng, jagad av länsman, och kanske inte sovit två nätter å rad på samma ställe?

Anna Brittas berättelse
Hon berättade, att hon blivit havande och fått missfall fyra år tidigare på torpet Husen vid Ljungskile. Hon hade där blivit så skrämd av ”annat kringstrykande folk”, att hon fått missfall. Vilka var dessa kringstrykande och varför hade hon blivit så skrämd av dem? Utstötta ur samhället, sjuka? Vi får inte veta det. Fostret hade inte haft liknelse till lemmar utan endast varit en köttklump av en fingers längd. Hon hade talat om för torparhustrun, som nu var död, att hon fått missfall. När hon gick ifrån torpet på morgonen, hade hon virat in fostret i ett gammalt kläde och lagt det i en grav på kyrkogården.

Torparen Nils Svensson på Husen vid Ljungskile, hos vilken Anna Britta skulle ha fått missfallet, berättade, att Anna Britta legat ute på logen och inte i hans hus. Han hade inte hört sin hustru tala om missfallet. Nu ändrade Anna Britta sin berättelse och sade, att hon fått missfallet i ett torp vid Åker eller Anfasteröd och att torparen där och hans hustru varit närvarande. Hon visste inte namnet på torpet, men hon visste, var det var beläget. Rätten beslöt, att hon nästa morgon skulle föras till torpet, där hon sade sig ha fått missfallet. Rannsakningen uppsköts.

Tingsförhandlingar följande dag
Vid tinget nästa dag berättade länsman Forsberg, att Anna Britta blivit förd till det torp, Bråten, där hon skulle ha fått missfallet. Anna Britta frångick åter sin berättelse och påstod, att hon fatt missfallet vid Husen vid Ljungskile.

Anna Britta hade påstått, att klockaren Frank i Grinneröd hade gett henne ett intyg om missfallet, och därför hördes nu han. Men han sade, att han aldrig sett Anna Britta och att han inte visste något om henne. Torparen Per Håkansson på Bråten berättade, att Anna Britta tillsammans med flera kringstrykande på begäran fått låna hus hos honom. Hon hade på natten blivit illa sjuk, och två i följet hade tagit henne under armarna för att ledsaga henne till krogen och där skaffa henne något att dricka. Men han visste inget om ett barn eller missfall.

Hans hustru berättade, att hon väl förstått, att Anna Britta var havande, men att havandeskapet inte tycktes vara halvgånget. Anna Britta hade också erkänt det på hennes fråga.

Nu vidgick Anna Britta detta och sade, att hon gått till Ljungskile 1/4 mils väg och där på torpet Husen framfött fostret och visat det för torparhustrun. Hon påstod också, att hon i Ängelholm fött ett levande barn, vilket dock dött på hennes vandring genom Skaraborgs län och där begravts. Hon hade blivit rannsakad för detta vid Fjäre tingsrätt. Hon berättade vidare, att hennes följeslagare vid den tiden, Fredrik Berg, också kallad Ridderberg, saknat vänster hand och hade varit mellan 50 och 60 år. Han var fader till barnen i båda fallen och hade också velat gifta sig med henne.

Båda de anklagade förmanades att tala sanning, men de förblev vid sina utsagor. När Anna Britta dagen innan gått förbi Ljungs kyrka, hade hon hämtat det foster, som hon förut svept i ett kläde och lagt i en grav. Överlevorna visade, att det inte hade varit ett fullgånget barn och inte ens haft lemmar.

Rätten beslöt om fängelse
Rätten förklarade, att Anna Britta var misstänkt att ha begått svårare brott än lägersmål. Rätten hade inte kunnat få klarhet i flera omständigheter, tidsuppgifterna var oklara och vittnenas utsagor stämde inte. Berg hade inte kunnat uppspåras. Rätten beslöt därför, att Anna Britta skulle förpassas till Bohus fästning och hållas i förvar där, tills rannsakningen kunde avslutas. Olov Jonsson skulle med förpassning översändas till Konungens Befallningshavande i Älvsborgs län.