Osämja på hemvägen från kyrkan

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Etnologen Ingeborg Brunkhorst berättar en historia från Höks härad i Halland år 1810, hämtad ur domböckerna. Fler artiklar av henne kan du läsa här.

En träta om en skuld fick för Per Svensson och Per Jönsson, åboar i Norra Össjö i Hishults socken i Höks härad i södra Halland, ett ytterst olyckligt förlopp. Kanske var brännvinet den utlösande faktorn. De hade varit på hemväg från kyrkan söndagen den 28 okt. l810 och troligen efter gudstjänsten gått en sväng om krogen. Sedan hade de råkat i gräl. Det var inte ovanligt, att männen efter kyrkan tog sig en eller ett par supar på krogen och därefter råkade i luven på varandra på hemvägen. Per Jönsson hade senare påstått, att båda varit druckna, men Per Svensson hade protesterat mot detta och sagt, att han den dagen inmundigat endast tre supar. Men vägen till kyrkan hade varit lång, predikan likaså, de hade knappast ätit något och brännvinet hade hetsat upp dem.

På urtima ting den 11 dec. 1810 lästes ett intyg upp från provincialläkaren, professor Westholm, där det stod, att det slag, som Per Svensson erhållit den 28 okt., spräckt pannbenet och vållat hans död den 24 nov. 1810. Per Svensson avled alltså nästan en månad efter slagsmålet. På tinget föredrogs också ett intyg från kontraktsprosten Bothén i Hishult, som utsade, att både Per Jönsson och Per Svensson var kända för en stilla och fridsam levnad och att de ägde en någorlunda försvarlig kristendomskunskap. Hur kunde en till synes harmlös träta sluta med en livsak? Vilken roll hade brännvinet spelat?

Till tinget hade Per Jönsson hämtats från slottshäktet i Halmstad såsom misstänkt för att ha utdelat det dödande slaget. Han sade sig vara 32 år gammal. Han var undersätsig till växten och till utseendet av goda kroppskrafter. Till tinget hade också Per Svenssons efterlämnade hustru kallats, men hon hade inte infunnit sig. I ett intyg meddelade hon, att en nära förestående barnsbörd hindrade henne. Hon intygade också, att Per Svensson på sitt yttersta hade yttrat, att han av hjärtat tillgav Per Jönsson hans brott. Hon anhöll, att tingsrätten ej måtte straffa honom för hårt.

Pigan Nilla Svensdotter, syster till den avlidne, 30 år gammal, hade varit med vid slagsmålet. Hon framkallades först och berättade, att vid gudstjänstens slut i Hishults kyrka hade Per Jönsson bett henne och brodern att vänta lite i Hishults by, medan han hämtade en ko, som han köpt. De skulle sedan ha sällskap på hemvägen till Össjö, beläget en mil från Hishults by. Med dem var också Pernilla Svensson, svägerska till Per Jönsson. Till en början tycktes männen ha varit goda vänner och förtroligt samtalat med varandra, medan de gick lite efter kvinnorna. Men så hade Nilla hört, att Per Svensson påminde Per Jönsson om en fordran på 32 skilling. Per Jönsson ilsknade då till, släppte kon, fattade tag i Per Svensson och fick honom under sig. Pernilla sprang efter kon och fick fast henne, medan Nilla gick tillbaka för att om möjligt avvärja ett slagsmål. Hon fattade tag i halsen på Per Jönsson och drog honom undan Per Svensson, som då kunde stiga upp. Hon förde brodern lite längre fram mot strätat, dvs en smal gång, omgiven av gärdsgårdar. Mitt framför Måns Svenssons gård i Össjö by blev Nilla varse, att Per Jönsson hade dragit ut en stör av furu ur gärdesgården. Hon ställde sig då framför sin bror, omfamnade honom och bad honom gå undan. Han hade också tagit en stör, men på Nillas uppmaning kastade han den ifrån sig. Då hörde hon ett vinande vid ena örat och såg Per Jönsson ge Per Svensson ett så hårt slag över pannan, att han dignade ned till jorden vid hennes fötter och alldeles bortdånade. Med stören i handen sprang Per Jönsson tillbaka på den väg de kommit. Nilla gick efter folk i byn, som hjälpte henne att föra hem brodern. Han måste genast gå till sängs och förblev sängliggande, tills han dog den 14 nov. Nilla sade, att han var på 25 året och hade gått frisk både från och till Hishults kyrka. Under hela sin sjukdomstid hade han klagat över det slag, som han fått i huvudet av Per Jönsson, och sagt, att om han avled under sin sjukdom, så var ingen annan än Per Jönsson vållande till hans död. Han hade inte varit besvärad av någon huvudyra mer än den 19 nov.

Per Jönsson fick därefter av häradsrätten mottaga flera "ömma och bewekande föreställningar" om att uppriktigt bekänna sitt brott. Han erkände också riktigheten i det Nilla berättat. Men han framhöll, att Per Svensson vid hemgåendet, då männen var ensamma, retat honom och "budit honom ann till slagsmål" och en gång puffat honom, så att han föll mot kon. För att slippa undan Per Svenssons retsamheter hade han släppt kon och fattat tag i honom. Men då hade Nilla och Pernilla kommit och gripit honom, så att han föll omkull och fick dem över sig. Därav hade han blivit ännu mer uppretad, så att han hade tagit upp en stör och med den slagit till Per Svensson. Här går alltså uppfattningarna något isär. Per Jönsson lägger över en del av skulden på Nilla. Det skulle ha varit hennes ingripande, som gjorde, att han tog fatt på stören. Slaget hade tagit mycket hårdare än han anat, och han blev därav så förskräckt, att han rusade därifrån. Men Nilla vidhöll, att hon hade tagit tag i Per Jönsson först då Per Svensson låg på marken och hade Per Jönsson över sig. Per Svensson hade då sagt till Per Jönsson: "Skall jag nu hafwa stryk till för det jag lånt dig penningar?" Hon försäkrade också, att den stör, som Per Jönsson använt, inte legat lös på marken utan dragits ut ur gärdsgården och avbrutits av Per Jönsson.

Det förgick alltså nästan en månad, innan Per Svensson avled av skadorna. Flera besökte honom i hans stuga, och bland dem var pastorsadjunkten Edberg istället för prosten Bothén, som var på riksmöte. Han hade blivit kallad av Per Svensson, som önskade undfå nattvarden. Till honom hade Per Svensson sagt, att han inte hade påbörjat slagsmålet, utan Per Jönsson hade, sedan han släppt kon, fattat tag i Per Svensson och gett honom det dråpslag, som vållade hans sjukdom. Han sade också, att han inte varit drucken utan endast förtärt tre supar brännvin.

Sedan förhördes flera vittnen. Per Svensson från Stora Kornhult hade söndagen den 18 nov. besökt Per Svensson. Han hade då liggande på sin sotesäng med upplyfta händer bett Gud förlåta honom hans synder för det han sjäv varit vållande till trätan.

Per Jönsson berättade, att han måndagen den 5 nov. hade bett Olof Troedsson följa med honom till Per Svensson för att åstadkomma en "förening" dem emellan. Han hade frågat Per Svensson, om han ville förlåta honom det han gjort mot honom, och han hade svarat, att han inte hade något emot honom och att de kunde talas vid därom senare, om han blev återställd från sin sjukdom. Men Per Svensson hade under samtalets gång vidhållit, att det inte hade varit han, som först skuffat till Per Jönsson, utan Per Jönsson hade först fattat tag i hans kläder. Han förnekade också, att han och hans syster Nilla hade legat ovanpå Per Nilsson. Olof Troedsson vittnade, att han hört samtalet mellan Per Svensson och Per Jönsson, men eftersom han var något tunghörd, visste han inte, vad som sagts sedan.

Åke Svensson berättade, att han varit med, då Per Svensson hustru och hans syster Nilla tagit Per Svensson under var sin arm och fört hem honom. Litet senare hade han gått hem till Per Svensson och då funnit honom liggande på en bänk, hårt betagen och blödande genom näsa och mun och utan att kunna tala.

Tyra Johansdotter berättade, att Nilla under fyra ögon sagt, att hon och Per Svensson båda puffat till Per Jönsson, så att han mistat både hatt och mössa. Nilla sade till detta, att Per Jönsson velat "custonera" henne och hennes bror till att ta upp hans hatt och mössa. Hon visste däremot inte, hur han hade förlorat dem.

Klockaren J.P. Kihlberg hade varit i Per Svensson stuga tillsammans med pastorsadjunkten Edberg och då träffat Nilla, som varit mycket ond och svurit, så att han hade måst förmana henne att inte svära, utan istället tala med saktmod och förbli vid sanningen. Han hade också hört sägas, att Per Svensson sagt till Måns Svensson i Össjö, att han varit vållande till trätan med Per Jönsson.

Vid samma tillfälle hade inspektor Handberg och ladufogden Hans Pålsson kommit till Per Svenssons stuga, sedan de hört talas om överfallet. Per Jönsson hade blivit efterskickad och han hade erkänt, att han gett Per Svensson ett slag med en stör, men att han varit tvungen att göra det för att värja sig mot honom och hans syster Nilla.

Nils Persson hade måndagen den 5 dec. tillsammans med nämndemannen Nils Hansson besökt Per Svensson. Denne hade då sagt, att han för sitt samvetes skull gärna ville förlåta Per Jönsson, men han ville ändå, att lagen skulle döma däröver.

Fler vittnesmål var inte att tillgå, varför åklagaren, länsman Tullgren, överlämnade målet till rättens prövning. Per Jönsson betygade ytterligare på det allra högsta, med tårar i ögonen och synbart upprörda känslor, att det aldrig varit hans uppsåt att ge Per Svensson ett dråpslag, utan att slaget tillkommit av "brådskillnad och öfwerilning", därför att Per Svensson varit kitslig och retat honom till vrede.

Utslag
Per Jönsson hade bekänt, att han gett Per Svensson ett slag, varav döden följt. Häradsrätten dömde honom därför enligt 24 kap. 9§ Missgärningsbalken att mista livet och halshuggas. Han skulle ersätta professor Westberg hans utgifter enligt räkning. Domen skulle enligt 25 kap. 5 § Rättegångsbalken underställas hovrätten.

Hovrätten stadfäste den 29 jan. 1811 häradsrättens dom.Men Per överklagade och hade framgång. Ur fånglistan från Varbergs fästning i maj månad 1811 kan man inhämta, att Per Jönsson hade beviljats nåd av Kungl. Maj:t. den 4 maj 1811. Straffet hade förvandlats till 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och två års allmänt arbete på Landskrona fästning.

För att få veta, om Per överlevde dessa hårda år på fästningen, måste vi gå till kyrkböckerna. Där kan man inhämta, att Per var född 1779 och gift med Bengta Nilsdotter, född 1780. Det första barnet föddes 1807, det andra 1811. 1812 och 1813 satt Per i fängelse, men 1814 satte barnafödandet i gång igen. Per tog längre fram i tiden undantag och levde till 1851. Hustrun dog 1863. Per vände alltså tillbaka till sin by, brottet var sonat och allt tycks gå sin gilla gång.