Inlands Fräkne härads
dombok för år 1773

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Här gör etnologen Ingeborg Brunkhorst en genomgång av samtliga mål som behandlades i Inlands Fräkne härad år 1773. Fler artiklar av henne hittar du här.

I det följande redogör jag för de ärenden, som var uppe på häradstinget i Inlands Fräkne härad år 1773. Häradet är beläget strax söder om Uddevalla, och den nuvarande huvudorten är Ljungskile. E6 och järnvägen går nu genom häradet. I väster går häradet ner till saltsjön, i öster upptas det av magra skogsmarker.

Jag har valt att undersöka år 1773, därför att det var en lugn tid i häradets historia. Gustaf III var kung, den politiska situationen stabil, och bygden berördes inte av krigshändelser. Missväxt hade det varit under år 1771, men inte under de följande åren. Det var över huvud taget en lycklig tid för bygden.

Jag följer den renoverade domboken, dvs. den avskrift, som sänts in till hovrättens arkiv. Den är prydligare skriven och lättare att läsa. Men det är ändå tålamodsprövande att läsa den tyska handstilen. Inlagor, som ofta är av stor betydelse, fattas dock.

Länsman var hela tiden Ivar Forsberg. Vid vintertinget förekom 34 ärenden, vid sommartinget 40 och vid hösttinget 35. Efter protokollen finner vi saköreslängden, en förteckning över de böter, som utdömts, sammanlagt 189 daler silvermynt. Häradshövdingen, som dömde, har undertecknat protokollen.

De enskilda målen

BROTTMÅLEN

I brottmålen kärade år 1773 landsfiskalen eller länsman, jägmästaren eller skogvaktaren. Tre typer av brott intar en särställning, eftersom det endast var bönder, som begick dem: olaga hygge och försummelse av skjutsning och vägunderhåll.

Olaga hyggen
Det vanligaste brottet var olaga ekehygge på egen mark. Till vintertinget hade landsfiskal Granbeck låtit instämma bönderna i Aröd för olaga ekehygge. De påstod, att de hade fått tillstånd av ryttmästare Simmingschiöld att fälla ekarna, varför det blev uppskov i målet. Tre bönder i Heljeröd var också instämda. men även här blev det uppskov för att förre skogvaktaren Hasselgren skulle höras. Hans Olsson på Tönn sakfälldes för att han hade topphuggit en ek och fick böta 9 daler tre¨skiftes böter och 20 daler till målsägaren, d v s Granbeck. Det lönade sig för målsägaren att få bönderna fällda för olaga ekehygge. Också ett par bönder i Skafteröd anklagades för att de skulle ha kvistat och till eget behov använt grenarna efter 22 på deras hemman fällda ekar, som använts till salpetersjudning. Salpeter användes för framställning av krut och var en besvärlig historia. Sjudare Runström hade emellertid uppgett, att han fått tillräckligt med torr ved och inte behövde mera. Bönderna friades.

Det meddelades, att landsfiskal Granbeck hade avlidit. Hans mål övertogs av jägmästare Johan Deijenberg. Till hösttinget hade han låtit instämma Anders Olofsson i Hola Sörgården, men inga vittnen hade kallats, och det blev uppskov. Målen är alltså ibland dåligt förberedda, målsägaren tar en chans, och oftast går den inte hem. Bättre hade länsman Forsberg förberett målet, när han kunde få Per Andersson i Vägeryr fälld för att han huggit en ek i sin kalvhage "af enfalldighet".

Men det fanns annat än ek i skogen, som var värdefullt, granspiror t.ex., som brukades som bogspröt på fartyg. Jägmästare Deijenberg hade till hösttinget låtit inkalla flera bönder i Jättesås och Ödegården för att de utan tillstånd skulle ha sålt spiror av granträ till en handlande i Uddevalla. Men tingsrätten förklarade, att det visserligen var förbjudet att utan tillstånd hugga "god rak fura", men att det var tillåtet att hugga gran, varför bönderna frikändes. Det är underligt, att jägmästaren inte bättre kunde sina paragrafer.

Inte bara träd fanns i skogen, också fågel. Sven Olsson i Råane dömdes för att han under förbjuden tid skjutit en tjäderhöna.

Skjutsning och vägunderhåll
Till vintertinget hade länsman Forsberg låtit inkalla bönder från bortemot 40 gårdar för att de skulle ha visat långsamhet vid framskaffande av kronoskjuts vid regementets durchmarsch året innan. Men han förklarade, att han gjort en närmare undersökning av orsakerna och kunnat fastställa, att dröjsmålet snarare berott på laga hinder än på tredska och motvilja. Han återkallade därför sin talan.

För bristande vägunderhåll tilltalade länsman Forsberg Anders Olsson i Havås. Vid en vägröjningssyn hade han fastställt, att Anders vägsträcka var bristfällig. Han dömdes att böta tre daler.

Brännvin i hemmet och på krogen
Gustaf III införde den 11 sept. 1772 förbud mot brännvinsbränning och försäljning för att "sörja för Wårt kiära fäderneslands och våra älskeliga undersåtars vältrefnad". Det var nödvändigt att iaktta en god hushållning och sparsamhet med säden, i all synnerhet som 1771 var ett nödår. För att brännvinstillverkningen skulle stoppas, påbjöd förordningen, att alla brännvinspannor, eller deras hattar och pipor, skulle förseglas. Förordningen uppmuntrade angiveri, i det att angivaren skulle erhålla hälften av böterna, som var höga, 100 daler silvermynt. Länsman fick härmed en ny uppgift - att kontrollera och försegla brännvinspannor. Ett par gånger om året anordnades möten i gästgivargården, dit pannorna skulle föras och förses med försegling och häradets sigill. Det var noga! Gång efter annan ser vi länsman Forsberg i närkamp med bönderna, för det var dessa, och inte torparna, som ägnade sig åt brännvinsbränning. Man måste ju ha ett överflöd av säd för att kunna bränna, och det hade inte de obesuttna.

Nils Olsson på Flofjället var en av dem som träffades av Forsbergs nit. Men han räddades av länsmannen i Flundre härad, som intygade, att Nils sålt sin andel i brännvinspannan till sin svåger och att denne låtit försegla den. Forsberg fick ge sig. Ett annat offer var Olof Torsson i Arnebo, som ställdes till svars för att mässingstråden på hans brännvinspanna blivit avbruten. Han kunde med vittnens hjälp styrka, att tråden gått av, när man ovarsamt lagt in pannan i en släde. Dessutom fanns den gamla förseglingen kvar. Återigen fick Forsberg stryka på foten.

Anders Börjesson på Sågen instämdes för att han skulle ha undanhållit en brännvinspanna. Han nekade till att ha ägt någon under de senaste två åren. Han hade flera år tidigare sålt sin panna till sin svåger och någon gång senare haft den till låns. Han dömdes att värja sig med ed. Vid nästa ting kom saken upp igen, och tingsrätten konstaterade då, att hans kunskaper i kristendom var så svaga, att han inte kunde få tillåtelse att gå eden. Han skulle först undervisas av "det vördiga prästerskapet" i Forshälla. Vid vintertinget 1774 gick han eden och frikändes.

Inte i något av dessa fall lyckades alltså länsman Forsberg att få den tilltalade fälld. Men kanske hade Forsbergs noggrannhet en avskräckande verkan.

I kamp mot brännvinet och till skydd för gästgivargårdarna beivrades också olaga försäljning av rusdrycker. Jacob Eriksson vid Aröds bro och Halvard Hansson vid Husen under Hälle var lönnkrögare bland andra. Men det var svårt att få dem fällda, eftersom vittnen inte ställde upp. I väntan på att en ny landsfiskal skulle utses lades målen tills vidare ner. Också Olof Torkelsson i Råane instämdes för lönnkrogs hållande. Det blev uppskov på grund av hans sjukdom.

Åtal för våld förekommer sällan. Två gånger var det faktiskt länsman Forsberg själv, som utövade våldet och som blev instämd till tinget av offren. Det tyder på att man trodde, att det kunde gå att få rätt mot länsman. Sverige var en rättsstat. Den ena gången hade länsman med sin käpp slagit en dräng, som tredskades, när han fördelade skjutsar till Åsen. Forsberg dömdes visserligen att böta tre daler silvermynt och för sabbatsbrott tio daler. Men drängen dömdes att böta tio daler för uppstudsighet och lika mycket för sabbatsbrott. Visserligen fick drängen Forsberg fälld, men det kostade honom själv böter. Det var nog bäst att låta bli en annan gång! Men kanske blev Forsberg lite försiktigare i fortsättningen. Tre bönder i Brandseröd hade också låtit stämma Forsberg för att han skulle ha överfalllit dem med "hugg och slag" på tinget. Men de tog tillbaka sin anmälan.

Att vägfriden hölls var viktigt. Det torde ha varit orsaken till att kronorättaren grep in, när han såg Per Andersson ge sin bror en örfil på vägen. Förseelsen är ju så ringa.

Sven Olsson i Röd råkade skuffa och spotta på grannens son, som kom för att påminna honom om att det var hans tur att föra dragonens utrustning till Backamo. Han hade dessutom svurit. Det kostade honom sammanlagt 19 daler, varv tio för sabbatsbrott. Samme Sven Olsson och hans hustru kallades till tinget, misstänkta för att genom vårdslöshet ha kvävt ett barn i sin säng. Hustrun beklagade "med gråtande tårar" den olycka, som skett, och betygade, att hon alltid med moderlig ömhet och omsorg skött sina barn. Tingsrätten frikände henne, men manade henne att i framtiden vara mer aktsam. Troligen har i båda fallen alkohol spelat in.

Lönskalägen
Fyra fall av lönskalägen, dvs. samlevnad utanför äktenskapet mellan ogifta personer, stöter vi på 1773. I tre fall är det fråga om döttrar till obesuttna i häradet, det fjärde fallet är en tiggerska och lösdriverska. Här möter vi människor, som står under bönderna på den sociala skalan. Börta Börjesdotter från lönnkrogen vid Aröds bro och Katarina Frank, som inte ville gifta sig med skomakaren, är bland dem. Det blev uppskov i båda fallen. Anders Andersson i Tjöstelseröd och Luisa Jönsdotter från Skällebred stod också anklagade för lönskaläge. De erkände och dömdes till böter. Barnafadern skulle dessutom betala 14 daler silvermynt om året, "så länge och intill dess barnet sig sjelft kan nära", vilket torde ha inträffat vid sex års ålder. De här flickorna hade ändå rätt att vistas i häradet. Värre var det för Anna Britta Forsberg. lösdriverska och utan rätt att övernatta i häradet. Berättelsen om henne blottar mörka och grymma sidor i samhället. Men det var ett samhälle, som inte alltid kunde livnära sina egna.

Tillämpningen av 1734 års lag visar, att den framför allt tjänade rikets säkerhet. Vägar skulle finnas och fred skulle råda på dem, för att regementen och ämbetsmän skulle kunna färdas, ekarna tillhörde kronan för att krigsskepp skulle kunna byggas, och lösdrivare skulle bevakas, för de kunde vara spioner.

TVISTEMÅLEN

Betydligt vanligare än brottmålen var tvistemålen, dvs. mål mellan enskilda personer. Att sådana drogs inför tinget och inte avgjordes med knytnävarna eller med kniv, är ett tecken på stigande civilisation. Det är nästan alltid bönder, som tvistar med bönder. Endast i ett par fall befinner sig den ena parten i en annan social ställning än den andra: adelsman mot bönder, handlande mot bonde, bonde mot torpare.

Tvister om ägor
Ofta stred man om ägor. Ibland åberopade de tvistande traditionen eller gamla kartor, ibland t.o.m. danska, som bevis för gränsen mellan ägorna. I fall av ägotvister ville häradsrätten ofta först se lokaliteterna, innan dom avkunnades, dvs. häradssyn skulle förrättas. Vid den tiden fördes ett särskilt protokoll över häradssynerna. Vi måste se syneprotokollen för att få veta, hur domen föll. Endast undantagsvis framgår detta av domboken, så t.ex. då Erik Torstensson, ägare till Lerbo, krävde åboarna i Bua på två tegar. I domen fastställdes salomoniskt, att den ena tegen skulle höra till Lerbo, den andra till Bua.

Skog och utmark gällde det i följande fall. Bönderna i Ivarsbo anklagade bönderna i Ingelstorp i Hjertums socken för olaga svedjande och olaga intäkt på deras enskilda skogar och för att de överträtt den år 1620 avgivna syningsdomen. Båda parterna uppvisade gamla kartor och domar. Också här skulle häradssyn företagas.

Till en kollision mellan "Riddarskapets och adelns i Nåder förundta privilegier" och några bönders enligt deras mening hävdvunna rätt, kom det den 20 jan. Båda parterna gjorde anspråk på den s.k. Timmerkärrslegan. Bönderna, som förlorade i tingsrätten, förde målet vidare till hovrätten. Adelsmannen, ryttmästaren, välborne herr Daniel Simmingschiöld på Restenäs, avgick så småningom med segern.

Vid samma ting vittnade "gamle mannen" (85 år) Tol Jonsson "för dödsfalls skull" om sin uppfattning om Timmerkärrslegans sträckning.

Det föregående är exempel på att gränserna mellan gårdarna inte varit utstakade i mannaminne av lantmätare. Det fanns visserligen lantmätare, men de var framför allt sysselsatta med skiften och räckte inte till. Man klarade sig emellertid riktigt bra utan lantmätare. Vi har två exempel på hur grannar kom överens om att förändra gränserna mellan sina gårdar. Så bytte ägarna till Stora och Lilla Höggeröd ett par ägor. Likaså beslöt de båda ägarna till Skällebred att ändra gränserna för sina gårdar.

Rätt till besittning, boende och väg
Bördsrätt stadgas det om i kap. 6 Jordabalken . Rätt att lösa in en gård , om ägaren ville sälja den, hade de närmaste släktingarna. Gården skulle erbjudas dem innan den fick säljas. Av denna rätt tänkte skeppare Olof Ljungberg på Anfasteröd begagna sig. Han gjorde anspråk på att få inlösa 3/16 hemmanet Röd. Men som han var stadd på resa, uppsköts målet till följande sommarting. Men även vid detta ting befann sig skepparen på utrikes resa. Vid hösttinget meddelades det, att han dagen innan med sitt fartyg ankommit till Skeppsholmen i Uddevalla, varför uppskov än en gång beviljades. Vid vintertinget 1774 tog skepparen tillbaka sitt krav.

I följande fall går tvisten över sociala gränser. För att rädda sin besittning till torpet Tjuvhålan stämde Torsten Andersson ägarna av gården Kjällegren, som sagt upp honom. Ett kontrakt av år 1739 visades upp, och Torsten Andersson tilldömdes nyttjanderätten till torpet. Det skulle fortfarande ägas av ägarna till Kjällegren, och Torsten skulle betala skatt till dem. Hans far, dragonen Anders Berg, hade uppröjt det av oländig ängshage och bebyggt det med hus. Ägarna till Kjällegren dömdes att ersätta rättegångskostnaderna med 8 daler silvermynt.

Stridigheter av detta slag kunde också förekomma inom familjen. Johannes Kihlman, gästgivare på Åsen, hade svårt att komma överens med sin far, Mårten Kihlman i Svenshögen. Det gällde en överenskommelse, som han träffat med fadern om att avstå halva hemmanet Åsen. Fadern hade fört saken vidare till lagmansrätten, varför tingsrätten lät saken bero. Johannes Kihlman tycks ha haft åtskilliga svårigheter, för hans namn återkommer titt och tätt bland skuldfordringarna.

Olof Svensson i Myra hade tröttnat på att ha sin styvmor boende på gården. Han önskade, att hon skulle flytta. Efter en stunds diskussion inför häradsrätten mellan honom och hennes ombud, Tol Halvardsson, enades man om att Olof skulle betala 170 daler silvermynt och ge henne tre åttingar korn in natura för det utsäde hon gjort detta år. Därefter skulle hon avflytta.

I ett fall blev det bråk om äganderätten på grund av ett testamente. Magdalena Halvardsdotter hade i 15 års tid erhållit skötsel och underhåll av sin bror Per Halvardsson i Lilla Solberg och därför på sotsängen förordnat, att hennes egendom skulle tillfalla brodern, såväl 1/10 av hennes arvslott i hemmanet som hennes lösören. Hennes systers man, Anders Torbjörnsson i Stora Bratteröd, bestred riktigheten av det muntliga testamentet och menade, att hon enligt lag inte hade rätt att testamentera bort den ärvda fastigheten. I domen tillerkändes Anders Torbjörnsson hustruns rätt till delen i Margaretas arvslott, men lösöret tillföll Per Halvardsson.

I vad mån hade en bonde rätt att dra fram en väg över grannens ägor och vem skulle underhålla en sådan väg? Ett par fall kom upp vid tinget l773. Tol Halvardsson önskade dra en väg över Hogens mark, och skogvaktare Björner ansåg, att bönderna i Hässleröd skulle underhålla den väg, som ledde från hans gård till Hässleröd. I båda fallen dömde rätten till häradssyn.

Tillgrepp eller lån?
Var de då ingen, som stal från någon annan? Var straffen så höga, att de verkligen avskräckte ? Eller var det sociala trycket starkt? Eller var det bara så, att man inte visste, vem tjuven var och vem man skulle instämma? I de följande fallen är det fråga om tillgrepp - ordet stöld förekommer inte - men genom en snabb förlikning får man det att se ut som ett lån.

Sven Svensson på Synebol blev instämd till tinget för att han utan lov och tillstånd använt en häst, som tillhörde dragonen Nils Strandberg. Parterna hade emellertid träffat en "förening". Sven Svensson hade åtagit sig att hugga upp tre famnar ved som ersättning.

Också ett annat mål avgjordes genom en överenskommelse. Anders Nilsson i Lunden hade bortfört famnved, som tllhörde Anders Olsson i Forshälla, men han skulle ersätta denne med 20 daler. Ett sådant brott föll dock under byggningsbalken och stämplades som åverkan, inte som stöld.

Fulare ser ett mål ut mellan gästgivare Kihlman på Åsen och ett par bönder. Kihlman anklagade dem för att ha fört bort en famn granved, men de svarade med en genstämning mot Kihlman för osann beskyllning. De påstod, att Anders Håkansson på Skogshusen, alltså en egendomslös man, levererat veden och att de inte vetat om annat än att den tillhörde honom. De begärde, att Anders Håkansson skulle höras, och Kihlman å sin sida begärde, att Halvard Hansson i Åsen skulle höras. Tingsrätten vägrade att befatta sig med målet, innan Anders Håkansson hade instämts och hörts.

Kihlmans samröre med Halvard finner vi också i ett annat mål. Här försöker Kihlman att rädda Halvard undan länsmannens anklagelser för att han skulle ha hållit lönnkrog. Den ena gången får alltså den ene hjälp, den andra gången den andre. Ett klientförhållande tycks ha bestått. Halvard var egendomslös och beroende av andra.

Sven Olsson i Röd hade "borttappat" ett skospänne av silver, tillhörigt Olof Bengtsson i Osebacken, och inte kunnat skaffa det till rätta. Han dömdes att ersätta det med 12 daler.

Anders Andersson i Hede stämde sin gårdbo, Nils Andersson, för att han skulle ha huggit flera granar, visserligen i samfälld skog, men ändå så, att han hade skadat en gärdesgård. Nils sade, att det var hans son, som hade gjort hygget, men nekade till att någon skada vållats. Tingsrätten friade Nils, eftersom Anders inte hade kunnat lägga fram bevis för att skada hade skett. Anders fick ersätta Nils för hans kostnader med en daler och 16 öre silvermynt.

Skulder
Bortåt 30 mål gäller skuldfordringar. I och med att skulden erkänts inför tingsrätten, kunde utmätning ske. Utmätningar är inte protokollförda i domboken. Troligen kom få till stånd, eftersom de var kostsamma att genomföra. Men det innebar ändå en säkerhet för den som lånat ut pengarna, att skulden erkändes vid tingsrätten.

Det är nästan alltid bönder, som skuldsatt sig. Ibland är det fråga om skulder till handlande i Uddevalla. "Herr handelsmannen Knape" lät sig vid hösttinget företrädas av ett ombud och krävde ett par bönder, en bondänka och en änka vid Vassdraget, ett torp under Ryr, samt styrman Arvid Schåre på betalning. Flera av dem hade tagit spannmål på kredit. Kanske var missväxten år 1771 en orsak till skuldsättningen. Schåre råkade också en annan gång ut för att bli krävd, den gången för en skuld, som han ådragit sig vid sillhandel. Vi påminns om att övertaliga unga män ofta gick till sjöss och att sillen gick till.

Annars är det ofta bönder, som kräver andra bönder på mindre summor. Troligen är det slarv. Det finns emellertid ett par exempel på stora skulder, 600, 500 och 300 daler silvermynt. Möjligt är, att de har samband med inköp av en gård. Andra skulder har uppstått vid auktioner.

En nämndeman brukade framföra stämningen till den skyldige, och ofta erkände denne då skulden. Infann sig inte svaranden vid tinget, föll tredskodom på nämndemannens ord. Nämndemannen hade alltså ett stort ansvar. Svaranden hade dock möjlighet att vid nästa ting ta upp saken igen.

Testamenten
Två testamenten, som säkrade mannens och hustruns rätt att sitta i orubbat bo, inlämnades till tinget. Det ena innehöll bestämmelser om att barnen skulle utfå arvet vid myndig ålder, om hustrun gifte om sig. I tre fall meddelades det, att den som upprättat testamentet avlidit, att förmånstagarna skulle tillträda arvet och att övriga arvingar meddelats.

Bouppteckningar
Enligt lag skulle bouppteckning lämnas in till rätten senast tre månader efter dödsfallet. År 1773 lämnades 8 bouppteckningar in. Som exempel kan nämnas, att 74 personer avled år 1773 i häradet. En orsak till att så många bouppteckningar saknas kan vara, att det inte fanns något i boet att förteckna.

Vid bouppteckningar kom också skulder i dagen. Om den avlidne hade pengar att fordra, krävdes de åter av arvingarna. Släktingarna till avlidne drängen Jon Andersson krävde hans arbetsgivare, änkan Regina Andersdotter i Kyrkobacken, på 15 daler för innestående lön. Hon dömdes att betala 6 daler, och resten skulle vidare utredas.

När styrman Per Råssberg dog, lade hans arbetsgivare, skepparen och borgaren i Uddevalla Jöns Boman, sig till med hans ägodelar, däribland ett byxsäcksur och en kista med gamla kläder, såsom ersättning för en skuld på 200 daler. Styrmannens släktingar begärde ägodelarna tillbaka, men saken reddes ut, och skepparen befriades från tilltal. Styrmannen hade alltså varit i beroendeställning till skepparen genom skulden.

Men det kunde också vara så vid bouppteckningen, att den avlidne hade skulder, som nu krävdes av borgenärerna. Vice häradshövding Fredrik Göthenstierna efterlämnade ett gäldbundet bo, och för att få ut sina fordringar ur detta måste fem bönder med ed styrka riktigheten av sina fordringar. Bland dem var häradsdomaren Jon Jonsson. Kronolänsman Anders Ljungwall på Orust, som också hade fordringar men på grund av sjukdom inte kunde komma till tinget, avgav sin ed inför två nämndemän.

Jon Arvidsson vid Strandkärrsstrand i Ödsmåls socken hade en fordran på dödsboet efter avlidne Olof Olsson i Gusseröd på 110 daler. Dennes son Jon hade vid bouppteckningen åtagit sig att betala dem. Det hade han emellertid inte gjort och krävdes därför nu på denna summa. Rätten dömde honom att gälda skulden.

Det kunde bli hårda tag för släktingarna till den som gått i borgen vid dennes frånfälle. Herr adjunkten Lars Sävedsson hade av superkargören herr Birger Borgman lånat en summa på 110 daler silvermynt. Denne ville ha sina pengar tillbaka, och utmätning gjordes hos Sävedsson, men där fanns alls inget att hämta. Eftersom Lars Andersson i Strand, som gått i borgen för skulden, avlidit, krävde nu superkargören Borgman hans hustru på summan. Hon erbjöd sig frivilligt att betala skulden, men begärde uppskov. Hon ville ha rätt att senare kräva Sevedsson, om hans villkor förbättrades.

Spekulationer
Redan 1771 hade Håkan Eriksson på Hasselön gjort konkurs, men gång efter annan kom konkursen upp vid tinget 1773. Över 25 olika poster räknades upp vid vintertinget. Kreditorerna uppgav, att han kommit på obestånd genom "den oförsiktiga Jordahandel, som han med lånta penningar uti den allra dyraste tiden ingådt, för hvars olyckeliga utgång han således skal hafva att skylla sig sjelf". De misstänkte honom också för att ha undandolt någon del av lösegendomen. Egendomligt är ju, att han alltid funnit folk, som varit villigt att låna honom pengar, fast man ju bort veta, att hans ställning varit osäker. Det måste ha funnits gott om kontanter. Kanske berodde det på att sillen gick till.

Sedan Håkans egendomar försålts och avgifter betalts, återstod för kreditorerna 8.253 daler att dela. Hasselön är belägen mellan fastlandet och Orust, och borgenärerna var bosatta på Orust.

Tingsrätten förklarade Håkan Eriksson "skyldig at swara till hela giälden, samt den med arbete aftiäna eller sitta i häckte, ther borgenärerna sig ej annorledes åtnöja låta". Redan på den här tiden fanns det alltså inflation och markspekulatoner.

Förmyndarskapen
Den som inte fyllt 21 år, ägde inte makt att själv förfoga över sin egendom. Detsamma gällde för ogift kvinna, medan däremot en änka rådde över sitt gods. Fadern skulle vara sitt barns förmyndare. Om han dog, skulle annan förmyndare utses. Om modern dog, utsågs även förmyndare. Eftersom många dog, innan de hade blivit gamla och barnen vuxna, fanns det många fall av förmyndarskap, och somliga ledde till osämja.

Vid vintertinget föll domen i ett mål, som varit uppe vid flera tillfällen. Tingsrätten klagade en gång över att det var elfte gången, som målet var uppe. Nils Bergilius, stadsuppsyningsman i Norrköping, hade å sin hustrus, Greta Katarina Boijes, vägnar fordrat fullständig förmyndarräkning efter hennes mor och en bror och utbetalning av arvet av förmyndaren, kaptenen, välborne herr Abel Reenstierna. Han dömdes att utbetala arvet.

Per Persson i Tolleröd hade styvbarn. Deras förmyndare hade låtit instämma honom med begäran, att han skulle utbetala deras fädernearv. Per Persson erkände fordran, men ansåg, att han inte var skyldig att utbetala något, eftersom han dragit försorg om de tre barnen. Rätten dömde honom att utbetala en summa på 681 daler silvermynt, men han slapp att betala ränta, eftersom han hade sörjt för barnens uppfostran.

När skogvaktare Hasselgrens hustru, Marit Svensdotter, hade dött, tog Per Olsson i Timmerås hand om sonen Sven, då på åttonde året, och drog försorg om honom i sex år. Nu begärde han av förre förmyndaren, Anders Andersson i Sund, och den nuvarande, Olof Nilsson i Västerby, ersättning med 350 daler för att han hade hållit honom med kläder och föda, böcker och undervisning hos klockaren Anders Kvist under 3/4 år. Olof Nilsson ansåg det vara obilligt, i synnerhet som Sven nästan hela tiden med sitt arbete förtjänt inte bara födan utan också de kläder han fått. Han ansåg 50 daler vara en lämplig ersättning. Efter något samtal inför rätten enades parterna om detta.

De andra barnen Hasselgren togs om hand av skogvaktare Björner, Hasselgrens efterträdare, som var gift med Hasselgrens dotter Magdalena. Björner köpte också Hasselgrens hemman. Men männen var inte sams. Saken var så komplicerad, att rätten dömde, att två gode män skulle verkställa en utredning. Saken kom inte mera upp på tinget.

Sven Andersson i Luseröd ställde sin förmyndare till svars och begärde redovisning för förmyndarskapet, vilket han också erhöll.

Övriga ärenden
Polske baronen och brukspatronen Cahman var i färd med att bygga en väg ner genom Forshälla från sitt bruk Kållered för att undvika tullen i Uddevalla. På tinget hördes befolkningen i häradet, men rätten fattade inget beslut. Vägbygget fick ett efterspel 1778, då bönderna i Stenshult, Garn, Konungsberg, Hogen och Hede anklagades för att ha hållit lönnkrog och sålt öl och brännvin till dem som arbetade på vägen. Ingen erkände, inga vittnen fanns, ingen kunde fällas. Målsägare var jägmästare Bildt, och han var alls inte lika effektiv som landsfiskal Hollbeck.

Till sockenskomakare i Forshälla anmälde sig drängen Sven Svensson. Tingsallmogen försäkrade, att Sven ägde alla de goda egenskaper, som hörde till denna syssla. Han blev antagen att betjäna Forshällas invånare med det skoarbete, som de ville anlita honom för.

Tillsammans med nämndemannen Olof Olsson i Sollid hade länsman Forsberg hållit syn och besiktning hos hälftenbrukaren Henrik Persson på Simmersröd och kunde meddela tinget, att denne försummat reparationer till ett värde av 169 daler silvermynt.

Den gamle länsmannen Tol Halvardsson kallades fram till domstolen och fick mottaga "en tjenlig föreställning", därför att han med otidiga frågor givit bonden Mårten Björnsson i Lerbo, som varit berusad, anledning att yttra sig nedsättande om rikets ständer. Länsman Halvardsson erkände "med mycken ånger" sitt fel och försäkrade, att han i framtiden skulle ta sig bättre i akt. Hovrätten grep alltså in och såg till, att länsmannen uppförde sig skickeligt.

Olof Bengtsson på Osebacken var inte närvarande, när ett mål mot honom för olaga ekehygge ropades upp på hösttinget. Vid samma ting dömdes slutligen Sven Olsson i Röd, Olof Halvardsson i Stinneröd och Mårten Björnsson i Köperöd för frånvaro vid uppropet av deras ärenden vid tinget.

År 1773 hade den nye och energiske landsfiskalen Hollbeck ännu inte kommit i gång med sina åtal. Men under de följande åren steg antalet åtal ständigt för att nå kulmen 1776 med 199 ärenden. Ännu tydligare syns ökningen, när det gäller sakören. Från 189 daler silvermynt steg summan till 1774 daler år 1775. Målsägaren, vanligtvis landsfiskalen, behöll en stor del av denna summa. Det var ett billigt sätt för kronan att hålla sig med väktare av lagen.