Vitsar från 1901

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Om vitsar i Allers Familje-Journal år 1901 skriver här etnologen Ingeborg Brunkhorst. Och några håller än i dag, nästan hundra år senare. Fler artiklar av henne hittar du här.

Bland människor finns det problem, konflikter och spänningar och därmed följande aggressioner. Att ge uttryck åt aggressioner kan vara förbjudet enligt gällande samhällsmoral. Vitsen kan emellertid tydliggöra problem och konflikter, ge uttryck åt dolda aggressioner och därmed lätta litet på det inre trycket. Skrattet, som den lockar till, förtar något av spänningen. En vits hör hemma i en viss tid och på en viss plats. Särskilt i diktaturer är vitsar vanliga, därför att ingen öppen kritik får framföras där. Vitsar från 1901 ger oss upplysningar om den tidens problem. De kan förefalla oss en smula dammiga, men de har ändå sin charm.

En vits har sin speciella konstform. En bra vits skall vara kort och ha ett tydligt språk. Komiken ligger i bristen på överensstämmelse mellan början och slutet. Vitsen skall likna en gåta, så att man inte bara finner den komisk utan också känner en intellektuell tillfredsställelse över att man förstått den . Men all konst har en hemlighet, så ock vitsen.

Dessa iakttagelser, bl.a. gjorda av Freud, gav mig ett bra utgångsläge, när jag studerade vitsarna i Allers Familj-Journal för år 1901. Allers är borgerlig, vilket tydligt framgår av artiklar, noveller och följetong. Den balanserar rätt väl manligt mot kvinnligt och är verkligen en tidning för både far och mor, däremot inte för barnen.

I Allers 1901 står i varje nummer vitsarna på en sida. Jag tog en fotostatkopia av den sidan, klippte, så att det kom en vits på varje lapp, och lade dem i högar efter innehåll, dvs jag systematiserade. Då såg jag vad det var fråga om! Balansen mellan manligt och kvinnligt var tyvärr inte så god, som jag hade trott.

I de här 127 vitsarna förekommer spänningar framför allt mellan könen och mellan sociala grupper som borgare, bönder, konstnärer, hembiträden. Vissa egenskaper, som anses typiska för dessa grupper, häcklas i vitsarna. 40 vitsar handlar om män, ca 50 om kvinnor och ca 30 om barn.

Männen framstår ofta som yrkesmän. De kritiseras för att de är alltför hängivna sitt yrke, de kan gå för långt. Men detta är inte någon svår kritik. Det är viktigt för mannen i det här samhället, att han är fast förankrad i sin yrkesroll. Vad gör det då, att det brister i uppfattningen av vardagen? Professorn brukar vara typen för en sådan man, en stående figur. Han ägnar sig så intensivt åt sin vetenskap, att han tappar kontakten med verkligheten. Han är tankspridd och skildras som en älskvärd och lite velig gubbe. Hans auktoritet som vetenskaps man rubbas inte.

Professorn i matematik på postkontoret: "Jag ville gärna ha ett 10-öres frimärke. Vad kostar det?"

En annan stående figur är försäljaren. Han går ofta för långt i sin yrkesiver.

Herrn (i en butik): Har ni gunghästar?
Fabrikören: Här äro några att välja på. Den lilla kostar 15 kronor och den stora tjugofem.
Herrn: Nå, jag tror jag tar den lilla. Den är stor nog åt min lille gosse - han är bara fyra år.
Fabrikören: Jag vill råda er att taga den större - det är utmärkt arbete! Er son skall minsann kunna rida på den hela livet igenom!

En fabrikör kan se lite ensidigt på tillvaron.

Sonen (som håller på att skriva en stil): Far, vad är ett lyxdjur? Vill du säga mig ett sådant.
Fadern (margarinfabrikör): Kon!

Redaktörer och recensenter framställes som bitska och sarkastiska, Men deras anseende som yrkesmän rubbas inte därigenom, snarare tvärtom.

Ett redaktionsbrev. Vi beklaga, att vi icke kunna använda de insända 120 arken papper, eftersom de redan är fullskrivna.

I samtal med författare drar redaktören alltid det längsta strået. Varken författare eller andra utövare av de sköna konsterna uppskattas för sina prestationer. De kan på sin höjd ge glans åt den borgerliga familjen genom att dess goda ekonomi på så sätt framhålles.

Frun i huset (till en ung skald): Herr professor, vi ha köpt ett nytt, elegant salongsbord uteslutande för att kunna lägga er därpå.

Konst och konstnärer hänvisas som här oftast till den kvinnliga sfären, vilket redan det är en degradering.

Blanka, min dotter, låt oss få höra lite musik! Sjung den där sången för våra gäster, som du instuderar med professor Triller till tjugo kronor i timmen.

Mannens bristande kunskap om vad ett konservatorium är, visar hans förakt för musik.

Tänk, nu har min dotter gått i tre år på konservatoriet, och tror ni hon kan så mycket som hjälpa till med den smula syltning, som förekommer i vårt hushåll?

Ibland kritiseras konstnärerna för sitt högmod.

Operasångaren under sommarferierna: Högst märkvärdigt, att fåglarna inte sjunga här i skogen! Genera de sig månne för mig?

Även som far är mannen i första hand yrkesman.

En besökande (till en av djurvaktarna): Jag hör, att direktörn fått en liten son; då är han väl mycket glad?
Djurvaktaren: Ja, det är visst och sant. Han kunde minsann inte vara gladare, om det vore en liten flodhäst i stället som blivit född.

Redaktörn kallar det första barnet i familjen för "ett provnummer".

Allers är en tidning framför allt för en borgerlig läsekrets i staden. Motsättningen till bönderna på landet är därför tydlig. Bönderna skildras i vitsarna som dumma och obildade.

En bonde är för första gången på en konsert med sin son. Till slut sjunges en duett. Mannen: Nu kan man märka, att det är på slutet och de ha ont om tiden, eftersom de äro tvungna att låta två sjunga på en gång.

Bönderna sätter djuren före människan.

Hur kan du fördraga att ha svinstian så nära manbyggnaden? Det kan omöjligen vara hälsosamt.
Det ha vi ingen känning av. Under all den tid svinstian har stått där, ha vi inte haft ett enda sjukt djur här.

Också bondsonen är dum, för en gångs skull en dum liten gosse, annars brukar det vara små flickor, som är dumma.

Lärarinnen bemödar sig att förklara, vilket straff det var som drabbade Nebukadnesar, då han icke ville lyda Herren. Tänk er, slutade hon - sedan måste han i sju långa år äta gräs på marken liksom korna.
Fröken, frågade en liten gosse, son till en lantbrukare. Gav han då också mjölk?

De ovanor, som män brukar kritiseras för, tar vitsarna lätt på. Deras spritmissbruk avfärdas med en hänvisning till att hustrun är en ragata.

A. (på krogen): Du kan väl stanna en stund till och dricka ett glas med mig?
B. Nej tack, det är ogörligt; ser du, när jag kommer hem, låter min hustru mig alltid träda i en synål för henne.

Också tobaksrökningen vill hustrun gärna förbjuda.

Fru A.: Er man tycks hava blivit ett offer för tobaksrökningen, sedan jag sist såg honom.
Frun B.: Ack nej, det är jag som är offret - han trivs förträffligt därmed.

Mannen lånar gärna en hacka och slarvar väl med sina räkningar, men det är egentligen inte mer än vad en man av värld kan kosta på sig.

I rätten. Assessorn (till vittnet): Är ni gift?
Vittnet: Nej, vet ni vad, herr assessor, det måste ni då veta, har inte både jag och min hustru i lång tid fått springa till er med räkningen för er tvätt!

Mannen kommer alltså undan med mycket lite kritik. Han är tryggt förankrad i sitt yrke och sköter sina förpliktelser mot familjen. Ingen påstår, att han är obegåvad eller inte kan sköta sitt arbete.

Kvinnorna är däremot illa ute i vitsarna. Det fanns 1901 få yrken, som lämpade sig för en kvinna ur borgerlig miljö. Bland vitsarna nämnes endast ett, lärarinnans. I en yrkestillvaro har den borgerliga kvinnan ingen förankring. Det återstår för henne att finna en identitet som maka och mor. Det är alltså viktigt för föräldrarna - och flickan - att hon blir gift och försörjd. På vitssidorna är synen på äktenskapet mörk. Det ses ur mannens synpunkt som en försörjningsinrättning för kvinnan. Äktenskapet är en riskabel historia för mannen.

Nå, nu hör jag, att du och Elsa blivit lyckligt gifta.
Hm, hm, ja, det vill säga hon är lycklig, jag är gift

I vitsarna omtalas olika metoder, som föräldrarna använder för att locka in mannen i äktenskapet. De anordnar t.ex. baler, där de unga har tillfälle att träffa varandra. Men männen är medvetna om faran att hamna i ett äktenskap och varnar varandra.

Den ene herrn vid inträdet i balsalen till den andre: Pass på, Georg, det är utlagt motgift i afton!

Kvinnan är som en vara, vackert förpackad i en balklänning. Man kan t o m få röra vid varan. Man bjuder hem den lämplige friaren. Kyssandet kontrolleras.

Modern: Herr doktor, ni har gjort min dotter en kärleksförklaring, ni har kysst henne! Vågar jag nu fråga er, vad som är er mening?
Doktorn (raskt): Att inte göra det omigen.

För att locka mannen till äktenskap förser man flickan med en hemgift. Det är vanligt, att mannen tar reda på hur stor hemgiften är.

Modern (som berättar för sin lilla dotter sagan om Törnrosa): - och så väckte prinsen Törnrosa med en kyss och gifte sig med henne med detsamma--
Den lilla flickan (avbrytande): Men, mamma, visste han då, hur mycket hon fick i hemgift?

Skönhet och rikedom värderas hos kvinnan. Är flickan rik, kan man överse med att hon är ful.

Är fröken Holm en vacker flicka?
Inte ännu.
Inte ännu? Vad vill det säga?
Hon skall en gång ärva en rik gammal moster. När det sker, kan du vara säker på, att en mängd människor kommer att tycka att hon är vacker.

Den unga flickan har lärt sig hur det går till på äktenskapsmarknaden. Det är bättre att ta en gammal rik man än en ung, fattig och förälskad.

Hon: Ert frieri är mycket smickrande för mig, men jag kan inte bliva er hustru, däremot lovar jag att bliva er - -
Han: En syster ämnar ni säga-- säg det inte, jag tål inte att höra det.
Hon: Nej, det var inte det jag ämnade säga; jag ville lova er att bliva er en god faster, eftersom jag redan i flera dagar varit hemligt förlovad med er rike gamle farbror.

När äktenskapet väl kommit till stånd, skildras det som påfrestande för mannen. Den vanligaste förebråelsen, som riktas mot hustrun, är att hon inte kan laga mat.

Vad är en olycka? Att hava en hustru, som ser ut som en köksa och som ändå inte kan laga mat.

Hustrun kan heller inte sy. Ologisk är hon också.

Vad har du egentligen för en slarvig skräddare? Det är femte gången jag syr i den här knappen.

Kvinnan förlorar under äktenskapets gång sin skönhet., hon utvecklar sig alltmer till en ful ragata.

Den äkta mannen (på bröllopsresan): Se inte ut genom fönstret här vid stationen, min tös, skulle någon få syn på ditt ljuva ansikte, så få vi inte vara ensamma i kupén.
(Tjugo år senare) Den äkta mannen: Å. titta litet ut genom fönstret här vid stationen, min gumma. Då de få se dig, få vi säkert lov att hava kupén för oss själva.

Det händer t o m att hustrun ger mannen en örfil.

Din kind är alldeles förskräckligt svullen, Osvald!
Det är kvinnligt handarbete, min vän!

Detta är ett exempel bland många på hur verkligheten snedvrids till männens fördel. Våld i hemmet brukar mannen stå för. Vitsarna är alltså genomgående kvinnofientliga. Hustrun kritiseras starkt, mannen går fri. Den kvinnliga egenskap, som tydligast framträder i vitsarna, är dumheten. Kvinnan är så dum, att hon lika gärna kan ta av sig huvudet och lägga det bredvid sig, för det är ändå inget i det. Hon förstår inte, att vissa förhållanden måste döljas, t.ex. att mannen kört över en gammal kogubbe med bil. Unga kvinnor är lika dumma som gäss.

Ängen bakom skjutpaviljongen är från och med i morgon upplåten åt flickskolans elever till lekplats; all ytterligare utsläppning av gäss är därför förbjuden.

Hon är glömsk, hon glömmer, var mannen ställt sina tofflor.

Mannen: Nu kan jag återigen inte minnas, var jag har ställt mina tofflor. Vet du inte, var de äro, Katarina?
Hustrun: Nej, jag kan inte minnas, var jag sett dem idag.
Mannen: Är det inte det jag alltid säger: aldrig kunna ni fruntimmer minnas något! Där ha vi åter ett exempel på det!

Men mot vem är egentligen vitsen riktad? Kanske kan den läsas på två sätt. En ström av kvinnofientliga påståenden glider här förbi. Aggressioner, som annars skulle ha dolts, bryter fram. Betydligt bättre klarar sig kvinnan i vitsarna som mor än som hustru. Hon tar vård om barnet, när det har blivit stucket av en geting, och ser till att gossen är hel och ren.

I den borgerliga familjen håller man sig med ett hembiträde, jungfru på den tidens språk. Vitsarna klagar över jungfruns uppkäftighet Till skillnad från hustrun är jungfrun väl medveten om sitt värde. Hon vågar tala klarspråk. Hon kan ju flytta, om det inte passar!

Frun: Det är således er allvarliga mening att flytta, Hanna? Ni vill verkligen gifta er? Är ni nu också alldeles klar på , att äktenskapet är en mycket allvarlig sak?
Jungfrun: Jo tack, frun, jag ser ju dagligen på er och er man - men det går ju inte alltid så galet.

Hennes värde ligger i hennes yrkeskunskaper. Hon vågar sätta sig upp mot frun i huset.

Frun (till den nya jungfrun): Klara, i går kväll såg jag, att er fästman var ute i köket - det vill jag inte se oftare.
Klara: Det behöver frun inte säga mig mer än en gång; hädanefter skall jag stänga dörren till förmaket, så snart han kommer.

Eftersom den borgerliga hustrun är klen i matlagning, är mannen angelägen om att jungfrun ska stanna kvar. Det som han vill veta av spåkvinnan är inte, hur affärerna ska gå, utan om hustrun skall kunna dra jämnt med den nya köksan eller om de ska ha en ny efter 14 dar.

I det föregående har som en styrande faktor begäret efter makt legat dolt och gett skärpa åt vitsarna. I de vitsar, där barn finns med, är förhållandet ett annat. Här förutsättes faderns makt , den är given . Samhället är patriarkaliskt. Skulle förhållandet mellan far och son kastas om , är det löjeväckande.

Pappa (ser på sin åttaårige sons betyg): Ja, det är verkligen inte något gott resultat, Hugo, men låt oss hoppas, att det blir bättre nästa gång.
Hugo: Det är rätt, pappa - bara inte låta modet sjunka.

Samma auktoritet har lärarinnan. När den dumma lilla flickan inte förstår lärarinnans överlägsenhet, är det skrattretande.

Modern (till lilla Greta): Jag hoppas, att du fått ett gott månadsbetyg nu under din första skoltid, lilla Greta?
Greta: Det har jag visst. Jag vet mycket mera än lärarinnan, ty hon måste fråga mig om allting.

För flickorna gäller, att de ska lära sig laga mat och spela piano, även om det är prövande för föräldrarna.

A. Man måste då säga, att du är en tålig far; jag skulle aldrig kunna härda ut, att en av mina döttrar satt så där och klinkade på pianot hela morgonen.
B. Då hon inte spelar piano, går hon med i huset och hjälper till att laga middagen - - och av två onda ting väljer man det minst onda.

Resultatet av denna fostran är alltså ringa, vilket utsäges också i nästa vits.Flickor är så dumma, att undervisning inte biter på dem.

Från hushållsskolan.
Lärarinan: Nu vill jag hoppas, att de unga damerna flitigt i sitt hem tillämpa vad de här hava lärt.
En elev: Ja, hemma hos oss äro de redan sjuka allesamman

Gossen bör vara flitig, annars bestraffas han.

Fadern: Min lille gosse berättar mig, att ni låtit honom sitta över och han påstår, att han inte gjort något!
Läraren: Det har han ej heller. Det är därför han skall sitta över. Här i skolan låta vi lärjungarna sitta över för lättja.

Generationskonflikter speglas inte i vitsarna. Barnens protester liksom kvinnornas kommer inte fram i det patriarkaliska samhället. Följande är nog inte ett medvetet försök från gossens sida att vara uppkäftig.

Läraren (till en liten ny lärjunge): Nå, lille Hans, hur mycket har du lärt hemma? Kan du alfabetet?
Hans (tvärsäkert): Ja, herr magister.
Läraren; Det var ju bra det; låt mig då höra vad som kommer efter A?
Hans: Alla de andra bokstäverna, herr magister.

Men vitsen kan ju ändå uppskattas av de förtryckta. I den enda vits, som kan innebära, att ett barn på allvar hävdar sig, är offret den svaga modern.

Jag säger nu alltid, att man skall inte uppskjuta till i morgon, vad man kan låta mamma göra idag.

Andra vitsar kritiserar barnsligt oförnuft.

Lille Otto: Ack, om jag bara snart igen kunde äta mig sjuk på karameller!

Eller brister i ordförrådet.

Läraren: Vad är i medeltal?
Fanny: Det är något, som hönsen lägga ägg i.
Läraren: Vad är det för prat, barn?
Fanny: Jag hörde pappa säga det i går. Han sade till mamma, att hönsen lägga i medeltal 120 ägg om året.

Den lilla flickan är inte så klipsk.

Lyteskomik finns knappast bland vitsarna. Där den finns, är den placerad i barnens mun. Lyteskomiken bryter mot ett tabu, men genom att den uttalas av barnen blir den till hälften ursäktad. Den behandlar sådant, som vi väl alla måste igenom: att bli gammal, tappa håret och få löständer.

1901 var industrialismen redan i full utveckling med alla de problem, som arbetet i fabrikerna förde med sig för människorna. Borgaren ser skeptiskt på den nya tekniken. Skall bilen ersätta hästen. så får de efterkommande biff på hackade, kasserade bilar. Men tekniken har också sina fördelar. En cykel ger ett oanat sjävförtroende. Möter man ett lejon i öknen, så är det bara att ringa på ringklockan, Barnet är mera förtroget med fabriksprodukter än med naturen.

Olof (som är i en zoologisk trädgård och för första gången ser en tiger): Mamma, mamma se bara, där ligger en levande matta!

De små gossarna grubblar över tekniken.

Otto, varför är det små vita hattar uppe på telegrafstolparna?
Det är då lätt att förstå, Peter: där stå telegrammen i lä, då de få regn på vägen!

Miljöförstöringen anade man redan då:

Vägen till den vackra utsikten finner man lätt, för den är kantad med äggskal och matpapper.

I vitsarna har en del av det som var dolt och förbjudet att tala om i det borgerliga samhället uppenbarats, mer eller mindre medvetet för berättare och mottagare. Så alldeles harmlösa är vitsarna alltså inte.