En allmän arbetskarl
i det gamla bondesamhället

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Etnologen Ingeborg Brunkhorst berättar här en historia från Höks härad i Halland på 1820-talet, hämtad ur domböckerna. Fler artiklar av henne hittar du här.

I en kunglig förordning av den 27 febr. 1804 finner man de regler, som berör allmänna arbetsinrättningar. Där heter det bl a, att undersåtarnas säkerhet ofta stördes genom personer, "hwilka, dels af lättsinnighet, wanart och lättja försaka de medel, som tillåtne äro, för at winna en nödtorftig bergning samt blifwa nyttige medlemmar af samhället, dels ock redan för begångne brott straffade och från deras häckten lösgifne, sällan kunna eller wilja förskaffa sig loflige näringsfång, utan lika med de förre stryka landet ikring och betunga Allmänheten med tiggerier, eller ofreda med nya brott och wåldsamheter." För att befordra den allmänna säkerheten och förmå dem som missbrukade sin frihet att bli gagneliga medborgare, hade arbetsinrättningar instiftats, där dessa personer kunde sysselsättas. Landshövdingen i länet hade rätt att på obestämd tid döma dylika personer till arbetsinrättning. Endast arbetsföra män fick sändas dit.

Landshövdingen bestämde
Den som införts till allmän arbetsinrättning kunde endast lösläppas därifrån, om det med säkerhet blivit utrönt, att han erhållit tjänst eller lovligt näringsfång. Prövningsrätten tillkom landshövdingen. "Commendanten" på arbetsinrättningen skulle lämna den intagne biträde vid hans försök att få tjänst. Den som en gång suttit på en arbetsinrättning kallades allmän arbetskarl.

I det följande skall jag visa, hur dessa bestämmelser styrde Lars Nilssons väg genom livet, sedan han avtjänat sitt straff för rån och blivit allmän arbetskarl, hur han kämpade för sin frihet men också hur bondesamhället värjde sig mot honom.

Att vi kan följa honom som arbetskarl i domböckerna beror på att han kom inför rätta med anledning av den händelse som jägmästare Burensköld på säteriet Vallen i Höks härad i Halland skildrade i en skrivelse till häradsrätten. Skildringen vitsordades av flera personer inför tinget och kan anses som tillförlitlig.

Tips om inbrott i förväg
Den 26 aug. 1824 fick Burensköld underrättelse om att en inbrottsstöld skulle komma att förövas på Vallen samma natt. Han hade alltså förbindelser som gjorde att han visste vad som hände eller planerades i bygden. Han stannade därför uppe på kvällen och tillsade en del av folket att göra detsamma. Mellan 11 och 12 om natten blev han varse ett par karlar som tagit sig över de vattenfyllda gravar som på tre sidor omger Vallen. Då hans folk kom dem nära, tog de till flykten. Eftersom gravarna var bevakade, kom de inte undan. Två av dem greps genast och den tredje först efter solens uppgång, nedkrupen i vattnet och gyttjan. Det var en lång, koppärrig karl. Han hade försökt att kasta betjänten Pettersson i sjön och bemäktiga sig båten som denne rodde i. Deras brottsliga uppsåt var uppenbart. De var försedda med knivar och en laddad pistol. Två av dem var kända av Burenskölds folk, den ene en arrestant från Karlskrona vid namn Lars Nilsson, anställd som dräng hos den s.k. Snejderskan i Hishults socken. En hette Svensson och hade vistats en tid i socknen och påstått sig idka handel med ylletillverkning.De misstänkta fördes till slottshäktet i Halmstad och förhördes på landskansliet.

Burensköld grep aktivt in i händelserna än en gång, när han senare skickade en av sina män till hustru Snejder på Lilla Skogsgård i Hishults socken. Där greps en passlös person och en kvinna som efter avtjänat straff släppts lös. Som ägare av ett säteri på 32 mantal och med ansvar för många människor tog han aktiv del i ordningens upprätthållande.

Länsman Hammar anmälde händelserna på Vallen hos landshövdingen. Denne begärde då att förhör skulle hållas på häradstinget i Halmstad. Den 26 oktober, alltså en månad efter den inträffade händelsen, förrättades urtima ting i Höks härad i tingssalen i Stora Tjärby. Domare var borgmästare Corin i Laholm.

Det ljögs friskt
På tinget lästes en skrivelse från landskansliet upp, där det konstaterades, att två av de misstänkta hade uppgivit falskt namn. Det var ett vanligt trick. Det ljugs så friskt, att det är svårt att fastställa vad som egentligen hänt. Men vid följande förhör på landskansliet hade man fastställt, att dessa två var förre sjöartilleristen Peter Canon och Thomas Nilsson Nyström, båda dömda till livstids fängelse på Karlstens fästning. De hade rymt från Landskrona fästning den 19 augusti. Petter Canon var mer lång än småväxt, född 1792 i Villands härad i Kristianstads län, med koppärrigt ansikte, ljust hår och blå ögon. Han var dömd för tredje gången stöld. Nyström sade sig vara 33 år, född i Oppmanna socken i Villands härad i Kristianstads län, dömd för rån och röveri. Han var mer lång än liten till växten, mager, med ljust ansikte och blå ögon.

Dessa båda hade alltså rymt från Landskrona fästning, tagit vägen över Örkelljunga och gått vidare till Lilla Skogsgård i Hishults socken för att där träffa Lars Nilsson som Canon kände, sedan han suttit häktad tillsammans med honom i Karlskrona. Det var på fängelserna som män av det här slaget gjorde sina bekantskaper. Om Lars visste de, att han skulle finnas såsom dräng hos hustru Snejder, dvs Elsa Maria Beckström, på Lilla Skogsgård, enligt mantalslängden 41 år. Den 26 aug. kom de till Skogsgård. Hustru Snejder tog väl emot dem och undfägnade dem, dock mot betalning. Hon frågade inte efter pass, vilket senare kom att stå henne dyrt - 25 riksdaler banco i böter. Enligt Canon skulle de aldrig ha gått dit, om de hade vetat, att stället var så illa beryktat. Hennes man, Romanus Snejder, var soldat vid ett värvat regimente.Äktenskapet var på väg att upplösas. Han hade sagt till Canon, att hans hustru var en illa beryktad människa, och detsamma hade Canon hört av sin fästmö som var född vid Ängelholm och som han suttit i fängelse tillsammans med i flera månader men som nu kommit på fri fot.

Vem var då denne Lars Nilsson och varför fanns han hos hustru Snejder? Han var född i Hästveda socken i Östra Göinge härad, 28 år, lång till växten, magerlagd och av något mörklagt utseende. Han hade efter avtjänat straff för rån blivit intagen på arbetsinrättning, varifrån hustru Snejder flera gånger försökt att få honom uttagen som dräng hos henne, och till sist lyckats. Det hade också sagts, att hon skulle gifta sig med honom. Det var ont om arbete vid den här tiden och troligen lätt att få en dräng, men hustru Snejder hade föredragit en man med tvivelaktigt anseende.

Dåligt minne och brännvin
Både de tre männen och hustru Snejder berättade om vad som hänt på Skogsgård före besöket på Vallen. Berättelserna går isär men det gäller mest detaljer. Vad som verkligen hände, torde vara omöjligt att utreda. Det låg i de berördas intresse att ge en så fördelaktig bild av det inträffade som möjligt. Det är troligt, att dåligt minne, som blev ännu sämre av brännvinet, bidrog till motsägelserna.

Hustru Snejder sade först, att hon inte han haft anledning att misstänka Canon och Nyström, eftersom de varit väl klädda och uppfört sig anständigt, när de kom till Skogsgård Hon hade därför inte frågat efter pass. Hon sade sig ha trott dem på deras ord, när de sade, att de kommit från Karlskrona och behövde vila. När de kom till Skogsgård, hade Lars varit hemma men inte träffat dem. Det skulle ha berott på att hustru Snejder höll dem inlåsta i en kammare. Nyckeln till kammaren hade hon stoppat på sig. Detta tyder på att hon dock misstänkte dem för att inte ha rent mjöl i påsen. Hon var mån om att grannen, en glasmästare vid namn Lagerkvist, inte skulle få se dem. Han kom till gården och var ända inne i stugan men såg dem inte. Hustru Snejder nekade dock till att hon stängt in dem i kammaren. Canon vidhöll sin uppgift att han träffat Lars i fängelset, medan Lars påstod, att han inget kom ihåg.

Canon berättade vidare, att han den 26 aug. i sällskap med Nyström gått mot Laholm. Nyström hade stannat utanför staden men Canon hade gått in för att köpa sig ett par piphuvuden. På väg ut ur staden hade han mött Lars Nilsson. De vände då om och gick in i staden igen, där de hade "rogat" sig intill aftonen, då de följdes åt för att träffa Nyström. Canon och Nyström hade då sagt, att de skulle gå till Våxtorp och köpa hemstickade strumpor, som de sedan kunde sälja med vinst.

Skulle köpa brännvin
Tillsammans hade de begett sig till säteriet Vallen, där Lars hade för avsikt att köpa sig en halv tunna brännvin. På Vallen fanns det alltså ett bränneri. Vid 10-tiden hade de kommit fram till säteriet som är omgivet av en sjö, dvs. de gravar, som förut nämnts, med en smal trädgård mellan husen och sjön. Lars som var törstig gick in i trädgården för att dricka men då han inte kom tillbaka, gick de andra in för att leta efter honom. Då de märkte att folk var i rörelse, försökte de undkomma eller gömma sig. Canon ville inte medge, att de hade kommit överens om bryta sig in och stjäla. Det gällde alltså för häradsrätten att få fram, att de tre hade haft för avsikt att bryta sig in på Vallen. Nyströms berättelse stämde ungefär med Canons. Han erkände inte, att de hade tänkt göra inbrott på Vallen.

Också hustru Snejder nekade till vetskap om en planerad stöld. Hennes dräng Lars hade haft hennes tillåtelse att köpa spannmål och brännvin den 26 aug. vilket dock motsades av att Lars bara haft 1 daler 36 skillling på sig, då han greps på Vallen. Hon måste medge, att hon hade varit hos kronofogde Hammar och anmält, att hon ville bli kvitt Lars. Hon hade haft för avsikt att begära pass för Lars, så att han kunde gå till Skåne.

Lars Nilsson berättade ungefär detsamma, som de andra. Uppgifterna om var de tre träffats är virriga. Det förefaller som om de ville förneka, att de träffats på Skogsgård. Lars beskylldes också för att ha haft en pistol, som han stulit hos en bonde i Vittsjö socken. Han begärde, att bli frisläppt, eftersom han ansåg sig vara arrendator av en hemmansdel, 1/16 mantal Lilla Skogsgård, och dessutom tjänstedräng hos hustru Snejder.

Lars uppfattades av befolkningen i Hishults socken som en belastning. Det gällde alltså att hitta sådant, som var till hans nackdel och framföra det på tinget. Kronofogde Kleverström upplyste om att Lars inte var antecknad i krono- och uppbördslängder såsom arrendator. Pastor Friberg intygade, att Lars som blivit avhämtad från allmänna arbetsinrättningen "å Kongsholm" vid Karlskrona inte fanns antecknad i Hishults längder eller med församlingens medgivande antagen som sockeninvånare, vilket var nödvändigt för inflyttning. Sju man, bland dem Petter Lagerkvist, som bodde på Lilla Skogsgård, hade till rätten inlämnat en skrivelse, där de påpekade, att Lars under sin vistelse i Hishults socken inte förrättat något arbete utan beständigt strukit runt i bygden, att han således var onyttig och en farlig medlem i samhället. De anhöll, att han, om han skulle bli fri, inte skulle tillåtas inflytta i socknen.

Lyckades få honom fri
Kronofogde Berg hade en del att berätta om hustru Snejder. Hon hade flera gånger försökt att få ut Lars från allmänna arbetsinrättningen men misslyckats på grund av de upplysningar som kronofogden själv lämnat om henne. Förra sommaren hade hon dock lyckats, beroende på ett enda bevis från någon i Hishults socken. Nu hade hon uppsökt honom och begärt ett råd om hur hon skulle bli av med Lars. Istället för att göra henne gagn hade han strukit omkring i dåliga och oviktiga ärenden och tagit med hem ett lösaktigt kvinnfolk med vilket han sammanlevde i hennes åsyn. Dessa båda hade kommenderat henne strängt och begagnat henne som sin piga. Hon sade sig ha allt elakt och ont att vänta av Lars. Kronofogde Berg hade rått henne att anmäla förhållandet hos landshövdingen och att förena sig med socknens övriga innevånare. Hon sade, att hon inte öppet vågade gå emot Lars, men att hon skulle kunna gå till väga på ett "finare" sätt och ändå få sin vilja igenom. Hon var mycket upprörd, när hon lämnade honom och gav sig iväg till Halmstad. Några timmar därefter fick kronofogde Berg veta, att de tre männen fängslats. Därmed var hustru Snejder av med sina bekymmer för den gången.

Lars har här gjort sig skyldig till det beteende som han sedan hårt skulle klandras för, nämligen att dra skumt folk till orten

Utslaget
I utslaget sades det, att det inte allenast var sannolikt utan övergick till trovärdighet att de tre haft för avsikt att begå stöld och möjligen i samband därmed annat brott. Men då inget brott förövades och inget annat låg de tilltalade till last än att de dolt sig utanför stora byggnaden på Vallen, så kunde ansvar inte yrkas på dem för något annat än att Canon och Nyström uppgett falskt namn och rymt från Landskrona fästning. De skulle förpassas tillbaka till Landskrona. Vad Lars Nilsson beträffar, så kunde han inte överbevisas om något verkligt brott, men misstankarna mot honom om tilltänkt inbrott på Vallen var starkare än mot de andra, eftersom han kände till trakten. Lars Nilsson var varken upptagen i kronolängden eller i pastors anteckningar. Han kunde inte styrka, att han var hemmansarrendator. Denna uppgift kunde vara diktad och tillskapad liksom uppgifterna om hans tjänstebefattning hos "icke välkända" hustru Snejder. Lars Nilsson hade som brottsling blivit insatt men uttagen från allmän arbetsinrättning, men istället för att genom ett stadgat levnadssätt söka upprätta och mildra sina begångna brott och förseelser hade han genom misstanke om stöld och genom att stryka omkring vållat, att Hishults invånare begärt hans förvisning utom socknen. Härtill kom de tvetydiga och motsägande uppgifter som han lämnat om bekantskapen med Canon och Nyström. Häradsrätten ansåg honom därför vara en för allmänna säkerheten farlig person, varför han skulle återföras till häktet för vidare åtgärder av landshövdingen.

Förnyade försök
De stora ansträngningar, som Lars gjort för att komma loss från arbetsinrättningen, hade alltså inte lett till något resultat på grund av hans eget olämpliga uppförande. Men han gav inte upp. Han tillhandlade sig 1/16 mantal Lilla Skogsgård av Nils Persson i Bjäringstorp för att på så sätt gälla för besutten och få rätt att vistas i Hishult. Landshövdingen hade dock den 3 mars 1827 beslutat att lämna detta köp utan avseende och dömt honom att såsom en för allmänna säkerheten vådlig person sändas till arbetsinrättningen i Vadstena. Lars hade hos Kungl. Maj:t överklagat detta beslut. Med anledning därav skulle på Kungl. Maj:ts anbefallning närmare undersökning anställas, dels angående köpet, dels om hemmansdelen kunde ge Lars Nilsson bärgning.

Häradsrätten upptog ärendet till behandling på lagtima ting den 9 juni 1827. Kungl. Majt:s skrivelse upplästes. Lars Nilsson visade genast, att han hyste misstro till häradsrätten. Han begärde att få se den kungliga skrivelsen i original. Han upplystes om att detta inte var möjligt och också om avsikten med undersökningen, vilken ju var till hans fördel. Han framhöll, att han var ägare till ett hemman i Hishult, att han utsatts för våld och att Sveriges lagar kullkastats. Han borde försättas på fri fot för att kunna begagna sitt hemman. Han sade, att han hade mycket pengar att fordra i Skåne av flera personer, "af den ene mer en annan mindre", och att han med hjälp av dessa pengar skulle kunna både bygga och odla. Han måste på fråga medge, att hemmansdelen var obebyggd och jorden obrukad. Men hade han varit på fri fot, hade allt varit annorlunda. Med in- och utägor utgjorde området enligt hans mening 20-30 tunnland jord.

Åklagaren hade låtit inkalla några invånare i Hishults socken att upplysningsvis höras. Bonden Per Andersson i Lycket vitsordade, att hemmanet flera år legat i linda, och då det var ett av de sämsta hemmanen i Hishults socken, ansåg han, att även om där vore hus och den obetydliga åkerjorden i bruk, så skulle ingen kunna föda sig därav eller vara besutten utan måste ha förmögenhet aller annan inkomst. Allra minst skulle Lars kunna bärga sig på det, då han aldrig visat håg för arbete utan sysselsatt sig med att gå omkring och meta efter fisk den tid han inte sällskapade med tjuvar och rymmare, något som var känt i hela socknen. Kom han till Hishult, skulle den avlägsna, bergiga och glest bebyggda socknen bli ett tillhåll och en tillflyktsort för dylika personer.

Strök omkring med tjuvar och rymmare
Sven Johansson i Hishults by instämde i det föregående. Han trodde inte, att Lars hade några pengar. När Lars ett par år tidigare varit i socknen, hade han strukit omkring med tjuvar och rymmare, bland vilka han hade en förtrogen, Svensson Färdig, som samma dag blivit rannsakad för stöld av pengar i Hishult och hos vilken en tjuvnyckel funnits.

Lars Nilsson ilsknade till och sade, att även om han kom till Hishult, skulle han nog se till att komma därifrån och slippa vara bland ett så dåligt folk, "fulla af hat och ondska". Som dräng hade han utfört det han blivit tillsagt att göra. När det gick Lars emot på tinget, kunde han inte behärska sig utan tog till hårda ord.

Ytterligare fem bönder framkallades och hördes. Alla instämde de i det som sagts förut, alla hyste fruktan för att Lars skulle återkomma. Församlingen skulle t.o.m. vara hågad att lösa in Lars hemmansdel för att bli honom kvitt.

Därefter försökte Lars att leda förhören så som han önskade. Han uppmanade alla att träda fram och uppge vilka brott han begått, och kunde några sådana inte fastställas, så vore det endast hat, avund och illvilja, som drev saken. Han begärde, att några personer skulle höras som vittnen. Undersökningen uppsköts till nästa ting, då också säljaren av hemmansdelen skulle närvara.

På urtima ting den 19 juli 1827 återupptogs förhandlingarna. Lars framhöll än en gång, att han ägde så mycket pengar att fordra i Skåne, att han kunde köpa 1/16 mantal till. Han visste, att hans öde skulle avgöras på tinget - meta i Hishults sjöar eller träla på en arbetsinrättning - och försökte därför göra förhandlingarna så betydelsefulla som möjligt. Han begärde, att samtliga skulle höras under ed, vilket åklagaren inte hade något att anmärka mot.

Försökte styra förhören
Lars försökte återigen styra förhören genom att begära, att vissa frågor skulle besvaras: Hade han genon något bedrägeri eller stöld skadat någon i socknen? Han försökte ta sig rätten att formulera problemet.

Per Månson var den förste att besvara frågan. Han hade inte hört, att någon blivit skadat av Lars, men han påpekade, att under den tid, som Lars vistats hos hustru Snejder på Skogsgård, hade flera kringstrykande personer fasttagits, en del beväpnade. Lars var visserligen inte närvarande, då dessa fasttogs, men fruktan och misstankar fanns, att Lars kunde vara orsaken till att de sökt sig till Hishult, eftersom sådana besök ej funnits varken före eller efter Lars vistelse på Skogstorp. Han uttrycker här, vad alla känner - fruktan för Lars återkomst.

Elias Nilsson instämde i det föregående. Han visste inte om något ont, som Lars gjort, med undantag av att han en gång slagit Per Jonsson i Norra Össjö i huvudet med stövelklacken. Johan Svensson instämde med de övriga.

Ivar Persson visste inte, om någon blivit häktad, men att Skogsgård ansågs vara vara "ett tillhåll af all dålighet". Under den tid som Lars bodde på Skogsgård, hade han gått sysslolös.

Tillhåll för dåligt folk
Petter Lagerkvist, som bodde på Skogsgård och haft tillfälle att se Lars, berättade, att han sett flera strykande personer, som kände Lars. Snejders hus var ett tillhåll för dåligt folk och gudlösa, av vilka flera blivit häktade, sedan Lars häktades för försöket till stöld på Vallen. Själv hade han blivit hotad, därför att han skrivit under ett dokument, som begärde Lars fasttagande. Han kände också till att Lars överfallit och slagit två personer.

Därefter inlämnade Per Andersson i ett sockenstämmeprotokoll, som upplästes. Det vägde troligen mycket tungt, när Lars skulle bedömas. Det hade förts vid en allmän sockenstämma med Hishults församling i Hishults kyrka söndagen den 8 juli l827 efter vederbörligt tillkännagivande. Sockenstämman hade tillkommit på sockeninvånarnas begäran.

Församlingen tillfrågades på stämman, om vad som var att erinra om Lars Nilssons inflyttande. Det svarades, att det fanns en allmän önskan att bli befriad från honom, då han två gånger blivit straffad för rån och slagit sig i umgänge med brottslingar och från fästningen förrymda personer. Han var dessutom inte född inom församlingen utan i Hästveda socken i Östra Göinge härad. Hans kunnighet inom jordbruket sattes i fråga. Han hade inte varit i bondearbete eller lantmannayrke. Han var inte kunnig i något annat näringsfång. Det 1/16 dels mantal i Lilla Skogsgård, som han sade sig ha köpt av en man i Norra Åsbo härad, kunde omöjligen föda honom i det skick, som det nu befann sig. Vi får sedan en beskrivning av hur bönderna såg på sitt näringsfång, vad som behövdes för att en man skulle kunna finna sin bärgning som brukare av jord. På Skogsgård var jorden liten och mager och hade i flera år legat öde, varför den nu fordrade mer av skötsel, gödning, vård och jämn ansning, innan den kunde bära säd. Inga hus fanns. Pengar behövdes för nya byggnader. Eftersom Lars var ovan vid bondearbete, torde det vara nödvändigt för honom att hålla dräng. Den skulle kosta mer att föda och löna än jorden skulle avkasta. Den som på detta sätt blir fattig, inte kan eller vill arbeta, måste antingen tigga eller frestas till att stjäla.

Stor fruktan hos folket
Församlingen ansåg, att det vore lämpligare, att han kom till en allmän arbetsinrättning än att han blev hemmansåbo i Skogsgård. Det hänvisades till en kunglig förordning av dem 27 febr. 1804. Sockenmännen förklarade, att de hellre ville gemensamt betala Nils Persson i Bjäringstorp för hemmansdelen än ha Lars Nilsson åter i socknen, emedan andra personer skulle söka sig till Skogsgård, vilken tanke injagade stor fruktan hos folket. Protokollet var undertecknat av pastor Friberg och nägra bönder och justerat.

Lars sade efter uppläsandet, att stämman varit olaglig såsom inte kungjord och att den var tillkommen av avund och illvilja. Tillvitelserna borde bevisas. Åklagaren ansåg, att säljaren, Nils Persson, borde höras, och Lars Nilsson begärde, att ett par personer från Össjö skulle höras samt hustru Snejder. Det blev uppskov till den 14 aug.

På urtima ting den 14 aug. klargjordes, att Lars köp av 1/16 mantal Lilla Skogsgård var i sin ordning. Han hade kontant erlagt 83 riksdaler, och resten skulle erläggas samma år vid Mikaelsmäss. På begäran av Lars meddelade säljaren, Nils Persson i Bjäringstorp, att han trodde, att en man kunde livnära sig på hemmansdelen, sedan den väl blivit bebyggd och åkrarna kommit i bruk. Men det anmärktes, att man inte kunde lita till hans omdöme, då han ju var säljaren. Lars försökte än en gång göra stor sak av det faktum, att köpet var korrekt, och begärde, att Nils Persson skulle höras på ed, men häradsrätten påpekade, att det var onödigt, då köpet ju inte betvivlades.

De personer, som Lars önskat som vittnen, var inte till nytta för honom. Per Bengtsson i Södra Össjö hade visserligen skrivit köpekontraktet, men varken han eller det andra vittnet, drängen Bengt Persson, kände till, att Lars uppförande i socknen skulle ha varit elakt, så mycket mindre som de inte bodde inom socknen eller haft någon bekantskap med honom. Lars ville ha anmärkt, att de båda bodde omkring 1/4 mil från Hishult, och vidare, att såvida inte författningarna i allmänhet stadgade, att ingen på 1/16 dels mantal kunde vara besutten, så borde antingen han bli fri eller alla, som bebodde så små eller mindre hemmansdelar, befordras till arbetsinrättning.

Lars hade också begärt, att hustru Snejder skulle höras. Hon sade, att Lars uppfört sig troget och beskedligt och utfört, vad hon begärt av honom, men han hade blivit något ostadigare, sedan han haft besök av sin bror. På fråga tillade hon, att hon inte hört honom uttala hotelser eller ha förfördelat någon.

Fördes till fängelset i Varberg
Därmed var förhandlingarna över. Vad som förekommit skulle utskrivas och sändas till landshövdingen. Lars skulle få en avskrift av protokollet. Han avfördes till fängelset i Varberg, där han fick invänta besked. Den 17 sept. fastställde Kungl. Maj:t landshövdingens beslut och Lars förpasades till allmänna arbetsinrättningen i Vadstena. Att han envist kämpade för att komma loss från arbetsinrättningen och få föra ett friare liv i Hishult är begripligt. Hans planer var dock inte realistiska utan snarare en fånges önskedrömmar.

KOMMENTAR
Det finns en konflikt mellan bönderna i Hishult och Lars. Bönderna beskriver det arbete de utför: Jorden fordrar skötsel, gödning, vård och jämn ansning. Lars hade aldrig varit i bondearbete eller lantmannayrket. Man kunde inte förvänta sig av honom, att han skulle kunna finna sin bärgning genom att bruka jorden. Han var heller inte en flitig arbetare, hade aldrig visat håg för arbete. Under den tid han varit på Skogsgård, hade han gått sysslolös.

Lars slösade enligt bönderna sin tid på onyttigheter. Han strök runt i bygden i dåliga och oviktiga ärenden och tog med hem ett lösaktigt kvinnfolk. Han gick omkring och metade efter fisk den tid han inte sällskapade med tjuvar och rymmare. Han lockade till sig kringstrykande personer, dåliga och gudlösa. Den avlägsna, bergiga och glest bebyggda socknen kunde lätt bli ett tillhåll för dylika personer. Lars var en farlig och onyttig medlem i samhället. Söp gjorde han också! Och var beredd att stjäla sitt brännvin.

Det är en gammal motsättning mellan olika sätt att leva, som här dyker upp i nya kläder. Vi lär in den som barn, när vi läser Aisopus fabel om myran och gräshoppan. Myran sliter och släpar på sina sädeskorn, som hon samlat under sommaren, medan gräshoppan inte hade tid med arbete, för hon skulle ju sjunga dagen i ända.

Bibeln tar tydligt parti. I Salomos ordspråk heter det: Gack bort till myran, du later; se uppå hennes seder och lär. Den som däremot tar ut svängarna åt andra hållet är Oblomov, skapad av Gontjarov 1859. Ruth Halldén säger, att Gontjarov velat göra en nidbild av ett romantiskt ryskt geni, en goddagspilt, men det blev något annat, ett porträtt av en drömmare, vars vekhet och oförmåga avväpnar betraktaren. Det står ett skimmer omkring den oförbätterlige.

Men konflikten tillhör inte det förgångna. Ronny Ambjörnsson talar 1996 om den ständiga verksamhetens mentalitet, om strävsamhetens kodex och den självpålagda moralen. Säkert har han tagit över mycket av detta från sina föräldrar och äldre släktingar. Utveckling, planering och självkontroll var honnörsord för den äldre generationen. Det låter inte så roligt. Desto roligara låter det andra han skildrar: att ta dagen som den kommer, släntra omkring i tillvaron, plocka upp en pryl här, en annan där, leva på samlarstadiet, mänsklighetens lyckligaste period. Men han känner den farliga lockelsen.

Och kände vi den inte på samma sätt, så skulle kanske inte Lars öde fånga vår uppmärksamhet.