Elise Signeuls första resa
till Stockholm 1847

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ 26-åriga Elise Signeul förde dagbok när hon och maken 1847 reste till Stockholm. Etnologen Ingeborg Brunkhorst låter oss här följa med på deras färd. Fler artiklar av henne kan du läsa här.

I sitt första gifte hade kofferdikapten Carl Ljungman förutom sonen Carl Johan också dottern Elisabet Renata, kallad Elise, född 1821. Hon växte upp på Sundsby på Mjörn och Anfasteröd vid Ljungskile och gifte sig 1839, 18 år gammal, med färgerifabrikören Fredrik Signeul i Uddevalla. De bodde på Södra Hamngatan 15. Hon gjorde ett par resor till Stockholm och förde under dem anteckningar. De är en roande läsning, även om hon alls inte har faderns stilistiska förmåga.

Den första resan företog Elise tillsammans med mannen. De gick ombord på ångbåten Polhem den 20 maj 1847 och kom till Stockholm den 23 maj kl 6 på eftermiddagen. "En ihålig rysning" genomfor henne vid anblicken av den "stora sköna staden med sina många kyrkor". De uppsökte genast de två rum, som de hyrt på Västerlånggatan 22. Hon såg staden i månsken. "Ack så skönt!" De tog sedan en omnibus till Ladugårdstorg och besökte Elises faster, "faster Strokirch", som man sade i familjen. Hon var änka efter lagmannen och friherren Johan Herman Strokirch och bosatt på Jungfrugatan 10.

Följande dag gick de först i högmässan i Storkyrkan och sedan var de bjudna till faster på middag. Där träffade de också "lilla Eva", en dotter till kofferdikaptenen i hans andra äktenskap och född 1833. Hon nämnes gång efter annan. De tillbringade mycken tid tillsammans med fastern. Med henne gick Elise gärna "i bodarna" och handlade - en vacker schal, en "niglische", en rosett att ha i bröstet, en vacker tyllkrage, en vit sidenhatt.

De gick på visit till änkefru Rosenlind, en släkting till Signeul. "Vi blev införda i fina trevliga rum med turkiska spända mattor på golven. Gumman kom till oss i en svart gammal sidenklänning, tog vänligt emot oss, och vi pratade en stund". Hon bjöd Elise till middag till följande dag. Kl halv två nästa dag gick Elise finklädd till Rosenlinds, "rädd invärtes". Där var som enda gäster hennes dotter och måg och deras 14 år gamla dotter, "vacker och väluppfostrad". "Mot all förmodan fick jag mycket trevligt. Alla var så innerligt vänliga och artiga och jag måste vara där hela dagen."

Då och då åt Elise och mannen på ett värdshus, t.ex. värdshuset le Suisse, där Elise var ensam kvinna bland 40 karlar. En annan gång åt de på Kronan, men det betecknar hon som dåligt. Värdshuset Nordstjärnan var däremot ett hyggligt ställe, där de fick ett eget rum.

Signeuls hann också med att besöka en kollega, färgare Berg. Han var tydligen förtrogen med Stockholm, för han visade dem "åtskilliga gator och utsikter" Han tog dem med till zoologiska museet. "Där var alla möjliga slag av in- och utländska fåglar och fiskar, snäckor och sjöbottenväxter samt i ett särskilt rum en mumie från egyptiska pyramiderna samt alla möjliga sorters kläder, vidare stridsvagnar, avgudabilder och ett huvud av en mänskoätare, som var tatuerad - detta var rysligt och märkvärdigt."

Elise mötte under de här dagarna många nya ansikten. Ibland var hon "trött invärtes". Det verkar som om hon kände en lättnad, när hon kunde tillbringa en eftermiddag med Emilie Wallström, den yngsta dottern till länsman Wallström på Ödsmåls gård i Forshälla socken, strax söder om Uddevalla, omkring 30 år gammal. De hade hembygden och många bekanta gemensamma. De spatserade i Humlegården och drack te med smörgås och småbröd hos Emilie. "Kl halv 9 gick jag hem efter att ha tillbragt en mycket trevlig kväll, för jag hade riktigt roligt."

Kvällarna användes ofta till teaterbesök tillsammans med fastern. Efter att ha sett operan Robert av Normandie skrev hon: "Något skönare kan man ej tänka sig än detta var för mig, som sett så lite i världen, både sång och dansen voro hänförande." En annan dag gick de på Lilla teatern och såg Figaros bröllop och Skrattflickan. "Jag såg då Thorsloff och Stjernström spela, mycket bra." På operan såg hon Stradella. De hade fått en dålig plats nära orkestern, så att de ej hörde sången. Men en ersättning fick hon, när de kungliga kom för att se på dansen och hon kunde se dem på mycket nära håll. I sista stund skaffade Signeul biljetter till teaterhuset på Djurgården, där de såg Min älskades porträtt och Hittebarnet av Blanche. "De spelte så mästerligt och allt var mycket roligt."

Den sista dagen, söndagen, åt de först middag på Nordstjärnan och sedan gick de ner till Ladugårdshamn och satte sig i en båt, som en dalkulla "vevade" över till Blå porten på Djurgården. Det var mycket folk i farten. De drack kaffe på ett schweizeri och promenerade sedan på Djurgården förbi "de allra sötaste sommarnöjen". Det var starkt solsken och mycket varmt. En vattentunna fuktade vägen. De vilade sig vid karusellen, där det var "musik och bleckinstrumenter". Sedan gick det ill dövstumsinstitutet Manilla. "Aldrig skall jag glömma denna sköna stund jag tillbragte där." De sökte upp Fritjof Carlbom, som var döv och bodde där. "Han och Signeul skrev och taltes vid en lång stund." Man visade dem flera vackra rum, kyrka och arbetsrum och "ett grant rum, där många arbeten voro uppställda, som var gjorda av blinda och dövstumma".

Elise lade märke till att det var mycket snyggt och ordentligt överallt. Allt var "obeskrivligt roligt". Därifrån gick de till Rosendals slott. "Ack sådana rum på Rosendals slott och den sköna urnan på gården, som var av ett enda stenblock." Ju längre det led mot kvällen, ju mer folk kom det. "Granna vagnar och fordon av alla slag korsade sig i krokvägarna." De gick utmed sjön till Davidssons schweizeri, där de fick te och vaniljglass. Sedan gick de till teaterhuset.

Nästa morgon kl 6 lämnade de Stockholm. Ångbåten "Amiral von Platen, lunkade snällt åstad, hade segel uppe till hjälp." De övernattade i Söderköping. Nästa morgon gick Signeul ut för att uppsöka doktor Lagberg. När han kom tillbaka och meddelade, att doktorn var på väg, blev Elise orolig. "Sängarna inte uppbäddade, kappsäckar, askar, fodraler och papper, allt om vartannat på golvet. Och jag oklädd." Men allt hann komma i ordning. Hon fick ändå "lite av skälvan". när han kom. Men han var mycket hygglig. "Han ordinerade och satte upp det på en lapp åt oss var." Därmed slutar anteckningarna från den resan.