Några exempel på rättsfall under
1770-talet

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

■ Etnologen Ingeborg Brunkhorst låter oss följa med på ting i 1600- och 1700-talens Bohuslän! Vilka brott gjorde sig folk skyldiga till - och vad blev straffet? Fler artiklar av henne hittar du här.

Av Ingeborg Brunkhorst, Lund

Tjuvekonan Stina Maria Culling
Tjuvekonan Stina Maria Culling hade i Ryrs socken i Lane härad begått skulder och för den skull blivit satt i arrest. Hon skulle under fängsligt förvar föras till Bohus fästning för att undergå dom och rannsakning. Hon fördes lördagen den 16 aug. 1788 till Sven Halvardsson i Aröd, strax norr om Ljungskile, som då var kronorättare. Han skulle sedan föra henne till Bohus fästning. Men eftersom det var en söndag, ville Sven gå i kyrkan och begå Herrens heliga nattvard. Han satte två pigor till att bevaka henne, Stina Olofsdotter och Elin Andersdotter. Men tjuvekonan lurade pigorna. Hon sade, att landsfiskal Holbeck skickat sin dräng med en hälsning, att hon skulle komma till Groheds gästgivargård för att tala med landsfiskalen om arresten och inbrottet. Hon bad pigorna om lov att gå dit, och hon fick det! På så sätt kom hon på flykten och kunde inte återfinnas.

Sven Halvardsson kom den 13 okt. 1789 inför rätta för att han varit försumlig i bevakningen av tjuvekonan. Han erkände och dömdes för att han varit försumlig i bevakningen att böta tre riksdaler specie till treskiftes böter. Eftersom han nu inte längre var kronorättare, fångförare eller fångvaktare, kunde rätten inte frånta honom någon sådan tjänst. Men rätten förklarade, att någon sådan syssla hädanefter inte skulle anförtros honom. Domen skulle underställas hovrätten.

Ett sabbatsbrott 1778
Det tredje av 10 Guds bud lyder i en gammal bibelöversättning: Tänk uppå Sabbatsdagen, att du helgar honom. Missgärningsbalken i 1734 års lag kan i långa stycken läsas som en utläggning av budorden. I 3 kap., som till överskrift har Om svordom och sabbatsbrott, heter det: Then som begår något brott på Söndagar eller Högtidsdagar, emellan klockan fyra om morgonen, och nijo om aftonen, böte tijo daler för sabbatsbrott, och för gärningen särskilt.

Man ser ofta i domböckerna, att det om dagen, på vilken ett brott begåtts, tillfogas "vilket var en söndag". Per och Anders Anderssöner i Vägeryr fick böta 1 daler 16 öre för att de varit i strid med varandra på allmän landsväg, men till det kom 10 daler silvermynt för sabbatsbrott. Det säger något om den vikt man tillmätte sabbatsbrott. Däremot förekommer det sällan, att någon döms endast för sabbatsbrott. Här är emellertid ett fall.

Erik Jonasson på torpet Tången under Ranneberg hade blivit instämd till vintertinget 1778 för att han skulle ha begått sabbatsbrott. Han erkände, att han förlidet år dragit upp en båt på land ungefär klockan fem på eftermiddagen den fjärde böndagen, vilken dag var den 11 okt. Enligt böndagsplakaten likställdes de fyra böndagarna med söndagar.

Landsfiskal Holbeck hade låtit instämma honom, men var själv inte närvarande, utan företräddes av länsman Forsberg. Vem hade talat om för Holbeck, att Erik hade dragit upp båten? Var det vanligt med angivelser av detta slag?

Hade Erik haft hjälp av en lagkunnig person, så hade han kanske klarat sig bättre. Ingen frågade honom, varför han drog upp båten på böndagen. Var det kanske risk för att oktoberstormen annars hade tagit den? Det står i Missgärningsbalken, att ett arbete får utföras på en söndag, om det ej kan tåla uppskov, om det sker till nödtorft. Också i bibeln görs det undantag för vissa nödfall. Jesus sade: Vilken av eder är, som, om hans åsna eller oxe faller i en brunn, icke strax drager up honom på sabbatsdagen?

Erik Jonasson dömdes för sabbatsbrott att böta 10 daler silvermynt, vilket är tre och en tredjedels riksdaler specie. En myntrealisation infördes 1776, och under några år angavs böterna i båda myntslagen. Böterna skulle skiftas i tre delar, konungen, häradet och målsägaren skulle ha var sin tredjedel. Av denna summa fick alltså landsfiskal Holbeck behålla en tredjedel.

Kiv och osämja i äktenskapet
Inhyseshjonen Per Karlson och hans hustru, Malin Jonsdotter, hade kallats till vintertinget i Grohed 1779 för att stå till ansvar för "långsam osämja och kif" i äktenskapet. Prosten Torén i Forshälla hade anmält dem. Osämjan skulle bero på att hustrun beskyllde sin man för otrohet med andra kvinnfolk. Per erkände, att det under fem år varit osämja. Men han sade också, att han var helt oskyldig, när det gällde otrohet. På grund av hennes beskyllningar hade han under fyra års tid ej gått till Herrens heliga nattvard. Malin erkände, att det förhöll sig så. Hon hade redan från första året i deras 13-åriga äktenskap haft misstankar om otrohet. Han var då "esomoftast något hastig emot henne", och om sommaren samma år hade han flera nätter varit borta från hemmet, och då han någon natt var hemma, låg han i uthuset och ibland i närmaste granngård. Per ursäktade sig med att han varit nödsakad att ganska ofta vara borta i bygden för att med arbete förtjäna något och att han varit trött av arbetet och sökt vila i uthusen eller på närmaste gård. Att han varit hård och hastig mot henne berodde på hennes uppförande. I äktenskapet hade fötts sju barn, av vilka två, en son, sex månadeer gammal, och en dotter ännu levde.

De försäkrade, att de skulle beflita sig om att ändra sin oeniga sammanlevnad och uppföra sig "beskedligen, fogligen, christeligen" som äkta makar anstår och glömma alla oförrätter.

Prosten Torén hade försökt att ge dem en varning, men eftersom hustrun efter budskickning inte kommit till honom, hade det inte lyckats. Länsman Forsberg begärde, att en varning skulle tilldelas dem och hänvisade till 14 kap. § 1 i Giftermålsbalken. Rätten beslöt att hänvisa dem till prosten Torén för att de av honom skulle få en tjänlig, uppbygglig och kristlig varning. Skulle inte varningen ha önskad verkan, utan hat och bitterhet råda mellan dem, så skulle det åligga länsman Forsberg att vidta vidare åtgärder.

Vad stod det då i 1734 års lag? Förekom det kiv och osämja, skulle makarna tilldelas en varning, och hjälpte inte det, blev det böter. Blev det ändå inte bättre, kunde rätten döma till skillnad till säng och säte.

De som skrev 1734 års lag, hade konkreta föreställningar om vad som kunde hända i ett äktenskap. Det heter vidare i 14 kap.: "Nu kan så illa åtbäras, at man eller hustru, af vrede och tredsko, slå hvar annan blå eller blodiga, lama eller lytta; plichte tå som i missgärningsbalken skils."

Familjen bodde inhyses, fem barn hade dött, mannen hade lång väg att gå till arbetet. Det betydde stora påfrestningar. Var det då att förundra sig över att sämjan var svår att hålla?

Kortspel och svordomar
Till sommartinget 1775 var pojkarna Per, Martin och Olof Heljessöner i Hoga Övergård instämda. De skulle ha begått sabbatsbrott genom att spela kort och svära. De företräddes av sin far, Helje Persson, i vars "hus och bröd" de vistades. Gårdbon Maret Olsdotter hade angivit dem för länsman Forsberg. Men det gick dåligt för henne på tinget. Hon hade inga vittnen, som ställde upp, vilket hon redan hade sagt till nämndeman Torsten Jonsson. Länsman Forsberg fann sig därför föranlåten att avträda från målet.

Maret hade inte vetat, hur det gick till på tinget. Det var sällsynt, att kvinnor framträdde där. Hon kan möjligtvis ha vunnit, att det blev bekant för tingsmenigheten, att pojkarna svor och spelade kort på en söndag. Å andra sidan var det väl så vanligt, att ingen tog illa vid sig för det.

Elak levnad i hemmet
Den 5 febr. l777 skulle Ralf Olsson i Gusseröd stå inför rätta, anklagad för "elak levnad i sitt hus och trätor och svordom mot sin hustru". Han skulle oskså ha beskyllt henne "för syndig sammanlevnad med andra gifta män".

Han inställde sig inte inför tinget, och sonen, Sven Ralfsson, omtalade,att han var sjuk, men kunde inte förete något bevis. Han dömdes att betala en daler silvermynt för att han uteblivit vid uppropet av målet. Länsman skulle ombesörja, at han tjänligen blev hämtad, så snart han var frisk nog. Målet uppsköts till lördagen den 8 febr., men då inställde sig Ralf heller inte. Kronorättaren hade sökt honom och berättade, att Ralf var så sjuk, att han inte vågat hämta honom. Målet uppsköts till sommartinget.

Den 6 maj 1777 inställde sig Ralf Olsson och hans hustru Ingeborg Rasmusdotter. Kyrkoherde Torén hade talat med henne och förmått henne att avstå från målet. Ralf förklarade,att han inte kunde neka till att det någon gång kunnat hända, att han hemma i sitt hus lättsinnigt utbrutit uti eder och svordomar,och även kiv och trätor emot hustrun hade förekommit. Han bad henne förlåta detta, men han kunde inte påminna sig att han beskyllt henne för något. Hustrun sade, att hon förlät honom och förmodade, att han i fortsättningen skulle uppföra sig så mot henne, som äkta makar rätteligen ägnar och anstår. Också länsman förmanade Ralf att bättra sig, men hemställde hos tingsrätten, att det denna gången måtte räcka med en tjänlig återvarning. Dock borde han plikta för eder och svordomar.

Rätten dömde till en dalers böter för eder och svordomar att delas mellan angivaren och Ljungs fattiga.

Auktionsinrop 1775
Den 28 sept. 1775 var det auktion på ett torp vid namn Lyckan. Lycka betyder inhägnat område, kanske en liten åker, och det var därför inte underligt, att många torp hette Lyckan. Auktionen hölls av länsman Forsberg. Det fanns inga affärer på landet. Så kallade landsköp var förbjudna. Ville man köpa något, fick man ge sig iväg till Uddevalla eller någon annan stad. Auktionerna fyllde därför en viktig uppgift.

Till auktionen på Lyckan kom också gästgivare Johan Kihlman i Åsen. Han slarvade ibland med sina räkningar - familjen Kihlman såg man ofta på tinget av en eller annan anledning - och nu hade han inte betalt länsman Forsberg för sina inrop. Han hade 14 dagars kredit. När han inte hade betalat i maj l776, stämde Forsberg honom inför tinget. Tack vare det får vi veta, vad han köpte, nämligen följande:

1 ploglina 3:-
2 reden 2:11
1 betsel 2:23
1 mässingsljussax 24
1 gammal dyna 3:-
1 vitt sto 35:-
1 fölunge 9:16
1 tjurkalv 4:2
Dito åtagit sig Pers
inrop i Hästebacka 3:21
-----------------------------------------------
Summa daler silvermynt 64:1

Kihlman fick dessutom betala ränta och rättegångskostnader med 6 daler silvermynt. På en daler silvermynt gick det 32 öre.

Några exempel på rättsfall från 1600-talet
Moderniserad avskrift

Nordre härad
10 dec. 1675 ting i Hergusseröd
Johan Jonsson i Gåre har begått lägersmål med Börta Andersdotter. På hennes vägnar mötte hennes far, Anders Svensson, som svarade, att drängen Johan tjänte honom i ett år och emellertid "så skammeligen bedraget hans barn", och nu påstår Anders, att eftersom Johan är en fattig dräng och intet haver att försörja kvinna eller barn med, vill han inte samtycka till att han skall hava henne, ty Johan haver inte varit den "Karl, at hann är det Ringaste willet hjulpet honom eller hans barn", som är 14 veckor gammalt. Men kan han skaffa sig något att föda sig och henne på, då skall han få henne och taga henne i Jesu namn, men vill aldrig hjälpa dem det ringaste. Drängen Johan svarade, att han vill äkta henne och "hendis wilja wahr så godt som Hansis". Johan tilldömdes att plikta till excellent Aschenberg 12 riksdaler specie och Börta Andersdotter att plikta till kronan 6 rd sp. (i kanten 9:-. Och drängen att försörja sitt barn, när det är "want ifrån Patten" och är årsgammalt.

10 dec. 1675 i Hergusseröd
Länsman har instämt den dräng Torsten Andersson i Gilltorp för det lägersmål som han vidkänner att han har begått med Tora Bengtsdotter i Åseby och avlat ett drängebarn tillsammans fem veckor före Mickelsmässa. Och erbjuder sig drängen och vill äkta henne, däremot kvinnfolket svarat, emedan det att hennes föräldrar det intet vill samtycka, och till med så är han en fattig "blåt" dräng som intet gårdsbruk haver eller vet sig något medel till att försörja henne, ty vill hon inte inlåta sig med något äktenskap.

Torsten svarar, att där hon inte vill, då vill han ej heller, utan påstår att hon bör plikta för honom och för sig själv. Resol. Efter recess dömes Torsten till att plikta för sig själv till kronan 12 daler (i kanten 18:-) och kvinnfolket Tora att plikta (i kanten 9:-). Och när barnet "vants ifrån Patten" då kan ........försörja sitt barn, eftersom deras förseelse är skedd utan deras föräldrars vetskap i hans modersbroders Tores i Åsby gård.

27 april 1676 i Ingetorp
Ställdes för rätten Tolle Mårtensson i Halleby och honom tilltalat för att han begått lägersmål med sin tjänstepiga Eli Nilsdotter, som förleden pingsthelg fick ett pigebarn och tillstår Tolle samma sin kjendsgärning och säger, att Eli tjänat honom i två års tid och att han nu erbjuder sig och vill erlägga böter och soning för sin förseelse, efter rättens dom, både för sig och för henne och nekar att han inte någontids tager henne till äkta, men vill förlikas med henne och lovar hjälpa henne efter sin förmåga det bästa han förmår. Och som hon nu intet något motsägelse häremot hade, utan sade, att han haver lovat henne äktenskap, men intet vittne därpå haver, ty resolverade rätten,a tt Tolle skall plikta efter recessen för sig såväl som för henne till kronan 27:- och ställa henne sedan till freds så att hon bliver klageslös för det gods och bre Tolle haver till henne.

10 dec. 1675 i Hergusseröd
Jöran Groderson en ung "drängh" har begått lägersmål med Anna Börjesdotter i Groland, det han intet nekar, och nu som förr svarat, det han aldrig vill äkta henne. Anna med hennes fader och broder är nu mött och påstår, att Jöran har lovat henne äktenskap, och det vill hon föra vittne på. Hennes broder Jöns säger, han hörde det, och nu ingen vidare vittne hade, är därför resolvert att Jöran skall plikta till hans excellent Ascheberg 18 daler och Anna skall plikta till kronan 6 daler (i kanten 9). Nu appellerade på Annas vägnar hennes bror Jöns och inlade 3 daler i rätten.

Nordre härad
10 dec. 1675 i Hergusseröd
Ställdes för rätten den dubbelt hora Börte Engelsbrektsdotter i Bräcke, som beskyller den tiggaredräng Anders Olsson att vara hennes barnafader till hennes barn hon födde 8 dagar före Mickelsmässa sist förleden, nämligen ett drängebarn och som Anders Olsson däremot högl. nekar, utan bekänner att vara "tobbat och forleedt" till att taga på sig detta och ...........................för Lars Eriksson i Hog, en gift man, som har både givit honom kläder och pengar, som belöper sig till in alles 3 ...... Nu mötte Lars och det högl nekar och säger sig det aldrig hava givit, utan Anders honom de penningar har på ......................och aldrig skall det bevisas honom ....... ty han vid gud och hans Samwittigheet vet sig fri. Rätten förmanade Lars att han skall tillstå sin sanning och gå till bekännelse. Rätten frågade honom om han var uti bröllopet uti Bräcke ochnom Anders var där med och han svarade, jag och min hustru var där och Anders var där med, och då han blev drucken, bad hans hustru honom att lägga sig, och hon låg hos honom i höladan och där låg hans Wersöster Maret och hennes man i Korsgården och flera folk låg där. Och på tillfrågan svarade Lars att han icke nekar att han såg Börta där i gården. Rätten inkallade Börta och henne tiilfrågat var hon låg om natten, hon svarade, hon låg i höladan samma natt, och det var om Olsmässetid, då bekände Börta, att Lars låg där i Bräcke i två nätter och bägge nätterna hade han sitt umgängelse med henne och låg där hos henne i ladan, och där låg många folk, men det var mörkt och ytterligare sade Börta, hon vet icke var hans hustru låg, och Lars lovat henne n något för att hon skulle beskylla Anders Olsson för barnafader. Men hon haver intet fått avhonom. Härnäst inkallades Lars och blev föreläst denna ovanstående Börtas bekännelse. Däremot han intet stort kunde beneka, att han vidsin samvittighet intet................. antingen han är fri eller skyldig, ty hans hustru låg hos honom och nu bad om nåd och icke att mäta med .......efter strängaste straff, och icke nekar, att hans hustru och den Börta ju är syskonbarn.

Resol. Efter Lars och Börtas kendsgerningar är bekända ochd e dömt för deras förseelser att straffa efter straffordringen andra artikel, såframt Lars icke orkar böta 80 daler, då plikta med kroppen och löpa nio gånger gatulopp och sedan att stå kyrkans disciplin, horkonan Börta att böra likaså 80 daler. Och som hon inga medel har, måste hon plikta med kroppen och slita ris för tingsdörren, och som hon redan har ståndat skriftmed Andeers Olsson och det på en lögnaktig bekännelse, ty dömer henne nu rätten som Anders Olsson att står kyrkans disciplin på nytt igen, för denna deras förseelse och grova förargelse. Nu stod Lars sitt straff att löpa gatulopp, horkonan likaså slet ris för tingsdörren och utstod sitt straff.

11 mars 1676
dömdes Tolle på Backen och hans två söner, Per och Torsten,a tt mista livet för att de varit i flock och farnöte, råd och samtycke och begått wett gruvligt mord på det fattiga kvinnfolket Eli Persdotter. (En av sönerna var förlovat med henne och hon väntade barn. Hon skulle till Marstrand för att sälja vävnader, men mötte de tre på stranden. Fästmannen slog ihjäl henne och de andra tittade på. De tog hem vävnaderna och då förstod hustrun, vad de gjort. Hon bekände först. Syster blev så rädd,att hon avvek innan.)

9 maj 1676 i Hergusseröd
Jorn Björnsson i Hammer, som tjänar i Spekeröds prästgård, var stämd för lägersmål med Kirsti Olsdotter i och emedan hans husbonde Ove Hinriksson nu för rätten för Jorns förfall, så han denna gång intet kan komarera, ty är saken uppskjuten till Nordres härads ting att avdöma.

Sissela Torisdotter i Hole efter Lilla Rönnäng har två gånger varit belägrad, först av Björn gevaldiger därnäst av Jorn Persson i Losstorp, varför de varit tingförda och är gått dem att plikta. Och som bem- horkona inten middel har att plikta med, utan med kroppen, är hon nu efter straffordningen dömd till att piskas för tingsdörren, vilket nu strax skedde.

Fräkne härad
13 mars 1668 i Åsen
Eluf Persson i Funneshult, som några gånger förut varit straffad för självförvållade "slemme" handlingar - hor, olagligt skogshygge - hade överfallit sin broders Olle Perssons hustru, Anna Bengtsdotter, då hon kom till honom i skogen i. och talte till honom. varför han hugger i skogen i hennes mans frånvaro, då slog han henne med en käpp blå och blodig, vilket gästgivaren i Åsen, Chresten, och länsmannens hustru kan vittna om. De vittnade, att hon hade 14 blåmärken och 2 blodviten på handen och under ansiktet och därför legat 14 dar till sängs. Elof säger sig ha bötat för anklagelserna på förra befallningsmannen Sten Perssons tid, men nekar inte till slagsmålet "eftersom hon kom till honom och skällde sig av iver och hastighet med en ond mun på honom". Elof dömdes enl MB 17 kap. att böta 28:16. Hans båda bröder Olle och Anders i Funneshult lovade att betala böterna mot att de fick hans odaljord.